I en krönika i dagens Sydsvenskan går Bjarne Stenquist igenom hur olika konstnärer (här författare och filmskapare) fått kritik för saker som hänt i deras privatliv. Krönikan består främst av en klinisk genomgång, för att sedan avslutas med någon lam kommentar om att vi väl inte ska lyssna på de här psykologiserande människorna - exakt vad herr Stenquist vill säga med sin krönika begriper jag väl inte fullt ut...
Däremot gör en del av de indicier han lyfter fram mig jävligt sur. Någon psykiatriprofessor vid namn Johan Cullberg menar att "litteraturvetenskapen hukat inför Strindbergs 'psykiatriska problematik'". Då svarar jag denna Johan Cullberg såhär: jävla skitsnack! Redan på grundkursen i litteraturvetenskap gick vi lite kort in på Strindbergs privatliv, vi fick reda på att han hade grava psykologiska problem och stora delar av sitt liv var påverkad av Absinth. Och ja, det nämndes också hur han behandlade sina fruar mm, mm. Men det är ju inte det här som egentligen är relevant för en litteraturvetare. Intressant med lite kuriosa, visst. Men det är ju också precis vad det är: vi skulle kunna försöka oss på en psykologiserad läsning av Strindbergs, eller för den delen någon annans, verk - och det görs ju också med jämna mellanrum - men det enda det resulterar i är lite kuriosa.
Man ska inte behöva detaljstudera en författares liv för att kunna läsa en bok, inte ens för att läsa en bok bra. Om Strindberg sedan hade psykiska problem är det beklagligt för hans egen del, men i slutänden kan vi nog konstatera att texterna står där som de är - vare sig författaren var sjuk eller inte.
Däremot gör en del av de indicier han lyfter fram mig jävligt sur. Någon psykiatriprofessor vid namn Johan Cullberg menar att "litteraturvetenskapen hukat inför Strindbergs 'psykiatriska problematik'". Då svarar jag denna Johan Cullberg såhär: jävla skitsnack! Redan på grundkursen i litteraturvetenskap gick vi lite kort in på Strindbergs privatliv, vi fick reda på att han hade grava psykologiska problem och stora delar av sitt liv var påverkad av Absinth. Och ja, det nämndes också hur han behandlade sina fruar mm, mm. Men det är ju inte det här som egentligen är relevant för en litteraturvetare. Intressant med lite kuriosa, visst. Men det är ju också precis vad det är: vi skulle kunna försöka oss på en psykologiserad läsning av Strindbergs, eller för den delen någon annans, verk - och det görs ju också med jämna mellanrum - men det enda det resulterar i är lite kuriosa.
Man ska inte behöva detaljstudera en författares liv för att kunna läsa en bok, inte ens för att läsa en bok bra. Om Strindberg sedan hade psykiska problem är det beklagligt för hans egen del, men i slutänden kan vi nog konstatera att texterna står där som de är - vare sig författaren var sjuk eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar