Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
lördag, september 11, 2010
måndag, september 06, 2010
Den enda frågan
Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.
Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].
Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].
Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.
Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.
Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.
[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688
[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929
[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx
[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab
[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab
[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html
[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna
[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)
[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer
måndag, augusti 23, 2010
Strutspolitik ger inga jobb
Sverige är på väg mot massarbetslöshet. Det är ingen skrämselpropaganda. Även om Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla så vill jag bestämt skrika i högan sky att den finns. Jag tror också att de 200 000 arbetslösa ungdomarna håller med. Reinfeldt kan måhända göra som strutsen och sticka huvudet i sanden – men för egen del anser jag att detta är något som ska stå högst på dagordningen.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
tisdag, juli 13, 2010
Ur askan in i elden
Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
tisdag, juni 29, 2010
Upp till kamp
Jag mötte en fantastisk kvinna idag.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
söndag, juni 20, 2010
torsdag, juni 10, 2010
Fredriks lilla lila
Presenterar en liten ordlista direkt från det nymoderata högkvartet. Ordlistan, även kallad Fredriks lilla lila, innehåller en rad centrala termer i valrörelsen och den politiska debatten och översätter till det nymoderata kodspråket från vanlig hederlig svenska. Håll till godo - och fyll gärna på listan med egna översättningar!
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
tisdag, maj 11, 2010
"Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket"
När man inte kan säga det bättre själv ska man omedelbart lämna över ord och bild. Det gör jag härmed, och jag befaller alla besökare på denna blogg att läsa följande text från Helsingborgs Dagblad - Någon borde få fan för privatiseringen av Apoteket.
torsdag, maj 06, 2010
De har smitit med allt vårt guld - igen
I dag rapporterar Sveriges Radio att de förskolor i Stockholm som sålts till privata aktörer går med miljonvinster. Finansanalytikern Peter Malmqvist menar att förskolorna sålts till rejäla underpriser. Han beskriver det som att försäljningarna i flera fall betytt för köparen hennes "klipp den här livstiden".
Förskolorna har av den borgerliga majoriteten i Stockholm sålts för mellan, hör och häpna, 50 000 för de små och 805 000 kronor för de största verksamheterna. Det ska jämföras med marknadsvärdet, som enligt Tomas Hjelström, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, borde ligga på mellan 2 miljoner för de små och upp mot 30 till 40 miljoner för de stora enheterna. Därmed har alltså förskolorna sålts för omkring 2,5 procent av marknadsvärdet. Visa mig den företagare på Stockholmsmoderaternas kommunlista som hade sålt sitt företag för ett sådant pris!
Totalt tog staden in tre miljoner på försäljningen. Det ska i sin tur jämföras med den samlade vinst de tio nybildade förskolebolagen tog hem redan sitt första år - över tio miljoner kronor före skatt.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har därmed i praktiken, menar jag, agerat kriminellt. Det finns inga som helst ursäkter för dess agerande. Det är oförlåtligt. Den har i det närmaste ägnat sig åt förskingring av de resurser Stockholms skattebetalare investerat i förskoleverksamheten. Högern i Stockholm borde skämmas öronen av sig.
Redan tidigare har Stockholmshögerns utförsäljningar av hemtjänsten fällts av kammarrätten, som slagit fast att realisationen av gemensamma resurser är att betrakta som förmögenhetsöverföring till enskild person. Nu ligger frågan hos regeringsrätten. Målet där kommer troligen också att påverka framtida eventuella förskoleutförsäljningar. Måtte det gå väl för det allmänna där. Fast alldeles oavsett regeringsrättens beslut måste en kommande rödgrön regering med lagens hjälp se till att inga försäljningar ska ske under marknadsvärdespris. Och rödgröna majoriteter i Stockholm och på andra ställen måste hejda försäljningsvågen.
I ett rödgrönt Sverige ska ingen längre kunna smita med allt vårt guld.
Förskolorna har av den borgerliga majoriteten i Stockholm sålts för mellan, hör och häpna, 50 000 för de små och 805 000 kronor för de största verksamheterna. Det ska jämföras med marknadsvärdet, som enligt Tomas Hjelström, doktor vid Handelshögskolan i Stockholm, borde ligga på mellan 2 miljoner för de små och upp mot 30 till 40 miljoner för de stora enheterna. Därmed har alltså förskolorna sålts för omkring 2,5 procent av marknadsvärdet. Visa mig den företagare på Stockholmsmoderaternas kommunlista som hade sålt sitt företag för ett sådant pris!
Totalt tog staden in tre miljoner på försäljningen. Det ska i sin tur jämföras med den samlade vinst de tio nybildade förskolebolagen tog hem redan sitt första år - över tio miljoner kronor före skatt.
Den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har därmed i praktiken, menar jag, agerat kriminellt. Det finns inga som helst ursäkter för dess agerande. Det är oförlåtligt. Den har i det närmaste ägnat sig åt förskingring av de resurser Stockholms skattebetalare investerat i förskoleverksamheten. Högern i Stockholm borde skämmas öronen av sig.
Redan tidigare har Stockholmshögerns utförsäljningar av hemtjänsten fällts av kammarrätten, som slagit fast att realisationen av gemensamma resurser är att betrakta som förmögenhetsöverföring till enskild person. Nu ligger frågan hos regeringsrätten. Målet där kommer troligen också att påverka framtida eventuella förskoleutförsäljningar. Måtte det gå väl för det allmänna där. Fast alldeles oavsett regeringsrättens beslut måste en kommande rödgrön regering med lagens hjälp se till att inga försäljningar ska ske under marknadsvärdespris. Och rödgröna majoriteter i Stockholm och på andra ställen måste hejda försäljningsvågen.
I ett rödgrönt Sverige ska ingen längre kunna smita med allt vårt guld.
lördag, april 24, 2010
För Sverige i tiden - varken kung eller president
Vän av ordning undrar möjligen varför dessa rader skrivs om nu författarens åsikt är den att det är rentav löjligt att enskildas beteenden i relationsfrågor uppmärksammas så som de nu gör. Svaret på det är enkelt: Det hade inte behövt vara så här och inför framtiden måste vi se till att inte kommer att vara så här. Släpp de stackars människorna fria. Låt dem sköta eller missköta sina relationer utom räckhåll för media och alla oss andra.
Sverige måste avskaffa monarkens funktion som landets statschef. Det är en otidsenlig rest av ett feodalt styrelseskick. Tidigare i veckan skrevs på denna blogg ett inlägg om att frågan om den representativa monarkins avskaffande långtifrån är den viktigaste för vårt land. Den åsikten vidhåller jag, men såväl kronprinsessparets bröllopsplaner som den nyss avbrutna förlovningen visar det bisarra i att några helt vanliga människor blir så viktiga att deras göranden och låtanden blir till nationella angelägenheter.
Missförstå mig rätt - i länder utan kungahus klarar man alldeles utmärkt av att fylla skvallerblaskorna med annan smörja, men det finns ingen anledning att behålla sådant som gör ont värre. Sverige måste införa republik. Men någon president ska vi inte ha. I stället borde vi göra som statsvetarprofessorn Mats Lindberg föreslog ifjol i en debattartikel i Sydsvenskan och återupprepade på ett mycket intressant föredrag anordnat av ABF Malmö tidigare i veckan: Vi borde helt och hållet avskaffa statschefsämbetet. Detta av samma skäl som vi borde avskaffa kungahuset: statschefsämbetet som sådant är nämligen också det en rest av enmansväldet.
Å andra sidan misstänker jag att det kan bli svårt att få igenom ett sådant förslag. Det tycks vara som förgjort att avskaffa statschefsfuktionen; folk tycks kräva att någon finns däruppe på toppen. Det behöver däremot inte betyda att det skulle vara omöjligt att förhindra att Sverige får en president som statschef. Att öppna för en president vore detsamma som att be om stora förändringar i grundlagen, att öppna för en rejäl omfördelning av makt från riksdagen. Det vore ytterst olyckligt. Sverige är med sin absoluta parlamentarism ett verkligt föredöme konstitutionellt sett.
Ett ett fullt acceptabelt alternativ vore därför att helt enkelt a) avskaffa successionsordningen och b) ersätta följande formulering i Regeringsformen "Konungen är rikets statschef" med "Talmannen är rikets statschef" - och i övrigt låta allting fortgå som förut. Talmannen skulle ersätta kungen som ordförande i utrikesnämnden och som högste representant vid statsbesök och som den person som ambassadörerna lämnar sitt ackrediteringsbrev till.
För Sverige i tiden - varken kung eller president.
Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan
Sverige måste avskaffa monarkens funktion som landets statschef. Det är en otidsenlig rest av ett feodalt styrelseskick. Tidigare i veckan skrevs på denna blogg ett inlägg om att frågan om den representativa monarkins avskaffande långtifrån är den viktigaste för vårt land. Den åsikten vidhåller jag, men såväl kronprinsessparets bröllopsplaner som den nyss avbrutna förlovningen visar det bisarra i att några helt vanliga människor blir så viktiga att deras göranden och låtanden blir till nationella angelägenheter.
Missförstå mig rätt - i länder utan kungahus klarar man alldeles utmärkt av att fylla skvallerblaskorna med annan smörja, men det finns ingen anledning att behålla sådant som gör ont värre. Sverige måste införa republik. Men någon president ska vi inte ha. I stället borde vi göra som statsvetarprofessorn Mats Lindberg föreslog ifjol i en debattartikel i Sydsvenskan och återupprepade på ett mycket intressant föredrag anordnat av ABF Malmö tidigare i veckan: Vi borde helt och hållet avskaffa statschefsämbetet. Detta av samma skäl som vi borde avskaffa kungahuset: statschefsämbetet som sådant är nämligen också det en rest av enmansväldet.
Å andra sidan misstänker jag att det kan bli svårt att få igenom ett sådant förslag. Det tycks vara som förgjort att avskaffa statschefsfuktionen; folk tycks kräva att någon finns däruppe på toppen. Det behöver däremot inte betyda att det skulle vara omöjligt att förhindra att Sverige får en president som statschef. Att öppna för en president vore detsamma som att be om stora förändringar i grundlagen, att öppna för en rejäl omfördelning av makt från riksdagen. Det vore ytterst olyckligt. Sverige är med sin absoluta parlamentarism ett verkligt föredöme konstitutionellt sett.
Ett ett fullt acceptabelt alternativ vore därför att helt enkelt a) avskaffa successionsordningen och b) ersätta följande formulering i Regeringsformen "Konungen är rikets statschef" med "Talmannen är rikets statschef" - och i övrigt låta allting fortgå som förut. Talmannen skulle ersätta kungen som ordförande i utrikesnämnden och som högste representant vid statsbesök och som den person som ambassadörerna lämnar sitt ackrediteringsbrev till.
För Sverige i tiden - varken kung eller president.
Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan
onsdag, april 21, 2010
Klenare stöd för kungen
Stödet för monarkin faller. Bara drygt 55 procent vill nu behålla monarkin. Det är ett markant fall jämfört med för sex år sedan. Å andra sidan vill bara 22 procent avskaffa nuvarande styrelseskick - visserligen en ökning från 15 procent från mätningen för sex år sedan. Rimligen får man utgå från att resterande 22 procent är osäkra.
Det är bra att stödet för monarkin minskar. Monarkin är oförenligt med principen om politisk demokrati. Det är en kvarleva från en annan och sämre tid. Samtidigt är monarkin i realiteten, i Sverige och i andra konstitutionella monarkier, ett ganska litet problem. Kostnaden kan man till exempel bortse från; kulturskatterna och slotten och herresätena hade ändå fått bevaras. Och det finns inget som tyder på att medborgarna i Tyskland tack vare sin ceremoniella förbundspresident upplever sina "demokratiska behov" tillgodosedda i högre utsträckning än Sverige, Danmarks eller Norges.
I grunden rör inte kungahuset folkstyret eftersom kungahuset inte har något inflytande över någon av de maktbaser som det finns motstridiga intressen kring, till exempel fördelningen av produktionsresultatet. Kungahusets vara eller inte vara påverkar inte heller de reella möjligheterna att delta i den politiska demokratin och kungahusets välgörenhetsverksamhet är inte något hot mot den sociala demokratin.
Härmed inte sagt att Sverige saknar demokratiproblem. Vi har gott om brist på folkstyre inom den ekonomiska och sociala sfären. Människor har alldeles för litet makt över vad som produceras, hur det produceras och till vad saker och ting produceras. Denna maktbrist leder till ett kortsiktig och asocial roffarekonomi som vägrar att ta hänsyn till hållbarhetsperspektivet. Därför och för att, nästan, parafrasera högern: Låt människor tillsammans bestämma själva - också över ekonomin.
Finge jag möjlighet att införa ekonomisk demokrati skulle åtminstone jag kunna tänka mig att i utbyte behålla kungahuset. Åtminstone så länge de anställda inom hovet också får goda möjligheter att påverka det egna arbetet.
Aftonbladet, DN, Expressen, GP.
Det är bra att stödet för monarkin minskar. Monarkin är oförenligt med principen om politisk demokrati. Det är en kvarleva från en annan och sämre tid. Samtidigt är monarkin i realiteten, i Sverige och i andra konstitutionella monarkier, ett ganska litet problem. Kostnaden kan man till exempel bortse från; kulturskatterna och slotten och herresätena hade ändå fått bevaras. Och det finns inget som tyder på att medborgarna i Tyskland tack vare sin ceremoniella förbundspresident upplever sina "demokratiska behov" tillgodosedda i högre utsträckning än Sverige, Danmarks eller Norges.
I grunden rör inte kungahuset folkstyret eftersom kungahuset inte har något inflytande över någon av de maktbaser som det finns motstridiga intressen kring, till exempel fördelningen av produktionsresultatet. Kungahusets vara eller inte vara påverkar inte heller de reella möjligheterna att delta i den politiska demokratin och kungahusets välgörenhetsverksamhet är inte något hot mot den sociala demokratin.
Härmed inte sagt att Sverige saknar demokratiproblem. Vi har gott om brist på folkstyre inom den ekonomiska och sociala sfären. Människor har alldeles för litet makt över vad som produceras, hur det produceras och till vad saker och ting produceras. Denna maktbrist leder till ett kortsiktig och asocial roffarekonomi som vägrar att ta hänsyn till hållbarhetsperspektivet. Därför och för att, nästan, parafrasera högern: Låt människor tillsammans bestämma själva - också över ekonomin.
Finge jag möjlighet att införa ekonomisk demokrati skulle åtminstone jag kunna tänka mig att i utbyte behålla kungahuset. Åtminstone så länge de anställda inom hovet också får goda möjligheter att påverka det egna arbetet.
Aftonbladet, DN, Expressen, GP.
måndag, april 19, 2010
Dom älskar också vinst
Dagens Nyheter rapporterar att kvaliteten på 16 av de privata förskolorna i Stockholms stad är så undermålig att kommunen riktar stark kritik mot dem. Inspektörernas omdömen är inte nådiga: "torftiga pedagogiska miljöer", "avsaknad av pedagogisk dokumentation", "inga språkutvecklande aktiviteter" är några exempel. Därtill är säkerheten bristande: barn har bland annat glömts bort på bussar. Andelen förskoleutbildad personal på de kritiserade privata förskolorna är också markant lägre (0-22 procent) än snittet i staden (45 procent). Personaltätheten är också mycket låg. Två förskolor har fått så stark kritik att tillståndet nu dras in.
Men de privata förskolorna utmärker sig också på ett annat område: De älskar vinst och höga arvoden. I fyra av de kritiserade förskolorna har ägarna plockat ut aktieutdelning i mångmiljonklassen, i andra har stora pensionsavsättningar gjorts till bolagens styrelseledamöter och i åter flera ligger styrelsearvoden i miljonklassen och årslönerna på ca 800 000 kronor.
Kritiken mot vinst i skattefinansierad verksamhet, särskilt inom omsorg och vård, är välmotiverad. Det är sanslöst att skattebetalarnas pengar ska gå till att betala vinster i bolag som erbjuder usel kvalitet. Vinsten är en dålig bevekelsegrund för att bedriva social verksamhet - den visar sig allt oftare inverka menligt på kvaliteten. Därtill tenderar den att driva upp kostnaderna för det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Och även i de fall där verksamheten bedrivs ändamålsenligt men där en stor vinst plockas ut kvarstår frågan om varför ska vi betala de privata bolagens ledningar när vi kunde ha återinvesterat eventuella överskott i verksamheten. Är det till exempel rimligt att företag verksamma inom den skattefinansierade utbildningssektorn har 60 procents högre avkastning än det genomsnittliga företaget?
Socialdemokraterna måste göra allvar av partikongressens uttalande att "gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag". De privata förskolorna som nu kritiserats i Stockholm visar hur bråttom det är att komma till skott och föreslå en annan och bättre ordning.
Andra bloggare på samma tema: Carin Jämtin, Johan Sjölander, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Emil Broberg, Ola Möller.
PS Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg "Storstad" skrivit ett flertal ytterst läsvärda inlägg i ämnet. Läs några av dem här och här. DS
Men de privata förskolorna utmärker sig också på ett annat område: De älskar vinst och höga arvoden. I fyra av de kritiserade förskolorna har ägarna plockat ut aktieutdelning i mångmiljonklassen, i andra har stora pensionsavsättningar gjorts till bolagens styrelseledamöter och i åter flera ligger styrelsearvoden i miljonklassen och årslönerna på ca 800 000 kronor.
Kritiken mot vinst i skattefinansierad verksamhet, särskilt inom omsorg och vård, är välmotiverad. Det är sanslöst att skattebetalarnas pengar ska gå till att betala vinster i bolag som erbjuder usel kvalitet. Vinsten är en dålig bevekelsegrund för att bedriva social verksamhet - den visar sig allt oftare inverka menligt på kvaliteten. Därtill tenderar den att driva upp kostnaderna för det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Och även i de fall där verksamheten bedrivs ändamålsenligt men där en stor vinst plockas ut kvarstår frågan om varför ska vi betala de privata bolagens ledningar när vi kunde ha återinvesterat eventuella överskott i verksamheten. Är det till exempel rimligt att företag verksamma inom den skattefinansierade utbildningssektorn har 60 procents högre avkastning än det genomsnittliga företaget?
Socialdemokraterna måste göra allvar av partikongressens uttalande att "gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag". De privata förskolorna som nu kritiserats i Stockholm visar hur bråttom det är att komma till skott och föreslå en annan och bättre ordning.
Andra bloggare på samma tema: Carin Jämtin, Johan Sjölander, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Emil Broberg, Ola Möller.
PS Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg "Storstad" skrivit ett flertal ytterst läsvärda inlägg i ämnet. Läs några av dem här och här. DS
onsdag, mars 31, 2010
Höginkomsttagare värda 23 gånger mer än barnen i Högeralliansens Sverige
I dag presenterar den borgerliga regeringen en satsning på barn och och unga. Den omfattar totalt 820 miljoner kronor. Det kan jämföras med den skattesänkning på nästan 19 miljarder högern givit den tiondel av befolkningen med högst inkomster, det vill säga personer som tjänar mer än 52 000 kronor i månaden.
19 miljarder är mer än 800 miljoner - närmare bestämt 23 gånger mer. Men så är det alltså att i högerns Sverige värderas den rikaste tiondelen av befolkningen 23 gånger högre än landets alla barn och unga. Ska vi verkligen låta oss nöjas med det?
Källor:
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Statistiska centralbyrån
Rödgrön.se "Högerpolitiken klyver Sverige"
19 miljarder är mer än 800 miljoner - närmare bestämt 23 gånger mer. Men så är det alltså att i högerns Sverige värderas den rikaste tiondelen av befolkningen 23 gånger högre än landets alla barn och unga. Ska vi verkligen låta oss nöjas med det?
Källor:
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Statistiska centralbyrån
Rödgrön.se "Högerpolitiken klyver Sverige"
Lämna lärarna i fred!
Sedan en tid tillbaka hotar moderatstyrda Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) lärarna med en förändring av yrkeskårens arbetstider. I dag arbetar en heltidsanställd lärare 45,5 timmar i veckan, varav 35 timmar är arbetsplatsförlagda. De återstående tio timmarna är förtroendetid. Således arbetar lärarna, trots loven, lika många timmar per år som alla andra. Och förmodligen arbetar många lärare, just genom att de tar jobbet med sig hem, mer än många andra. Samtidigt är läraryrket till naturen ett självständigt jobb, om än att det ofta sker i lagform. Och precis som någon påpekade är det mycket svårt för en lärare att maska, om inte annat eftersom det alltför snart märks om proven inte rättas, om lektionerna inte planeras och om utvecklingssamtalen är oförberedda. Lärarna klarar alltså att ta ansvar för sin arbetstid. Det behöver inte SKL låta skolchefer och rektorer göra i ännu högre utsträckning.
Det andra argumentet mot en omreglering av lärarnas arbetstid är omtanken om eleverna. Om lärarna tvingas att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan kommer de också att tvingas att ta fler lektioner, med följden att de får mindre tid att förbereda sig. SKL:s förslag kommer således troligen att leda i fel riktning: färre, inte fler, lärare.
Det finns rimligen några fördelar med en omreglering av lärarnas arbetstid. Men hittills har inte några avgörande sådana presenterats av högerledda SKL. Och ska en förändring komma till stånd är det högst rimligt att den ska nås som en uppgörelse mellan facket och arbetsgivarna. Därför förefaller det vara rimligt att, som Roger Mogert (S) med flera föreslår på dagens DN-debatt, lämna lärarnas arbetstid orörd och i stället fokusera på undervisningens kvalitet.
Se även Skolvärlden
Det andra argumentet mot en omreglering av lärarnas arbetstid är omtanken om eleverna. Om lärarna tvingas att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan kommer de också att tvingas att ta fler lektioner, med följden att de får mindre tid att förbereda sig. SKL:s förslag kommer således troligen att leda i fel riktning: färre, inte fler, lärare.
Det finns rimligen några fördelar med en omreglering av lärarnas arbetstid. Men hittills har inte några avgörande sådana presenterats av högerledda SKL. Och ska en förändring komma till stånd är det högst rimligt att den ska nås som en uppgörelse mellan facket och arbetsgivarna. Därför förefaller det vara rimligt att, som Roger Mogert (S) med flera föreslår på dagens DN-debatt, lämna lärarnas arbetstid orörd och i stället fokusera på undervisningens kvalitet.
Se även Skolvärlden
torsdag, mars 25, 2010
Borg erkänner feltänk i sin politik
Oavsett hur man mäter har arbetslösheten ökat sedan de borgerliga tog makten 2006. Fler går också på socialbidrag. Den så kallade arbetslinjen har havererat. Allt fler unga går arbetslösa allt längre. Entydig forskning visar att det kommer att skada deras chanser att över huvud taget etablera sig på arbetsmarknaden. Priset för det är en negativ spiral av utslagning och sociala problem och ett oförsvarbart slöseri av mänskliga resurser. Ett tudelat Sverige växer fram.
För detta bär den borgerliga regeringen ett tungt ansvar. Den försatt chansen att bygga Sverige starkt under åren då högkonjunkturen såg till att jobben blev fler och statens ekonomi bättre. I stället reade högern ut våra gemensamma tillgångar för underpriser, sänkte skatten mest för de redan rika, införde vårdnadsbidrag och demolerade den sociala tryggheten som arbetslöshets- och sjukförsäkringen erbjöd. Arbetsmarknadspolitiken nedmonterades och av satsningen på forskning och utveckling blev inte mycket kvar. Näringspolitiken, denna påstådda borgerliga hemmamatch, blev ett rent fiasko - nystartsjobben likaså. Resulatet av detta blev massarbetslöshet, som tack och lovar tycks toppa vid nio, inte tolv, procent.
I dag tog finansminister Anders Borg det kanske första steget i en förlåt-mig-jag-hade-fel-serie om sin undermåliga politik. Han sade nämligen till Sverige Radio att "som ekonom går det att diskutera hur effektiv sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga var". I praktiken är det så nära ett erkännande man kan komma av att sänkningen var totalt missriktad.
En sänkning av arbetsgivaravgifter för unga kan förvisso låta som en god idé, men som alla goda idéer måste den prövas mot verkligheten. Och verkligheten har visat, vilket nu finansministern erkänt, att effekterna är minst sagt diskutabla. Troligen är det redan stora företag som även utan sänkningen hade anställt unga, som tjänat mest. Förlorare är i stället alla de arbetslösa som för pengarna sänkningen kostat kunde fått jobb i välfärden eller en vettig utbildning. Fast det är klart - det är så här borgerlig politik fungerar: det den ena handen ger till rika och stora företag tar den andra från unga och utsatta.
Det är bra att Borg erkänner sitt feltänk. Men det vore mycket bättre om han tog konsekvensen av det och såg till att de som länge påtalat felet för honom får ansvaret för jobben och tryggheten. Sverige behöver en socialdemokratiskt ledd regering - nu mer än någonsin.
För detta bär den borgerliga regeringen ett tungt ansvar. Den försatt chansen att bygga Sverige starkt under åren då högkonjunkturen såg till att jobben blev fler och statens ekonomi bättre. I stället reade högern ut våra gemensamma tillgångar för underpriser, sänkte skatten mest för de redan rika, införde vårdnadsbidrag och demolerade den sociala tryggheten som arbetslöshets- och sjukförsäkringen erbjöd. Arbetsmarknadspolitiken nedmonterades och av satsningen på forskning och utveckling blev inte mycket kvar. Näringspolitiken, denna påstådda borgerliga hemmamatch, blev ett rent fiasko - nystartsjobben likaså. Resulatet av detta blev massarbetslöshet, som tack och lovar tycks toppa vid nio, inte tolv, procent.
I dag tog finansminister Anders Borg det kanske första steget i en förlåt-mig-jag-hade-fel-serie om sin undermåliga politik. Han sade nämligen till Sverige Radio att "som ekonom går det att diskutera hur effektiv sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga var". I praktiken är det så nära ett erkännande man kan komma av att sänkningen var totalt missriktad.
En sänkning av arbetsgivaravgifter för unga kan förvisso låta som en god idé, men som alla goda idéer måste den prövas mot verkligheten. Och verkligheten har visat, vilket nu finansministern erkänt, att effekterna är minst sagt diskutabla. Troligen är det redan stora företag som även utan sänkningen hade anställt unga, som tjänat mest. Förlorare är i stället alla de arbetslösa som för pengarna sänkningen kostat kunde fått jobb i välfärden eller en vettig utbildning. Fast det är klart - det är så här borgerlig politik fungerar: det den ena handen ger till rika och stora företag tar den andra från unga och utsatta.
Det är bra att Borg erkänner sitt feltänk. Men det vore mycket bättre om han tog konsekvensen av det och såg till att de som länge påtalat felet för honom får ansvaret för jobben och tryggheten. Sverige behöver en socialdemokratiskt ledd regering - nu mer än någonsin.
torsdag, februari 25, 2010
"Allianspartierna har Euro-myror i brallan"
Det var inte jag som sade det följande om EMU, men jag håller med om varenda ord. Och det är nog första gången som jag är överens med den mannen. Så läs, läs, läs!
Och vem är då mannen bakom orden. Jo, under över alla under - Johan Norberg!
Metro
"Nyligen förklarade tre allianspartier att de ville utreda euron, för att förbereda en anslutning. Det fjärde, folkpartiet, tyckte inte att det behövdes. De ansåg ändå att Sverige borde gå med. Om nya EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) hade fått bestämma skulle vi ha haft en ny omröstning redan i vår – bara sju år efter att 56 procent röstade nej.
Man kan fråga sig vad poängen med folkomröstningar är om vi ändå ska rösta om och om igen tills vi röstar rätt. Man undrar också om de borgerliga följer den internationella diskussionen när de talar om eurons framgångar mitt i krisen.
EU-kommissionen har i ett internt dokument varnat för att skillnaderna i eurozonen hotar hela valutan och den europeiska centralbanken såg sig nyligen nödgad att ta fram en analys om vad som händer om något land bryter sig ur euron.
Det finns fördelar med att ha samma valuta, men krisen har också avslöjat problemen. Den gemensamma räntan var alldeles för låg för snabbväxande länder som Spanien och Irland, så resultatet blev berusade marknader och maximal överhettning. Nu gör den höga eurokursen att sydeuropeiska länder i djup kris inte kan exportera sig ur krisen.
Alla regler om underskott och skulder har skrotats och Greklands skulder håller på att växa landet över huvudet. De massiva nedskärningar och skattehöjningar som krävs är knappast politiskt möjliga och kan ändå skada ekonomin än mer. Det talas seriöst om risken för en statsbankrutt, som kan smitta Spanien och Italien och kanske hela Europa.
Tyskland och Frankrike planerar i smyg en räddningsplan för Grekland. Vissa tongivande EU-politiker ser det som en möjlighet att tvinga på EU en finanspolitik med stora kapitalöverföringar till krisländer, men det skulle ge regeringarna klartecken för vanstyre. Vill det tyska folket verkligen vara med och betala för det? Vill vi svenskar det?
Och vem är då mannen bakom orden. Jo, under över alla under - Johan Norberg!
Metro
onsdag, februari 24, 2010
Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan
I dag presenterade Miljöpartiet sitt program för en bättre järnvägstrafik. Jag håller med om varenda punkt. Programmet är ambitiöst och visionärt och samtidigt både initierat och sakligt. Det enda jag möjligen inte gillar är att de var först ut.
I korthet går programmet ut på stora satsningar på underhåll och utveckling av järnvägsnätet och en förändring av dels SJ:s direktiv (slopat vinstkrav), en sammanslagning av Jernhusen (som äger stationer, verkstäder och terminaler) och att Banverket ska utföra mer av sin verksamhet i egen regi.
Det är verkligen befriande att i dessa tider höra krav på sanering av den oreda avregleringarna har fört med sig för den svenska järnvägstrafiken. Naturligtvis har de bristande resurserna för underhåll och utveckling av järnvägsnätet haft avgörande betydelse för de problem vi har sett de senaste åren, men avsaknaden av ett samlat grepp över såväl trafiken som underhållet ska inte undervärderas som en källa till bekymmer. Miljöpartiet pekar ut både ökade kostnader till följd av vinstkrav (många aktörer: många vinstkrav), vilket leder till minskade marginaler, mindre långsiktighet, minskad personalstyrka, särskilt som marknaden i denna bransch är så begränsad till ett fåtal köpare.
Till detta kan läggas de uppenbara problem som finns när SJ:s tågresenärer som på grund av Banverkets bristande resurser och vinstkrävande entrepenörer blivit försenad inte kan gå in och värma sig i den av Jernhusen ägda tågstationen.
Sammanfattningsvis är alltså Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan. Men mer borde göras. Till exempel borde ansvaret för både trafik och underhåll ligga under ett och samma tak. Det skulle dels göra ansvarsutkrävandet enklare, dels minska krånglet, och dels utgöra en motvikt mot att varje aktör för sig genom sina egna intressen försämrar helheten. Det är därför hög tid att slå samman SJ AB med Banverket och Jernhusen till ett nytt statligt, icke vinstdrivande verk vars uppgift det ska vara att säkra en punktlig, servicemedveten, prisvänlig och miljövänlig transport för såväl personer som gods.
Länk: Miljöpartiets förslag
Länk: DN, SvD
I korthet går programmet ut på stora satsningar på underhåll och utveckling av järnvägsnätet och en förändring av dels SJ:s direktiv (slopat vinstkrav), en sammanslagning av Jernhusen (som äger stationer, verkstäder och terminaler) och att Banverket ska utföra mer av sin verksamhet i egen regi.
Det är verkligen befriande att i dessa tider höra krav på sanering av den oreda avregleringarna har fört med sig för den svenska järnvägstrafiken. Naturligtvis har de bristande resurserna för underhåll och utveckling av järnvägsnätet haft avgörande betydelse för de problem vi har sett de senaste åren, men avsaknaden av ett samlat grepp över såväl trafiken som underhållet ska inte undervärderas som en källa till bekymmer. Miljöpartiet pekar ut både ökade kostnader till följd av vinstkrav (många aktörer: många vinstkrav), vilket leder till minskade marginaler, mindre långsiktighet, minskad personalstyrka, särskilt som marknaden i denna bransch är så begränsad till ett fåtal köpare.
Till detta kan läggas de uppenbara problem som finns när SJ:s tågresenärer som på grund av Banverkets bristande resurser och vinstkrävande entrepenörer blivit försenad inte kan gå in och värma sig i den av Jernhusen ägda tågstationen.
Sammanfattningsvis är alltså Miljöpartiet på rätt spår i järnvägsfrågan. Men mer borde göras. Till exempel borde ansvaret för både trafik och underhåll ligga under ett och samma tak. Det skulle dels göra ansvarsutkrävandet enklare, dels minska krånglet, och dels utgöra en motvikt mot att varje aktör för sig genom sina egna intressen försämrar helheten. Det är därför hög tid att slå samman SJ AB med Banverket och Jernhusen till ett nytt statligt, icke vinstdrivande verk vars uppgift det ska vara att säkra en punktlig, servicemedveten, prisvänlig och miljövänlig transport för såväl personer som gods.
Länk: Miljöpartiets förslag
Länk: DN, SvD
onsdag, januari 27, 2010
Äntligen, Sahlin!
I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.
De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.
Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.
Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.
Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.
Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.
Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!
Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan
De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.
Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.
Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.
Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.
Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.
Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!
Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan
fredag, januari 22, 2010
Sänk momsen på frukt och grönt - höj den på socker och sötningsmedel (?)
På SvD Brännpunkt i dag skriver elva mer eller mindre kända svenskar och uppmanar något parti att ställa sig bakom och driva kravet på avskaffad moms på frukt och grönsaker. I princip tycker jag att det är en bra idé. En sådan sänkning måste emellertid naturligtvis betalas. Författarna menar att det skulle finansiera sig själv genom sänkta kostnader för sjukfrånvaro och produktionsbortfall. Det är naturligtvis ett alldeles för svepande uttalande, och även om en viss potential finns att sänka dessa kostnader genom en bättre kost rör det sig avgjort om effekter på lång sikt. Ett bättre sätt, och ytterligare en metod för att förbättra kosthållningen, kunde vara att parallellt med avskaffandet av moms på frukt och grönt höja densamma på sockerrika produkter som läsk och godis.
Samtidigt är det hela inte så enkelt. Det är inte givet att människor kommer att förändra sina kostvanor på grund av prisläget. Folk byter säkerligen gärna från en grönsak till en annan eller från en köttbit till en annan om priserna ändras, men en genomgripande omläggning av kosten är en annan sak. Vi vet att för alkohol spelar priset roll, men troligen är tillgänglighetsfaktorn minst lika viktig, om än inte viktigare. Jag vet inte om man känner till vad de höjda cigarettpriserna har betytt för den minskade andelen rökare, men med tanke på att det framför allt är låginkomsttagare som röker i dag är det osannolikt att priset har haft någon större inverkan. Å andra sidan, om man får tro en SIFO-undersökning, säger sig låginkomsttagare vara mycket positivt inställda till att köpa bättre mat om bara priserna förändras. Fast det är en sak att säga det och en annan att göra, eller kunna, göra det. Min poäng är naturligtvis inte att lasta någon för någonting - jag vill bara använda offentliga verktyg och resurser på det sätt de gör mest nytta. Och om det enda effekten av förändrade momssatser blir en billigare bättre middag för dem i övre medelklassen och "uppåt" är ingenting vunnet.
Summa summarum: Det krävs en ordentlig genomgång av reella och fördelningspolitiska effekter av en avskaffad moms på frukt och grönt och/eller en höjd moms på sockerrika produkter innan ett beslut fattas. Men en sådan utredning välkomnar jag. Varmt.
Samtidigt är det hela inte så enkelt. Det är inte givet att människor kommer att förändra sina kostvanor på grund av prisläget. Folk byter säkerligen gärna från en grönsak till en annan eller från en köttbit till en annan om priserna ändras, men en genomgripande omläggning av kosten är en annan sak. Vi vet att för alkohol spelar priset roll, men troligen är tillgänglighetsfaktorn minst lika viktig, om än inte viktigare. Jag vet inte om man känner till vad de höjda cigarettpriserna har betytt för den minskade andelen rökare, men med tanke på att det framför allt är låginkomsttagare som röker i dag är det osannolikt att priset har haft någon större inverkan. Å andra sidan, om man får tro en SIFO-undersökning, säger sig låginkomsttagare vara mycket positivt inställda till att köpa bättre mat om bara priserna förändras. Fast det är en sak att säga det och en annan att göra, eller kunna, göra det. Min poäng är naturligtvis inte att lasta någon för någonting - jag vill bara använda offentliga verktyg och resurser på det sätt de gör mest nytta. Och om det enda effekten av förändrade momssatser blir en billigare bättre middag för dem i övre medelklassen och "uppåt" är ingenting vunnet.
Summa summarum: Det krävs en ordentlig genomgång av reella och fördelningspolitiska effekter av en avskaffad moms på frukt och grönt och/eller en höjd moms på sockerrika produkter innan ett beslut fattas. Men en sådan utredning välkomnar jag. Varmt.
Mer om debatten om Arena
I tisdagens sändning av radioprogrammet Nya Vågen i P1 fortsatte debatten om tidskriften Arena. I studion medverkade då Daniel Suhonen från tidskriften Tvärdrag, Nisha Besara från Arena samt Olle Svenning, författare, journalist och debattör från Aftonbladet. Svennings roll i diskussionen var som någon slags "avdömare". Han hade nog valts ut på grund av sina bok, Vänstern i Europa: de nya liberalerna?. I den skriver Svenning om den, sett med dåtidens ögon, relativt progressiva politik de socialdemokratiska regeringarna i EU förde i slutet av 1990-talet för till exempel hbt-rättigheter. Han skriver också om att samma regeringar, som då styrde alla de stora EU-länderna, däremot inte alls rubbade den ekonomiska politiken, förstärkte demokratins roll inom densamma, och/eller minskade klassklyftorna. Att det var en historiskt oförlåtlig undanlåtenhet har de numera före detta regeringsinnehavarna dyrt fått konstatera: rekorddåliga valresultat, inte minst i det senaste valet till Europaparlamentet.
Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.
Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?
Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.
Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?
måndag, januari 18, 2010
Smakar det så kostar det - för alla oss andra
Det fanns många skäl till varför det var dumt av den borgerliga regeringen att sälja ut Apoteket. Ett av de viktigaste var den troliga prisökning som skulle följa. Apoteket hade före avregleringen Europas lägsta vinstmarginal: 17 procent mot vanligtvis 20-35 procent i resten av Europa. Ett annat viktigt skäl var erfarenheterna från Norge. Resultatet av våra grannars avreglering blev att några få stora koncerner tog över, att det oberoende forskningsinstitutets forskningsdirektör valde att lämna sitt jobb i protest mot de inskränkningar de nya kommersiella ägarna ville göra i hans arbete och att svenska Farmacevtförbundets ordförande varnade Sverige för att följa Norges exempel.
Men för att återgå till priserna. Det skulle bli billigare, sade socialminister Göran Hägglund. Vi socialdemokrater sade att han hade fel. Svenska Dagbladet skrev om ämnet den 10 december 2008 i en artikel med rubriken "Avreglering av Apoteket kan ge dyrare läkemedel". Hur tycks det bli då? Ja, Göran Hägglund verkar få fel och vi socialdemokrater verkar få rätt, och det fick Dagens Nyheter att i dagens upplaga skriva en artikel på temat. Denna gång med rubriken "Priserna höjdes vid avreglering". Och så lär det förbli, åtminstone om man får tro denna artikel, "Tillverkare tror inte priserna receptfritt sjunker", i sagda tidning.
Flera andra tidningar har tagit upp DN:s reportage och rapporterar alltså i dag om att priserna på receptfria läkemedel höjdes avsevärt under 2009. Av rädsla för den ökande konkurrensen. Det tror i alla fall Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall.
Ovan i detta inlägg nämndes att det svenska Apotekets vinstmarginal låg lägre än i resten av Europa. Apoteket kunde dessutom tack vare av sitt monopol kraftigt pressa inköpspriserna. Hur blir det nu? Tja, om kedjorna ska kunna pressa priserna måste de antingen konkurrera ut varandra eller samarbeta. Det senare kallas kartell och kan mycket väl leda till lägre kostnader för de nya privata apoteken men fortsatt höga priser för patienter och konsumenter - det finns ju inget som numera hindrar apoteken från att behålla "mellanskillnaden".
Så går det som det brukar gå när man avreglerar - priserna höjs för dig och mig och riskkapitalbolagsdirektörerna kan skratta hela vägen till huvudkvarteret på skatteparadiset Jersey.
AB, Corren, DN, GP, SVD, Sydsvenskan, VK.
Läs även "Sälj hela skiten": "Privatkapitalet tar över apoteken"
Men för att återgå till priserna. Det skulle bli billigare, sade socialminister Göran Hägglund. Vi socialdemokrater sade att han hade fel. Svenska Dagbladet skrev om ämnet den 10 december 2008 i en artikel med rubriken "Avreglering av Apoteket kan ge dyrare läkemedel". Hur tycks det bli då? Ja, Göran Hägglund verkar få fel och vi socialdemokrater verkar få rätt, och det fick Dagens Nyheter att i dagens upplaga skriva en artikel på temat. Denna gång med rubriken "Priserna höjdes vid avreglering". Och så lär det förbli, åtminstone om man får tro denna artikel, "Tillverkare tror inte priserna receptfritt sjunker", i sagda tidning.
Flera andra tidningar har tagit upp DN:s reportage och rapporterar alltså i dag om att priserna på receptfria läkemedel höjdes avsevärt under 2009. Av rädsla för den ökande konkurrensen. Det tror i alla fall Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall.
Ovan i detta inlägg nämndes att det svenska Apotekets vinstmarginal låg lägre än i resten av Europa. Apoteket kunde dessutom tack vare av sitt monopol kraftigt pressa inköpspriserna. Hur blir det nu? Tja, om kedjorna ska kunna pressa priserna måste de antingen konkurrera ut varandra eller samarbeta. Det senare kallas kartell och kan mycket väl leda till lägre kostnader för de nya privata apoteken men fortsatt höga priser för patienter och konsumenter - det finns ju inget som numera hindrar apoteken från att behålla "mellanskillnaden".
Så går det som det brukar gå när man avreglerar - priserna höjs för dig och mig och riskkapitalbolagsdirektörerna kan skratta hela vägen till huvudkvarteret på skatteparadiset Jersey.
AB, Corren, DN, GP, SVD, Sydsvenskan, VK.
Läs även "Sälj hela skiten": "Privatkapitalet tar över apoteken"
onsdag, januari 13, 2010
It's the equality, stupid!
Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.
Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."
Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.
Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.
För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.
Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.
Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.
Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."
Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.
Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.
För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.
Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.
Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)