Idag skriver sju tunga folkpartister på DN-debatt om FRA-lagen. De säger att lagen i dess nuvarande utformning strider mot "grundläggande liberala värderingar" och kräver att regeringen backar och lyssnar på den välgrundade kritikstormen mot massavlyssningen.
Förvisso står FRA-lagen i motsats till även grundläggande socialistiska värden, men ett sådant erkännande är inte rimligt att begära av borgerliga politiker. Därför blir omdömet om själva innehållet i artikeln mycket väl godkänt. Men klok kritik mot signalspaningen har vi hört förut och det är inte heller det mest intressanta i artikeln.
Artikelförfattarna är som sagt sju personer: de tre före detta folkpartiledarna Maria Leissner, Bengt Westerberg och Ola Ullsten samt Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Camilla Lindberg och Maria Lundqvist-Brömster, de fyra sistnämnda nuvarande riksdagsledamöter. Och det är här det börjar blir riktigt spännande. Vi vet att Lindberg röstade mot lagen och att Ohlsson lade ned sin röst. Men hur röstade egentligen Wikström och Lundqvist-Brömster? Frågan är central eftersom voteringen var så jämn.
Svaret är omskanade, för det visar sig att de fyra riksdagsledamöterna tillsammans hade haft en god chans att stoppa lagen. Så här kunde och borde det ha gått till ( först en bakgrund):
Bakgrund
Riksdagen har 349 mandat; av dem besitter borgerligheten 178 och den röd-gröna oppositionen 171. För att respektera valutslaget finns ett kvittningssystem som innebär att om en ledamot från det ena blocket har laga förfall avstår en ledamot från det andra blocket att rösta. Därför kan ibland voteringsresultaten se konstiga ut, men förhållandet mellan blocken förblir detsamma så länge ingen ledamot bryter partilinjen.
Omröstningen om FRA utföll så här: JA 143 röster, NEJ 138, AVSTÅR 1; frånvarande 67 (1).
Så kunde de kanske ha stoppat lagen
Om Birgitta Ohlsson hade haft ett lika stort mått av civilkurage som Camilla Lindberg hade voteringen istället slutat 143-139.
Om Maria Lundqvist-Brömster hade röstat nej istället för som hon gjorde - ja (!) - hade resultatet blivit 142-140.
Om nu Cecilia Wikström anser att FRA-lagen är så förfärlig tycker man att hon borde ha sett till att närvara, trots en eventuell influensa. I så fall hade oppositionen fått ett mandat till (som till exempel hade besuttits av Phia Andersson (s) från Södra Älvsborg). Om Wikström dessutom hade röstat nej hade omröstningen utfallit 142-142 och därmed blivit föremål för lottning. Då hade chansen för ett nej varit åtminstone 50 procent. Och om Federley eller Johansson, bägge (c), hade anslutit sig till nej-sidan så hade vi garanterat sluppit lagen.
Slutsats
Naturligtvis väger de före detta partiledarnas kritik mycket tungt. Det är ytterst sällsynt att föredettingar (om än indirekt) kritiserar sina efterträdare och om möjligt ännu mer sensationellt att de gör det samfällt. Men eftersom de (Leissner, Westerberg och Ullsten) inte längre sitter i riksdagen hade de inte några reella möjligheter att stoppa beslutet - till skillnad från ovan nämnda riksdagsledamöter, vars agerande är högst anmärkningsvärt och så hycklande att jag helt enkelt vet vad jag skall skriva om det. Att handling är oändligt mycket bättre än senkomna ord är väl det minsta man kan säga - det blir dessutom en bra läxa för folkpartisterna inför den omröstning i höst som (v) har begärt om lagen.
(1) Det fullständiga resultatet finns på riksdagens webplats.
4 kommentarer:
Visst är det hyckleri från RD-folkets sida, och kanske i ännu högre grad populism. Att Westerberg, Leissner och Ullsten går ut tycker jag är helt rätt o lite ball, men de borde ha gjort det utan Ohlsson & co.
Men hallå! Det viktiga är väl ändå att någon vågar erkänna att de idag vet bättre. Som ni resonerar är det omöjligt att åstadkomma förändringar när ett beslut vilar på att ett beslut piskats fram. Ni tycks inte förstå att vi har en konstitution med partival, som kompletterats med personvalsinslag. Det betyder att väljarna i första hand röstar på parti och dessutom på en person, som dock knyts upp med ett avtal om lojalitet. Alla avtal vilar på avtalslagens grund, som säger: Ingågna avtal skall hållas och kan inte ensidigt ändras av endera part. Fredrik Federley och Annie Johansson lyckades till en del omförhandla detta avtal och trodde att de därmed gjort detta fasansfulla mindre fasansfullt. Camilla bröt mot avtalet, vilket retat en hel del andra ledamöter inom folkpartiet, men glatt desto flera medlemmar och sympatisörer. Birgitta Ohlsson valde en halvmesyr och är i partigruppens ögon inte lika illojal som Camilla Lindberg. Inget ont som inte har något gott med sig: FRA-lagen har visat att vi inte längre har en reell demokrati i vårt land utan det är regeringen som stiftar lagar istället för riksdagen. Ett beslut som kommit till på detta sätt kan inte respekteras som ett "I laga ordning tillkommet beslut som ska respekteras av folket", vilket nu är Fredrik Reinfeldts käpphäst.
Till Catti: Instämmer.
Till Farmorgun: Det uttrycks i artiklen inte med så mycket som en mening någon ånger över Wikströms frånvaro eller Lundqvist-Brömsters ja-röst. Och går man med på formuleringen att FRA-lagen "strider mot grundläggande liberala värderingar" utgår jag från att det inte kan vara en såpass nyvunnen insikt att den saknades före den 18 juni. Är så ändå fallet betackar jag mig från sådana ideologiska vindflöjlar i riksdagen.
FRA-lagen har ett så stort principiellt värde att partipiskan inte av kritikerna borde ha tillåtits väga så tungt.
Därmed inte sagt att det är det inte funnits tillfällen då även socialdemokratiska riksdagsledamöter borde ha röstat enligt sina värderingar istället för att lyda partilinjen.
Inte undra på att politiker har så svårt att backa och erkänna att man borde ha gjort på ett annat sätt - värre än vindflöjlar är faktiskt tjurskallar! Eller de som inbillar sig att 51 insnöade av 100 räcker för att det ska kunna kallas demokrati. När jag en gång i tiden engagerade mig i politiken då fångades jag av Hjalmar Brantings definition "Demokrati är den upplysta majoritetens beslut", men det var för mer än femtio år sedan och den kunskapen har fallit i träda, varför jag numera är politisk vilde, som lärt mig att klokheten inte har bara en enda partifärg utan har skilda kulörer bland människor som bryr sig om mänskliga rättigheter och inser värdet av det personliga ansvarstagandet och civilkurage.
Skicka en kommentar