Sluta hymla

På debattsidan i det senaste numret av "Lokaltidningen" skryter två kristdemokrater om att det nu finns ett mindre ambitiöst förlag på upprustning av Högevallsbadet i Lund som skulle kosta ca 200 miljoner kr, d.v.s. 100 miljoner kr billigare än "vad socialisterna föreslog". De glömmer givetvis att nämna att kd varit med och röstat ja till en kommunbudget där 0 kr avsatts till upprustningen...

Det skall vara rött i år

Nu har två opinionsmätningar, Sentios och Synovate Temos (även här), visat på rekordstor ledning för den rödgröna oppositionen. Synovate Temo ger oss ett försprång på drygt 15 procentenheter, och enligt Sentio ligger vi nästan nitton procentenheter före högerregeringen. I bägge mätningarna är det på grund av socialdemokratiska framgångar: 44,6 procent i Synovate Temo och 45 procent i Sentio.

Trevligt är att vår (socialdemokraternas) ökning inte tycks tära på vänster- och miljöpartiet. Detta innebär att enligt ovanstående opinionsmätningar skulle det i riksdagen bli socialistisk majoritet (s+v) om det vore val idag. Det scenariot säger jag inte nej till. (Men miljöpartiet är naturligtvis ändå välkommet att samarbeta med oss!)

Det är emellertid viktigt att dra rätt slutsats av opinonssiffrorna. Det duger inte att slå sig till ro och lita till att vi kan surfa på vänstervågen ända in i mål 2010. Vi måste förändra och förnya oss. Men allt sådant arbete tar en politisk riktning. Våra höga opinionssiffror har åtföljts av andra mätningar som visar att andelen som tycker att vi (socialdemokraterna) står för de mest utsatta har skjutit i höjden. Detta samband bör alla inom partiet ta till sig! Det innebär en varning till dem som vill att förändringen mest skall bestå av en triangulering mot den borgerliga politiken (vilket i sig är märkligt med tanke på dennas uppenbara impopularitet!).

Så, alla rådslagsdeltagare, lyssna på väljarna: Det skall vara rött i år. Låt det gälla även socialdemokratin själv!

Diktaturens kreatur går till attack

Läget i Burma blir allt värre. Nu rapporterar DN om skottlossning mot frihetskämparna. En demonstrant har dödats i Rangoon. SVD skriver att Aung San Suu Kyi har fängslats. Kulor och krut mot den politiska demokratin kan inte accepteras.

Björn Afzelius skrev en gång (i låten Glasnost) att

Det finns ett pris för frihet som alla vet är sant;
det priset kommer alltid va' konstant:
Går friheten förlorad på någon enda plats,
så har den gått förlorad överallt.

Nu är vi alla skyldiga att hjälpa det burmesiska folket i kampen. Burma är just nu den plats där friheten måste vinnas. Som ett steg på vägen mot frihet överallt.

Martyrer i regionfullmäktige

Sorlet lägger sig och tystnaden sjunker över salen. Någon bläddrar i en tidning, andra tittar igenom de handlingar som låg på bordet när vi kom, andra tittar sig med spänd förväntan om i salen. Rummet är klätt i brunt trä och en svag lukt av mögel når näsborrarna, trots att salen i stort sett är nyrenoverad. Dagens session erbjuder en och annan intressant fråga, bland annat skall initiativ från de delregionala beredningarna diskuteras och några spännande interpellationer finns i handlingarna.

Sessionen inleds med en diskussion om remissen ang. ansvarskommitténs slutbetänkande, SOU 2007:10. Sverigedemokraterna löpte amok då de ansåg att det regionala projektet var ett hot mot nationalstaten. De lade fram en egen remiss, på sittande möte, och gjorde sig sedan till martyrer då ingen ville rösta på det. Ingen röstar på våra förslag, vare sig det är dåliga eller bra, gnällde herr Sverigedemokrat martyrmässigt.

Inte en tanke ägnades åt att högst få, omfattande förslag, som läggs fram på sittande möte utan möjlighet till behandling i partigrupperna, antas eller prisas av någon annan än den som lagt förslaget. Det är inte helt förenligt med den demokratiska ordningen att alla inte kan få del av ett förslag innan det ställs till votering. Demokrati kanske i och för sig inte är alltför bekant för någon som kommer från ett parti med brunfläckade rötter. Det något komiska i situationen är dock att en ickedemokrat använder sig av ett demokratiskt argument för att utmåla sig som martyr, samtidigt som man lägger förslag på ett sätt så att de inte går att behandla i en demokratisk process. Man tar sig för pannan.

Det är inte ett dugg synd om Sverigedemokraterna. Det är snarare alla andra det är synd om, som tvingas lyssna på tjatet.

För ett fritt Burma!

Jag tillhör dem som tycker att det kan vara rätt att ta till vapen för att försvara friheten eller återövra den. Så länge kulorna riktas mot förtryckaren och enbart förtryckaren.

Den största och mest hisnande kampen är emellertid den som förs utan kulor och krut. Just nu pågår en sådan strid i Burma. Munkarna marscherar för ett slut på förtrycket. Må det gå dem väl!

Läs mer om frihetslängtan i Burma i Dagens Nyheter, i Svenska Dagbladet och på Cattis blogg respektive Raúls blogg. De senare tillhör några av dem från socialdemokratiska studentförbundet som sedan flera år aktivt deltar, med fredliga medel, i kampen.

"Hej, kära Filippa"

Jag kunde bara inte undanhålla er det här.

Läs!

Latin - är det så här det ska vara?

Just nu pågår en presskonferens ute i Språk och Litteratur-centrums foajé. Det meddelas att Latinundervisningen på Lunds Universitet kommer att återuppstå tack vare en donation från en stiftelse.

Är det så här det kommer att vara i framtiden? Högre studier finansieras av icke offentliga intressen och staten låter bildningen klara sig bäst den vill.

Ja, vad ska man säga. Jag finner en oerhörd symbolik i det faktum att detta meddelas samma dag som regeringen kommer med sin budget och därmed sina fortsatta satsningar på ett systemskifte. Ni vet, det där systemskiftet som barkar fort fram emot ett kallare och mera otrevligt Sverige.


UPPDATERING: Nu har nyheten nått massmedia. Sydsvenskans artikel återfinns här.

Privatiseringsiver

''Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset....dvs bara genom en stark, samhällelig sektor'' därför att den ger människorna möjlighet att påverka den enbart i kraft av att de är medborgare. Oberoende av vilka ekonomiska resurser de besitter!''.

Orden är Olof Palmes. I denna privatiseringsiver som råder känns de mer relevanta än någonsin. Den senaste tidens politik har snarare fokuserat på motsatsen. Mer privat, mer avgift, mer försäkringsinslag och mindre skatt (undantaget bensinskatt, den höjdes visst). Bakom termer av valfrihet och fler alternativ i vården påbörjas sakta men säkert nedmonteringen av en gemensamt finansierad vård där alla är välkomna oavsett ekonomiska förutsättningar. Det finns inget egenvärde i privata lösningar. Inte heller är det självklart att det blir mer effektivt, skapar kortare köer eller mer lönsamt.

Nu finns möjlighet till politisk inflytande över organisationen. Även om man kan ha synpunkter på medborgarens reella inflytande över organisationen måste man konstatera att det inte blir mer inflytande av outsourcing och privatklinik. Vidare måste man ta sig en funderare över var lönsamheten ligger i ett dylikt företag. Någonstans måste pengarna komma in. Exempelvis får man lösa det via privata sjukvårdsförsäkringar eller eventuellt genom bidrag till verksamheten. Risken är stor att finansieringen till stor del går via skattsedeln, trots det minskade inflytandet från våra förtroendevalda. Den stora skillnaden riskerar att visa sig i att den som inte har råd får vara utan. Där lönsamheten kommer i främsta rummet hamnar människan i skymundan.

Simma lugnt!

Göteborgsposten rapporterar att Öckerös borgerliga kommunledning i våras bestämde sig för att fräscha upp kommunens grafiska profil, däribland kommunvapnet.

Sedan 1950-talet har Öckerös vapen varit en båt över blått vatten med mot vänster simmande fiskar. Och det nya förslaget som vann bifall av borgarna skilde sig endast i ett avseende av betydelse: fiskarna vände sig nu mot höger. (Man kan inte annat än förmoda avsikten bakom detta!)

Förändringen gillades emellertid inte av Öckeröborna; så många har hört av sig till kommunen att högern har tvingats att tänka om. Vapnets originalutseende behålls - fiskarna skall även framgent simma vänsterut.

I sanning är allting politik!

Uppdatering: Även Aftonbladet har uppmärksammat storyn. I en intervju förnekar den moderate kommunstyrelseordföranden att fiskarnas simriktning har politisk betydelse. Han säger också att ingen protesterade i vare sig kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Då infinner sig genast frågan: Vad tänkte egentligen socialdemokraterna på?!

Klasskamp från fel håll - dags för motstånd nu!

Fjolårets valresultat var en fördelningspolitisk och välfärdsmässig katastrof. Under det gångna året har högerregeringen vidgat klyftorna i rekordfart. Skattesänkningarna och pigavdragen, de borttagna förmögenhets- och fastighetsskatterna - alla har de gynnat de rika på de fattigas och på barnens bekostnad. För a-kassan har försämrats, ersättningsnivåerna för VAB- och pappadagar har sänkts, arbetsmarknadspolitiken har bantas rejält och Försäkringskassor läggs ned runt om i landet.

Men det mest illvilliga ur jämlikhets-, frihets- och solidaritetssynpunkt är regeringens attack på facket. Det är ju på grund av avgiftshöjningarna i a-kassan som LO förlorar medlemmar i rask takt. Detta inser naturligtvis även högern - det är vad den alltid har åstundat.

Arbetarrörelsens fackföreningsgren är nämligen borgerlighetens potentiellt farligaste fiende. Jag skriver potentiellt, för hittills har det varit alltför tyst från LO-borgen. Det duger faktiskt inte, Wanja & CO, att gå omkring och småmuttra - det räcker inte att organisera namninsamlingar på internet. För det är allvar nu. Det pågår klasskamp i Sverige. Men slagen utdelas från fel håll, och låter vi dem fortsätta regna ned i tre år till utan motstånd blir det svårt att se framtiden i ögonen. Därför är det obegripligt att ni/vi inte deltog i dagens demonstration på Sergels torg (se även här).

I högerregeringens Sverige är varje dag utan strid är en förlorad dag. Måtte det inte bli många fler.

Jag skrattar dem i ansiktet!

Till Socialdemokraternas expedition kommer det allt möjligt skit. Bokstavligen. Nu senast var det någon som returnerat en av våra broschyrer indränkt i urin. Ur ett arbetsmiljömässigt perspektiv är det givetvis hemskt att brevbärarna och personalen på expeditionen utsätts för detta. Ingen vill väl få sådant i posten och denna typ av trakasserier ska givetvis polisanmälas! Ur ett politiskt perspektiv kan jag dock inte hjälpa att tycka att det är lustigt - Knappast reaktionen som eftersöktes!

Tänk er själv - Här är någon i sådan total avsaknad av argument eller vilja att ta del av den offentliga debatten att denne kissar på ett flygblad, lägger det i ett frankerat kuvert och sen går med det till brevlådan. Antagligen är personen väldigt nöjd med sig själv efteråt och tror att detta kommer hämma vårt socialdemokratiska engagemang. Tvärtom är det ju rätt uppmuntrande för oss att personen i fråga som uppenbarligen ogillar oss så starkt inte har mer att komma med än sitt eget urin! Det är inte politiskt korrekt att skratta åt patetiska människor men i det här fallet blir jag full av skratt bara jag tänker på det! Vore det inte underbart om personen som gjort detta sen nöjt går runt till folk och skryter om att han har postat sin egen urin till socialdemokraterna!

Om motståndskonferensen

I helgen anordnade Sveriges radikalaste, bästa och snart största SSU-distrikt, SSU-Skåne, en konferens i Kristianstad. Temat var kort, gott och välbehövligt: motstånd. Motstånd mot högerregeringens brutala politik, motstånd mot kapitalet och dess lakejer, motstånd mot orättvisor och ojämlikheter i vilken skepnad de än må ta.

Schemat, som ni kan ta del av här, var späckat med intressanta personer och föreläsningar: Maj-Britt Theorin om socialdemokratisk utrikespolitik i förändring (läs: försämring), Thage G. Peterson om det bedrövliga svenska kriget i Afganistan, Kajsa Borgnäs om politikens språk och faran i att anamma ett borgerligt dito, Nisreen Al-Issawi från al-Fatah i Bethelem om Israels ockupation av Palestina och situationen där idag - för att nämna några.

På lördagskvällen underhölls jag, de andra över tvåhundra konferensdeltagarna från hela landet och Kristianstadsbor på den öppna konserten av bland andra Billie the Vision and the Dancers och Berang, en rappare från Malmö med ett stort politiskt engagemang och härliga sprudlande, radikala texter.

Det hela kan sammanfattas med ett ord: succé!

Jag kan bara beklaga att jag inte lade ut informationen här före koferensen. Men å andra sidan sett hade ni ändå inte fått plats; arrangemangaet var fullbokat! Jag lovar att vara ute i bättre tid nästa gång. För då måste ni följa med!


UPPDATERING (17/9): Kristianstadsbladet skrev om konferensen. Den trevliga artikeln hittar du här!
UPPDATERING (18/9): Sveriges Radio Kristianstad rapporterar här!

Det är Robin Hood jag vill ha!

Denna sommar besökte jag mina hemtrakter i norra Sverige. Bland annat så genomförde jag en bilresa genom Tornedalen från Kiruna till Haparanda. Jag har åkt den vägen många gånger förut men denna gång var det något som slog mig. I praktiskt taget varenda by jag passerade fanns det minst ett igenbommat och öde hus, ofta flera stycken. Husen var generellt i väldigt dåligt skick så de har antagligen stått övergivna ända sen den stora avfolkningsvågen på 60- och 70-talet. Det var en sorglig syn, några av husen var gamla Tornedalsgårdar med kulturhistoriskt värde.

När folk tänker på Norrlands inland så tänker de ofta på bidragsberoende och gnälliga apatiska norrlänningar. Den bilden tänker jag inte skriva mer om här, vill ni veta vad jag tycker om det kan ni läsa mitt tidigare inlägg om det istället. Däremot finns det mer att säga om skatteutjämningssystemet.

Ibland hör man politiker från tätortsområden beklaga sig över att de måste skicka en del av sina skattepengar till mindre lyckligt lottade kommuner. Här i Lund hör man det i bland som ett argument för att inte höja skatten, en del av de ökade inkomsterna skulle då gå till skatteutjämningssystemet. Detta är enligt mig ett extremt dåligt argument. Ta Danderyd och Lidingö som exempel, två till ytan rätt små kommuner med en stor andel höginkomsttagare och en liten andel låginkomsttagare. De behöver inte satsa stora summor på sjuktransporter, färdtjänst, skolskjuts och socialbidrag. Detta gör att de alltid kan ha en lägre kommunalskatt och ändå uppfylla lagens krav på service till medborgarna än en glest befolkad och till ytan stor kommun. Om ingen vill dela med sig av sina inkomster till kommuner med sämre förutsättningar så antar jag att de som bor i glesbygden förväntas flytta därifrån om det inte passar att leva utan sjukvård och skola etc... Hmm, vänta... Jag har nog ändrat mig, några miljoner nyinflyttade låginkomstagare i rikemanskommunerna är kanske precis vad som behövs.

Sist vill jag bara poängtera att Sveriges till ytan största kommun Kiruna (där jag vuxit upp) är en av de som BETALAR till skateutjämningssystemet trots åratal av avfolkning med svikande skatteunderlag som följd. Efter den borgeliga regeringens förändring av skatteutjämningssystemet tillhör Danderyd och Lidingö istället de som vinner på systemet. Skatteutjämningssystemet finansierar alltså de facto deras låga skatter!

Tillsammans mot kapitalet (?)

I det senaste numret av Tiden (3/07) skriver utredningschefen i Arbetarrörelsens Tankesmedja, Anne-Marie Lindgren, om behovet av att "återskapa den allians mellan arbetarklass och medelklass (1) som var den stabila grunden för efterkrigstidens reformpolitik" och om hindren för detta. Här följer mina kommentarer om hennes artikel.

På några punkter är jag och Anne-Marie Lindgren överens. Socialdemokraterna förlorade väljare både bland den grupp som i allmän debatt kommit att kallas arbetarklass, det vill säga människor från i huvudsak LO-kollektivet, och bland dem som benämns medelklass - människor främst från SACO-kollektivet med relativt lång utbildning och ofta välbetalda arbeten.

Jag förespråkar även det Lindgren kallar "löntagarallians". Människor från både "arbetarklass" och "medelklass" lever av att sälja sin arbetskraft och står således i gemensam konflikt mot kapitalet. Klok är därför den socialdemokrat som söker stärka den politiska gemenskapen mellan dessa grupperingar. Jag vänder mig emellertid mot Lindgrens antagande om att alliansen är nödvändig därför att Marx hade fel i fråga om medelklassens proletarisering. För inte gav väl Marx ett sistadatum för denna? Och inte är väl historien slut?

Men hur återvinna medelklassen och återskapa löntagaralliansen? Jag menar att det kan ske med en politik för fler jobb och bättre och en mer tillgänglig välfärd, utan vare sig kundval i äldreomsorgen eller elevpeng i skolan. Då säger kanske någon att valresultatet 2006 talar sitt tydliga språk. Men medelklassen 2006 var inte i fråga om valfrihet och städerskor i hemmet väsenskild jämfört med 2002 eller ens 1998, då valen resulterade i en rejäl vänstermajoritet, också bland medelklassen.

Skillnaden mot 2002 (och 1998) var att vänstern 2006 förlorade debatten om jobben. Det finns knappast någon socialdemokrat (eller vänsterpartist) aktiv i valrörelsen ifjol som inte kan vittna om detta. LO:s och partiets valanalyser bekräftar den bilden. De från medelklassen som lämnade socialdemokratin gjorde det på grund av jobbfrågan. Trots den relativt sett mycket lägre arbetslösheten i gruppen var rädslan för att förlora arbetet eller för att sonen eller dottern vid universitetet inte skulle få något stor; aldrig i en svensk valrörelse har fenomenet "akademikerarbetslöshet" dryftats så som skedde 2006.

Och angående valfrihet inom välfärdstjänsterna: det alla människor, oavsett samhällsklass, vill ha är hög kvalitet och god tillgänglighet. Att välja blir intressant först när utbudet och kvaliteten försämrats i vissa skolor, vårdcentraler och äldreboenden - det vill säga när valet blir en möjlighet att slippa en dålig eller svåråtkomlig tjänst. (I de fall där kontakten mellan till exempel patient och läkare skurit sig måste det finnas goda möjligheter att byta doktor. Men det handlar mer om brukarinflytande än om valfrihet, och som regel finns denna öppning redan idag i offentligdriven vård.) De eventuella kraven på valfrihet har ju sammanfallit med nedskärningarna i vård, skola och omsorg, vilka framförallt företogs på 1990-talet men som alltjämt märks tydligt. De har sammanfallit med en massiv borgerlig framryckning på det idémässiga fältet (en utveckling inte heller socialdemokratin har kunnat freda sig från).

Att Anne-Marie Lindgren ändå pläderar för valfrihet är därför något märkligt. Och än konstigare blir det mot bakgrund av hennes erkännande att den kräver en överproduktion som inte kan utnyttjas, och att rätten att välja i huvudsak utnyttjas endast av medelklassen. Min undran blir om det i ett läge där de flesta talar om kraftigt ökande behov av välfärdstjänster är klokt att satsa på dyr valfrihet för en del istället för kvalitet för alla - alltid och för varje krona.

Ett annat problem Anne-Marie Lindgren målar upp är svårigheten för många barnfamiljer att få tiden att räcka till. En politik för att människor skall få mer tid tillsammans behövs, men den får aldrig ställas mot det skriande behovet för många barnfamiljer att få pengarna att räcka till. Även om rikedom inte per se köper lycka är vändandet på varje krona knappast något som i allmänhet gör människor gladare. Därför måste varje förslag om ökad tillgänglighet till tjänster i hemmet ställas mot inte bara efterföljande utveckling mot låglönemarknad och ökad ojämställdhet utan också mot kravet på ekonomisk och social jämlikhet.

En reform som kan ge mer tid utan ökade klyftor är arbetstidsförkortning med bibehållen lön (det senare åtminstone i låglöneyrken). Det kommer inte att bli enkelt. Men det går - det går om man vill. För ekonomi är politik och politik, det är som bekant att vilja något.

Socialdemokraterna måste vilja och våga igen.

---------------------------------------------------------------------------------

För enkelhetens skull har jag i detta inlägg valt att använda orden "arbetarklass" respektive "medelklass" såsom Anne-Marie Lindgren gör. Det betyder inte att jag helt och fullt delar hennes uppfattning om hur begreppen skall hanteras.

Reinfeldts väckarklocka

"Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras. De hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten."(Reinfeldt: Det sovande folket, 1993)

Så skrev Fredrik Reinfeldt 1993. Från borgerligt håll har det kommit ett flertal förslag som visar på att Fredrik Reinfeldt och hans släptåg är en samling handlingskraftiga personer som inte fruktar att gå från ord till handling. Nedan följer några av förslagen som visar på burgna borgares metod för att väcka svenska folket ur välfärdsslumret.

A-kassan sänks till 70 procent redan efter 100 dagar (200 dagar för människor över 24 år) och 65 procent efter 200 dagar (300 dagar för människor över 24 år).

Utförsäljning av akutsjukhus - privatisera akutsjukvården och tillåt gräddfiler i vården.

Utförsäljning av allmännyttan - det blir färre hyresrätter, vilket särskilt drabbar grupper som inte kan eller inte vill ta lån; ungdomar, pensionärer eller låginkomsttagare..

Sänkt tak i den tillfälliga föräldrapenningen, rehabiliteringspenningen, havandeskapspenningen, närståendepenningen, sjukförsäkringen, smittbärarpenningen, arbetsskadesjukpenningen, dagpenningen enligt det statliga personskadeskyddet och ersättningen från Försäkringskassan vid tvist om sjuklön.

Högre skatt för arbetslösa, sjuka, och föräldralediga än övriga from 2007.

Sänkt ålderspension för förtidspensionärer genom förändrad antagandeinkomst från 93 till 80 procent.

Listan kan (tyvärr) göras längre. Gemensamt är att den borgerliga väckarklockan slår hårt mot de svagaste grupperna i samhället. De sjuka, de arbetslösa, de bostadslösa, de gamla, de unga som ännu inte riktigt har kommit in på arbetsmarknaden. Dessutom skall de betala högre skatt för en välfärd som alltmer går åt egenfinansiering via avgifter istället för en solidarisk finansiering via skattsedeln. Kombinerat med försämringarna i trygghetssystemen kommer därjämte röster från centerns håll om att begränsa strejkrätten och försämra arbetarnas möjligheter till inflytande på sina arbetsplatser. Till det skall läggas incitament om återhållsamhet i lönebildningen. Mindre trygghet, mindre rättigheter, lägre löner och lägre ersättningar. I Reinfeldts Sverige finns det ingen falsk trygghet, det finns snart ingen trygghet kvar alls.

Klokt om krig

"Every gun that is made, every warship launched, every rocket fired signifies, in the final sense, a theft from those who hunger and are not fed; those who are cold and are not clothed."

President Dwight D.Eisenhower, ur The Chance for Peace, ett tal för the American Society of Newspaper Editors den 16 april 1953.