Munkavelspolitik för arbete?

Centerpartiet inleder sin riksstämma i Kalmar på torsdag. Maud Olofsson har kritiserats från många håll för sina ambitioner om att begränsa strejkrätten för att småföretag inte skall kunna dras in i konflikter som de inte är direkt berörda av. Hon menar att det måste finnas proportionalitet mellan stridsåtgärderna och de konsekvenser som de leder till och att småföretagarna är nyckeln till hur vi skall klara framtidens välfärd. Grunden för hennes agerande är, enligt henne, att minska utanförskapet så att fler kommer i arbete och inte förlorar kontakten med arbetslivet. Centerpartiets ledare menar då att lösningen på arbetslösheten (återigen) ligger i att försämra villkoren för arbetstagarna och begränsa deras möjligheter till att göra sina röster hörda.

Framtidens välfärd oroar inte bara Maud Olofsson utan även mig. Inte på grund av att småföretagarna skall anpassa sig efter regler som andra arbetsgivare, utan för att den senaste tidens förändringar ibland annat socialförsäkringssystemen slår hårt mot de som har det svårast. För att borgarnas hårda politik går ut på att straffa ut människor ur systemen istället för att tro på att trygga människor vågar. Trygga människor vill. Den otrygghet som borgarna är i färd med att sprida i samhället skapar inte arbete och motverkar inte utanförskap. Hungriga vargar jagar inte bäst och hungriga magar är ingenting ett välmående land skall driva fram. Nu skall dessutom möjligheten för arbetare att ta strid för sina arbetsförhållanden begränsas om Maud Olofsson får som hon vill. Inget ord om hur munkaveln hon vill påföra skall skapa mindre utanförskap.

Å andra sidan kommer orden från politikern som verkar tro att alla lösningar på arbetslöshet och sjukskrivningar ligger hos de arbetslösa och sjuka. Man kan helt enkelt inte förvänta sig något annat agerande eller några andra tankar med en sådan platt analys i botten.

Sluta mörda oss! (eller vårt engagemang)

Hmm... let's see...

Ett stycke heltidsstudier. För att fixa sig kunskap, en examen och utöka framtida karriärmöjligheter.

Ett halvtidsjobb, för att betala mina räkningar.

Ett starta företag, för att lägga grunden till det jag vill göra med resten av mitt liv.

En ersättarplats i Kommunfullmäktige.

En ledamotplats i nämnd.

En ersättarplats i styrelsen för kulturetablissemang.

En ersättarplats i det kommunala studentrådet. Som politiker.

Arbete i grupp som ska styra upp kommunens bibliotek.

Arbete i grupp som ska fixa stadens utformning. Typ.

En plats i redaktion för tidning som ska starta upp.

En plats i grupp som ska planera studiearbete i organisationen.

- Helen, vill du inte jobba lite mer. Vi behöver dig! Men du kanske inte får vara kvar förresten, så du ska inte känna dig trygg i din situation när det kommer till att betala räkningarna. Men jobba!

- Helen, vill du ta ansvar för den här gruppens tunga arbete fast kanske låta göra männen jobbet? Men du ansvarar.

- Här chefen, här är min kopis telefonnummer. Hon är jätteduktig. Hon kan säkert också jobba lite.

- Nej, herr ordförande, jag måste verkligen säga stopp nu. Och kanske ta tillbaka någonting jag inte sa stopp till förut?

- Varför måste alla unga kvinnor komma till mig samtidigt?

Ja, kanske beror det att under en enda kvälls sammanträde blev folk borttappade från talarlistan fem-sex gånger. Och med "folk" menar jag kvinnor. Samtliga tillfällen.

Kanske beror det på att vi engagerat oss för att försöka göra någon skillnad, inte för att sitta timtals ut och timtals in och lyssna på män som älskar ljudet av sin egen röst.

Kanske för att det inte går att se det komiska i sådana situationer hur många gånger som helst.

Kanske för att vi - jag - vill ha ett liv också, ett vid sidan om allt det där - ett alldeles eget. Ett hem som man faktiskt hinner se. Ett hem som man inte fasar för att se, eftersom det kanske finns lite tid att diska också. Eller lite kraft kvar som gör att man orkar lägga smutstvätten i en tvättkorg istället för att bara släppa den på golvet samtidigt som man stupar i säng. Kanske för att vi vill umgås lite med dem vi älskar.

Jag får väl ge det en sak iallafall - jag lyckas åtminstone sova natten igenom iallafall. Utan problem.

PS. Det här inlägget får kanske vara tillägnat herr ordförande, som faktiskt försöker. Och om alla hade försökt lika mycket, då kanske - kanske - det inte hade behövt vara så här. DS.

Skräpmat

Efter en hel sommar med bönor bestämde jag mig för att festa till det lite efter jobbet igår, eftersom det åtminstone trillat in några hundralappar på kontot. Jag gick och köpte en hamburgertallrik. Så här i efterhand kan jag ju konstatera att efter en sommar med bönor är det en mycket dålig idé, jag känner mig fortfarande smått illamående.

Jag tycker att vi borde följa New Yorks goda föredöme och förbjuda transfetter på restauranger. Och så borde vi höja skatten på saker med mycket socker och dåligt fettinnehåll. Det tycker jag är en bra idé; fattar inte varför vi bara sköt upp den diskussionen?

Låt folket få bestämma!

EU-frågan är viktig. Och besvärlig, åtminstone för den socialdemokratiska partiledningen, därför att det finns ganska många inom partiet som inte är alldeles överförtjusta i EU-medlemskapets konsekvenser, som vägrar att acceptera att marknaden överordnas människorna och som kräver att Sverige skall kunna bedriva en självständig utrikespolitik. Kritiken handlar varken om isolationism eller nationalism - den är ett uttryck för en genuin oro över hur demokratin beskärs, politiken rullas tillbaka till förmån för tjänstemannamakt och lobbyism och hur besluten fattas allt längre från medborgarna. Charl Thams artikel i LO-tidningen säger det mesta värt att säga i frågan.

Det ursprungliga förslaget om en konstitution för EU sades när det kom för ett par år sedan bara vara en förenklning av de nuvarande långrandiga och komplexa fördragen. Det var en grov lögn, som lyckligtvis genomskådades av de franska och holländska väljarna. Bakslaget för EU-eliten blev stort, men kanske inte tillräckligt. För nu är det dags igen - under Angela Merkels ledning har ett ny konstitution tagit form. Eller ny och ny - tankesmedjan Open Europe har i sin granskning visat att det mesta är sig likt jämfört med det ursprungliga förslaget. Numera heter det inte konstitution utan "reformfördrag" och den tilltänkte utrikesministern skall tituleras annorlunda, men mycket mer än så är det inte. Du kan själva jämföra här. För den som inte har tid med det kan hänvisas till Margot Wallström, vice ordförande i EU-kommissionen. Enligt henne är det "i grunden samma förslag".

I de flesta andra EU-länder (Sverige är inget undantag) vill människor rösta om det nya konstitutionsförslaget. Och i en hel del av länderna tycker de ledande politikerna att det är en bra idé. Så här säger Luxemburgs premiärminister Jean Claude Junker i den belgiska tidningen Le Soir: "Huvudbekymret för somliga av mina kolleger runt bordet var att komma överens om ett fördrag som kunde antas utan folkomröstning. Jag är förvånad över att man är rädd för sin befolkning." De enda svenska riksdagspartierna som inte är rädda är vänsterpartiet och miljöpartiet. Därtill kommer de sju frispråkiga centerpartistiska riksdagsledamöterna som sällade sig till de modigas skara genom gårdagens artikel på DN-debatt. Nu väntar jag med spänning på socialdemokratiska efterföljare. Kom igen, Mona! Sluta håll högerregeringen om ryggen! Våga låt folket få bestämma!

Dem kan man lita på

Ni har säkert redan hört dem, högerpolitikerna som hävdar att sysselsättningsökningen är den borgerliga regeringens förtjänst? Ni har säkert också hört socialdemokrater som protesterat mot detta, bland annat eftersom statistiken talar sitt tydliga språk: jobben började komma redan ifjol.

Men vem i hela världen kan man då lita på? Ja, tror ni inte på mig är det bara att fråga Nordeas och SEB:s chefsekonomer, Jörgen Appelgren respektive Robert Bergqvist. Det har Svenska Dagbladet gjort här.

Socialistiska piskstraff?

Återigen Studio Ett. Förutom en intervju med Lars Vilks, tog Studio Ett i sin andra timme i onsdags upp juridiska diskussioner från Bolivia. Evo Morales vill nu jämställa indiansk lag med den "vanliga" bolivianska lagen. Kan ju verka sympatiskt till en början att alla kulturer är lika mycket värda; men till vilket pris, kan man sedan undra?

Efter att sympatitanken slagit mig, berättar reportern i Bolivia att de indianska lagarna bygger på tusenåriga traditioner, och vi får höra brottsstycken ur en intervju med en indiansk rättsman av något slag. Han säger att om det haglar, då är det för att en kvinna gjort abort. Då samlas ett råd av äldre för att ta reda på vem det är som har gjort aborten. När man kommit på vem det är, då piskas både kvinnan och barnets far.

Bolivias justitieminister, eller vem det nu var, försvarar det hela med att man fortfarande inte tänker tillåta att någon piskas ihjäl eller att piskstraffen är allt för svidande; däremot tycker han att de fungerar bra som symboler.

Och just det - har du blivit oskyldigt dömd, då har du ingen möjlighet att överklaga.

Tank om folk hade tankt efter fore!

A andra sidan sett ar det ju trevligt att nagon tanker efter overhuvudtaget. Har ar en som gor det med besked i, hor och hapna, SVD.

Gympa med vettig musik

Till alla dem som gillar att rora pa sig men som forfasar sig over oljudet som kallas "musik" i gympahallarna - nu finns det antligen ett vettigt alternativ! Nu kan man, enligt DN, i Vintervikens tradgard trana till harliga indiemusikvideor. Battre sent an aldrig, sager jag och packar traningsklader och drar till huvudsta'n. Foljer ni med?

Idiot

Hörde på andra timmen av Studio Ett igår en intervju med Lars Vilks. Han är arg för att hans tolkningar av Muhammed som rondellhund inte ställs ut, och han menar att detta innebär att man inte får kritisera islam. Men precis som Rakel Chukri i dagens Sydsvenska, så undrar jag vilken kritik det egentligen är som han vill framföra mot islam?

I Studio Etts intervju verkade han sätta likhetstecken mellan kritik och kränkning; men vilka delar av islam är det egentligen han kritiserar genom att gestalta deras profet som en hund? Snälla, upplys mig! För jag förstår nämligen inte alls...

Sedan att anledningarna som utsällningsplatserna uppger att inte ställa ut skiten är att de inte har beredskap för de eventuella hot det skulle innebära - det säger ju inget gott om berörda ställen. Själv skulle jag nog mena att det borde gå att refusera enbart pga att de inte vill ställa ut sån skit. Återigen håller jag med Chukri, då hon säger att de här refuseringarna har lett till att Vilks teckningar får "ett konstnärligt värde som de faktiskt inte lever upp till".

Och tack och lov for det!

Det hander att jag laser Svenska Dagbladet. Visserligen ar den borgerlig, visserligen betedde den sig synnerligen illa pa nyhetsplats under fjolarets valrorelse och visserligen har den som uppenbart kriterium for sina ledarskribenter att de har en mycket stor och valfungerande gallblasa. Men anda - kanske just for att tidningen inte ens forsoker syssla med upphojd Journalistik ar den arligare an DN. Naval, Per Gudmundson ar en av Svenskans ledarskribenter. Och hans galla ar nagot i hastvag; sallan har jag sett ett mer hatiskt angrepp pa socialdemokratins ledare an den salva han levererar i dagens upplaga.

I en jamforelse med fotbollstranaren Svennis som haltar sa mycket att om den hade varit en spelare pa en plan sa hade den burits ut pa bar i samma stund bollen for forsta gangen kom i spel, recenserar Gudmundson Sahlins insatser som partiledare.

Den springande punkten i hans haranger om Mona ar kritiken mot det program hon presenterade for, bland annat, en valbehovlig satsning pa fororterna (och darmed pa jobb och jamlikhet) samt de aviserade aterstallarna i forsakringssystemen. Gudmundson forfasar sig over notan, minst 15 miljarder, och varnar for att det under en s-regeringen kommer att "bli dyrt for de lyckans ostar som har kvar en lon att betala skatten med".

Uppenbarligen raknar Gudmundson inte med att de borgerliga forsamringarna i a-kassan och sjukforsakringarna och den slopade avdragsratten for fackforeningsavgiften kostar. Uppenbarligen lyssnade Gudmundson inte pa den s-utredning som Par Nuder presenterade i Almedalen som pekar pa behovet av en rattvisare taxering. Uppenbarligen tycker Gudmundson att den femtedel av befolkningen som nu smorjer kraset pa kalaset betalat av forsamringar for samhallets mest utsatta skall fa behalla varenda graddroppe. Det far han naturligtvis tycka. Det tragiska i sammanhanget ar att han antagligen far bra betalt for det, kanske sa bra att han for egen del garna vill behalla de dar pengarna. Vem vet, kanske kan han nu anlita en duktig skattesubventionerad Jolanta som stadar pa dasset hans?

Sist men inte minst viktigt: Mona Sahlin har verkligen mycket litet med Svennis att gora! Och, Gudmundson, tack och lov for det!

UPPDATERING: Anledningen till att inlagget skrivits utan a-n, a-n och o-n ar att det forfattats i utlandet. Ifall nagon undrade, alltsa!

Landet utanför

Har börjat läsa Marcus Birros Landet utanför och efter första sidan var jag väldigt positivt inställd. Det var en passus där huvudpersonen berättar om hur han i sitt huvud brukar ha turneringar mellan världslitteraturens giganter, och det hela tilltalade mig på något sätt. Tyvärr dröjer det inte länge innan jag börjar bli uttråkad av hela bokens upplägg. Storyn berör visserligen på ett sätt - den tar upp utanförskap som kan komma sig av sjukdom eller arbetslöshet - men själva berättelsen känns ändå inte riktigt trovärdig.

Ett och annat avsnitt lyser igenom med en gnutta briljans; bokens ständiga och socialrealistiska ifrågasättande av verkligheten har helt klart ett värde, och de halvt om halvt utslagna karaktärerna kanske hade känts relevanta om det inte vore för att de här presenteras som så väldigt annorlunda och utanför.

Hela alltet omges av ett ganska så taskigt språkbruk; det är märkliga meningsbyggnader och sporadiska särskrivningar. Jag står inte ut. Förutom att språket är minst sagt undermåligt, så blir jag totalt uttråkad av bokens konstanta melankoli. Helt plötsligt börjar jag förstå varför Växjö Stadsbibliotek gallrat ut boken ur sitt sortiment trots att den skrevs för bara fyra år sedan, och jag slutar att läsa.

Anledningen till att jag får bry mig.

Jo, för att det finns en i det här fallet ganska viktig skillnad:

om det är jag som ser sluskig ut, då får jag själv också skulden för det. Fair enough.

men om det är han som ser sluskig ut, då är det av någon märklig anledning fortfarande jag som blir beskylld.

Kvinnor inte populära.

Jag funderade på att skriva ett eget blogginlägg om det, men sedan insåg jag att artikelskribenten i DN sa det så bra ändå.