"En statskupp i slowmotion" - ska vi beväpna oss?

"Jag hatar hela borgerligheten", vrålade Ebba Grön. Och jag håller med. Jag hatar högern för att den lägger hela sin kraft på att rasera välfärden, för att den försöker förvrida det närmast enhetliga stödet för den svenska modellen och för dess tal om "utanförskap", ty det är det första mentala steget från en uppfattning om ett "oss" till en om "vi och de".

I DN skriver journalisten Dan Josefsson välformulerat och överskådligt om de senaste 20 årens attacker mot välfärden - en statskupp i slowmotion - och om borgerlighetens försök till en attitydförändring hos folket, från sammanhållning till konkurrens. Slutsatsen är försiktigt positiv: svenskarna tycks stå emot högeroffensiven. Men ändå - när jag betänker allt borgarna har gjort i synnerhet efter regeringsskiftet - blir jag så arg att jag nästan undrar om vi inte också borde, återigen med Ebba Gröns ord, "beväpna oss".

Solen

Han lyfter sin blick emot solen,
hans ansikte liknar ett sår.
Solen befruktar sig själv.
Han går på den glödheta jorden,
han har gått där i två tusen år.
Och solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Han lyfter sin hacka mot solen,
han spänner sin åldrande kropp.
Solen befruktar sig själv.
Han sargar den stenhårda jorden,
för jorden är trots allt hans hopp.
Men solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Han hör hur de skjuter i fjärran,
han undrar när kriget tar slut.
Solen befruktar sig själv.
Han går där och tänker på havet,
han undrar hur havet ser ut.
Och solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Låten är Björn Afzelius' och sammanfattar väl allting just nu. För medan solen befruktar sig själv sargar vi den snart stenhårda jorden. Och vi undrar alla när krigen skall ta slut. Och kanske också, en sådan här stekhet dag, hur havet ser ut.

Två små steg framåt men ett sjumilakliv tillbaka?

Det har varit tyst på bloggen oacceptabelt länge. Idag kommer ett inlägg för att råda bot på detta, men det finns en risk att det kan dröja ett tag innan skrivandet kommer igång på allvar.

I veckan redogjordes det i tidskriften New England Journal of Medicine om en ny bromsmedicin mot HIV, Raltegravir. Svenska media återberättar här, här och här. Raltegravir har effekt även mot multiresistent HIV ( liksom bakterier kan bli resistenta mot antibiotika kan virus bli resistenta mot antivirala läkemedel) och kan alltså användas tillsammans med andra läkemedel för att bromsa utvecklingen hos en HIV-patient mot aids. Det är naturligtvis en välkommen nyhet och framgång.

Idag skriver före detta sjukvårdsministern Ylva Johansson (s) om ett klokt socialdemokratiskt program mot HIV/aids. Ett av de viktigare förslagen är införandet av ett sprututbytesprogram också i Stockholm. Det finns förvisso redan en politisk majoritet i huvudstaden för ett sådant men projektet har stoppats av ett enda borgerligt landstingsråds tjurskallighet. I Malmö-Lund har sprututbytet visat sig vara mycket framgångsrikt, och utbyten har bland annat stöd av den amerikanska motsvarigheten till Smittskyddsinstitutet, CDC. Det är därför, och jag ansluter mig till Ylva Johanssons beskrivning, en skandal att unken och förvriden moralism får sätta käppar i hjulet för något som kan rädda liv!

Tyvärr närmast drunknar ovanstående nyheter i artiklarna i det senaste numret av Science (som bland annat återges i SvD) som avhandlar HIV- och aidsforskningen. Slutsatsen, enligt författarna, är att den befinner sig i kris, särskilt vad gäller försöken att utveckla ett vaccin. Det finns, som alltid, flera svårigheter på väg mot ett vaccin, men ett specifikt problem är HIV-virusets enorma genetiska variation. Det gör det svårt att hitta en struktur på viruset mot vilken antikroppar kan bildas som skulle kunna fungera som vaccin. Likväl får hoppet aldrig dö - och den stora framgången med bromsmedicinerna får inte förglömmas!

Mer om FRA-lagen

Kan inte hålla mig från att kommentera samma sak som föregående inlägg, debattartikeln i gårdagens DN Debatt!

Det är en sak att vara kritisk mot sitt egets partis linje men ändå följa majoritetens beslut när det väl kommer till omröstning - det kan jag respektera. Om var och en hela tiden röstar efter eget tycke eller för att göra det egna distriktets väljare glada så blir det omöjligt att föra en långsiktig och visionär politik, en politik som gynnar alla och inte bara särintressen. Skulle "partipiskan" inte finnas så hade exempelvis arbetarrörelsen aldrig nått en position där vi kunnat påverka samhället. Det är djupt tragiskt att den skamliga FRA-lagen röstades igenom på grund av detta men jag har ändå svårt att kritisera exempelvis Fredrick Federleys partilojalitet. Jag kritiserar honom i de flesta andra frågor istället.

Något som jag däremot måste kritisera är Birgitta Ohlssons, Camilla Lindbergs, Cecilia Wikströms och Maria Lundqvist-Brömsters smaklösa agerande. Om partilojaliteten övervägde deras grundläggande värderingar och hindrade dem att gå emot partilinjen, ok, det kan jag motvilligt köpa. Men att sedan, mindre än en månad efter omröstningen i riksdagen, gå ut offentligt och högljutt förkunna sitt motstånd till samma lag är fegt. Om de röstade emot sina egna principer måste de så klart ta ansvar för detta på det sätt politiker utkrävs ansvar, genom att inte bli omvalda - eller så kan de avgå! Men istället för att ta konsekvensen av sina egna handlingar försöker de desperat rädda sina egna riksdagsplatser... Patetiskt.

Så kunde författarna på dagens DN-debatt ha stoppat FRA-lagen

Idag skriver sju tunga folkpartister på DN-debatt om FRA-lagen. De säger att lagen i dess nuvarande utformning strider mot "grundläggande liberala värderingar" och kräver att regeringen backar och lyssnar på den välgrundade kritikstormen mot massavlyssningen.

Förvisso står FRA-lagen i motsats till även grundläggande socialistiska värden, men ett sådant erkännande är inte rimligt att begära av borgerliga politiker. Därför blir omdömet om själva innehållet i artikeln mycket väl godkänt. Men klok kritik mot signalspaningen har vi hört förut och det är inte heller det mest intressanta i artikeln.

Artikelförfattarna är som sagt sju personer: de tre före detta folkpartiledarna Maria Leissner, Bengt Westerberg och Ola Ullsten samt Birgitta Ohlsson, Cecilia Wikström, Camilla Lindberg och Maria Lundqvist-Brömster, de fyra sistnämnda nuvarande riksdagsledamöter. Och det är här det börjar blir riktigt spännande. Vi vet att Lindberg röstade mot lagen och att Ohlsson lade ned sin röst. Men hur röstade egentligen Wikström och Lundqvist-Brömster? Frågan är central eftersom voteringen var så jämn.

Svaret är omskanade, för det visar sig att de fyra riksdagsledamöterna tillsammans hade haft en god chans att stoppa lagen. Så här kunde och borde det ha gått till ( först en bakgrund):

Bakgrund
Riksdagen har 349 mandat; av dem besitter borgerligheten 178 och den röd-gröna oppositionen 171. För att respektera valutslaget finns ett kvittningssystem som innebär att om en ledamot från det ena blocket har laga förfall avstår en ledamot från det andra blocket att rösta. Därför kan ibland voteringsresultaten se konstiga ut, men förhållandet mellan blocken förblir detsamma så länge ingen ledamot bryter partilinjen.

Omröstningen om FRA utföll så här: JA 143 röster, NEJ 138, AVSTÅR 1; frånvarande 67 (1).

Så kunde de kanske ha stoppat lagen
Om Birgitta Ohlsson hade haft ett lika stort mått av civilkurage som Camilla Lindberg hade voteringen istället slutat 143-139.

Om Maria Lundqvist-Brömster hade röstat nej istället för som hon gjorde - ja (!) - hade resultatet blivit 142-140.

Om nu Cecilia Wikström anser att FRA-lagen är så förfärlig tycker man att hon borde ha sett till att närvara, trots en eventuell influensa. I så fall hade oppositionen fått ett mandat till (som till exempel hade besuttits av Phia Andersson (s) från Södra Älvsborg). Om Wikström dessutom hade röstat nej hade omröstningen utfallit 142-142 och därmed blivit föremål för lottning. Då hade chansen för ett nej varit åtminstone 50 procent. Och om Federley eller Johansson, bägge (c), hade anslutit sig till nej-sidan så hade vi garanterat sluppit lagen.

Slutsats
Naturligtvis väger de före detta partiledarnas kritik mycket tungt. Det är ytterst sällsynt att föredettingar (om än indirekt) kritiserar sina efterträdare och om möjligt ännu mer sensationellt att de gör det samfällt. Men eftersom de (Leissner, Westerberg och Ullsten) inte längre sitter i riksdagen hade de inte några reella möjligheter att stoppa beslutet - till skillnad från ovan nämnda riksdagsledamöter, vars agerande är högst anmärkningsvärt och så hycklande att jag helt enkelt vet vad jag skall skriva om det. Att handling är oändligt mycket bättre än senkomna ord är väl det minsta man kan säga - det blir dessutom en bra läxa för folkpartisterna inför den omröstning i höst som (v) har begärt om lagen.

(1) Det fullständiga resultatet finns på riksdagens webplats.

Blå ungdom?

Tidigare i våras skrev jag om grön ungdoms språkrörs osedvanligt korkade och borgerliga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Det blev då tydligt att språkrören ville profilera sig som liberala även om de inte vågade säga det rent ut. Nu tycks emellertid hämningarna ha släppt. I ett pressmeddelande kommenterar nämligen Maria Ferm uppgörelsen mellan (s) och (mp) om FRA-lagen så här: "Jag är nöjd att socialdemokraterna går med på våra liberala krav på personlig integritet."

Visserligen är inte miljöpartiets och dess ungdomsförbunds högervridning särskilt svårbegriplig - de grönas företrädare förefaller bakgrundsmässigt vara djupt rotade i medelklassen och dess syn på världen - men man kan ju ändå tycka att om Ferm nu är så intresserad av att propagera för "liberala krav" borde hon ha kandiderat till ordförande för folkpartiets ungdomsförbund istället. Det vore hederligare. För sett ur ett ideologiskt perspektiv är högersvängen illapassande, och jag är långtifrån säker på att alla unga miljöpartister stillatigande kommer att acceptera att deras förbund omvandlas från "Grön" till "Blå ungdom".

Adjöss och tack för fisken

I världens kanske högst ansedda naturvetenskapliga tidskrift, Science, skriver forskare om korallrevsdöden, vilket återberättas i DN och i SvD. I artikeln varnas för att reven kan vara utplånade om bara 50 år. Konsekvenserna av detta är svåra att överblicka, menar forskarna, men högst sannolikt är att såväl den biologiska mångfalden som biomassan i haven kommer att minska betänkligt. Det är en tragedi, men inte främst för snorklande västeuropéer, utan för dem som dels är beroende av fisket och dels av turismen.

Boven i dramat är med all sannolikhet vi själva och våra koldioxidutsläpp och den efterföljande växthuseffekten. Det är därför hög tid att politiken överordnas marknaden, att vi får ett värderingsskifte från kortsiktig vinstmaximimering till långsiktig hållbar utveckling. För annars återstår troligen bara att säga "adjöss, och tack för fisken".

Rätt men ändå så fel, Sabuni

Integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) går på dagens DN-debatt (se även SvD) till hårt angrepp mot Mona Sahlin. I praktiken pekar folkpartisten ut Sahlin som ansvarig för sverigedemokraternas framgångar i valet 2006; skälet påstås vara den misslyckade socialdemokratiska integrationspolitiken under Sahlins tid som minister för dessa frågor.

Nyamko Sabuni har sagt och gjort mycket tokigt - men hon har i sina aktuella anklagelser vissa poänger. Socialdemokratin, inte bara Sahlin, misslyckades med jämlikheten under sitt förra regeringsinnehav. Den tillät klyftorna växa, vilket ledde till att Sverige blev segregerat. Plötsligt fanns det allt fler fattiga områden. Klassamhället blev, som tidigare har beskrivits här, tydligare. Det beredde vägen för missnöje och frustration, och syndabockana blev den kanske mest utsatta gruppen i Sverige, människor från arbetareklassen med utländsk bakgrund. Många socialdemokratiska väljare röstade därför 2006 på ett borgerligt rasistiskt parti. Detta måste partiledningen ta allvarligt på - den måste möta hotet från extremhögern genom jämlikhetspolitik. Det är det enda som hjälper.

Ytligt sett kan alltså Sabunis kritik verka ovanligt upplyst. Men betänker man högerregeringens enorma skattesänkningar till de rika, försämrandet av olika former för vidareutbildning, den hårdföra asylpolitiken, förslagen om marknadshyror, söndermalandet av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna och sist men inte minst Vårdval Stockholm - ja, då drunknar kritiken i en ocean av dubbelmoral. Sabuni sitter själv i en regering som lär erövra ett svårslaget rekord i cementering av klassorättvisor. Och felet med socialdemokratins politik 1994-2006 var inte att den var socialdemokratisk, utan att den i många stycken var borgerlig.

För övrigt anser jag att tiden för "integrationspolitik" borde vara för länge sedan över. Dels är begreppet problematiskt ur ett över- och underifrånperspektiv och dels säger det mycket litet om inriktningen. En "jämlikhetspolitik", däremot, är otvetydig. Den syftar till att alla skall ha ett bra jobb, att alla skall ha rätt att bo i ett tryggt område med god standard och att alla skolor uppvisar goda resultat. Den strävar mot att universitets- och högskolestudenter i genomsnitt skall ha samma bakgrund som resten av samhällets medborgare, om det så gäller klass, kön eller etnicitet, och den slår vakt om ett progressivt skattesystem och ett starkt socialförsäkringsnät. Den genomför upprustningar av nedgångna bostadsområden, den satsar specifikt på de grupper som är särskilt utsatta och den väljer välfärd före skattesänkningar.

Det, Sabuni, är rätt väg. Det är socialdemokratisk politik. Du och dina högerkamrater är dömda att misslyckas, för ni vill egentligen inte lyckas. Ni tycker ju att klyftor är bra och har ägnat betydligt mycket mer möda på att öka dem än att göra något för fler jobb. För nu när två år har gått, den tid då er politik, enligt er finansminister, skulle börja verka, då stiger plötsligt arbetslösheten igen.

Den brittiska dubbelmoralens fula tryne

Storbritannien har varit en av Mugabes hårdaste kritiker. Men att omsätta ord till solidarisk handling för dem som drabbats av diktaturen ligger tydligen inte för den brittiska regeringen. Dagens nyheter meddelar idag att det brittiska inrikesministeriet nu har vunnit en tre år gammal tvist om flyktingar från Zimbabwe. I och med domen äger nu 11 000 flyktingar varken rätt till ekonomiskt stöd eller arbete i sin gamla kolonialmakt.

Mot av bakgrund av detta och mycket annat kan man undra om det längre spelar någon roll om Storbritanniens premiärminister efter nästa val heter Brown eller Cameron. För egen del börjar jag tvivla.

En epidemi på gång?

Smittskyddsinstitutet går nu ut med en varning med anledning av att flera moderata politiker på kort tid har drabbats av den länge okända åkomman där hjärtat förvandlas till sten. Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholms län, Filippa Reinfeldt, och socialförsäkringsministern Christina Husmark-Pehrsson är två av de tydligast drabbade.

- Vi är mycket oroade av utvecklingen. Sedan hösten 2006 har antalet hjärtan av sten ökat dramatiskt i Sverige. Framförallt moderata politiker med ansvar för sociala frågor tycks vara i riskgruppen, heter det från Smittskyddsinstitutet.

- Det är nu fråga om en epidemi och det kan fortfarande finnas många oupptäckta fall i de borgerliga partiernas riksdagsgrupper. Läget är inte under kontroll, menar smittskyddsläkare som bloggen har talat med.

Det finns emellertid hopp. Forskare rapporterar om oanade höga halter antikroppar i befolkningen mot den fruktade sjukdomen.

- Det verkar som om sjukdomen har börjat stöta på allvarliga problem. Men inget är säkert, och immunförsvaret måste lyckas mobilisera senast i september 2010. Annars kan det gå riktigt illa, säger en av forskarna.

Dum, Dummare, Demnert

Svenska akademin meddelar att den har beslutat att ändra komparationen för adjektivet "dum". Numera skall man säga "dum, dummare, Demnert". Motiveringen återfinns här.

För övrigt stöder jag busschaufförerna i deras kamp för vettiga löner och villkor.