Solen

Han lyfter sin blick emot solen,
hans ansikte liknar ett sår.
Solen befruktar sig själv.
Han går på den glödheta jorden,
han har gått där i två tusen år.
Och solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Han lyfter sin hacka mot solen,
han spänner sin åldrande kropp.
Solen befruktar sig själv.
Han sargar den stenhårda jorden,
för jorden är trots allt hans hopp.
Men solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Han hör hur de skjuter i fjärran,
han undrar när kriget tar slut.
Solen befruktar sig själv.
Han går där och tänker på havet,
han undrar hur havet ser ut.
Och solen befruktar sig själv.

Brännande vindar,
brännande vindar
om dagen.

Låten är Björn Afzelius' och sammanfattar väl allting just nu. För medan solen befruktar sig själv sargar vi den snart stenhårda jorden. Och vi undrar alla när krigen skall ta slut. Och kanske också, en sådan här stekhet dag, hur havet ser ut.