Vedergällning verses prevention. I dagens Svenska dagbladet kan man läsa att var hundrade vuxen amerikan sitter i fängelse. USA kan vidare stoltsera med att stå högst upp på listan både då det gäller antalet fängslade, men även, inte helt förvånande, då det gäller påföljdens längd.
Rättssociologiska forskare har skrivit hyllmeter om effektiviteten av strafflagstiftning för att få människor att avhålla sig från brott. Säkert ligger en stor del av förklaringen till den höga brottsligheten i ett bristande socialt skyddsnät och den desperation, segregation och utanförskap som föds av det. En bristande solidaritet och en känsla av maktlöshet skapar givetvis en grogrund för kriminalitet och våld. Kombinerar man det med ett straffrättsligt system som snarare är uppbyggt på vedergällning än prevention, blir resultatet av ekvationen mindre förvånande. Det finns oftast inget rationellt övervägande bakom det begångna brottet. I så fall borde statistiken visa på ett annat resultat, åtminstone i ett land där dödstraff är en påföljd som döms ut och även verkställs i flera stater.
Förvisso fyller straffet en funktion i form av vedergällning mot den som bryter mot de lagar som samhället har beslutat om. Detta är en funktion som inte ska underskattas eftersom den inte bara har en betydelse för den som har blivit utsatt för ett brott, utan även för den allmänna samhällsmoralen som sådan. Däremot spelar vedergällning och rationalitet troligen föga roll då det gäller att förhindra brott. Det kräver andra insatser.På det preventiva planet. I det förberedande arbetet. I det bristande sociala skyddsnätet. I utbildningssystemet. I att ge människor möjligheter till andra val. Kan det vara så att om man endast behandlar symptomen och inte grundproblemen så finns sjukdomen fortfarande kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar