Under julhelgen har jag för en gångs skullägnat mig åt en del nöjesläsning.
Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.
Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.
Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.
Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.
Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.
Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.
Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.
Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.
Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.
Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.
Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.
Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.
4 kommentarer:
Tack för att du är tillbaka och ser till att göra skäl för bloggens två inriktningar - kultur och politik!
Jag håller fullständigt med dig, åtminstone i allt utom din tolkning av Populärmusik från Vittula. Alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn finns överallt, för mig handlar boken snarare om ett barns uppväxt och konfrontation med en inte alltid så idyllisk verklighet. Må så vara att den Tornedalska mentaliteten så som den beskrivs kanske kan kännas främmande för en del men jag tycker inte att det finns något speciellt tragiskt med det. Å andra sidan kanske jag inte är objektiv - Jag har ju trots allt spenderat varje helg och sommar under min uppväxt i en by knappt 6 mil från Pajala...
Och Daniel, två inriktningar? Ska vi inte låta tusen blommor blomma på bloggen? ;)
Två inriktningar och därmed basta. Det utesluter inte alls utvikningar. Jag efterlyser din första dito ;)
Ja alltså, det är inte min tolkning att boken handlar om misshandlande föräldrar och alkisar. Ja, det finns överallt, men det är fortfarande väldigt tragiska inslag i verkligheten - oavsett om det är i Tornedalen, Västergötland eller Skåne. Men som sagt, det är itne det jag menar att boken främst handlar om, jag ville bara lyfta fram exempel på varför den verklighet som beskrivs i boken inte är enbart haha-underhållande...
Skicka en kommentar