Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har tillsammans bestämt sig för att kräva att Sverige fram till 2020 skall minska sina koldioxutsläpp med 40 procent. Det är en tydlig och skarp målsättning. Det sätter en välbehövlig press på den borgerliga regeringen, som hittills har varit mycket passiv i klimatfrågan. Det är ett bra exempel på den rödgröna redans politik.
På DN-debatt sticker trafik- och industriforskarna Christian Berggren, Jan.Own Jansson och Staffan Lastaduius ut hakan rejält. De kräver att kringfartsleden runt Stockholm kasseras och att trängselskatten fördubblas. Annars, menar de, riskerar Stockholm att utvecklas till en storstad enligt amerikansk modell och därmed sluka mycket större ytor och släppa ut mycket mer växthusgaser på grund av kraftigt ökad bilism.
Borgerliga politiker gjorde det till ett mantra före valet att låta "professionen" bestämma. Men mycket av en sådan politik har vi inte sett - till exempel motsätter sig lärarna betyg i första klass. Att högern nu skulle förändra sina destruktiva trafikplaner för Stockholm bara för att tre framstående experter inom området tycker att de är usla är väl bara för mycket begärt. Men det vore välkommet.
5 kommentarer:
Klimat och energifrågan.
Insatser från svenskt håll i tex Kina kan ge mångdubbel effekt kontra insatser i Sverige. Vidare måste man även fundera på dom ekonomiska konsekvenserna av en alltför snabb omställning. Konsekvenser i form av försämrad ekonomi drabbar alltid dom med redan begränsade ekonomiska förutsättningar hårdast. Att rätt ut bara skrika, det köper vi, tyder på att man inte funderat speciellt mycket kring problematiken.
Beslutet att Sverige på hemmafronten skall minska utsläppen rejält betyder inte att andra länder skall kunna slippa undan.
Apropå "vidare" bör man nog tänka igenom de ekonomiska konsekvenserna av att inte göra så mycket. Det förändrade klimatet drabbar redan dem som har det sämst ekonomiskt (globalt sett). Brist på denna insikt är vad som tyder på frånvaro av funderingar kring problematiken.
Det är inte fråga om att inte göra så mycket men frågan att göra så mycket man kan och "vill". Om tex jag försämrar mina ekonomiska möjligheter här hemma så innebär inte det automatiskt att någon annan får det bättre. Sen kan man ju också fundera vilken motivation för miljöarbetet gemene man och gemene skeptiker får ifall man skapar en försämrad ekonomisk situation.
Tar som ett exempel
------klipp från artikeln svd
Vi måste titta på hur vi kan hjälpa nya exportländer, som Kina och Indien, så att de får en mer koldioxidsnål produktion. Importen av koldioxid till Sverige genom varor från dessa länder är större idag än exporten
---------
Kan vi fortsätta handla från utvecklingsländerna och genom den handeln påverka koldioxidutsläppen så gynnar vi dessa länder ekonomiskt. Genom att försämra våran egen ekonomi, köpkraft och tillväxt så gynnar vi inget. Varken klimat och utvecklingsländer.
Det är väl ett fåtal som argumenterar emot utsläppsminskningar i Sverige, men dessa kan göras effektivt på ett flertal sätt . Frågan är väl om en eventuell försämrad ekonomisk situation pga av en alltför snabb omställning i Sverige gör det effektivare.
Hänsyn till materiell och social levnadsstandrad på kort sikt måste naturligtvis tas. Och globalt måste fattigdomsfrågan lösas parallellt med klimatfrågan. Det är en rejäl utmaning, men jag tror att det krävs press för att finna lösningar. Det gäller också för Sveriges del.
Återigen - en stor minskning här hemma måste följas av absoluta krav på och hjälp till andra. Miljöfrågan borde erbjuda en enorm chans för mänskligheten att komma samman, att kämpa för en bättre värld också ekonomiskt och socialt.
Skicka en kommentar