"Varning!"

En känd ekonom går nu ut med en varning - snart kanske vanligt folk har råd att köpa bostäder också!!!

Läs och njut!

Efter att ha suttit och diskuterat lite allt möjligt blev jag tipsad om en artikel som mannen själv hade skrivit, och mycket riktigt sa den väldigt mycket om allt det vi pratat om.

Läs och njut! Det här är huvet på spiken i ett nötskal.

Surprise!

Inkassobolagen vänder sig emot en avskrivningstid för skulder.

Hallå lilla hjärnan, vart tog du vägen?

För att rädda situationen med ökade grupper i förskolan pratar den borgerliga koalitionen i Lund nu om att införa vårdnadsbidrag. För att spara pengar. I Lundapolitiken har man tidigare tagit beslut om att barngrupperna på dagis inte ska få överstiga ett visst antal barn per personal, något som vi förra mandatperioden tyvärr inte lyckades uppnå helt, men åtminstone kom bra mycket närmre.

Med de borgerliga skattesänkningarna ökar barngrupperna drastiskt och föräldrar går ut i protest. Den borgerliga lösningen: strunta i att lägga mer pengar på förskolan och lägg istället en massa pengar på att föräldrarna ska vara hemma och ta hand om sina barn ett och ett. För det låter ju jävla ekonomiskt! Suck...

P-pillers skamfilade rykte får upprättelse - jasså?

På SVTs nyhetssändningar imorse fick jag höra att p-piller skyddar mot äggstockscancer. SvD tolkar detta som att p-pillrenas rykte nu fått upprättelse.

Vad de dock inte går närmare in på, men ändock nämner (precis som de gjorde på TV-nyheterna), är att de andra bieffekterna kvarstår. När SvD säger att det är bevisat att pillrena funkar som cancerbotemedel (eller förebyggande medel) så blandar de inte in det de själva senare lyfter fram i ett kort citat i artikeln: risken för bröstcancer är fortfarande högre om man äter p-piller. Vilket bra botemedel; det hjälper mot en cancerform men framkallar en annan.

Sen ska vi ju inte tala om alla andra biverkningar som finns: kvinnor blir nedstämda (både ledsna och arga), de blir mindre kåta (vilket visserligen skulle kunna ses som positivt då målet är att inte bli gravid - dock tycker jag att man i såna fall missar tanken med att man ska kunna njuta av sex utan att bli gravid) och allt vad som händer är också grunden till att manliga p-piller inte släppts ut på marknaden. Män skulle aldrig gå med på att pilla i sig saker som framkallar det p-piller framkallar hos kvinnor. Min fråga är: varför ska kvinnor?

?

Har varit aptrött hela dagen och Heath Ledger är död. Jag vet inte vad jag ska tänka.

Meningslöst psykologiserande

I en krönika i dagens Sydsvenskan går Bjarne Stenquist igenom hur olika konstnärer (här författare och filmskapare) fått kritik för saker som hänt i deras privatliv. Krönikan består främst av en klinisk genomgång, för att sedan avslutas med någon lam kommentar om att vi väl inte ska lyssna på de här psykologiserande människorna - exakt vad herr Stenquist vill säga med sin krönika begriper jag väl inte fullt ut...

Däremot gör en del av de indicier han lyfter fram mig jävligt sur. Någon psykiatriprofessor vid namn Johan Cullberg menar att "litteraturvetenskapen hukat inför Strindbergs 'psykiatriska problematik'". Då svarar jag denna Johan Cullberg såhär: jävla skitsnack! Redan på grundkursen i litteraturvetenskap gick vi lite kort in på Strindbergs privatliv, vi fick reda på att han hade grava psykologiska problem och stora delar av sitt liv var påverkad av Absinth. Och ja, det nämndes också hur han behandlade sina fruar mm, mm. Men det är ju inte det här som egentligen är relevant för en litteraturvetare. Intressant med lite kuriosa, visst. Men det är ju också precis vad det är: vi skulle kunna försöka oss på en psykologiserad läsning av Strindbergs, eller för den delen någon annans, verk - och det görs ju också med jämna mellanrum - men det enda det resulterar i är lite kuriosa.

Man ska inte behöva detaljstudera en författares liv för att kunna läsa en bok, inte ens för att läsa en bok bra. Om Strindberg sedan hade psykiska problem är det beklagligt för hans egen del, men i slutänden kan vi nog konstatera att texterna står där som de är - vare sig författaren var sjuk eller inte.

Bara en reflektion

Jag tittade på världscupen i nån sorts snowboardslalom tidigare idag. Den ene kommentatorn berättar för den andre, som inte är specialiserad på just snowboard, att männen ifrån Österrike brukar göra väldigt bra ifrån sig. Den andre frågar hur det kommer sig att just österrikarna är så duktiga.

Bara en spontan tanke som svar på denna fråga: vad sägs om Alperna?

För framtidens skull

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har tillsammans bestämt sig för att kräva att Sverige fram till 2020 skall minska sina koldioxutsläpp med 40 procent. Det är en tydlig och skarp målsättning. Det sätter en välbehövlig press på den borgerliga regeringen, som hittills har varit mycket passiv i klimatfrågan. Det är ett bra exempel på den rödgröna redans politik.

På DN-debatt sticker trafik- och industriforskarna Christian Berggren, Jan.Own Jansson och Staffan Lastaduius ut hakan rejält. De kräver att kringfartsleden runt Stockholm kasseras och att trängselskatten fördubblas. Annars, menar de, riskerar Stockholm att utvecklas till en storstad enligt amerikansk modell och därmed sluka mycket större ytor och släppa ut mycket mer växthusgaser på grund av kraftigt ökad bilism.

Borgerliga politiker gjorde det till ett mantra före valet att låta "professionen" bestämma. Men mycket av en sådan politik har vi inte sett - till exempel motsätter sig lärarna betyg i första klass. Att högern nu skulle förändra sina destruktiva trafikplaner för Stockholm bara för att tre framstående experter inom området tycker att de är usla är väl bara för mycket begärt. Men det vore välkommet.

Öppet brev till Göran Brinck, moderat

Men lille vän,

om det som sker i kommunen inte har någon som helst relevans för utformandet av kommunens Översiktsplan, då tycker jag att vi i kommunens ÖPL ska lägga all utbyggnad strax norr om Genarp, och fortsatt låta det vara omöjligt att ta sig dit utan att byta buss. Och inga fritidsaktiviteter behöver väl finnas på denna ort heller, för det spelar väl ingen roll?

Mvh
Helen

PS. Ditt sätt att behandla mig äcklar mig, och jag hoppas att du åtminstone har vett att skämmas över dig själv när du kommer hem på kvällen. DS.

Där föll poletten ned

Jag börjar förstå hur högerregeringens säkerhetspolitik ser ut: skär ned på försvaret och militarisera istället lågstadiet.

EU:s bästa arbetarekommun

Ja, artikeln talar väl för sig själv!

PS Kolla in min profil och se var jag bor. DS

Mana

För er som inte märkt det (se länkfältet), så stöttar den här bloggen tidskriften Mana. För er som undrar vad fan jag pratar om kan ni läsa mer exempelvis här och här.

I dagens upprop reagerar Manakollektivet på att de kallas kvinnoförnedrande, då de består av en majoritet kvinnor, porträtterar en hel del kvinnor i tidskriften och har en hel del kvinnliga (och feministiska) skribenter.

Skulle det kanske kunna vara så att vanliga media är så ovan vid att ha så mycket kvinnor i fokus, att de tycker att det är förnedrande mot kvinnan bara att visa upp henne?

Kulturinstitutioner - bra eller dåligt?

På onsdagens möte i Kultur- och Fritidsnämnden har vi ett ärende gällande kulturprojektbidrag. Jag har visserligen ingenting emot det som står i mina handlingar per se, men jag måste ändå säga att de väcker mycket tankar.

Den första tanke som väcks är hur min kära förvaltning ser på begreppet "kvalitet". Jag inser snabbt att jag tycker att definitionen som används (om än något vag, som alltid) känns väldigt bra. Texten hänvisar till saker som kulturutbud som annars har svårt att komma till stånd (vilket innebär att det kanske inte skulle gå runt, det skulle alltså lika gärna kunna vara "populärkultur" som någonting annat). Det talas också om att kulturlivet ska vara öppet och tillgängligt för alla. Vi ska vara öppna för nya idéer, nya intryck, infallsvinklar och upplevelser. Vi ska vara öppna för det som kan anses främmande eller annorlunda.

So far so good. Jag kan ställa upp på den kvalitetsdefintion som verkar vara på agendan. Det som stör mig är att denna öppenhet inte verkar komma till sin rätt särskilt väl i det verkliga livet ändå - det finns inga pengar att ge, och därför är det väldigt få nya och bejakande projekt som kan få ta del av den öppenhet som förespråkas.

Efter en hel del diskussioner med mina partikollegor, inser jag att det kan bli "problem" när ett projekt blir för bra. När projektet är alltför bra, uppmuntras det att istället bli permanent och verksamhetsstöd delas istället ut.

So far so good. Fler verksamheter som lever ständigt och hela tiden, det kan väl aldrig skada? Men så kommer sämre tider, vi måste akut investera i reparationer och renoveringar, kanske har borgarna sänkt skatten (fast då är det väl egentligen det som är problemet). Helt enkelt börjar våra pengar ta slut. Vi måste prioritera. Givetvis kan vi inte sätta stadiga, väl fungerande verksamheter i sank. Vi måste ju ge pengar till alla våra lysande institutioner! Och så finns det ännu mindre pengar över till alla spännande, nytänkande projekt. Ännu mindre öppenhet visad för alla som vill utveckla och skänka mångfald till kommunens kulturliv.

So far so ... hmm, hur var det nu?

Oh my God, I can't believe it

För att rubriken skall tala för sig själv - läs här.


PS En alternativ rubrik vore "too good to be true". DS

Glastaket

Det är glädjande att en framträdande borgerlig politiker som Maud Olofsson offentligt i SVT:s Agenda talar om den osakliga granskning som kvinnor utsätts för när de ger sig in på traditionellt manliga områden. Både hon och Margot Wallström har ju helt rätt i att media exempelvis aldrig kommenterar manliga politikers hår eller deras klädval. I detta har Maud helt rätt. Jag håller däremot fortfarande inte med hennes politiska åsikter.

Zorro - så föddes legenden

Ända sedan jag läste Eva Luna har jag varit nästan överdrivet förtjust i Isabel Allendes författarkonster. Jag älskar hennes sätt att lyfta fram de mest vardagliga ting, som ingen någonsin tänker på att påpeka.

Efter att ha fått höra av en vän hur fantastiskt bra Zorro - så föddes legenden skulle vara, var det med stor förväntan jag kröp upp i läsfåtöljen och började läsa. Romanen handlar, precis som titeln antyder, om Zorro och hans tidigare år. Vi får följa honom från det att han föds, tills dess att han återvänder till Kalifornien efter att ha spenderat flera år i Europa. Precis som min vän sa är det en helt fantastisk berättelse och jag vill helst inte sluta läsa. Som alltid har Allende den där förmågan att liksom i förbifarten sätta förklaringar av självklara detaljer och genom sättet hon uppmärksammar dem blir de någonting mer än vad de annars skulle ha varit - det här är någonting som är väldigt utmärkande för det som kallas för "den magiska realismen".

Tyvärr lämnar den svenska översättningen mycket att önska. Lena Anér Melin, som har översatt romanen till svenska tillsammans med så många andra av Allendes böcker, misslyckas tyvärr med de svenska meningsbyggnaderna och ibland även uttrycken. Kanske är problemet att hon har blivit för bra på spanska och därför har tappat en del av den mycket viktiga förmågan att bygga ett bra språk på svenska. Oavsett vad som är bekymret tycker jag att Norstedts, om inte annat, åtminstone borde anlita en bra översättningsgranskare för att undvika liknande pinsamheter i framtiden.

Kärnkraftsfrågan

Samma människor som förespråkar en utbyggd kärnkraft för att det är ett så säkert och miljövänligt alternativ bör i konsekvensens namn inte ha något emot att vi täcker hela Skåne, Närke, Västergötland och Öland med dagbrott för Alunskiffer, eller?

Ett utmärkt initiativ!

Maria Ferm, kandidat till ordförandeposten i grön ungdom (miljöpartiets ungdomsförbund), kräver att Vellinge kommun skall välkomna utsatta människor, alltså flyktingar. Det är ett utmärkt initiativ, tycker jag!

Vem ska det bli?

Valresultatet i premiärvalens första omgång i Iowa igår var överraskande. Även om Illinoissenatorn Barack Obama i de senaste opinionsmätningarna hade tagit ledningen från Hillary Clinton var det nog få som verkligen trodde på seger. En sådan hängde nämligen på, enligt bedömare, ett högt valdeltagande med många unga förstagångsväljare. Och att denna grupp är i regel mindre benägen att faktiskt göra slag i sak fick Howard Dean bittert erfara i premiärvalet i samma delstat för fyra år sedan. Men någonting har hänt sedan dess, för den här gången fick verkligen Obama, den ”nya och fräscha” kandidaten, ut sina unga stödtrupper. Deltagandet blev rekordhögt – hela 240 000 demokrater (mot bara dryga 100 000 republikaner) tog ställning igår.

Av demokraternas caucus, partimöten där kandidaterna nomineras, valde ungefär 38 procent Barack Obama. Hillary Clinton fick nöja sig med tredjeplatsen, några bråkdelars procentenheter efter tvåan, den före detta vicepresidentkandidaten och senatorn från North Carolina, John Edwards, som stöddes av knappa 30 procent. Övriga kandidater samlade endast några procentenheter var och två av dem, senatorerna Joe Biden och Chris Dodd, avslutar nu sina kampanjer.

Obamas seger är remarkabel av flera skäl. För det första är han oerfaren – hans första folkvalda position är platsen i senaten som han erövrade 2004. För det andra hade han en jätte, Hillary Clinton, och en tidigare i Iowa framgångsrik medtävlare, John Edwards, mot sig. För det tredje är han svart och att som svart vinna i ett val där bara 3 procent av de deltagande är svarta är stort. Riktigt stort. Och riktigt hoppingivande. Det kan tyda på att det vore möjligt också på nationell nivå.

Clintons snöpliga tredjeplats behöver i det långa loppet inte innebära särskilt mycket – såvida hon vinner i New Hampshire. Å andra sidan sett har hennes stöd där dalat och förlusten i Iowa bättrar inte på hennes segerchanser. Utslaget, en tydlig seger för Obama och därtill en placering bakom Edwards, var det ändå sämsta tänkbara för New York-senatorn.

John Edwards fortsätter sin kampanj, men antagligen är det kört för honom. På nationell nivå ligger han långt efter Obama och Clinton, och det är osannolikt att någondera skulle misslyckas så till den grad i New Hampshire att Edwards skulle få initiativet. Samtidigt skall man inte underskatta den naturliga fördel en kandidat har av att vara man och vit – enligt alla opinionsmätningar är det Edwards som ligger bäst till mot samtliga republikanska möjliga presidentkandidater. Tar han mot alla odds hem segern i demokraternas premiärval är det sannolikt han som blir USA:s president, något som inte är lika säkert när det gäller Clinton och Obama.

På den republikanska sidan var startfältet bredare. Där återfanns Arkansasguvernören Mike Huckabee, Massachusettsguvernören Mitt Romney, den före detta senatorn från Tennessee, Fred Thompson, Arizonasenatorn John McCain och före detta borgmästaren i New York City, Rudolf W Giuliani. De två sistnämnda hade emellertid valt att, tvärtemot traditionen, närmast strunta i Iowa och istället koncentrera sig på New Hampshire och andra, folkrikare delstater.

Vinnare bland republikanerna blev Mike Huckabee, som erhöll 34 procent av rösterna, och tvåa blev Mitt Romney, som fick stöd av drygt 25 procent. Fred Thompson knep tredjeplatsen med drygt 13 procentenheter, tätt följd av fyran John McCain. Giuliani fick bara några få procentenheter.

Trots Huckabees övertygande seger i Iowa är det långt ifrån säkert att han blir republikanernas presidentkandidat. Han tillhör partiets ultrakonservativa falang som är svagare än på länge och han är dessutom fortfarande något av en outsider på den nationella scenen. Oavsett hur det hela slutar har Huckabee emellertid sett till att hålla spänningen uppe. För i och med segern igår har han visat att han kan vinna över nationellt stora namn. Och med tanke på att det republikanska startfältet är väl trångt – några kandidater kommer inom en snar framtid att tvingas ge sig – lär det snart finnas många supportrar utan en kandidat som kan tänka sig att istället stödja en vinnare, även om denne bara är en enkel guvernör från Arkansas. Den som kan sin historia vet att det har hänt förr.

Slutsatsen av gårdagens första omgång i premiärvalskarusellen blir att etablissemanget besegrades. Hopp och entusiasm vann över erfarenhet och pragmatism. Och plötsligt är det möjligt att det amerikanska folket för första gången på 28 år går till presidentval utan en Clinton eller en Bush på valsedlarna. Kanske är det inte så tokigt ändå.

- - -

Uppdatering: Bland republikanerna intar McCain och Giuliani en moderat hållning jämfört med de konservativa Huckabee, Romney och Thompson. Det är därför troligt att republikanska väljare i huvudsak rör sig inom dessa läger - skulle till exempel Giuliani dra sig ur är det troligt att hans väljare går till McCain och inte någon av de andra, och ifall Thompson tvingas lämna kommer hans supportrar att förmodligen i första hand att gå till Huckabee eller Romney.

Tragisk underhållning

Under julhelgen har jag för en gångs skullägnat mig åt en del nöjesläsning.

Då jag kände för någonting lättsamt började jag med Katarina Mazettis Tarzans tårar, som jag blivit tipsad om skulle vara en både rolig och lättsam bok. På den här punkten måste jag dock säga att den påminde en hel del om Populärmusik från Vittula. Båda böckerna beskrivs som väldigt lättsamma och roliga, både av läsare och recensenter.

Personligen kan jag väl instämma i att böckerna är lättsamma att läsa. Och visserligen har de en hel del roliga inslag. Men framför allt beskriver bägge dessa romaner verkligheter som är djupt tragiska.

Populärmusik från Vittula beskriver ett fattigt samhälle, som ligger lite bortanför övriga landet. Det skildras en verklighet med alkoholiserade människor och föräldrar som misshandlar sina barn.

Tarzans tårar handlar om en fattig tvåbarnsmamma som möter en rik singelkarl. Småbarnsmamman är så fattig att hon ständigt får gå omkring och undra vad hon ska ge sina barn för att stilla deras hunger. Så att hon ständigt får gå omkring och oroa sig för när Kronofogden ska komma och knacka på hennes dörr härnäst. Det som ska vara roligt i boken antar jag är det faktum att den rika singelkarln inte har någon som helst förståelse för mammans situation, utan att han istället äcklas något av hennes snoriga ungar och äter upp hennes mat när hon inte ser.

Kulturkrockar må vara lustiga ibland - men så jävla lustigt tycker jag faktiskt inte att det är att det finns en överklass i Sverige som ägnar sina små mingelfester åt att gnälla på folk "som lever på bidrag". Att det finns en överklass som är som är så inihelvete dum, att den inte begriper att det faktiskt finns folk som håller på att arbeta ihjäl sig, men som ändå knappt lyckas få sin verklighet att gå ihop.

Lustig och skrattframkallande vet jag inte om den senare boken kan kallas, men läsvärd - det tycker jag helt klart att den är.

Blå dunster

I en debattartikel i Aftonbladet ondgör sig moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, över den socialdemokratiska kritiken av högerns orättvisa politik. Han menar att ojämlikheten växte redan under det socialdemokatiska regeringsinnehavet. Det har han tyvärr rätt i, men det skedde inte med den samtidigt knivskarpa precision och ångvältsliknande framfart som borgarna begagnar sig av idag. För en stor del av förmögenhetsklyftorna orsakades av de kraftiga börsuppgångarna på 1990-talet - vad som nu sker är en direkt omfördelning via skattesedeln från fattig till rik.

Att den sortens politik är djupt orättvis och förtjänar ett stort mått av kritik är uppenbart - för alla utom Schlingmann vill säga. Han har till och med mage att påstå att regeringen är fullt upptagen med att återställa rättvisan! Ett uttalande som bara kan ha en av två orsaker: 1) Schlingmann har inte lärt sig att det är fult att ljuga 2) Schlingmann struntar i att det är fult att ljuga.

Oavsett vilket fortsätter den moderate partisekreterare på den inslagna vägen: vi påstås ha fått en "förbättrad och förstärkt utbildning" och tillskjutna "resurser" och "viktiga reformer" till välfärden. Ett rungande "var då?!" infinner sig genast, för här i Skåne drar Schlingmanns borgerliga partners-in-crime ned på sjukvården med flera hundratals miljoner kronor, och inte har universitetet i Lund sett röken av några nya pengar.

Det enda egentligt intressanta i debattartikeln är påståendet att "den största orättvisan i Sverige står mellan de som får vara med och stå på egna ben och de som inte får". Förvisso är även det en lögn, men av ett annat slag än ovanstående: den är ideologiskt och strategiskt motiverad. Syftet är att är genom att slå in en kil mellan dem med arbete och dem utan ta heder och daga av klassbegreppet.

Enligt Schlingmann skulle alltså ett deltidsarbetande vårdbiträde ha fler gemensamma politisk-ekonomiska intressen med Ericssons VD Carl-Henrik Svanberg än med, till exempel, sin arbetslöse kockutbildade kusin - direktör Svanberg och vårdbiträdet skulle stå på en sida av samhället och den arbetslöse kusinen på ett annat.

Hands up, alla som på allvar köper det resonemanget.