Ära den som äras bör

Jag vidhåller det jag skrev i mitt inlägg om den socialdemokratiska politiska och ideologiska utvecklingen: den går åt absolut fel håll i viktiga frågor som skola och arbetsmarknad, och avsaknaden av maktperspektiv och -diskussion är allvarlig. Socialdemokratin är en socialistisk rörelse; den kan inte slå sig till ro med en socialliberal välfärdspolitik.

Men mina åsikter i dessa frågor kan, får och skall inte hindra mig från att uttrycka mitt gillande över de, i mitt tycke, progressiva initiativ som partiledningen tagit.

Det jag för stunden har i sinnet är dels det starka röd-gröna nejet till gasledningen, och dels partiets och Kommunals samarbete för offentlig sektor som en mönsterarbetsplats. Det är en mycket tydlig ideologisk fråga som jag är glad över att Mona Sahlin har anammat.

Dömt att misslyckas

Egentligen är det ganska märkligt att högerextrema nationalister från olika länder överhuvudtaget talar med varandra. Ännu konstigare är det när de bildar en gemensam politisk fraktion. Därför är åtminstone inte jag förvånad över att den nationalistiska gruppen i EU-parlamentet nu spricker; det var på något sätt dömt att misslyckas.

Orsaken till splittringen är att Mussolinis, ja just densammes, barnbarn och tillika EU-parlamentariker Alessandra Mussolini har talat illa om rumäner - vilket de rumänska EU-parlamentarikerna från "Storrumänska partiet" naturligtvis inte kunde acceptera.

Det hela är tämligen sorglustigt. Men bra, för som officiell parlamentsgrupp fick de högerextrema ett betydande ekonomiskt och annat stöd. Och det kan de gott vara utan!

Triangulering - eller högersossarnas våta dröm

Det nya ledargarnityret i mitt parti vilar inte på hanen. Nu styr Mona Sahlin, ivrigt påhejdad och flankerad av Luciano Astudillo, skutan mot mitten. I såväl retorik som politik närmar de sig borgerlig ideologi. Det är en livsfarlig väg för socialdemokratin.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti var en gång och borde fortsatt vara ett socialistiskt parti. Det strävade en gång efter frihet, jämlikhet och solidaritet. Det förde en gång en politik som förenade denna målsättning med en kraftfull ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Det vågade en gång säga ifrån mot orättvisor och förtryck, såväl här hemma som utomlands. Och det vägrade att acceptera en borgerlig verklighetsbeskrivning. Nu tycks en del partimedlemmar tävla i att göra sig till tolkningsföreträdare av densamma.

Bra eller dåligt att vara i opposition?
Det har många gånger sagts att några år i opposition skulle göra gott för socialdemokratin. Det skulle kunna bli en chans att komma igen, att stärka partiet och vässa politiken. Jag har alltid tilllhört dem som varnat för ett sådant historielöst synsätt.

När socialdemokratin återkom till makten efter 1982 års val inleddes den så kallade tredje vägens, men i verkligheten liberala, politik som banade vägen för en kreditexpansion och påföljande bostadskris utan motstycke i historien. Avregleringen av kreditmarknaden i november 1985 var kanske det dummaste svensk socialdemokrati någonsin har gjort, och för den händelse någon borgerlig person läser detta bör påpekas att åtgärden hade förespråkats av högerpartierna långt tidigare.

Efter de tre katastrofala åren med Carl Bildt som statsminister var situationen kaotisk. Svaret blev en åtstramningspolitik som gick hårt åt välfärden. (Det finns ingen konsensus, annat än på de borgerliga ledarsidorna, om huruvida sättet den genomfördes på var nödvändigt.) Men det kanske värsta var att partiet inledde en avreglerings- och utförsäljningspolitik. Varningarna fanns där, men lyssnades inte på. El- och teleförsörjningen drabbades, tandvårdspriserna släpptes fria och vi fick västvärldens mest generösa system för privata skolor. Konsekvenserna har heller inte låtit vänta på sig.

(Vad är det, med detta i bakhuvudet, som får en del att tro att det per automatik blir annorlunda den här gången? )

I mitten av förra mandatperioden hände något. Partiet tycktes vakna upp och inse sina misstag, eller missgärningar. Det lovades ett slut på utförsäljningarna och en rejäl satsning på välfärden. Men valkampen blev ett katastrofalt misslyckande: många var besvikna över att tolv år med en socialdemokratisk regering inte hade minskat klyftorna och inte tagit arbete åt alla på allvar. Detta i kombination med en sammansvetsad höger som genomfört skickliga trianguleringar på snart sagt alla politikområden - en höger som förstått att för att den skulle vinna måste den slå in en kil mellan dem som hade ett arbete och dem som saknade ett. Partiet lämnades att försvara de arbetslösa och de sjuka, vilket man gjorde väl, men borgarna visste att de som har jobb var fler. De visst att de inte behövde en enda arbetslös människas röst för att komma till maken.

Efter 2006
Efter valet bröt en till en början mycket givande ideologisk diskussion om socialdemokratins framtid ut. Skulle man gå åt vänster eller till höger? Skulle man välja en egen väg eller göra som borgarna gjorde mot oss 2006? Ett tag såg det ut som om de förra alternativen var möjliga. Men så bestämde sig Mona Sahlin för att kapitulera inför major Björklunds skolpolitik, och Luciano Astudillo för att tävla med Sven-Otto Littorin i hur mycket det är vars och ens plikt att söka, söka, söka jobb.

Det är ingen hemlighet att socialdemokraterna är ett brett parti. Vi rymmer alltfrån socialister till socialliberaler. Mona Sahlin har alltid (?) tillhört den senare falangen. Hennes samhällsanalys - det går att utläsa från hennes tal och uttalanden - har sällan rymt någon större förståelse för en socialistisk klass- och kanske också könsanalys. Det har sällan varit fråga om makt utan om diskriminering. Det har sällan varit tal om jämlikhet utan om rättvisa. Och det har varit mycket fokus på småföretagare men mindre på LO. Sahlins förtjänster består i ett avsevärt bättre synsätt än hennes företrädare i HBT- och etnicitetsfrågorna, även om hon i de senare saknar klassperspektivet. Då säger någon att det är detta som gör henne liberal, men inget kunde vara mer felaktigt: könsneutrala äktenskap och antirasism är kamp för jämlikhet. Det är socialism lika väl som det kan vara liberalism.

Jag hävdar alltså att den omsvängning som sker i socialdemokratins politik är mycket medveten och självvald. Det är inte en politik som är "nödd och tvungen" - den är sprungen ur en ideologisk uppfattning. Jag menar inte att den är lika dålig eller högerinriktad som borgarnas (det finns sådant som är bra: miljö, förortssatsningar), men den är inte väsensskild; själva problemformuleringen är ungefär likadan.

Två tydliga exempel
Ur politiskt och idelogiskt hänseende är den nuvarande inriktningen icke önskvärd. Frågan är om den kan locka väljare. Ja, säger kanske någon och tittar på opinionssiffrorna. Men ärligt talat beror de nog mest på den utbredda motviljan mot högerregeringen. Samma sak säger ju till exempel Mona Sahlin själv. Men utvecklingen är till stora delar jämförbar med den i Norge och Danmark, vars politiska struktur och historia har mycket gemensamt med vår. De ligger litet före; de fick se högerextrema partier nå väljarframgångar redan på 1970-talet parat med socialdemokratiska väljarras.

Intressant nog har emellertid händelseförloppet i Danmark respektive Norge de senaste åren divergerat markant, från en gemensam utgångspunkt. 2001 förlorade socialdemokraterne respektive arbeiderpartiet valet, bägge med urusla resultat. I Danmark hade det borgerliga Venstre gjort det som Reinfeldt kopierade 2006: rört sig mot mitten, triangulerat. Svaret från socialdemokraterne blev i oppositionstid en anpassning till högerpolitiken: ja till skattestopp, ja till Europas strängaste och mest inhumana asyl- och flyktingpolitik. Men ut av det fick partiet ingenting; det tvärtom backade i 2005 års val jämfört med 2001! Inför valet på tisdag står det och väger. Mycket talar för att Anders Fogh Rasmussen sitter kvar, och även om så inte sker blir inte Helle Thorning Smith statsminister på egen merit: socialdemokraterne är fast på 25-27 procentsnivån.

I Norge ångrade sig Jens Stoltenberg. Han tog avstånd från den mittenpolitik han gått till val på 2001. 2005 gick han till val på en stark ideologisk kritik mot högern, på en egen verklighetsbeskrivning och på ett eget radikalt politiskt program, för jämlikhet, för välfärd. Tillsammans med socialistisk venstre och senterpartiet har arbeiderpartiet makten idag, och opinionssiffrorna för arbeiderpartiet ligger stabilt kring valresultatet från 2005.

Summa summarum: det saknas politiska och opinionsmässiga skäl för att triangulera. Den enda "hållbara" anledningen är om man vill ha en annan politik för att man har en delvis annan ideologi. Det har inte jag.

Men så varför är jag fortfarande socialdemokrat?

Den frågan borde ni inte ställa till mig - däremot kanske till några av dem som nu leder partiet.

UPPDATERING: I en ledare, skriven av Jan-Olof Asp, i borgerliga Helsingborgs Dagblad får den nya kursen beröm. Visserligen kanske det känns trevligt, men tror högersossarna verkligen att han och likasinnande kommer att rösta på oss för det?!

Logiskt?????

Mona Sahlin har i dagarna gått ut och uppmanat Socialdemokraterna att öppna upp för att ha betyg längre ner i åldrarna. Hon har i samband med detta tydligen sagt att det är dumt att gå till val 2010 på samma politik som vi förlorade valet 2006 på.


Det senare har hon givetvis rätt i. Vad jag inte förstår är att hon då verkar tycka att det logiska alternativet är att istället gå till val på den politik som borgarna i sin tur kommer att förlora valet 2010 på.

Att äga eller inte äga - det är en viktig fråga

Socialdemokratin har tidigare alltid haft som princip att sådant som alla människor behöver skall undandras marknaden. Det gäller till exempel skola, vård och omsorg. Skälen för detta är många - och fler än som anges nedan.

1) Man bör inte tjäna pengar på andra människors lidande eller grundläggande behov
Visserligen bedrivs många sådana verksamheter enligt marknadens lag - livsmedelsproduktion och läkemedelsutveckling är två exempel - men det rättfärdigar inte att den direkta omvårdnaden eller själva utbildningen skall göra det. Det här är en moralisk uppfattning, men den stöds av empirin. Det har visat sig vara billigare och effektivare att satsa på en gemensam finansiering och en gemensam drift som är utan vinstkrav.

2) Behoven, inte köpkraften, skall styra
Argumentet mot detta har varit att det inte kostar mer att uppsöka privatläkare eller att sätta sina barn i en privat skola än att nyttja offentligt drivna enheter. Det är förvisso sant - privatekonomin spelar ingen roll i just detta hänseende. Men det är välbelagt att det likväl är medelklassen som väljer skola och vård. Och när etableringsrätten släpps fri sker flockas mottagningar och skolor i välbärgade områden och regioner, medan fattiga diton dräneras. Det tycks också vara så, enligt offentliga vårdcentraler, att de kroniskt sjuka och därför mer tids- och vårdkrävande patienterna styrs mot offentlig vård. Kanske därför att dessa grupper i huvudsak återfinns i områden med lägre inkomst; har man varit sjukpensionär i femton år är sannolikheten liten att man har råd att bo i stor villa i Limhamn.

I ett konkurrensutsatt system ses brukarna allt mer som kunder. Drivkraften blir att behålla en kund, inte att ge en god utbildning eller en god vård. Detta kan naturligtvis sammanfalla, men inte någon kan förneka att reklamen för privat vård och privat skolor har ökat dramatiskt. Varenda krona i reklam hade kunnat istället nyttjas för fler lärare eller sjuksköterskor.

3) Forskningen, stabiliteten och långsiktigheten fordrar en gemensam modell
I Stockholm rullar privatskolekarusellen på allt fortare. Nya skolor kommer och går, men hela tiden måste kommunen stå som garant för att alla elever har en skola att gå till också i morgon. Det innebär naturligtvis ökade kostnader. Forskningen riskerar att slitas sönder eller bli helt beroende av privata pengar när enheter säljs ut. Detta sker just nu i Lund, där högern i Region Skåne vill stycka sönder psykiatrin - mot forskarnas önskan. Och det är en myt att alternativen och utvecklingen åstadkoms bland de privata aktörerna. De har ofta mindre samverkan än de offentliga enheterna, där man regelbundet träffas och utbyter erfarenheter. Dessutom riskerar utbildningen inom vårdyrkena att bli lidande; mycket få privata aktörer tar emot studenter.

4) Exemplen med privata aktörer förskräcker. Se hur tandvården "fungerar"
I praktiken liknar det svenska tandvårdssystemet i hög grad det valfrihetstänkandet som de borgerliga står för. Den fria prissättningen och -etableringen har inneburit att kostnaderna har skjutit i höjden, allt medan privattandläkarna täljer guld. Tror någon på allvar att det hade blivit dyrare och mindre effektivt och givit mindre vård och tandvården hade organiserats som sjukvården?

5) Valfriheten och längtan efter den är i mångt och mycket en chimär
Valfriheten inom skolväsendet är obetydlig. Den enda större skillnaden mellan offentliga skolor och privata diton är att de senare mer sällan har skolmatsalar, gymnastikhallar, skolsköterskor och behöriga lärare. I praktiken är det mycket få skolor som använder alternativ pedagogik. Inom vården är det samma sak. Ofta är det läkarens/sjukgymnastens/sjuksköterskans bemötande som spelar roll för hur patienten upplevt vården, inte huruvida denna bedrivits privat eller offentligt.

Därtill kommer, menar jag, att valfrihetslängtan (i den mån den nu överhuvudtaget finns) har drivits fram av bland annat oviljan att hävda den gemensamma modellen. De borgerliga men även socialdemokraterna tillät under 1990-talet betydande nedskärningar inom offentlig sektor samtidigt klyftorna växte och bostadssegregationen ökade. Sverige blev ett delat land, för plötsligt fanns det riktigt fina och riktigt dåliga områden och skolor. Objektivt "dåliga" såtillvida att de genomsnittliga resultaten var markant lägre, men framförallt subjektivt dåliga därför att oavsett hur bra de än var låg de i "fel" område med "fel" elevunderlag. Det är klart att denna uppdelning fanns även före 1990, men utvecklingen har sedan dess accelererat. När valmöjligheten utnyttjades den av den infödda svenska medel- och överklassen, med- eller omedvetet, för att sätta sina barn i bättre skolor. Eller bättre och bättre - andelen behöriga lärare är ju som sagt inte högre. I många fall kokar det nog ned till att skolan, oavsett kvaliteten, ligger rätt och har rätt elever.


Dessa är, menar jag, de huvudsakliga ideologiska och ekonomiska skälen till varför socialdemokratin borde fortsätta och utöka kampen för en gemensam välfärdsmodell. Det är en viktig fråga. Jag är dessutom övertygad om att det alla människor, oavsett klass, vill ha är kvalitet. Ja, till och med framför valfrihet.

Därför borde partiets förtroenderåd lyssna till och läsa SSU:s skuggrådslag och även Lars Ohlys artikel på DN-debatt. För det är som båda dessa säger hög tid för en egen skol- och välfärdspolitik. Betyg i tidigare årskurser är inte det, Mona Sahlin.

Man kan väl ändra sig

Jag är och förblir en inbiten motståndare till att betyg skall ges i de lägre årskurserna. Sådana förslag är inget annat än ett omyndigförklarande av lärarna. De signalerar bland annat att dessa måste sätta en bokstavskombination på pränt för att förstå om en elev är i behov av extra stöd.

Men vad betyder väl min kritik? Fredrik Reinfeldt har givit besked: betygen skall ges så tidigt som möjligt. Och det uttalandet fick mig att fundera och omvärdera min hållning. Det kanske inte är så dumt med betyg redan efter ett år, trots allt. Faktum är att jag nog tycker att såhär efter ettans avslutning borde svenska folket få säga sitt om högerregeringens prestationer. Bara så vi vet huruvida de kan få lov att gå upp i tvåan. Att döma av opinionsmätningarna tycks inte så bli fallet.

USAs regering kan dra nytta av strejk?

I DN läser jag att Hollywoods manusförfattare har gått ut i strejk. De som drabbas mest av detta är samhällssatiriska pratshower med David Letterman och Jay Leno i spetsen.

Jag tycker att det är helt strålande att se att det även kan göra skillnad för kulturarbetare att gå ut i strejk, och att just amerikanska sådana också gör det.

Jag ställer mig dock frågan om inte den amerikanska regeringen borde bli någorlunda tacksamma för att slippa smädelser i TV som sänds världen över? Nu kan de ju hitt på en massa dumma saker utan att populärkulturen har någon chans att uppmärksamma det hela...

Men förutom det - you go, Writers Guild of America!! Mer fackliga stridsåtgärder åt folket!

Hyckel utan gränser

Nu blåser det åter kring Fredrik Reinfeldt och hans val av medarbetare. Knappt har en statssekreterare sparkats efter en skandal innan det framkommer kompremetterande upgifter om dennes efterträdare. Jag tänker inte kommentera härvan ytterligare utan jag vill bara åter påpeka något som slår mig varje gång journalister granskar Alliansregeringen och dess företrädare.

Innan maktskiftet försatt borgarna aldrig minsta chans att kritisera Socialdemokrater som uppvisat dåligt omdöme. Inget fel med det egentligen, kritisera det som kritiseras bör säger jag. Det jag däremot blir förbannad på är att när rollerna var ombytta påstod borgarna alltid att skandalerna i fråga orsakats av att Socialdemokrater i ledande ställning uppenbarligen hade dålig moral. Nu när det är deras egna som granskas så är den retoriken som bortblåst. Istället heter det alltid att skandalen egentligen är en bagatell och att det är illvilliga Socialdemokrater som organiserat ett mediadrev. Är det inte märkligt egentligen? Oavsett vem som gjort fel så är det enligt borgarna alltid Socialdemokraternas fel!