Borgare utan skam

Jag blir så jäkla förbannnad varje gång jag tänker på borgarnas ekonomiska politik. De säger alltid en sak men gör en annan. Ta pigavdraget som exempel, eller subvention för hushållsnära tjänster som de vill kalla det. Enligt borgarna ska detta stimulera skapandet av fler jobb (låglönejobb såklart precis som de vill ha det) genom att det påstås bli enklare och billigare att anställa pigor och drängar. Detta är ju rena lögnerna, det blir inte enklare på långa vägar och det blir absolut inte så billigt att vanligt folk har råd med det.

Varje vuxen i hushållet får med det nya systemet rätt till 50 000 kr i subvention av staten, alltså 100 000 kr om man lever i en parrelation. 100 000 kr kan låta mycket, men för dessa 100 000 har du i praktiken inte råd att ha någon anställd på halvtid någon längre tid innan pengarna är slut. Dessutom måste du ligga ute med pengarna i ett år innan du får skattereduktionen så det är knappast några nya grupper som nu kommer få möjlighet att anlita en piga. Som om detta inte vore nog så är denna "förenkling" löjligt krånglig. För att veta vad som är godkända avdrag måste man lusläsa reglerna extremt noggrant. Exempelvis så subventioneras det att anlita någon att klippa häcken i trädgården, men om samma person samtidigt beskär buskarna är det helt plötsligt inte godkänt. På samma sätt subventioneras det att anställa någon att laga mat hemma i ditt kök, men att däremot beställa hem maten med catering är inte tillåtet. Staten betalar alltså offantliga summor för att redan rika människor ska kunna anställa någon vitt i nån vecka och krånglar dessutom till det med ett extremt krånligt regelsystem. De pengarna hade kunnat användas mycket bättre någon annanstans, som det är nu kunde man lika gärna ha eldat upp dem.

Borgarna i Lund har inte bättre ekonomiskt vett de heller. När de tog över kommunen efter valet hade Lund inga skulder över huvud taget. Redan efter ett halvår har borgarna dragit på sig mångmiljonskulder. Pengarna har gått till att sänka skatten, så varje Lundabo kan nu glädja sig åt någon krona mer i plånboken i slutet på varje månad, inte mer. Borgarna är dessutom så oärliga att de istället för att budgetera pengar till en absolut nödvändig ombyggnad av Högevallsbadet (där det billigaste renoveringsalternativet kostar 60 miljoner kr) så lägger de ingenting alls i budgeten och lånar istället pengarna senare. Jag blir så förbannad...

Sen ska jag inte ens börja tala om borgarnas utförsäljning av de statliga bolag, en utförsäljning som är så dåligt konsekvensutredd att riksrevisionen kallat den grundlagsstridig. Läs mer om detta på Morgan Johanssons blogg istället!

Bitterfittan

Tidigare i år gav Norstedts ut Maria Svelands debutroman Bitterfittan. Romanen lyfter fram känslor av bitterhet inför att vara kvinna och allt vad det nu innebär. Hon lyfter framtydliga exempel på hur kvinnor i vardagen förtrycks av män - hon gör det i skönlitterär form, men med hänvisningar till både Gudrun Schyman och till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

I romanens början satt jag och irriterade mig på huvudpersonen och tyckte att hon skulle sluta gnälla, precis som jag hört många andra kommentera samma bok. Men det dröjde inte länge förrän jag istället började identifiera mig med henne, och tog hennes gnäll på allvar.

Jag kan varmt rekommendera denna bok till alla som har haft ens en gnutta intresse för jämställdhetsfrågor - enligt mig ett måste i årets sommarläsning.

Sven Otto och den högre utbildningen

Att Arbetsmarknadsminister Sven Otto har fuskat en smula med sina akademiska meriter är väl hyfsat väl belagt vid det här laget. Extra pinsamt är väl att uppsatsen inte riktigt verkar hålla måttet heller.

Hursomhelst är det glädjande att studentförbundet reagerar på frågan i ett pressmeddelande:

Därmed undergräver också Littorins icke-godkända examen förtroendet för alla de studenter som lagt ner tid, pengar och arbete på att uppnå en kvalificerad akademisk examen.

Vi ber därför statsrådet Littorin att ta bort denna titel från sin meritlista på regeringens hemsida.

Frågan är dock om man inte skulle kunna vara en smula hårdare. Bloggaren friktion efterlyser fler sossebloggar med vassa tungor:

Och var är sossebloggarna? De tycks inte heller ha förstått att Littorins tilltag är av en helt annan dignitet än Maria Borelius svarta barnflickor och Cecilia Stegö Chilós avgiftsskolk.

Och visst hade det väl varit fint med lite härliga angångskrav - särskilt med tanke på att det tenderar att bli både mer och elakare rabalder så fort en kvinna gör ett snedsteg, men som Kent Härstedt säger på politikerbloggen:

Det är pinsamt. Men det är samtidigt inget avgörande för hans egenskap som minister.

Att Sven Otto är djupt olämplig som arbetsmarknadsminister finns det gott om andra anledningar till.

UPPDATERING: Läser i stockholmstidningarna [här och här] att Sven Otto har tagit bort sin bluffexamen från hemsidan. Liter roligt är dock att bägge tidningarna lyfter fram att beslutet att redigera CV:n har tagits utan några som helst påtryckningar. Danielssons Lakejer är av den bestämda uppfattningen att det är pressmeddelandet som vi länkat till ovan som ligger bakom det hela.

Kultur för alla?

Apropå SD och kultur så stannar deras kulturells engagemang inte vid Helens kommentar. Under diskussionen om budgetramar för Region Skåne i måndags uppgav SD:s starke man, Björn Söder, att SD förslår att man kan införa differentierade avgifter för kulturarrangemang. Gissa vem som skall betala det dyra priset?

Kaniner kan inte skutta

Jag hade precis gått med i SSU när en då cirka 45-årig herre sade till mig att man skulle rösta på moderaterna och att jag nog skulle komma att förstå varför man skall göra det när jag blev lite äldre och fick lite mer förstånd.

Det är en märklig kommentar. Dels förutsätter han att det politiska medvetandet, oavsett en persons politiska engagemang eller intresse, ökar med högre ålder, dels kommer dessutom skulle man bli mer högerorienterad. Dessutom säger han implicit att de som röstar borgerligt har mer förstånd än övriga (vad nu förstånd egentligen skulle innebära). Samma förståndige herre (föreställ er honom, han är mörkhårig med skägg och ölmage, rak i ryggen och ger ett självgott intryck) var det som, bland annat, satte upp lågt (cirka 30 cm högt) elstängsel runt sin morotsodling. Då kan inte kaninerna komma åt dem (kaniner kan i hans verklighet inte skutta, något som han trots att förståndet kommer med åldern inte hade förstått var fel, trots att jag redan då hade insett att kaniner skuttar).

Man tar sig för pannan. Jag frågade honom om han inte trodde att staketet var tämligen meningslöst eftersom kaninerna kunde tänkas hoppa över det. Han svarade att nej, de hoppar inte över det. Stängslet kommer att hålla dem borta.
Givetvis hoppade kaninerna över staketet. Givetvis blev jag inte moderat av att bli äldre. Givetvis har inte de som röstar borgerligt mer förstånd än de som röstar åt vänster. De har bara en annan åsikt helt enkelt.

Sån där karriärism, ni vet

Tänk er någon som aldrig förr haft någon jättehögt uppsatt post inom en organisation. Sedan blir det tal om att denne person ska få en av de allra högsta posterna inom organisationen, en betald post. Men förtroendevald (så det är givetvis ingen jävla arbetsansökan som personen i fråga gör, det är ju inget jobb i vanlig bemärkelse). Personen har ingen erfarenhet av verksamhet på den här nivån tidigare, men det är av någon anledning ändå tal om att personen i fråga ska göra ett jätteskutt upp till jätteförtroende, jätteansvar och få en massa cash för det.

Sedan börjar man fundera på om det inte är bättre att låta personen växa till sig lite, steg för steg, som låter lite mer tryggt för organisationen som har det ganska tufft för att klara sig. Man tänker att istället kanske man ska ge den riktigt höga posten till någon med lite erfarenhet, någon som vet vad verksamheten handlar om. På ett annat sätt. För denna personen vore den högre posten en mer naturlig vidareutvecklig av sina nuvarande erfarenheter, och personen skulle dessutom kunna utnyttja sina erfarenheter för att hjälpa den där organisationen som faktiskt har det lite svårt.

Men då bestämmer sig den oerfarne personen att den vill inte växa, vill inte ha något lite lättare hedersuppdrag som man kan växa in i på ett annat sätt - istället säger personen förmätet att "det är den högsta posten, den som ni betalar mig för, det är den eller inget". *snork, snork*

Tycker ni då att den oerfarne personen har visat prov på kvaliteter som ni vill ge förtroende? Eller på kvaliteter som ni vill sätta för att mogna någonstans, så att ni kan ha ett mer givande samarbete med dem längre fram?

För det tycker nämligen inte jag. Jag tycker att det är typiskt en sån attityd som får mig att vilja be folk dra åt helvete. Det är inte ok. Ska jag ha förtroende för folk är det för att de ska vilja växa med mig, utveckla sig själva, ta sig an ett uppdrag för att det kan göra någon skillnad. Inte för att det ger den personen mer makt. För att det ger den personen mer pengar.

UPPDATERING: Efter en massa minglande på kongressen måste jag nog dra tillbaka det jag skrivit i detta inlägg; visserligten tycker jag att det var förmätet att av klubben det handlade om att kräva en högt uppsatt post eller inget alls, men jag tror inte att personen det gällde är en karriärist. Personen är en sjysst kille, och jag tror säkert att han kunde ha gjort ett bra jobb. Jag ångrar dock inte att jag drev den kandidat som jag drev, och jag är övertygad om att denne kommer att göra ett fantastiskt jobb.

Men jag ber om ursäkt för att jag pekat ut motståndarkandidaten som någonting han inte är; för även om hans lilla "kampanjstab" består av en grupp människor som ägnat sig nästan enbart åt smutskastning och andra svinerier, så är kandidaten själv inte alls på detta sätt. Han har bara väldigt lätt för att acceptera människor som de är, även om detta innebär taskiga attityder. Inte nödvändigtvis någonting negativt.

SD goes kulturella

Både idag och igår har Sverigedemokraterna gjort vad de kan för att profilera sig inom kulturpolitiken. Detta är mycket lustigt, för de har verkligen ingenting att säga.

Erik Almqvist kör hårt på att vi bara ska satsa på riktig kultur. (Givetvis försa han sig vid nåt tillfälle och sa svensk kultur.) Det mest underhållande med honom, upptäckte jag sedan, är att han verkar ta direktiv för vad han ska säga från den andre sverigedemokratern, Hans-nåt-dubbelnamn-nånting Andersson. Det är denne snubbe som står för det riktigt roliga. För han brinner verkligen för kulturfrågor. Verkar det som. Med en oerhört besserwissirig attityd (mer än vanligt alltså) går han upp i talarstolen och börjar prata om kultur. Trots att det verkar vara han som ger direktiven, så kan han lika lite som hr Almqvist ge en tydlig definition av vad riktig kultur är för någonting. Han kunde dock ge en definition av vad det inte var. Det hade någonting med marmor och nån staty eller nån fontän eller nåt i den stilen att göra (hans resonemang var inte riktigt så tydligt som han hade hoppats) - detta var inte kultur. Så det så.

Idag kom höjdpunkten av alla kulturdebatter, det måste nästan vara så. Här går alltså förstå-sig-påaren upp (efter att hans partikollega talat om hur skönt det är att ha blivit av med "vänsterflum" igår) och ska prata kultur. Och jag fattade ingenting. Jag anser mig nog ändå vara hyfsat påläst vad gäller kulturteoretiska resonemang; jag kanske inte alltid kan redogöra för dem, men jag är van att läsa, lyssna, diskutera, resonera kring dem - jag har med andra ord utvecklat en förståelse för denna typ av resonemang. Vad sverigedemokraten gjorde här, var att gå upp och prata om kultur (jättelänge), säga att vi minsann skulle få höra SD prata mer om kultur i framtiden - för att sedan inte ha sagt ett smack. Förutom att man inte behövde lägga pengar på det. Det uppfattade jag mitt i allt mumbojumbo. Så det var kanske inte så konstigt att hans kulturteoretiska utsvävning var totalt obegriplig - uppenbarligen var han inte så intresserad av kultur som han påstod sig vara.

Konstdebatt

Vi är nu alltså inne på Kultur- och Fritidsnämnden, alltså den nämnd jag sitter i. Debatten är inte anbart lite småseg, utan även korkad.

Ett av nämndens mål är att erbjuda lundaborna kulturuppleveler av hög professionell kvalitet. Tydligen så betyder detta att vi ska ha professionell kvalitet som bestäms av fritidspolitiker - för vi är ju tydligen väldigt professionella vad gäller konst?

När jag påpekade att vi lämnar den professionella bedömningen åt proffsen, då började Mats Helmfrid (allmänt arrogant kommunalråd från moderaterna) undra vad det egentligen var som vi skulle göra i Kultur- och Fritidsförvaltningen annars? Det lustiga här är att jag verkar vara en av de få av de som varit uppe i debatten som inte tycker mig vara kompetent att komma med en kompetent och kvalitatv bedömning av konst; detta trots att jag förmodligen är den vars utbildning kommer närmast konstvetenskap. Suck. Jävla uppblåsta och självgoda amatörer!!

Debatten kommer till mångt och mycket från ett yrkande om uppdrag som Kommunstyrelsen vill ge nämnden; att nämnden ska arbeta för att öka antalet besökare till konsthallens utställningar. I sig är det väl inget fel på det här, det är klart att man kanske skulle kunna satsa pengar på marknadsföring eller så; information har Kosnthallen redan blivit väldigt bra på. I samband med varje ny utställning ges en serie föreläsningar, gratis givetvis. Det finns också möjlighet till gratis visningar och gratis böcker med pedagogiska förklaringar av aktuell utställning. Men visst, det är klart att nämnden ska föra en dialog med Konsthallens ledning för att se om det finns nåt vi kan hjälpas åt med.

Det som ger dåliga vibbar med det här uppdraget är det faktum att Towe Klette (folkpartiets kommunalråd) ofta pratar om hur viktigt det är att Konsthallen ställer ut konst som folk faktiskt vill se. Hennes son Martin Klette (folkpartist som också sitter i nämnden, som bland annat har på sin meritlista att ha anklagat mig för att ljuga i samband med att jag räknat upp fakta som står att finna svart på vitt) följer upp dessa uttalanden med att säga att det vore bra om Konsthallen kunde visa sånt man förstår sig på med en gång. Sedan gav han exempel på sådant som han tyckte var dålig konst (han är alltså idrottsjurist).

Jag hänvisade här till en Demokratiutredning från 2000 som tar upp hur konst blir demokratiskt - vad den kommer fram till är att konst man bara kan titta på utan att få något vidare ut av den, det är inte demokratiskt - demokratifrämjande blir konsten då den inspirerar till debatt. Och för att försäkra mig om att Martin Klette inte skulle anklaga mig för att ljuga igen, så talade jag också lite subtilt om: Detta hittar du i SOU 1999:129, runtomkring sidan 220.

För att avsluta det här kanske lite onödigt långa inlägget vill jag lägga till ett citat från min gruppledare i nämnden, Claes Göran Jönsson (s) - fortfarande angående det här målet och angående Kultur- och Fritidsnämnden:

"Vad tror ni egentligen att vi sysslar med??"

Gator och torg, parker och grönska

Fullmäktigedebatten har nu gått över till Tekniska nämnden. Det är den nämnd som har hand om gator, torg, parker och grönska med mycket mera. Den borgerliga koalitionen vill inte lägga så mycket pengar på att laga till exempel gator, och uppger som anledning att det borde ju vi ha gjort förra mandatperioden, då vi satt vid makten.

Vi får tydligen inte lov att kritisera hål i gatorna, eftersom vi inte blev uppmärksammade på dem och hann fixa till dem innan vår mandatperiod tog slut. Och tydligen är detta dessutom en anledning att inte fixa till hålen nu heller.

Suck. Borgerlig logik är komplicerad. I vilken skola får man lära sig den?

Igår

Lund har av tidskriften Fokus blivit utnämnd till den bästa kommunen att bo i.
Detta är givetvis alla vi i Kommunfullmäktige mycket stolta över. När kommunalråd Anders Almgren (s) efter en hel dags tjat från alla andra om dygden av detta pris, lägger upp tidskriftens topp fem-lista, är jag dock inte lika imponerad.
Så här ser listan ut:

1. Lund
2. Lomma
3. Vellinge
4. Lidingö
5. Danderyd

Nu när ni själva ser vilken käck lista vi toppar, tänkte jag plocka fram några av de kriterier som tidskriften utgått ifrån:

• Kommunal skattesats.
• Nettoförmögenhet.
• Andel miljonärer.
• Födelseöverskott.

Andel hemlösa? Genomsnittliga hyror? Kulturutbud? Parker? Framkomlighet? Vägar? Kollektivtrafik?

Nej, ingenting om dessa variabler.

Genom att säga "ja" säger de nej till badet

Voteringsordningen i Kommunfullmäktige fungerar som följer: de som vill följa Kommunstyrelsens förslag säger "ja" och de som vill följa oppositionens förslag säger "nej".

Vi är nu inne på Kommunfullmäktiges andra dag, och jag har äntligen orkat släpa med mig datorn. Den som vill ha en uppdatering om vad som hände igår redan nu, kan kolla in Hannas blogg. I övrigt kan debatterna följas via web-tv.

Dagen började med en debatt om utbyggnad av Högevallsbadet, vilken jag själv tog stor del i. Problemen med Högevallsbadet är idag många: vi får inte plats, efter som det är för litet, reningen funkar inte som den ska, personalen får arbeta i alldeles för hög ljudvolym, ytterväggen håller på att rasa, med mera, med mera.

Trots alla dessa problem väljer borgarna och sverigedemokraterna att säga "ja" i voteringen - och med detta menar de alltså bifall till kommunstyrelsens budgetförslag, där vi inte ser en enda krona spenderad på badet de kommande tre åren.

Bra inlägg på DN-debatt

Makarna Borgström skriver om Fälldins bristande sinne för logik och pensionärsorganisationerna protesterar mot högerregeringens åldersdiskriminering. Läs dem!

Republikens dag

För oss som föredrog ett lite mindre traditionellt nationaldagsfirande med knätofsar och blåsorkester fanns det möjlighet att i Lund delta i firandet av republikens dag på Stortorget. Republikanska föreningen bjöd på fika, diskuterade statsskicket och erbjöd medborgarna att välta kungen i kubbspel. De flesta Lundabor verkade uppskatta arrangemanget. En kvinna som var lagd åt det mer rojalistiska hållet blev dock väldigt upprörd över arrangemanget och lovade att hon skulle skjuta medlemmar av föreningen. Undertecknad konstaterar således att delar av den rojalistiska fraktionen inte bara är odemokratiska utan även våldsidkare. Låt oss hoppas att det inte var allvarligt menat (vilket jag inte vill ge sken av att jag tror.

EU vs demokratin 1-0

Socialdemokraterna har i Sverige länge slagits mot den borgerliga tanken på författningsdomstolar. Man menar att det är folkvalda som skall ha det sista ordet i en demokrati. Det är en klok idé, för erfarenheterna från till exempel den amerikanska Högsta Domstolen förskräcker. Den juridiska aspekten angående nya lagars och bestämmelsers överensstämmande med grundlagen kontrolleras i Sverige av Riksrevisionen och Lagrådet. Med dessa instanser känner jag mig trygg.

EU-medlemskapet har inneburit en uppluckring av denna ordning. EG-domstolen är därmed en maktfaktor att räkna med, och dess intressen ligger inte i något annat än ett försvar av de i många stycken nyliberala EU-fördragen, vilka står över svensk lagstiftning och svenska politiska beslut. Domstolens beslut idag att tillåta nätimport av sprit (läs även här) borde vara en tankeställare för alla dem som fortsätter blunda för detta faktum.

Demokratin skall genomsyra hela samhället, heter det i mitt partis program. Jag har aldrig lyckats förstå varför så många av mina partikamrater är beredda att göra våld mot den principen så fort det handlar om EU.

Hetsjakt på arbetarrörelsen?

Jag kanske är för konspiratoriskt lagd men jag tycker mig se en begynnande hetsjakt på arbetarrörelsen i media. För någon dag sen hade Aftonbladet en upprörd artikel om en facklig klubbordförande som internt kallat icke fackanslutna medarbetare på arbetsplatsen för parasiter och glidare. Detta påstods vara otroligt kränkande. Klubbordföranden tyckte dessutom att de som inte var med i facket inte heller skulle få del av den lokala lönehöjning som fackklubben förhandlat fram, i detta fall någon hundralapp i månaden. Att han förespråkade sämre villkor för icke fackanslutna verkade även det uppröra Aftonbladet stort.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är en parasit i bildlig mening någon som lever på någon annans bekostnad, drager fördel av eller ut­nyttjar resultatet av andras arbete, snyltar. Vad ska man annars kalla personerna som tjänar på något men inte själva bidrar? Alla, fackansluten eller inte, får idag den lokala höjningen på någon hundralapp i månaden. De som är fackanslutna måste däremot med den borgerliga regeringens politik betala betydligt mer än denna summa i fack- och a-kasseavgift. De enda som egentligen tjänar på det arbete som de fackanslutna betalar för är alltså de som inte själva är med och bidrar. Jag har visserligen inte läst mer än grundkursen i Nationalekonomi men även inom detta borgerliga favoritämne ser man ett problem med "free riders". Var tusan kommer då denna upprördhet ifrån, jag kan inte undgå att tänka att man här egentligen bara såg en möjlighet att sparka på fackföreningsrörelsen.

I senaste numret av Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra gör man också en stor sak av att varannan ledamot i Hyresgästföreningens förbundsstyrelse även har förtroendeuppdrag inom arbetarrörelsen trots att en tredjedel av medlemmarna röstar borgerligt. Detta ses av en del som ett stort problem hos en politiskt obunden förening. Problemet är enligt mig inte att många inom arbetarrörelsen engagerar sig i Hyresgästföreningen, trots allt så röstar 44,6 % av medlemmarna på (s) och 9,3 % på (v) dvs. totalt 53,9 % röstar rött. Problemet är väl snarare att så få borgare engagerar sig för hyresrätten. Och vad är alternativet, ska socialdemokrater som vill engagera sig i Hyresgästföreningen nekas detta med hänvisning till den politiska obundenheten?