För någon dag sedan var det stort rabalder i tidningarna: Irans utrikesminister tog inte Maud Olofsson i hand! Men ärligt talat - det skulle jag inte jag heller ha gjort!
--------------------------------------------------------------------------------------
Och innan en eventuell orkan bryter loss (så många läsare har i och för sig den här bloggen inte): jag skulle aldrig i livet ta den ärkereaktionära och kvinnofientliga iranska utrikesministern i hand heller.
PS Tack, Alexandra, för tipset DS
onsdag, maj 09, 2007
tisdag, maj 08, 2007
Strejken i LKAB
Det är drygt 40 år sen media senast fylldes av rapporter om vild strejk vid LKAB i Malmfälten. Som uppvuxen Kirunabo och tidigare underjordsarbetande LKAB-anställd (om än bara över en sommar) känner jag givetvis att jag måste kommentera detta.
Strejken kallas av vissa en lyxstrejk, 4000 kr mer i månaden för en grovarbetare sticker i ögonen. Hade det handlat om 4000 kr mer i månaden för någon som bär kostym och slips i arbetet hade det inte ens uppmärksammats. Jag påstår inte att gruvarbetarna har låg lön, en skiftarbetare under jord tjänar idag ca 27 000 kr i månaden om man räknar in OB- och underjordstillägg. När jag sommarjobbade under jord räknades jag till Metall (jag är f.ö. fortfarande med i Gruvtolvan) och då jag jobbade mycket övertid kunde lönen t.o.m. bli högre än så. Mina arbetskamrater som räknades till TCO:s kollektivavtal (även de under jord) kom inte i närheten av den lönen och då representerar TCO ingen låglönebranch. Jag ska alltså inte ens försöka påstå att gruvarbetarna har låg inkomst. Deras löner hjälpte till att ge Kiruna en medelinkomst på 229 870 kr år 2005. Detta är den klart högsta medelinkomsten i Norrbottens län, och förutom några enstaka kommuner ligger Kiruna i topp även om man jämför med övriga Sverige. Strejken handlar därför inte om att gruvarbetarna har låg lön. Strejken handlar om huruvida de har tillräckligt hög lön.
Att jobba i en gruva, hur modern den än må vara, är inte som att sitta på ett kontor och göra "buissness". Det finns betydande risker. Ras inträffar regelbundet och speciellt skrotarna, betongarbetarna och laddarna är utsatta. Skrotare är de som har till uppgift att få ner lösa stenblock från tak och väggar i de nya orterna (tunnlarna) och det säger sig själv att det inte är riskfritt att peta på flera ton tunga stenblock som hänger löst i taket, även om du sitter inne i en förarkabin. Rasar en hel gång in har du små utsikter att överleva även om förarhytten står emot raset, innan du grävs fram är luften slut (denna risk finns givetvis även för borrarna och lastarna, även de stör ju bergets viloläge). Skrotare måste dessutom ofta lämna fordonet och för hand använda järnspett. Det är heller inte ovanligt att nya stenblock börjat lossna efter att skrotarna lämnat orten, därför utsätts även betongarbetarna för en risk, även dessa måste ofta lämna sitt fordon när de täcker de nyskrotade gruvgångarna med betong för att försvåra ras. Laddarna, d.v.s. de som fyller borrhålen med sprängämne är i samma situation, betongarmeringen hindrar mindre block från att falla men lossnar ett stort block kan armeringen inte rädda dem där de står och arbetar utan annat skydd än sin hjälm.
Dödsolyckor sker med något års mellanrum i gruvan och däremellan sker andra allvarliga olyckor. Min arbetsledare hade t.ex. överlevt att få ett stenblock tungt som en bil över sig. Han krossadde ben i hela kroppen men överlevde, om än med kronisk smärta. Senast den 22 december 2006 dödades en gruvarbetare i Kiruna av en fallande sten (läs mer i denna artikel från NSD). Uppdrag Granskning tog nyligen upp detta då olyckan föregåtts av ett brev till bolaget där arbetarna varnade för att en ny arbetsmetod var livsfarlig (läs mer i denna artikel från SR). Risken för en brand i gångarna ovanför dig är också något man tänker på när man är under jord - Malmbergsgruvan fick exempelvis utrymmas p.g.a kraftig rökutveckling den 3 augusti 2006 (På Newsdesk kan du läsa LKAB:s pressmedelande). I början på nittiotalet inträffade också en omtalad brand i LKAB:s Kirunagruva där kraftig rökutveckling stängde in flera gruvarbetare under jord i flera timmar tills räddningen kunde nå fram.
Det handlar alltså inte om att gruvarbetarna har låg lön. Det handlar om att de ombeds riskera sina liv varje gång de beger sig under jord. Detta i ett bolag med miljardvinster (5 miljarde år 2005 enligt Dagens Industri) och med en ledning som tidigare inte tvekat att ge sig själva stora bonusar och fallskärmar. De har tidigare tystat kritiken mot sina egna löner med pengaregn över arbetarna, varför inte nu också? Toppchefer tar aldrig sitt ansvar för lönebildningen och inflationstakten i samhället, varför ska det alltid vara de vanliga anställda som håller nere sina krav?
Strejken kallas av vissa en lyxstrejk, 4000 kr mer i månaden för en grovarbetare sticker i ögonen. Hade det handlat om 4000 kr mer i månaden för någon som bär kostym och slips i arbetet hade det inte ens uppmärksammats. Jag påstår inte att gruvarbetarna har låg lön, en skiftarbetare under jord tjänar idag ca 27 000 kr i månaden om man räknar in OB- och underjordstillägg. När jag sommarjobbade under jord räknades jag till Metall (jag är f.ö. fortfarande med i Gruvtolvan) och då jag jobbade mycket övertid kunde lönen t.o.m. bli högre än så. Mina arbetskamrater som räknades till TCO:s kollektivavtal (även de under jord) kom inte i närheten av den lönen och då representerar TCO ingen låglönebranch. Jag ska alltså inte ens försöka påstå att gruvarbetarna har låg inkomst. Deras löner hjälpte till att ge Kiruna en medelinkomst på 229 870 kr år 2005. Detta är den klart högsta medelinkomsten i Norrbottens län, och förutom några enstaka kommuner ligger Kiruna i topp även om man jämför med övriga Sverige. Strejken handlar därför inte om att gruvarbetarna har låg lön. Strejken handlar om huruvida de har tillräckligt hög lön.
Att jobba i en gruva, hur modern den än må vara, är inte som att sitta på ett kontor och göra "buissness". Det finns betydande risker. Ras inträffar regelbundet och speciellt skrotarna, betongarbetarna och laddarna är utsatta. Skrotare är de som har till uppgift att få ner lösa stenblock från tak och väggar i de nya orterna (tunnlarna) och det säger sig själv att det inte är riskfritt att peta på flera ton tunga stenblock som hänger löst i taket, även om du sitter inne i en förarkabin. Rasar en hel gång in har du små utsikter att överleva även om förarhytten står emot raset, innan du grävs fram är luften slut (denna risk finns givetvis även för borrarna och lastarna, även de stör ju bergets viloläge). Skrotare måste dessutom ofta lämna fordonet och för hand använda järnspett. Det är heller inte ovanligt att nya stenblock börjat lossna efter att skrotarna lämnat orten, därför utsätts även betongarbetarna för en risk, även dessa måste ofta lämna sitt fordon när de täcker de nyskrotade gruvgångarna med betong för att försvåra ras. Laddarna, d.v.s. de som fyller borrhålen med sprängämne är i samma situation, betongarmeringen hindrar mindre block från att falla men lossnar ett stort block kan armeringen inte rädda dem där de står och arbetar utan annat skydd än sin hjälm.
Dödsolyckor sker med något års mellanrum i gruvan och däremellan sker andra allvarliga olyckor. Min arbetsledare hade t.ex. överlevt att få ett stenblock tungt som en bil över sig. Han krossadde ben i hela kroppen men överlevde, om än med kronisk smärta. Senast den 22 december 2006 dödades en gruvarbetare i Kiruna av en fallande sten (läs mer i denna artikel från NSD). Uppdrag Granskning tog nyligen upp detta då olyckan föregåtts av ett brev till bolaget där arbetarna varnade för att en ny arbetsmetod var livsfarlig (läs mer i denna artikel från SR). Risken för en brand i gångarna ovanför dig är också något man tänker på när man är under jord - Malmbergsgruvan fick exempelvis utrymmas p.g.a kraftig rökutveckling den 3 augusti 2006 (På Newsdesk kan du läsa LKAB:s pressmedelande). I början på nittiotalet inträffade också en omtalad brand i LKAB:s Kirunagruva där kraftig rökutveckling stängde in flera gruvarbetare under jord i flera timmar tills räddningen kunde nå fram.
Det handlar alltså inte om att gruvarbetarna har låg lön. Det handlar om att de ombeds riskera sina liv varje gång de beger sig under jord. Detta i ett bolag med miljardvinster (5 miljarde år 2005 enligt Dagens Industri) och med en ledning som tidigare inte tvekat att ge sig själva stora bonusar och fallskärmar. De har tidigare tystat kritiken mot sina egna löner med pengaregn över arbetarna, varför inte nu också? Toppchefer tar aldrig sitt ansvar för lönebildningen och inflationstakten i samhället, varför ska det alltid vara de vanliga anställda som håller nere sina krav?
måndag, maj 07, 2007
Den så kallade ”svenska avundsjukan”.
Jag är så trött på detta gnatande om "den svenska avundsjukan". För det första är det ingenting som är mer svenskt än något annat - det finns i alla länder; för det andra, så vore "klasshat" ett mycket mer passande begrepp för att beskriva vad det egentligen handlar om. Att kalla det för någonting annat är inte bara ett sätt att stävja ett radikalt omdanande av samhället, utan också mycket, mycket spefullt.
Klasshat är någonting som går både upp och ner. Det klasshat som är riktat neråt ägnar sig åt att på olika sätt skratta åt, håna och förlöjliga de som befinner sig nedanför en själv i klasstegen. Att kalla det motsatta klasshatet för "avundsjuka" är bara ytterligare ett exempel på detta...
söndag, maj 06, 2007
Angående översättarstödet
Jag är glad att kulturpolitik fått en så pass stor roll i media som det ändå fått på senare tid… Jag antar att jag också borde vara glad för att alla verkar tro att det är på grund av den nya regeringen som det ekonomiska stödet till översättning av svensk litteratur till andra språk dragits in. Men nej, jag berättar för alla som kommenterar detta, att det verkar som om det var vårt fel – staten har inte finansierat detta sedan 2005, alltså då regeringen var [någorlunda] röd. Svenska Institutet har sedan dess försökt skrapa ihop pengar till detta stöd så gott det går, men nu går det inte längre. Folk är arga och skyller nu på den moderata kulturministern och på Svenska Institutets chef. Som faktiskt är oskyldiga bägge två
För anledningen till att denna reaktionära reform genomfördes är vi. Det är på grund av Socialdemokraternas totalt borttappade förnuft vad gäller kultur, som detta alltså har skett från början. Adelsohn Liljeroth har som tur är lite mer vett i denna fråga än i många andra, och säger sig nu jobba på att hitta ett nytt sätt att finansiera dessa översättningar (vi får hoppas att det är sant)
Varför är då översättarstödet viktigt? Jo – för att kultur är viktigt, och litteratur är viktigt. Vi behöver kultur för att demokratin ska fungera (någorlunda i alla fall – eller kanske hade den fungerat bättre om vi hade ett mer levande kulturliv i det här jäkla landet) och för att hålla debatten igång. Genom att översätta den svenska litteraturen till andra språk, får vi motta andra kulturers reflektioner över den verklighet och den kultur som vi lever i – detta är sunt då det kan hjälpa oss att få en mer nyanserad inblick i våra egna liv och i vårt eget system.
Sedan har vi ju givetvis mer uppenbara, kapitalistiska skäl till varför översättarstödet är bra – genom att se till att våra författare blir översatta till andra språk, så kommer deras författarskap förhoppningsvis att bli uppmärksammade i andra länder och då kanske bli fortsatt översatta till andra språk (av andra skäl än översättarstödet). Då får våra svenska författare lättare att klara sig, rent ekonomiskt…
Visst, gratis inträde till museer var en riktig toppenreform – men gratis museer kan inte utgöra en hel kulturpolitik. Socialdemokraterna måste skärpa sig på den här punkten, och jag hoppas på att kunna dra mitt strå till stacken. Hjälp till ni också!
lördag, maj 05, 2007
Kvinnors kompetens
Imorgon hålls den andra omgången i det franska presidentvalet. Socialisten och kvinnan Ségolène Royal står mot högermannen Nicolas Sarkozy. Det ser beklagansvärt nog ut som om den senare kommer att dra det längsta strået - Frankrike riskerar att få en president som kallar fattiga och frustrerade ungdomar för "slödder".
För några månader sedan såg det annorlunda ut: då ledde Royal över Sarkozy. Men något hände och just nu ligger Sarkozy mellan sju och tio procentenheter före i opinionsmätningarna. Jag talade med en person från Frankrike igår och det var oundvikligt att komma in på presidentvalet. På frågan om vilken kandidat han sympatiserade med fick jag svaret att han i grund och botten var vänsterinriktad men röstat på mittenkandidaten François Bayrou i den första valomgången och nu tänkte stödja Sarkozy. Minst sagt förvånad undrade jag varför. Anledningen, sade han, var att Royal saknade ett tydligt politiskt program.
Sedan hettade samtalet till - jag tyckte att beslutet var märkligt (för att inte säga dumt) och ifrågasatte det. Jag ville veta vad Sarkozy gick till val på, respektive vad Royal inte gick till val på. Min samtalspartner kunde nämna två saker hos den förstnämnde: skattesänkningar och avskedande av statstjänstemän (men tre av Royals förslag: höjning av minimilöner, jobbgaranti för ungdomar och nej till nedskärningar inom statsapparaten). Han sade att det nog var nödvändigt för att få Frankrike på fötter igen. Ofin som jag är ifrågasatte jag även detta och hänvisade till det faktum att Frankrike sedan 2002 styrts av en högerregering som fört just denna politik - utan önskvärt resultat.
Därefter påpekade jag att Bayrou deklamerat att han inte kommer att rösta på Sarkozy, och jag undrade återigen hur någon som kallar sig vänster kan förmå sig till att rösta på en högerkandidat när mittenkandidaten vägrar göra detsamma. Och då kröp det fram - allting kokade ned till en fråga om trovärdighet och handlingskraft. Med ens slogs jag av tanken att den enda rimliga (och djupt motbjudande) förklaringen till att en tidigare hårt kritiserad högerpolitiker kan leda över en "left-of-centre"kandidat i ett land där bara 36 procent av befolkningen tror på marknadsekonomi är att den förre är en man och den senare en kvinna.
I skrivande stund, när jag tänker tillbaka på valkampanjen, så framträder mönstret tydligt. Ségolène Royal har utsatts för en stenhård granskning, där hennes kunskaper om såväl Frankrike som omvärlden har betvivlats. Hon har framställts som okunnig och icke påläst, vilket naturligtvis har skadat hennes trovärdighet. Och när hon inte kunde redogöra för antalet franska kärnvapenbestyckade ubåtar var det nästintill förstasidestoff. Det hade väl varit en sak om det inte vore för att vare sig Bayrou eller Sarkozy hade någon aning om hur många de där ubåtarna var. Men det fläckade minsann inte ned deras anseende - efter att på stående fot i TV dra ett skämt om sin okunskap var saken ur världen för medias del.
Det är bara att konstatera att den dubbla måttstocken består, att patriarkatet frodas. För trots att en manlig väljare endast kan redogöra för två av sin kandidats förslag men tre av motståndens anser han att den egna kandidaten har ett tydligare politiskt program; trots att hans kandidat inte kan ett dyft mer om franska och internationella förhållanden än motståndaren tycker han att den egna kandidaten är mer trovärdig. Och trots att fransmännen i tio av de senaste femton åren levt under högerregeringar väljer de av allt att döma en president som för landet ännu längre i en riktning som uppenbarligen inte har varit särskilt lyckosam. Men, vaddå, han är ju man!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Och för den som fortfarande undrar: Frankrike har fyra (varav en under konstruktion) kärnvapenbestyckade ubåtar. De är samtliga av Le Triomphantklassen, och den första sjösattes 1989.
För några månader sedan såg det annorlunda ut: då ledde Royal över Sarkozy. Men något hände och just nu ligger Sarkozy mellan sju och tio procentenheter före i opinionsmätningarna. Jag talade med en person från Frankrike igår och det var oundvikligt att komma in på presidentvalet. På frågan om vilken kandidat han sympatiserade med fick jag svaret att han i grund och botten var vänsterinriktad men röstat på mittenkandidaten François Bayrou i den första valomgången och nu tänkte stödja Sarkozy. Minst sagt förvånad undrade jag varför. Anledningen, sade han, var att Royal saknade ett tydligt politiskt program.
Sedan hettade samtalet till - jag tyckte att beslutet var märkligt (för att inte säga dumt) och ifrågasatte det. Jag ville veta vad Sarkozy gick till val på, respektive vad Royal inte gick till val på. Min samtalspartner kunde nämna två saker hos den förstnämnde: skattesänkningar och avskedande av statstjänstemän (men tre av Royals förslag: höjning av minimilöner, jobbgaranti för ungdomar och nej till nedskärningar inom statsapparaten). Han sade att det nog var nödvändigt för att få Frankrike på fötter igen. Ofin som jag är ifrågasatte jag även detta och hänvisade till det faktum att Frankrike sedan 2002 styrts av en högerregering som fört just denna politik - utan önskvärt resultat.
Därefter påpekade jag att Bayrou deklamerat att han inte kommer att rösta på Sarkozy, och jag undrade återigen hur någon som kallar sig vänster kan förmå sig till att rösta på en högerkandidat när mittenkandidaten vägrar göra detsamma. Och då kröp det fram - allting kokade ned till en fråga om trovärdighet och handlingskraft. Med ens slogs jag av tanken att den enda rimliga (och djupt motbjudande) förklaringen till att en tidigare hårt kritiserad högerpolitiker kan leda över en "left-of-centre"kandidat i ett land där bara 36 procent av befolkningen tror på marknadsekonomi är att den förre är en man och den senare en kvinna.
I skrivande stund, när jag tänker tillbaka på valkampanjen, så framträder mönstret tydligt. Ségolène Royal har utsatts för en stenhård granskning, där hennes kunskaper om såväl Frankrike som omvärlden har betvivlats. Hon har framställts som okunnig och icke påläst, vilket naturligtvis har skadat hennes trovärdighet. Och när hon inte kunde redogöra för antalet franska kärnvapenbestyckade ubåtar var det nästintill förstasidestoff. Det hade väl varit en sak om det inte vore för att vare sig Bayrou eller Sarkozy hade någon aning om hur många de där ubåtarna var. Men det fläckade minsann inte ned deras anseende - efter att på stående fot i TV dra ett skämt om sin okunskap var saken ur världen för medias del.
Det är bara att konstatera att den dubbla måttstocken består, att patriarkatet frodas. För trots att en manlig väljare endast kan redogöra för två av sin kandidats förslag men tre av motståndens anser han att den egna kandidaten har ett tydligare politiskt program; trots att hans kandidat inte kan ett dyft mer om franska och internationella förhållanden än motståndaren tycker han att den egna kandidaten är mer trovärdig. Och trots att fransmännen i tio av de senaste femton åren levt under högerregeringar väljer de av allt att döma en president som för landet ännu längre i en riktning som uppenbarligen inte har varit särskilt lyckosam. Men, vaddå, han är ju man!
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Och för den som fortfarande undrar: Frankrike har fyra (varav en under konstruktion) kärnvapenbestyckade ubåtar. De är samtliga av Le Triomphantklassen, och den första sjösattes 1989.
torsdag, maj 03, 2007
Hjältar
För ett tag sedan såg jag på München tillsammans med en vän... vännen tyckte att det var så jobbigt, då det var så svårt att avgöra vem som var god och vem som var ond. Visst James Bond dödar ju också folk, "men han dödar ju bara skurkar".
I många amerikanska tv-serier är det landets poliskår som utmålas som de goda hjältarna, och de som de tar ihjäl är alla ena riktiga skurkar. På LA Times hemsida kan vi idag se några nyhetsinslag som handlar om bråk mellan polisen och demonstranter i McArthur Park i Los Angeles. Titta under videoklippen på nyhetshemsidan, så får ni se hur polisen skjuter in i folkmassor med gummikulor, hur enskilda polismän med batong hotar demonstranter som ligger ner eller som vill hjälpa andra som har trillat omkull (blivit omkullknuffade av samma polismän?). För den som undrar kan jag tala om att demonstrationen var för ökad invandring - någonting staten uppenbarligen inte är intresserad av att ställa upp på, oavsett vad medborgarna vill...
För att fortsätta granska våra vänner och hjältar den amerikanska polisen, kan vi gå in och leta lite på youtube. En misstänkt man, enligt utsagon obeväpnad, skjuts av polisen flera gånger. Medan polisen pepprar på börjar mannen, som för länge sedan hamnat på marken, sprattla ungefär som en nyfångad fisk - för länge sedan har det slutat spela någon roll huruvida mannen var beväpnad eller inte...
På universitetsbiblioteket i Los Angeles har en elev glömt ta med sig sitt studentleg, varpå polisen skjuter honom med en elpistol. (Undrar om det är vad Schengens "slappare" regler vid gränserna kommer att leda till?)
I Miami skjuts en demonstrant (en medelålders kvinna iförd dräkt) i ryggen...
Jag misstänker att det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men eftersom jag är emot det slutar jag här. Men visst är det härligt att se hur våra hjältar beter sig vareviga dag...
I många amerikanska tv-serier är det landets poliskår som utmålas som de goda hjältarna, och de som de tar ihjäl är alla ena riktiga skurkar. På LA Times hemsida kan vi idag se några nyhetsinslag som handlar om bråk mellan polisen och demonstranter i McArthur Park i Los Angeles. Titta under videoklippen på nyhetshemsidan, så får ni se hur polisen skjuter in i folkmassor med gummikulor, hur enskilda polismän med batong hotar demonstranter som ligger ner eller som vill hjälpa andra som har trillat omkull (blivit omkullknuffade av samma polismän?). För den som undrar kan jag tala om att demonstrationen var för ökad invandring - någonting staten uppenbarligen inte är intresserad av att ställa upp på, oavsett vad medborgarna vill...
För att fortsätta granska våra vänner och hjältar den amerikanska polisen, kan vi gå in och leta lite på youtube. En misstänkt man, enligt utsagon obeväpnad, skjuts av polisen flera gånger. Medan polisen pepprar på börjar mannen, som för länge sedan hamnat på marken, sprattla ungefär som en nyfångad fisk - för länge sedan har det slutat spela någon roll huruvida mannen var beväpnad eller inte...
På universitetsbiblioteket i Los Angeles har en elev glömt ta med sig sitt studentleg, varpå polisen skjuter honom med en elpistol. (Undrar om det är vad Schengens "slappare" regler vid gränserna kommer att leda till?)
I Miami skjuts en demonstrant (en medelålders kvinna iförd dräkt) i ryggen...
Jag misstänker att det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst, men eftersom jag är emot det slutar jag här. Men visst är det härligt att se hur våra hjältar beter sig vareviga dag...
onsdag, maj 02, 2007
Kvinnlig författare = litterärt drag?
I senaste numret av Karavan kan vi i inledningen till en artikel med rubriken "Kvinnorebell" läsa att "ett framträdande drag i den franskspråkiga afrikanska litteraturen mot slutet av 1900-talet var framväxten av kvinnliga författare" [min fetstilning]. När jag ägnade lite tid åt att sätta mig i latinamerikansk litteraturhistria kunde jag läsa om samma litterära drag i latinamerikansk litteratur på 80-talet (pos-boom)...
Min fråga här är: när blev författarens kön ett litterärt drag? Visst, det kan medges att författarens kön på grund av sociala strukturer kan påverka vilka litterära drag som används. Det kan också argumenteras att vi som läsare läser en text olika beroende på vilket kön författaren har (en tes som jag faktiskt arbetar med i min uppsats, och som tyvärr och tragiskt nog verkar vara sann - mer om den när den faktiskt är klar). Men gör dessa faktorer verkligen könet till ett litterärt drag? Jag vill säga nej... det är sociala faktorer, som visserligen påverkar läsningen lika mycket som olika litterära drag; kanske till och med mer... Men något litterärt drag, det är det bannemig inte!
Min fråga här är: när blev författarens kön ett litterärt drag? Visst, det kan medges att författarens kön på grund av sociala strukturer kan påverka vilka litterära drag som används. Det kan också argumenteras att vi som läsare läser en text olika beroende på vilket kön författaren har (en tes som jag faktiskt arbetar med i min uppsats, och som tyvärr och tragiskt nog verkar vara sann - mer om den när den faktiskt är klar). Men gör dessa faktorer verkligen könet till ett litterärt drag? Jag vill säga nej... det är sociala faktorer, som visserligen påverkar läsningen lika mycket som olika litterära drag; kanske till och med mer... Men något litterärt drag, det är det bannemig inte!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)