I dag presenterar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin och vår finanspolitiske talesperson Thomas Östros på DN-debatt ett förslag på inkomstförstärkningar. Det handlar om höjd skatt för dem med allra störst förmögenhet och dem med högst inkomst.
Förslagen är ett steg i rätt riktning - men långt från tillräckligt. Den borgerliga regeringen har sedan 2007, utan att skapa några nya jobb, sänkt skatterna närmare 85 miljarder kronor. Priset har välfärden och jobben fått betala. För de pengarna kunde vi ha fått stora infrastruktursatsningar (20 miljarder), nya jobb i välfärden (10 miljarder), restaureringar av miljonprogramsområdena (10 miljarder), inkluderat tandvården i den allmänna sjukvårdsförsäkringen (20 miljarder) och vi kunde ha sett till att alla fick rätt till 80 procents A-kassa (10-15 miljarder). Vi kunde ha gjort allt detta och ändå haft mellan fem och tio miljarder över till en höjning av studiemedlet, skydd för den biologiska mångfalden och satsningar på grön teknik.
Mona Sahlin och Thomas Östros har, trots den förres motto om att det är "häftigt att betala skatt", inte gjort särskilt mycket väsen av faktumet att det inte går att bedriva socialdemokratisk jobb- och välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik. Därför bör socialdemokratin inte slå sig till ro med denna skattehöjning utan redan nu börja skissera på ett rimligare skatteuttag, ett skatteuttag som faktiskt förmå leva upp till löftet om en rejäl välfärd och trygga jobb i utbyte mot det man betalar in.
Summa summarum är Sahlin och Östros förslag blott ett litet steg för oss men kanske ett desto större steg för dem.
Se även SvD, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten
fredag, mars 27, 2009
torsdag, mars 26, 2009
MIssbruk
Vi sniffar inte tinner för att rensa näsorna
och vi slukar inte valium för att de smakar bra,
och vi skjuter inga mackor för att testa silarna
och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.
För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb
eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp
eller ångesten som kramar när man lever i betong
och får gå och räkna timmarna för att dagen är så lång.
Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav
om framgång, lyx och rikedom, om skönhet, makt och egendom
för att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.
Ja, de vill att vi ska vara som åsnorna som drar sig fram
och släpar vagnen för att nå en morot i ett band
För när kärleken till döda ting blir större än till liv
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.
Så en del missbrukar människor som andra alkohol,
men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn
när han ser hur offren för han missbruk sjunker ner i dyn,
ja, när offren för hans missbruk vågar sjunka ner i dyn.
Björn Afzelius skrev den här texten och sjöng den här sången. Och visst är den vacker, stark, vass och tydlig. För inte känner du väl någon som sniffar tinner för att rensa näsorna. Och ingen, ens i denna "valfrihetens" tidevarv, väljer skräcken för att mista sitt jobb. Oavsett vad högern än säger.
och vi slukar inte valium för att de smakar bra,
och vi skjuter inga mackor för att testa silarna
och vi dricker inte brännvin för att rena ådrorna.
För vi väljer inte skräcken för att mista våra jobb
eller rädslan för att tvingas bort från där vi vuxit upp
eller ångesten som kramar när man lever i betong
och får gå och räkna timmarna för att dagen är så lång.
Och vi väljer inte självmant att från vaggan till vår grav
bli hetsade i lönsamhetens namn mot nya krav
om framgång, lyx och rikedom, om skönhet, makt och egendom
för att ändå inte droga bort vår otillräcklighet.
Ja, de vill att vi ska vara som åsnorna som drar sig fram
och släpar vagnen för att nå en morot i ett band
För när kärleken till döda ting blir större än till liv
får också själva tryggheten ett stegrat överpris.
Så en del missbrukar människor som andra alkohol,
men människodrinkarn känner ingen gräns för vad han tål.
Och ändå har han mage nog att skrika högt i skyn
när han ser hur offren för han missbruk sjunker ner i dyn,
ja, när offren för hans missbruk vågar sjunka ner i dyn.
Björn Afzelius skrev den här texten och sjöng den här sången. Och visst är den vacker, stark, vass och tydlig. För inte känner du väl någon som sniffar tinner för att rensa näsorna. Och ingen, ens i denna "valfrihetens" tidevarv, väljer skräcken för att mista sitt jobb. Oavsett vad högern än säger.
söndag, mars 22, 2009
Riv upp! Gör om! Gör rätt!
"Bankerna är de enda vinnarna på premiepensionssystemet. Trots dålig förvaltning har fondbolagen hämtat hem runt åtta miljarder kronor sedan starten."
Så lyder ingressen till en artikel i Dagens Nyheter som mycket riktigt handlar om våra pensioner. Artikelns innehåll är anmärkningsvärt och upprörande men inte särskilt förvånande. Vi får reda på att sedan starten 1995 har vi svenskar lagt in 264 miljarder kronor i Premiepensionsmyndighetens fonder. Men just nu finns där bara 231 miljarder. Avkastningen har alltså varit negativ - vi har förlorat över 30 miljarder kronor! Vinnare är bankerna och fondförvaltarna som sedan år 2000 har dragit in över 8 miljarder kronor av våra pengar. Men inte nog med det: om pengarna hade placerats i det allmänna inkomstpensionssystemet hade de växt med 3,5 procent årligen.
I Sverige har vi alltså ett system som ger fondbolagen drygt en miljard kronor om året för att sänka våra pensioner. Vi har ett system som göder spekulation och kvartalskapitalism i stället för ett vars avkastning hade kunnat användas för investeringar för jobb och välfärd och för att människor på ålderns höst skulle få en dräglig tillvaro. Vi har ett system som inte är trovärdigt, ett system som är så dåligt att de som kan väljer att spara ännu mer själva. Vi har ett system som aktivt bryter det socialdemokratiska löftet om en god välfärd, socialt och ekonomiskt, som motiv för höga skatter. Det är beklämmande och skrämmande att Socialdemokraterna gav grönt ljus för pensionsuppgörelsen i mitten av 1990-talet. Thomas Östros (S) kritiserar i artikeln delar av systemet. Jag hoppas att han tar konsekvenserna av sin kritik och ser till att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver att systemet rivs upp och görs om. Från grunden.
Så lyder ingressen till en artikel i Dagens Nyheter som mycket riktigt handlar om våra pensioner. Artikelns innehåll är anmärkningsvärt och upprörande men inte särskilt förvånande. Vi får reda på att sedan starten 1995 har vi svenskar lagt in 264 miljarder kronor i Premiepensionsmyndighetens fonder. Men just nu finns där bara 231 miljarder. Avkastningen har alltså varit negativ - vi har förlorat över 30 miljarder kronor! Vinnare är bankerna och fondförvaltarna som sedan år 2000 har dragit in över 8 miljarder kronor av våra pengar. Men inte nog med det: om pengarna hade placerats i det allmänna inkomstpensionssystemet hade de växt med 3,5 procent årligen.
I Sverige har vi alltså ett system som ger fondbolagen drygt en miljard kronor om året för att sänka våra pensioner. Vi har ett system som göder spekulation och kvartalskapitalism i stället för ett vars avkastning hade kunnat användas för investeringar för jobb och välfärd och för att människor på ålderns höst skulle få en dräglig tillvaro. Vi har ett system som inte är trovärdigt, ett system som är så dåligt att de som kan väljer att spara ännu mer själva. Vi har ett system som aktivt bryter det socialdemokratiska löftet om en god välfärd, socialt och ekonomiskt, som motiv för höga skatter. Det är beklämmande och skrämmande att Socialdemokraterna gav grönt ljus för pensionsuppgörelsen i mitten av 1990-talet. Thomas Östros (S) kritiserar i artikeln delar av systemet. Jag hoppas att han tar konsekvenserna av sin kritik och ser till att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver att systemet rivs upp och görs om. Från grunden.
torsdag, mars 19, 2009
Regeringen: Pengarna får vänta till valet. Folket: Rädda jobben! Varsla regeringen!
"Vad skulle vi säga om en naken flicka dansade runt den svenska flaggan i Moskva?"
Ja, det frågar oss den ryske ambassadören, Alexander Kadakin, efter att i övrigt ha accepterat pausnumret "Tingeling" som så ivrigt har debatterats den senaste veckan. Han frågar därför att han tycker att nationalsångsinslaget var "fel".
Ja, vad skulle vi säga? Jag och de flesta med mig skulle inte ha sagt någonting och därefter bytt kanal. Fast det är förstås möjligt att en och annan skulle ha tänkt "tingeling, tingeling!" och tittat vidare.
Läs: DN.
Ja, vad skulle vi säga? Jag och de flesta med mig skulle inte ha sagt någonting och därefter bytt kanal. Fast det är förstås möjligt att en och annan skulle ha tänkt "tingeling, tingeling!" och tittat vidare.
Läs: DN.
måndag, mars 16, 2009
Mannen som fick Systembolaget i Danderyd att sälja slut på champagne
LO och TCO har samfällt krävt att taket i A-kassan ska höjas. Det finns i huvudsak två skäl till att det är ett bra förslag. För det första kräver principen om en generell välfärd det och för det andra håller det efterfrågan uppe under krisen.
I dag har emellertid Reinfeldt givit besked: det blir ingen höjning av taket. Mannen som sänkte skatterna med 85 miljarder kronor, varav 70 procent gick till de rikaste, försvarar sitt nej med att det för honom är "viktigt att inte driva ned Sverige i stora underskott och minnas att uppgiften är att försvara kärnan i välfärden och se till att skolan, sjukvården, äldreomsorgen garanterar sin finansiering". Ja, han vars beslut fick Systembolaget i Danderyd och Vellinge att sälja slut på champagne för att mångmiljonärerna med mångmiljonvillor skulle fira av de gigantiska skattesäkningarna har nu alltså mage att förvägra människor som helt oskyldigt drabbats av nyliberalismens kaos en rimlig standard. Som om hans skattesänkningar har bidragit till fler lärare och kortare köer i vården. Som om inte A-kassan vore en del av välfärden. Som om det bara krävdes företag och ingen efterfrågan för att hjulen ska snurra.
I Sverige ska välfärden vara till för alla. I Sverige ska mångmiljonärerna minsann betala skatt efter sin bärkraft så att välfärdsförsäkringarna ska kunna betalas. Och i Sverige, det ska vi se till, ska inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister länge till. För i Sverige har vi bara råd med välfärd - inte med borgerliga skattesänkningar.
Även Roger Jönsson och Jimmy Jansson har uppmärksammat statsministerns arrogans och dubbelmoral.
I dag har emellertid Reinfeldt givit besked: det blir ingen höjning av taket. Mannen som sänkte skatterna med 85 miljarder kronor, varav 70 procent gick till de rikaste, försvarar sitt nej med att det för honom är "viktigt att inte driva ned Sverige i stora underskott och minnas att uppgiften är att försvara kärnan i välfärden och se till att skolan, sjukvården, äldreomsorgen garanterar sin finansiering". Ja, han vars beslut fick Systembolaget i Danderyd och Vellinge att sälja slut på champagne för att mångmiljonärerna med mångmiljonvillor skulle fira av de gigantiska skattesäkningarna har nu alltså mage att förvägra människor som helt oskyldigt drabbats av nyliberalismens kaos en rimlig standard. Som om hans skattesänkningar har bidragit till fler lärare och kortare köer i vården. Som om inte A-kassan vore en del av välfärden. Som om det bara krävdes företag och ingen efterfrågan för att hjulen ska snurra.
I Sverige ska välfärden vara till för alla. I Sverige ska mångmiljonärerna minsann betala skatt efter sin bärkraft så att välfärdsförsäkringarna ska kunna betalas. Och i Sverige, det ska vi se till, ska inte Fredrik Reinfeldt vara statsminister länge till. För i Sverige har vi bara råd med välfärd - inte med borgerliga skattesänkningar.
Även Roger Jönsson och Jimmy Jansson har uppmärksammat statsministerns arrogans och dubbelmoral.
Skåne 2020 - om borgarna själv får välja. (Men tro inte på dem.)
Sydsvenskan presenterar i dag en försmak av vad som riskerar att hända med skånsk sjukvård. I en artikel som baserar på intervjuer med regionala tjänstemän slås det fast att skatteintäkterna blir för små i förhållande till utgifterna, att flera medicinska åtgärder måste betalas ur egen ficka och att flera sjukhus läggs ned och/eller privatiseras för att bedriva icke offentligfinansierad verksamhet. Samma öde väntar de skånska vårdcentralerna, för vårdvalet (alias hälsovalet) är av den borgerliga majoriteten kraftigt underfinansierat.
Björn Afzelius skrev en gång låten "Ifall de många går ihop". I den börjar han med att säga: "Tro inte på dem." Och just det skulle jag vilja uppmana läsarna till denna blogg. Tro inte på dem när de säger att skatten inte kommer att räcka till och att vi måste betala allt mer privat. För det beror ju på skattenivåerna. Som jag tidigare så ofta har sagt: om Sverige återgick till den skattenivå som rådde före 1990 års skattereform hade vi haft mellan 120 och 160 miljarder kronor mer till välfärden varje år. Men dagens skatteprognoser bygger naturligtvis inte på det - i de förutsätts att sjuka ska betala för sig själv. Måtte socialdemokratin aldrig låta det ske.
Björn Afzelius skrev en gång låten "Ifall de många går ihop". I den börjar han med att säga: "Tro inte på dem." Och just det skulle jag vilja uppmana läsarna till denna blogg. Tro inte på dem när de säger att skatten inte kommer att räcka till och att vi måste betala allt mer privat. För det beror ju på skattenivåerna. Som jag tidigare så ofta har sagt: om Sverige återgick till den skattenivå som rådde före 1990 års skattereform hade vi haft mellan 120 och 160 miljarder kronor mer till välfärden varje år. Men dagens skatteprognoser bygger naturligtvis inte på det - i de förutsätts att sjuka ska betala för sig själv. Måtte socialdemokratin aldrig låta det ske.
söndag, mars 15, 2009
Mona Sahlin, skeppare Reinfeldt och alla dessa bonusar
Egentligen hade jag tänkt att skriva långt om ämnena i rubriken. Men eftersom jag är ordentligt förkyld och därför dödstrött ska jag hålla det halvlångt. Håll till godo.
Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).
Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.
Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.
Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.
Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.
Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.
I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!
Mona Sahlin
Den senaste veckan har ett antal socialdemokratiska debattörer överträffat sig själva: i sin iver att försvara vår partiledare har man piskat upp en tämligen hätsk stämning. Kritiker mot partiets nuvarande politik och strategi är numera personae non gratae. Det är djupt olyckligt och lätt obehagligt. Det finns ingen, jag säger ingen, i det socialdemokratiska partiet som vill ha en borgerlig regering 2010. Däremot hyser säkert en och en annan personligt agg mot Sahlin och troligen har några tomtar problem med henne på grund av hennes kön och kanske också framtoning. Det är i sig för jävligt men får inte tillåtas överskugga de sakliga åsikter som bland andra Morgan Johansson och Helene Fritzon har framför angående partiets kurs i finans-, jobb- och välfärdspolitik. Jag kan inte tala för Johansson och Fritzon, men själv är jag missnöjd och besviken över Sahlins och övrigas i VU:s politik och strategi. Politiken är för lik högerns (exempel: avsaknad av ägaranalys vad gäller offentlig verksamhet, acceptans för jobbskatteavdrag 1 och 2, grönt ljus för Lissabonfördraget) och strategin är tämligen misslyckad (exempel: det ensidiga samarbetet med Miljöpartiet mitt under uppseglande storkris och triangulering mot borgerlig politik just när den var som mest impopulär).
Jag vill inte bli av med Sahlin. Jag vill att hon ska vinna valet med besked 2010. Men jag vill att hon ska göra det med en bättre politik. Och jag är djupt oroad över att risken för förlust ökar när vi inte längre kan urskiljas från högern. Mer om detta under nästa rubrik.
Skeppare Reinfeldt
Just nu är det vind i segel för kapten Reinfeldt. Moderaterna får i dagens SIFO sitt högsta stöd på tolv år. Det borde vara en paradox men är det inte. För det största borgerliga partiet har lyckats med en omvandling som bara har varit möjlig på grund av mitt partis tillkortakommanden. Nu, mitt under brinnande kris, en kris som hanterats på ett uruselt vis, hade vi haft vår stora chans. Men en socialdemokrati som år efter år frånhänt sig en skarp och kritisk analys av det ekonomiska systemet och kvartalskapitalism och istället allt mer anammat en borgerlig syn, den socialdemokratin står också handfallen i ett läge där folk ser att kejsaren är naken.
Försöken till systemkritik haltar - man vet inte vad man ska säga - och är inte särskilt trovärdiga. Inte när partiet nu fördömer skattesänkningarna för de rika som en central anledning till en stor del av budgetunderskottet men i senaste budgeten accepterade huvuddelen i regeringens skattepolitik. Inte när LO-basen kritiserar bonussystem och det bara dagar senare framkommer att hon själv deltog i framtagandet av ett av de mest lukrativa sådana. Inte när en socialdemokratisk riksdagsledamot ertappas med att ha begärt ockerhyra. För det finns inget folk retar sig mer på än när politiker handlar tvärtom mot vad de har sagt eller mot vad de upplevs stå för. Och därför kommer vi till vänster kommer alltid att bedömas hårdare än högern. Let's face it: folk blir mycket mer upprörda av socialdemokratisk än moderat girighet. Dessutom får vi en situation där Moderaternas partisekreterare kan bli tagen på allvar när han hårt kritiserar "kvartalskapitalismen", trots att hans parti mer än något annat i Sverige har verkat för avregleringar och spekulation. För det framstår som om han har ångrat sig och blivit klarsynt. Och det gillas ute i stugorna. Folk kan ta att politiker kommer på bättre tankar men de har svårt för att acceptera en Thomas Östros som borde ha varit där redan under krisens början, som för länge sedan borde ha riktat udden mot systemfel och groteska löneskillnader.
Vän av ordning kanske undrar varför det här inlägget heter "Skeppare Reinfeldt" när det nästan uteslutande handlar om Socialdemokraterna och Moderaternas partisekreterare. Förklaringen är enkel: Trots nuvarande jämna siffror kommer verkligheten att hinna ikapp högern. Krisen kommer att slå hårdare och då blir det också svårare för Moderaterna. Då räcker inte hårda ord mot giriga direktörer och beröm av andra högerekonomer i till exempel EU. Då blir det reda pengar till välfärden och en rimlig jobbpolitik som räknas. Och när det händer måste vi sedan länge ha förberett en från topp till tå socialdemokratisk politik. Och då får vi se hur länge Reinfeldts skuta kan gå.
Alla dessa bonusar
Det är utomordentligt att debatten har startat kring bonussystemen. Det är också bra att Östros tar ton i frågan, men för att han ska bli trovärdig måste han fortsätta med sin kritik också när det går bättre för ekonomin. Inte ens i högkonjunktur är löner och bonusar i mångmiljonklassen försvarbara. Dels av moraliska skäl och dels av samhällsekonomiska orsaker. För det är inte bara tid att ifrågasätta bonusarna utan på vilka grunder de fås. I allmänhet sägs det, även om det inte stämmer, att bonusar är ett bra sätt att få företagsledare att prestera mer - med andra ord: att se till så att det aktuella bolagets vinst är så hög som möjligt. Som om det skulle räcka. Som det inte behövdes någon kritisk analys av det.
I det senaste numret av Efter Arbetet (artikeln är dock ej publicerad på webben) skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren om den svenska imperialismen i Baltikum. Svenska banker har där lånat ut enorma belopp, totalt 1 000 miljarder svenska kronor. De blev överlägset störst på marknaden genom att erbjuda låntagarna lägre ränta än landets egna banker, förutsatt att lånen togs i euro. Men när krisen slog till kunde inte letterna betala tillbaka och det kom heller inte fler pengar från Sverige. Och nu försöker Sverige tvinga Lettland att inte devalvera, för om landet gör det kommer det svenska bankväsendet att braka samman. Ty då blir eurolånen ordentligt mycket dyrare och kreditförlusterna därav ordentligt mycket större. Så därför ökar trycket från Sverige och på grund av det förvärras den lettiska krisen, fler blir arbetslösa och välfärden raseras. Och bland annat på grund av detta anser jag att debatten om bonusar måste gå vidare, måste gå över i en debatt om företagens, och särskilt kreditinstitutens, agerande i stort. Det måste vara orimligt att bli belönad för en politik som sätter två länders väl och ve på spel!
måndag, mars 09, 2009
När ska Sahlin stoppa segregationens vansinne?
Den senaste veckan har Dagens Nyheter skrivit om de privatägda skolorna (1) i Stockholm och vilka konsekvenser den nya utbildningsmarknaden har fått. Och det är ord och inga visor och i allt väsentligt bekräftas det som privatskolekritikerna varnat för och slagits emot. Sverige har kanske världens mest marknadsanpassade skolsystem och segregationen har ökat kraftigt på grund av detta, något som bekräftas av professor Jan-Eric Gustafsson vid Göteborgs universitet.
Till och med OECD:s utbildningsdivision menar att valfriheten är "radikal" och dess chef säger att det har avspeglats i ökade resultatskillnader mellan skolorna: "De föräldrar som är kapabla att göra de bästa valen är de välinformerade och välbärgade. Med ett fritt skolval tenderar deras barn att samlas i vissa skolor, medan barn med litet socioekonomiskt och kulturellt kapital parkeras i andra skolor där de presterar ännu sämre än de hade gjort i en mer blandad miljö." Och hands up, alla som tror att han är rabiat vänsterpartist.
Den svenska skolan och svenska barn förtjänar bättre än så här. Den kommunala ekonomin, dina och mina skattekronor, förtjänar också bättre än att bli utslängda till skolor som går med vinst, skolor som struntar i att ha egna matsalar, bibliotek och idrottshallar, förtjänar bättre än att gå till ett system som dränerar den gemensamma skolans resurser. Som Olof Palme sade: "Man kan inte med ett individualkapitalistiskt betraktelsesätt hålla på och tala om mina barn och dina, utan det är fråga om våra barn – det gäller varenda tjatting."
Vänsterpartiet är just nu riksdagens enda parti med en någorlunda förnuftig hållning, i stil med Palmes. Socialdemokratin som helhet, dess medlemmar, är i princip inne på samma linje och vill förändring, kvalitet och jämlikhet. Däremot har de annars så för integration ömmande miljöpartisterna inte begripit ett dugg. Därför måste frågan ställas till vår partiordförande, Mona Sahlin.
När ska du, Mona Sahlin, axla din företrädares mantel, ta miljöpartisterna i örat och göra vad du kan för att sätta stopp för detta vansinne?
Se: DN1, DN2, DN3
(1) Jag skriver "privatägda skolor" eftersom jag anser att man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Skolor som inte ägs av det gemensamma är inte fria - de är bara privata.
Till och med OECD:s utbildningsdivision menar att valfriheten är "radikal" och dess chef säger att det har avspeglats i ökade resultatskillnader mellan skolorna: "De föräldrar som är kapabla att göra de bästa valen är de välinformerade och välbärgade. Med ett fritt skolval tenderar deras barn att samlas i vissa skolor, medan barn med litet socioekonomiskt och kulturellt kapital parkeras i andra skolor där de presterar ännu sämre än de hade gjort i en mer blandad miljö." Och hands up, alla som tror att han är rabiat vänsterpartist.
Den svenska skolan och svenska barn förtjänar bättre än så här. Den kommunala ekonomin, dina och mina skattekronor, förtjänar också bättre än att bli utslängda till skolor som går med vinst, skolor som struntar i att ha egna matsalar, bibliotek och idrottshallar, förtjänar bättre än att gå till ett system som dränerar den gemensamma skolans resurser. Som Olof Palme sade: "Man kan inte med ett individualkapitalistiskt betraktelsesätt hålla på och tala om mina barn och dina, utan det är fråga om våra barn – det gäller varenda tjatting."
Vänsterpartiet är just nu riksdagens enda parti med en någorlunda förnuftig hållning, i stil med Palmes. Socialdemokratin som helhet, dess medlemmar, är i princip inne på samma linje och vill förändring, kvalitet och jämlikhet. Däremot har de annars så för integration ömmande miljöpartisterna inte begripit ett dugg. Därför måste frågan ställas till vår partiordförande, Mona Sahlin.
När ska du, Mona Sahlin, axla din företrädares mantel, ta miljöpartisterna i örat och göra vad du kan för att sätta stopp för detta vansinne?
Se: DN1, DN2, DN3
(1) Jag skriver "privatägda skolor" eftersom jag anser att man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Skolor som inte ägs av det gemensamma är inte fria - de är bara privata.
lördag, mars 07, 2009
Vellinges villaägare: "Höj skatten!"
Flertalet villaägare i landets mest moderata kommun, Vellinge, har på senare tid drabbats av översvämningar. Dagvattensystemen räcker helt enkelt inte till och marken blir vattensjuk, men kommunen vägrar att göra något åt saken. Nu har därför föreningen Villaägarna fått nog och skickat ett pressmeddelande där de menar att kommunens handlingsförlamning beror på den dogmatiska lågskattepolitiken. "De vill stoltsera med den lägsta kommunskatten i Sverige. Då måste man spara in och de påverkar ju. Ingenting verkar fungera längre. På vissa ställen i kommunen finns det inga dagvattensystem överhuvudtaget", säger föreningens sekreterare Lennart Eriksson.
När fan blir gammal vill han tydligen börja betala skatt...
Se Trelleborgs Allehanda och Sydsvenskan
När fan blir gammal vill han tydligen börja betala skatt...
Se Trelleborgs Allehanda och Sydsvenskan
tisdag, mars 03, 2009
And the walls came tumbling down
I går kom så beskedet vi alla fruktat men nog inte väntat. IF Metall har gått med på att låta arbetskraftsköparna permittera förbundets medlemmar med 80 procent av lönen. Det kan möjligen låta sympatiskt att facket vidtar denna åtgärd för att rädda arbetarnas jobb, men i själva verket är åtgärden desperat och i långa loppet direkt kontraproduktiv för såväl LO- som TCO-medlemmar och många ur SACO-kollektivet. Det är blott första steget i en reträtt vi inte vet var den kan sluta - bara att den kommer att sluta fel. För i denna sak finns bara två vinnare och det är kapitalet och den borgerliga regeringen. På sikt kommer nämligen IF Metalls beslut att leda till en förändrad arbetsmarknad, en marknad där vi som jobbar får allt sämre villkor, där vi alltmer kommer att betraktas som en slit och släng-produkt att anställa, permittera och avskeda precis som det passar företagen.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
Visst finns det humant sinnade kapitalister och visst mår säkert många av dem vars uppgift det nu är att varsla massorna dåligt, men ingen kan påstå att dessa handlar mot sitt egenintresse. Ty vi lever under - ja, under - ett ekonomiskt system som i grund och botten ratar och direkt försvårar socialt hänsynstagande. Vi lever i ett system som betingas av två i huvudsak motstridiga intressen, arbetet och kapitalet. Under många år samarbetade dessa intressen i Sverige, därtill tvingade av ett närmast institutionalierat socialdemokratiskt styre. Samförståndet var lönsamt för bägge parter, men i slutet av 1970-talet bröt sig kapitalet ur samverkan och inledde en aggressiv kampanj mot blandekonomin och dess sociala förtecken. Dåvarande Svenska arbetsgivareföreningens offensiv sammanföll med en internationell nyliberal våg som nu sedan länge är cementerad i organ som EU (ja, faktiskt), Världsbanken och Internationella valutafonden. De senaste trettio åren har marknaden successivt expanderat in till och med i själva välfärdens kärna, och även om det svenska facket har behållit sin unikt starka ställning har framför allt den nuvarande högerregeringens aggressivt antifackliga politik skakat rörelsen i grunden. Men den är, trots allt, fortfarande mycket stark. Fast i går kunde alltså högern skörda ännu en seger mot arbetarrörelsen.
Och ändå, på grund av fackets relativt bibehållna styrka, är det så oerhört provocerande att facket nu istället för att vända sig mot högern går dess ärenden genom att ta ett ensidigt "ansvar" och sänka lönerna. Men även IF Metall om gör fel är det inte IF Metalls fel. Istället står förklaringen åtminstone delvis att finna i hela fackets undfallenhet mot den borgerliga regeringen. Wanja Lundby-Wedin och Erlaund Olausson torde vara LO:s svagaste ordförande respektive avtalssekreterare i modern tid. Det enda de har åstadkommit i form av protest är en namninsamling (!) mot slakten av A-kassan. LO:s politik de senaste tio åren kan bäst sammanfattas med ultimatumet: "Nu gör ni som vi säger - annars lägger vi oss!" En sådan defensiv hållning är emellertid inte gratis. Den kostar sönderfall och försvagning och började att betalas i går. Vi ser nu för första gången på mycket länge en splittring i en central facklig fråga. Den frågan, om lönenivåernas upprätthållande, har länge varit en av själva grundbultarna för svensk fackföreningsrörelse och har lett till en dynamisk utveckling och till fler jobb. Det har varit bra för den svenska arbetareklassen. Men vem vet nu vad som kommer att hända?
Mona Sahlins kommentar, ett konstaterande att IF Metalls handlande är regeringens fel, är i all sin skärpa mot regeringens politik förbluffande passiv. Varför mobiliserar inte hon nu hela rörelsen bakom i sig i det enda rimliga svaret: ett frontalangrepp mot högern? Ett frontalangrepp både mot dess blinda tro på ett uppenbart havererat ekonomiskt system och mot dess dagspolitik i form av en alltmer kringskuren välfärd?
Så till sist. Visst sitter IF Metall i en minst sagt besvärlig sits. Krisen är ett faktum. Det är en exceptionell situation. Det erkänner även TCO och de LO-förbund som hittills har uttalat sig kritiskt, liksom de ekonomer som varnar för den nedåtgående spiralen där sänkta löner ger en lägre efterfrågan som i sin tur medför ökad arbetslöshet. Men, som sagt, man förstår att industri- och metallfacket vill göra något, måste göra något. Men varför först nu? Varför vägrade man att ta i med storsläggan mot regeringens usla politik innan det kanske blev för sent? Och varför låter man regeringen komma undan trots att dess politik är orsaken? Nu hörs redan de ostörda skålarna från Svenskt näringsliv, och Anders Borg säger sig vara nöjd med IF Metalls avtal. Man kan därför just nu inte låta bli att undra om gårdagen inte blev den dag då murarna kring den svenska modellen slutligen rasade samman.
måndag, mars 02, 2009
Om att ta tillbaka
Just nu går mycket litet socialdemokratins och vänsterns väg. Tvärtom vad många på vänsterkanten tycks tro är inte internationella högerpolitikers nationaliseringar av banker och försäkringsbolag ett uttryck för vänsterpolitik. Det är inte så mycket ett erkännande av nyliberalismens problem som en ny variant av det borgerliga “Public-Private-partnership” - den modell för investeringar där det gemensamma tar hand om förlusterna och det privata kammar in vinsterna. Vi ser alltså inte slutet av kapitalismen. Vi ser tvärtom en massiv räddningsaktion, där högerns politiska gren håller kapitalet om ryggen och utnyttjar tillfället att istället dra in på social verksamhet under förevändning att det “saknas pengar” till vård, skola och omsorg. Man snålar in på satsningar för en hållbar utveckling. Man skyfflar genom försämrade socialförsäkringar in arbetslösa rakt in nyfattigdom. Man gör det trots att man egentligen inte hade behövt. Man gör det bara för att man vill.
Åren 2004 till 2007 växte Sveriges BNP med 4,1, 3,3, och 2,5 respektive 4,3 procent per år. Under samma period sjönk även arbetslösheten. Med andra ord: Sverige blev rikare och teoretiskt bättre rustat för den i marknadsekonomin oundvikliga kommande lågkonjunkturen. Så även om BNP nu faller snabbt blir den enda egentliga konsekvensen av det att summan av producerade varor och tjänster kanske hamnar på 2006 eller 2005 års nivå. Det finns alltså mer pengar än vad vi kanske tror. Hela Sverige blir inte fattigt på grund av rådande kris - men många kommer att fara illa om ingenting görs.
Det värsta som skulle kunna hända socialdemokratin nu vore om den gick på mytbildningen om bristen på pengar till jämlikhet och välfärd. Naturligtvis går det inte att förneka vare sig att krisen medför sämre förutsättningar eller att det inte finns hur mycket resurser som helst, men i grund och botten är frågan om pengar till välfärd en fråga om prioritering. Och på grund av de senaste årens (och årtiondenas) stora skattesänkningar blir det också en fråga om att ta tillbaka. Ty även om BNP och skatteintäkterna (med dagens nivå) blir de samma som, säg, år 2005 fanns det redan då en bred marginal av ett outnyttjat skatteintag. Redan 2005 hade nämligen utvecklingen mot en minskad offentlig konsumtion relativt privat sådan pågått i många år, beklagligt nog med vårt partis goda minne. Det ledde till bristande faktiska resurser till välfärd och därmed ett minskat förtroende, både bland ekonomiskt svaga och relativt starka grupper, för den modell som en gång kanske var världens bästa.
Socialdemokratins signum är jobb och välfärd. Debatten om jobben förlorade vi 2006. Debatten om välfärden riskerar vi att förlora 2010 om vi inte är tydliga med det självklara i att det går inte att bedriva socialdemokratisk välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik . Bägge måste vi snarast återerövra. Men har nu framför oss också ett nytt hot. Moderaterna har i skuggan av finanskrisen inlett operation “socialdemokratisering” också inom vård, skola och omsorg. Den kan göra detta relativt oemotsagd eftersom vi som parti själva genom en allt ökande acceptans för borgerliga valfrihetsmodeller och entrepenadiseringar, för konkurrens och ett stigande ointresse för resurstilldelning och personalinflytande. Detta - tillsammans med ett klavertrampet i Miljöpartisamarbetet och med bristen på intellektuella tankar kring socialdemokratins svar på den värsta ekonomiska krisen på över 70 år - är orsaken till att det nu tycks väga jämnt mellan blocken i opinionsmätningarna. Vi förlorar på vår otydlighet och på avsaknaden av en från borgerligheten väsensskild socialdemokratisk finans-, jobb och välfärdspolitik. Vi förlorar på att få människor förstår vad Ylva Johansson (S) menar när hon kritiserar Moderaternas nya vårdpolitik för att vara höger när hennes egen är ungefär likadan.
Förra valet upplevdes borgarna som bättre än vi; med nuvarande utveckling riskerar vi att betraktas som sämre än de. För att komma tillbaka måste vi därför börja ta tillbaka. Partiets krav på ytterligare 10 miljarder kronor till kommuner och landsting de kommande skulle kunna vara ett bra startskott.
Tidigare publicerad på Libertas hemsida, www.libertas.nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)