Om att ta tillbaka

Just nu går mycket litet socialdemokratins och vänsterns väg. Tvärtom vad många på vänsterkanten tycks tro är inte internationella högerpolitikers nationaliseringar av banker och försäkringsbolag ett uttryck för vänsterpolitik. Det är inte så mycket ett erkännande av nyliberalismens problem som en ny variant av det borgerliga “Public-Private-partnership” - den modell för investeringar där det gemensamma tar hand om förlusterna och det privata kammar in vinsterna. Vi ser alltså inte slutet av kapitalismen. Vi ser tvärtom en massiv räddningsaktion, där högerns politiska gren håller kapitalet om ryggen och utnyttjar tillfället att istället dra in på social verksamhet under förevändning att det “saknas pengar” till vård, skola och omsorg. Man snålar in på satsningar för en hållbar utveckling. Man skyfflar genom försämrade socialförsäkringar in arbetslösa rakt in nyfattigdom. Man gör det trots att man egentligen inte hade behövt. Man gör det bara för att man vill.

Åren 2004 till 2007 växte Sveriges BNP med 4,1, 3,3, och 2,5 respektive 4,3 procent per år. Under samma period sjönk även arbetslösheten. Med andra ord: Sverige blev rikare och teoretiskt bättre rustat för den i marknadsekonomin oundvikliga kommande lågkonjunkturen. Så även om BNP nu faller snabbt blir den enda egentliga konsekvensen av det att summan av producerade varor och tjänster kanske hamnar på 2006 eller 2005 års nivå. Det finns alltså mer pengar än vad vi kanske tror. Hela Sverige blir inte fattigt på grund av rådande kris - men många kommer att fara illa om ingenting görs.

Det värsta som skulle kunna hända socialdemokratin nu vore om den gick på mytbildningen om bristen på pengar till jämlikhet och välfärd. Naturligtvis går det inte att förneka vare sig att krisen medför sämre förutsättningar eller att det inte finns hur mycket resurser som helst, men i grund och botten är frågan om pengar till välfärd en fråga om prioritering. Och på grund av de senaste årens (och årtiondenas) stora skattesänkningar blir det också en fråga om att ta tillbaka. Ty även om BNP och skatteintäkterna (med dagens nivå) blir de samma som, säg, år 2005 fanns det redan då en bred marginal av ett outnyttjat skatteintag. Redan 2005 hade nämligen utvecklingen mot en minskad offentlig konsumtion relativt privat sådan pågått i många år, beklagligt nog med vårt partis goda minne. Det ledde till bristande faktiska resurser till välfärd och därmed ett minskat förtroende, både bland ekonomiskt svaga och relativt starka grupper, för den modell som en gång kanske var världens bästa.

Socialdemokratins signum är jobb och välfärd. Debatten om jobben förlorade vi 2006. Debatten om välfärden riskerar vi att förlora 2010 om vi inte är tydliga med det självklara i att det går inte att bedriva socialdemokratisk välfärdspolitik med borgerlig skattepolitik . Bägge måste vi snarast återerövra. Men har nu framför oss också ett nytt hot. Moderaterna har i skuggan av finanskrisen inlett operation “socialdemokratisering” också inom vård, skola och omsorg. Den kan göra detta relativt oemotsagd eftersom vi som parti själva genom en allt ökande acceptans för borgerliga valfrihetsmodeller och entrepenadiseringar, för konkurrens och ett stigande ointresse för resurstilldelning och personalinflytande. Detta - tillsammans med ett klavertrampet i Miljöpartisamarbetet och med bristen på intellektuella tankar kring socialdemokratins svar på den värsta ekonomiska krisen på över 70 år - är orsaken till att det nu tycks väga jämnt mellan blocken i opinionsmätningarna. Vi förlorar på vår otydlighet och på avsaknaden av en från borgerligheten väsensskild socialdemokratisk finans-, jobb och välfärdspolitik. Vi förlorar på att få människor förstår vad Ylva Johansson (S) menar när hon kritiserar Moderaternas nya vårdpolitik för att vara höger när hennes egen är ungefär likadan.

Förra valet upplevdes borgarna som bättre än vi; med nuvarande utveckling riskerar vi att betraktas som sämre än de. För att komma tillbaka måste vi därför börja ta tillbaka. Partiets krav på ytterligare 10 miljarder kronor till kommuner och landsting de kommande skulle kunna vara ett bra startskott.

Tidigare publicerad på Libertas hemsida, www.libertas.nu