Rika barn får leka mest
I "Allt om Barn" kan man läsa en artikel som behandlar en rapport från Statistiska centralbyrån (SCB) om barns fritidsaktiviteter. Föga förvånande visar det sig att barn till föräldrar från LO-kollektivet deltar i mindre utsträckning än barn från tjänstemannafamiljer i organiserade fritidsaktiviteter. Skillnaden är som störst bland pojkar: 40 procent av killarna i arbetarfamiljer deltar inte i någon sådan aktivitet jämfört med bara 23 procent av killarna från tjänstemannafamiljer.
SCB:s utredare, Anna Nyman, påpekar förvisso att skillnaden förutom på ekonomiska ojämlikheter kan bero på olika vanor mellan grupperna. Det är säkert så, men det är ju knappast okänt att även beteenden som bara indirekt kan kopplas till den enskildes ekonomiska resurser skiljer sig åt mellan socioekonomiska grupper. Med tanke på den borgerliga regeringens systematiska nedmontering av välfärd och ekonomisk jämlikhet lär orättvisorna bara öka framöver. Att tillförsäkra alla barn och ungdomar vettiga fritidsaktiviteter är något som ofta kommer i skymundan i debatten. Det gör det dock inte mindre viktigt - det är ju framtiden det handlar om.
Ständigt detta Attendo Care
Dagens Nyheter skriver om att Attendo Care, ännu en gång, uppmärksammas för flera allvarliga brister i sin verksamhet. Nu handlar det om fyra patienter som avlidit på grund av dessa. Visserligen är det bra att ärendena har anmälts, "men", som Staffan Blom vid Socialstyrelsen säger, "de här fallen är synnerligen graverande, speciellt som de inträffat under så kort tid". Ja, Attendo Care, man tar sig för pannan.
Tipset kommer från Johanna Falk som till min stora glädje har återupptagit bloggandet på Ta tillbaka!
torsdag, januari 29, 2009
onsdag, januari 28, 2009
Vården i fokus - "Folkhälsan sämre vid ekonomisk kris"
De senaste veckorna har det i Läkartidningen förekommit ett flertal artiklar om vård, hälsa och ekonomi. Såväl risken för en repris av 1990-talets besparingar, massiv läkarkritik mot vårdvalsmodellerna och en försämrad folkhälsa som konsekvens av sämre ekonomi behandlas - men allt utan särskilt mycket uppmärksamhet. Det är rent ut sagt provocerade hur litet dessa artiklar har diskuterats i media och inom arbetarrörelsen. För vad det är värt skall jag därför här på bloggen avhandla ovan nämnda ämnen. Jag menar att en kvalitativ vård och satsningar på folkhälsan förutom att vara rena humanitetsfrågor har stor potential till att bli valvinnare 2010 opch på längre sikt. Med en klok strategi för vård, omsorg och folkhälsa skulle socialdemokratin även kunna återta initiativet i debatten om välfärd och jämlikhet.
Jag inleder min bloggserie med ett inlägg om folkhälsan och dess relation till den ekonomiska utvecklingen.
"Folkhälsan i kläm vid långvarig ekonomisk kris"
Ja, det är rubriken till en artikel i Läkartidningen nr 4 i år. Där intervjuas Olle Lundberg, professor vid Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa vid Stockholms universitet, Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, och Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap, folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Samtliga ger ett tydligt besked: ekonomiska kriser försämrar folkhälsan, det är de mest utsatta som tar hårdast stryk och nu, på grund av den borgerliga regeringens politik, riskerar ännu fler att fara ännu mer illa.
Så här säger Bo Burström:
"Den tydligaste effekt [av 90-talskrisen] ... var att andelen som som upplevde psykisk ohälsa som ångest, oro, depression och sömnstörningar ökade betydligt. Särskilt stor var ökningen bland yngre kvinnor. Det var först kring år 2000 som siffrorna började gå ner igen."
Så här förklarar Anne Hammarström varför kvinnorna drabbas dubbelt:
"Medan arbetsuppgifterna i kristider minskar i den mansdominerade varuproduktionen, så sker inte motsvarande på kvinnodominerade områden som skola, hälso- och sjukvård och omsorg. Under 90-talet ökade antalet barn per lärare med mellan 30 och 50 procent. Kvinnor är dessutom överrepresenterade bland visstidsanställda, som är en mer utsatt grupp."
Bo Buström fortsätter att förklara hur besparingarna i välfärden slog särskilt hårt mot redan utsatta. På 1990-talet höjde flera landsting höjde patientavgifterna samtidigt som riksdagen höjde högkostnadsskyddet. Det ledde till att svaga grupper sökte mindre vård:
"Vi gjorde en nationell undersökning 88/89 respektive 96/97 där vi bland annat frågade hur vanligt det var att man avstått från att söka vård trots att det fanns ett reellt behov. I slutet av 80-talet såg man ingen skillnad mellan olika inkomstgrupper. Men vid den senare undersökningen var sannolikheten större att man skulle avstå från att söka vård om man var låginkomsttagare."
Samtidigt minskade sjukskrivningarna under första halvan av 1990-talet - något som av Bo Burström förklaras så här:
"Arbetslösheten fick en disciplinerande effekt. Folk valde att gå till jobbet ändå, trots att de var sjuka, för att behålla sina jobb. Man jobbade kvar till dess man blev riktigt sjuk. Sedan kom den stora vågen av sjukskrivningar 1997-1998."
Men, och nu blir det riktigt intressant, trots allt ovanstående kunde man dra slutsatsen, enligt Olle Lundberg, att välfärdssystemen dämpade effekterna av 90-talskrisen, precis som det var tänkt. Fast så blir det kanske inte den här gången, på grund av borgarnas politik:
"Vi har ett helt nytt fenomen den här gången: att så pass många står utanför a-kassan. Det kan leda till att fler människor snabbt råkar illa ut."
Bo Burström är inne på samma linje:
"Vad händer med rehabiliteringskedjan när det inte finns andra arbeten på arbetsmarknaden att prövas mot? Samtidigt som samhällets stödsystem stramats åt har det skett stora förändringar i arbetslivet. Tidigare kunde du jobba kvar och omplaceras till en mindre kvalificerad arbetsuppgift om du var litet knackig. Med dagens slimmade organisationer är du snabbt illa ute om du inte motsvarar kraven."
För varje socialdemokrat borde ovanstående inte vara något nytt under solen, inte egentligen. Det är vad vi har känt och det är vad vi har läst. Men det gör det bara desto viktigare att använda oss av dessa hårda fakta. Vi måste på allvar våga göra upp med den liberala samhällsekonomi vi de senaste två decennierna har anpassat oss till. För nu ser vi ju att den inte bara misslyckas med att lösa arbetslöshet och jämlikhet - den gör rentav människor sjuka. Låt oss istället använda oss av nyliberalismens kollaps på grund av finanskrisen för att återta initiativet om folkhälsan. Låt oss använda oss av de kalla siffrorna. De talar till vår fördel. Med dem i ryggen kan vi bara inte svika dem som behöver vår hjälp.
Vi måste våga tala om att en socialdemokratisk välfärdspolitik aldrig kan bygga på borgerlig skattepolitik. Vi måste höja våra röster om pengar till vården och omsorgen, om en sjukförsäkring värd namnet, om 80 procent eller mer i a-kassa för allt fler. Vi behöver inte sky den debatten; om Sverige hade haft samma skattekvot som i slutet av 80-talet när full sysselsättning rådde hade vi varje år haft 120 miljarder mer till välfärden. Alla undersökningar visar att folk är beredda att betala skatt om de bara får något igen.
Jag inleder min bloggserie med ett inlägg om folkhälsan och dess relation till den ekonomiska utvecklingen.
"Folkhälsan i kläm vid långvarig ekonomisk kris"
Ja, det är rubriken till en artikel i Läkartidningen nr 4 i år. Där intervjuas Olle Lundberg, professor vid Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa vid Stockholms universitet, Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, och Anne Hammarström, professor i folkhälsovetenskap, folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Samtliga ger ett tydligt besked: ekonomiska kriser försämrar folkhälsan, det är de mest utsatta som tar hårdast stryk och nu, på grund av den borgerliga regeringens politik, riskerar ännu fler att fara ännu mer illa.
Så här säger Bo Burström:
"Den tydligaste effekt [av 90-talskrisen] ... var att andelen som som upplevde psykisk ohälsa som ångest, oro, depression och sömnstörningar ökade betydligt. Särskilt stor var ökningen bland yngre kvinnor. Det var först kring år 2000 som siffrorna började gå ner igen."
Så här förklarar Anne Hammarström varför kvinnorna drabbas dubbelt:
"Medan arbetsuppgifterna i kristider minskar i den mansdominerade varuproduktionen, så sker inte motsvarande på kvinnodominerade områden som skola, hälso- och sjukvård och omsorg. Under 90-talet ökade antalet barn per lärare med mellan 30 och 50 procent. Kvinnor är dessutom överrepresenterade bland visstidsanställda, som är en mer utsatt grupp."
Bo Buström fortsätter att förklara hur besparingarna i välfärden slog särskilt hårt mot redan utsatta. På 1990-talet höjde flera landsting höjde patientavgifterna samtidigt som riksdagen höjde högkostnadsskyddet. Det ledde till att svaga grupper sökte mindre vård:
"Vi gjorde en nationell undersökning 88/89 respektive 96/97 där vi bland annat frågade hur vanligt det var att man avstått från att söka vård trots att det fanns ett reellt behov. I slutet av 80-talet såg man ingen skillnad mellan olika inkomstgrupper. Men vid den senare undersökningen var sannolikheten större att man skulle avstå från att söka vård om man var låginkomsttagare."
Samtidigt minskade sjukskrivningarna under första halvan av 1990-talet - något som av Bo Burström förklaras så här:
"Arbetslösheten fick en disciplinerande effekt. Folk valde att gå till jobbet ändå, trots att de var sjuka, för att behålla sina jobb. Man jobbade kvar till dess man blev riktigt sjuk. Sedan kom den stora vågen av sjukskrivningar 1997-1998."
Men, och nu blir det riktigt intressant, trots allt ovanstående kunde man dra slutsatsen, enligt Olle Lundberg, att välfärdssystemen dämpade effekterna av 90-talskrisen, precis som det var tänkt. Fast så blir det kanske inte den här gången, på grund av borgarnas politik:
"Vi har ett helt nytt fenomen den här gången: att så pass många står utanför a-kassan. Det kan leda till att fler människor snabbt råkar illa ut."
Bo Burström är inne på samma linje:
"Vad händer med rehabiliteringskedjan när det inte finns andra arbeten på arbetsmarknaden att prövas mot? Samtidigt som samhällets stödsystem stramats åt har det skett stora förändringar i arbetslivet. Tidigare kunde du jobba kvar och omplaceras till en mindre kvalificerad arbetsuppgift om du var litet knackig. Med dagens slimmade organisationer är du snabbt illa ute om du inte motsvarar kraven."
För varje socialdemokrat borde ovanstående inte vara något nytt under solen, inte egentligen. Det är vad vi har känt och det är vad vi har läst. Men det gör det bara desto viktigare att använda oss av dessa hårda fakta. Vi måste på allvar våga göra upp med den liberala samhällsekonomi vi de senaste två decennierna har anpassat oss till. För nu ser vi ju att den inte bara misslyckas med att lösa arbetslöshet och jämlikhet - den gör rentav människor sjuka. Låt oss istället använda oss av nyliberalismens kollaps på grund av finanskrisen för att återta initiativet om folkhälsan. Låt oss använda oss av de kalla siffrorna. De talar till vår fördel. Med dem i ryggen kan vi bara inte svika dem som behöver vår hjälp.
Vi måste våga tala om att en socialdemokratisk välfärdspolitik aldrig kan bygga på borgerlig skattepolitik. Vi måste höja våra röster om pengar till vården och omsorgen, om en sjukförsäkring värd namnet, om 80 procent eller mer i a-kassa för allt fler. Vi behöver inte sky den debatten; om Sverige hade haft samma skattekvot som i slutet av 80-talet när full sysselsättning rådde hade vi varje år haft 120 miljarder mer till välfärden. Alla undersökningar visar att folk är beredda att betala skatt om de bara får något igen.
tisdag, januari 27, 2009
Jag går med dig
Nu när världen är förändrad och det gamla blivit historia,
och det är omöjligt att sia eller spå,
så står de åter på parnassen, de som lurade i vassen
för att se åt vilket håll det skulle gå.
De som aldrig gjort ett handtag, de som aldrig tagit ställning,
de som alltid bara brytt sig om sig själv.
De som utnyttjar sin samtid, de som struntar i vår framtid,
har nu fräckheten att spotta efter dig.
Men du som kämpade i vrede, du som kämpade av kärlek,
har ingen anledning att lyssna till de fegas gnäll.
Du som kämpade för människan, du som kämpade för livet,
vet att det högsta man kan offra är sig själv.
Ingen lovsjunger din framgång; alla påpekar ditt misstag.
Det är priset du betalar för ditt mod.
Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord.
Så må du fortsätta att kämpa, må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar.
Det är den tankevärld du tillhör, det är det enda du är till för.
Det är det enda du kan skänka dina barn.
Och till dig som står på tröskeln och ska vandra ut i livet
vill jag säga något som ska minna dig om mig:
Om du kämpar för de svaga, om du kämpar för det sanna,
ska jag alltid gå vid sidan av dig!
Jag saknar dig, Afzelius!
och det är omöjligt att sia eller spå,
så står de åter på parnassen, de som lurade i vassen
för att se åt vilket håll det skulle gå.
De som aldrig gjort ett handtag, de som aldrig tagit ställning,
de som alltid bara brytt sig om sig själv.
De som utnyttjar sin samtid, de som struntar i vår framtid,
har nu fräckheten att spotta efter dig.
Men du som kämpade i vrede, du som kämpade av kärlek,
har ingen anledning att lyssna till de fegas gnäll.
Du som kämpade för människan, du som kämpade för livet,
vet att det högsta man kan offra är sig själv.
Ingen lovsjunger din framgång; alla påpekar ditt misstag.
Det är priset du betalar för ditt mod.
Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord.
Så må du fortsätta att kämpa, må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar.
Det är den tankevärld du tillhör, det är det enda du är till för.
Det är det enda du kan skänka dina barn.
Och till dig som står på tröskeln och ska vandra ut i livet
vill jag säga något som ska minna dig om mig:
Om du kämpar för de svaga, om du kämpar för det sanna,
ska jag alltid gå vid sidan av dig!
Jag saknar dig, Afzelius!
onsdag, januari 14, 2009
Nu är det välfärdens tur
I över ett år har det från den borgerliga regeringen hetat att "nu är det välfärdens tur". På denna tur har vi väntat och väntat. Men ingenting har hänt, förrän i dag. Då kom beskedet om vad den svenska högern menar med välfärdspolitik: stora personalneddragningar inom vården. Omkring 900 personer har varslats på Karolinska sjukhuset i Stockholm, och det står klart att Sverige och Stockholms läns landsting i sanning behöver en ny regering respektive en ny majoritet. Men ännu är det borgerlig vinter, och av prognoserna att döma lär den bli av det mer vargaktiga slaget.
PS För övrigt var Mona Sahlin utmärkt i dagens partiledardebatt. Inte minst lyfte hon på ett mycket positivt sätt fram det rödgröna samarbetet. DS
Läs i DN, SvD och Aftonbladet om varslet.
PS För övrigt var Mona Sahlin utmärkt i dagens partiledardebatt. Inte minst lyfte hon på ett mycket positivt sätt fram det rödgröna samarbetet. DS
Läs i DN, SvD och Aftonbladet om varslet.
Sanningsministeriet är i farten igen
På en av kultursidorna i dagens Aftonbladet skriver historiken Samuel Edquist om läroböckerna i historia för högstadiet. Först och främst konstaterar han att det är en näst intill omöjlig uppgift att komprimera tusentals års händelser till ett par hundra sidors text, och jag kan inte annat än att hålla med. Fast eftersom nu historia självklart skall undervisas blir man så illa tvungen att försöka. Hur lyckas då författarna? Edquist slår fast att det finns två tydliga mönster. För det första poängteras traditionell politisk historia, centrerad till makthavarna leverne, krig och slag. För det andra betonas vikten av konsensus, av disciplin och underordning gentemot rådande normer. Uppror, skriver Edquist, tillåts bara om samhällsförhållandena är för jävliga. Annars skall man lyda och annars är det makthavarnas rättighet, enligt historieböckerna, att som Gustav Vasa "slå ner flera farliga bondeuppror" eller skaffa Sverige en ny konung (Jean Baptise Bernadotte) som "kunde leda landet med fast hand, särskilt om det blev krig igen". Beträffande nutidens skeenden lär oss en historiebok att "Vi måste börja spara in på välfärden", att det tändes "en gnista av hopp" för fred när Arafat avled och att Afghanistan sedan USA:s invasion har tagit flera steg mot demokrati.
Det hela blir ganska pinsamt - men samtidigt är det förståeligt. Historien skrivs alltid av samtidens eller eftervärldens makthavare, och eftersom vi lever i ett borgerligt land i en borgerlig värld blir ordlydelserna i enlighet med dessa. I överensstämmelse med borgerlig ideologi sköts emellertid inte "bildningsuppgiften" av statliga skribenter. Istället tillåts det privata sanningsministeriets kvarnar att spotta ut material.
Till detta behövs en motbild. Det är hög tid att den andra delen av historien kommer fram. Det behövs nya historieböcker. Att dessa naturligtvis kommer att bemötas med anklagelser om partiskhet får man strunta i - den akademiska anständigheten kräver dem.
Det hela blir ganska pinsamt - men samtidigt är det förståeligt. Historien skrivs alltid av samtidens eller eftervärldens makthavare, och eftersom vi lever i ett borgerligt land i en borgerlig värld blir ordlydelserna i enlighet med dessa. I överensstämmelse med borgerlig ideologi sköts emellertid inte "bildningsuppgiften" av statliga skribenter. Istället tillåts det privata sanningsministeriets kvarnar att spotta ut material.
Till detta behövs en motbild. Det är hög tid att den andra delen av historien kommer fram. Det behövs nya historieböcker. Att dessa naturligtvis kommer att bemötas med anklagelser om partiskhet får man strunta i - den akademiska anständigheten kräver dem.
tisdag, januari 13, 2009
Sorglig argumentation
Jag blev besviken när jag läste morgontidningarna idag:
Norrländska Socialdemokraten: Politiskt praktgräl
Norrbottens-Kuriren: Öppet gräl om Israeldemonstration
Jag tycker det verkar som att moderaten Mattias Karlsson, gruppledare för sitt parti i Luleås kommunfullmäktige, försöker att ta billiga politiska poäng.
De båda socialdemokratiska kommunalråden Karl Petersen och Yvonne Stålnacke har deltagit i en demonstration mot Israels agerande i Gaza och som jag förstår artiklarna jag länkat till så har några personer som gick med i demonstrationen ropat grova slagord mot Israel. Eftersom få på allvar kan tro att de båda kommunalråden själva har varit med och skrikit sådana slagord används istället den gamla klassiska tekniken "guilt by association". Ingen har SAGT att Petersen och Stålnacke är Israelfientliga men det ANTYDS eftersom de gått i samma demonstration som personer som ropat sådana slagord.
Jag vet alltså inte mer om demonstrationen i Luleå än jag läst i de två artiklarna, men åtminstone jag har svårt att tro att de båda kommunalråden skulle ha valt att gå i en demonstration som stod för de åsikterna. Om någon i demonstrationen skriker slagord som går emot demonstrationens budskap är det en fråga för demonstrationsvakterna, alternativt polisen om det gäller hets mot folkgrupp - jag kan inte se hur det kan vara två enskilda demonstrationsdeltagares ansvar. De var tydligen inte ens där i egenskap av kommunalråd eller partirepresentanter utan som enskilda privatpersoner.
Moderaten Mattias Karlsson har dessutom valt att ta upp frågan i Luleås kommunfullmäktige och där krävt att Luleå kommun ber staten Israel om ursäkt. Jag har svårt att se någon orsak för Luleå kommun att ägna sig åt utrikespolitik så jag tycker nog att Mattias Karlsson här har valt fel forum...
Den misstänkliggjorde, Karl Petersen, bemöter allt detta på ett bra sätt:
"De enda som ska be om ursäkt är de som utöver våld mot försvarslösa i Gaza. Det pågår ett ohyggligt krig och i Luleå bråkar vi om formaliteter. Jag har all rätt att protestera mot orättfärdiga krig, jag har gjort det förr och varken då eller nu tänker jag be moderaterna om tillåtelse"
Jag kan inte förstå hur man reflexmässigt kan ta så ensidig ställning för den sida som så uppenbart har överlägsna vapen och resurser och därför har det politiska manöverutrymmet att föregå med gott exempel och stoppa våldsspiralen. Istället väljer man okritiskt ja-sägande när Israel väljer helt fel väg, upptrappning av våldet och ännu mindre utrymme för sansade röster att komma till tals på båda sidor. För mig är det självklart att ju mer överlägsna vapen den ena sidan har, desto större etiskt ansvar måste läggas på dem. Att Hamas beter sig förkastligt då de attackerar civila har varken Petersen eller Stålnacke förnekat genom att gå i demonstrationen och det gör verkligen inte jag heller.
Jag såg ett inslag om konflikten på TV-nyheterna för någon dag sedan - jag la inte på minnet varifrån det var filmat men jag tror det var en FN- eller EU-representant som talade. I vilket fall sa hon något tänkvärt: Bara för att Hamas bryter mot internationella konventioner fritar inte det Israel från kravet att leva upp till dessa konventioner.
Jag håller verkligen med Petersen: Det pågår ett ohyggligt krig och detta är var debatten har hamnat...
Norrländska Socialdemokraten: Politiskt praktgräl
Norrbottens-Kuriren: Öppet gräl om Israeldemonstration
Jag tycker det verkar som att moderaten Mattias Karlsson, gruppledare för sitt parti i Luleås kommunfullmäktige, försöker att ta billiga politiska poäng.
De båda socialdemokratiska kommunalråden Karl Petersen och Yvonne Stålnacke har deltagit i en demonstration mot Israels agerande i Gaza och som jag förstår artiklarna jag länkat till så har några personer som gick med i demonstrationen ropat grova slagord mot Israel. Eftersom få på allvar kan tro att de båda kommunalråden själva har varit med och skrikit sådana slagord används istället den gamla klassiska tekniken "guilt by association". Ingen har SAGT att Petersen och Stålnacke är Israelfientliga men det ANTYDS eftersom de gått i samma demonstration som personer som ropat sådana slagord.
Jag vet alltså inte mer om demonstrationen i Luleå än jag läst i de två artiklarna, men åtminstone jag har svårt att tro att de båda kommunalråden skulle ha valt att gå i en demonstration som stod för de åsikterna. Om någon i demonstrationen skriker slagord som går emot demonstrationens budskap är det en fråga för demonstrationsvakterna, alternativt polisen om det gäller hets mot folkgrupp - jag kan inte se hur det kan vara två enskilda demonstrationsdeltagares ansvar. De var tydligen inte ens där i egenskap av kommunalråd eller partirepresentanter utan som enskilda privatpersoner.
Moderaten Mattias Karlsson har dessutom valt att ta upp frågan i Luleås kommunfullmäktige och där krävt att Luleå kommun ber staten Israel om ursäkt. Jag har svårt att se någon orsak för Luleå kommun att ägna sig åt utrikespolitik så jag tycker nog att Mattias Karlsson här har valt fel forum...
Den misstänkliggjorde, Karl Petersen, bemöter allt detta på ett bra sätt:
"De enda som ska be om ursäkt är de som utöver våld mot försvarslösa i Gaza. Det pågår ett ohyggligt krig och i Luleå bråkar vi om formaliteter. Jag har all rätt att protestera mot orättfärdiga krig, jag har gjort det förr och varken då eller nu tänker jag be moderaterna om tillåtelse"
Jag kan inte förstå hur man reflexmässigt kan ta så ensidig ställning för den sida som så uppenbart har överlägsna vapen och resurser och därför har det politiska manöverutrymmet att föregå med gott exempel och stoppa våldsspiralen. Istället väljer man okritiskt ja-sägande när Israel väljer helt fel väg, upptrappning av våldet och ännu mindre utrymme för sansade röster att komma till tals på båda sidor. För mig är det självklart att ju mer överlägsna vapen den ena sidan har, desto större etiskt ansvar måste läggas på dem. Att Hamas beter sig förkastligt då de attackerar civila har varken Petersen eller Stålnacke förnekat genom att gå i demonstrationen och det gör verkligen inte jag heller.
Jag såg ett inslag om konflikten på TV-nyheterna för någon dag sedan - jag la inte på minnet varifrån det var filmat men jag tror det var en FN- eller EU-representant som talade. I vilket fall sa hon något tänkvärt: Bara för att Hamas bryter mot internationella konventioner fritar inte det Israel från kravet att leva upp till dessa konventioner.
Jag håller verkligen med Petersen: Det pågår ett ohyggligt krig och detta är var debatten har hamnat...
Samma unkna rasism här som där
Israels systematiska övergrepp på det palestinska folket upprör. I två veckor har statsterrorn mot Gaza pågått och ännu syns inget slut på eländet. Nu måste politiska och ekonomiska sanktioner till. Israel har alltför många gånger kommit undan den prislapp som måste följa brott mot folkrätten. Det är i högsta grad ovärdigt "Mellanösterns enda demokrati" att bete sig så som Israel gör. Ovärdigt är också omvärldens bleka svar på attackerna. 900 palestinier är döda. Många av dem är barn. Det går knappast längre att blunda för rasismen i det.
Men medan protester mot Israels attacker och mot landets regering är en sak är hot och attacker mot judar, synagoger och judiska begravningsplatser annan. Det finns ingen ursäkt för det. Frustrationen över våldet mot Gaza kan aldrig tillåts ta sig uttryck i rasistiska övergrepp mot vanliga civila.
Men medan protester mot Israels attacker och mot landets regering är en sak är hot och attacker mot judar, synagoger och judiska begravningsplatser annan. Det finns ingen ursäkt för det. Frustrationen över våldet mot Gaza kan aldrig tillåts ta sig uttryck i rasistiska övergrepp mot vanliga civila.
söndag, januari 11, 2009
Prinsen - en Kalle-Fille bland alla oss andra?
Som bekant ska prins Carl-Philip börja läsa vid lantbruksuniversitet i Alnarp. Förvisso har han avböjt rum i studentkorridor men i övrigt vill han, enligt Sydsvenskan, "vara som vilken annan student som helst". Det borde rimligen betyda att Kalle-Fille den närmaste tiden avser leva på studiemedelsnivån, ca 7 500 kronor i månaden. Det vill säga om han nu inte tar ett jobb vid sidan av...
lördag, januari 10, 2009
En ansvarsfull ekonomisk politik
I dag rapporterar Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Dagens Nyheter att det skånska socialdemokratiska partidistriktet ifrågasätter den rådande budgetpolitiken. I en kommentar säger Heléne Fritzon, distriktets ordförande, att "Skånes distriktsstyrelse gör i sitt svar upp med den budgetpolitik som lades fast under krisåren på 90-talet. Den har präglats alltför mycket av nyliberalism och ensidigt hyllande av marknadsekonomin".
Det är hårda men rättvisande ord. Förskrämda av det tidiga 1990-talets kris och påverkade av den massiva internationella nyliberala vågen tog socialdemokraterna då flera kliv högerut. Den ekonomiska politikens tidigare överordnade mål, en full sysselsättning, övergavs till förmån för en relativt borgerlig finanspolitik. Inflationsbekämpningen sattes främst och stela budgettak lades över kommun, landsting och stat. Det har påverkat den offentliga sektorn i negativ riktning. På många ställen saknas pengar att korta vårdköer, pengar för personal som har tid att sitta ner med sina vårdtagare, pengar för att maximalt utnyttja operationssalar och diagnostisk utrustning. Det saknas pengar till fasta anställningar, vilket leder till att man för nästan dubbla kostnaden hyr in läkare och andra yrkeskategorier. Sedan 1989 har dessutom skattekvoten sjunkit kraftigt - det offentliga hade med 1980-talets skattenivåer varje år haft 120 miljarder kronor mer att röra sig med. Den gemensamma konsumtionens andel av BNP har också minskat under samma tidsperiod, och det nuvarande pensionssystemet riskerar att göra generationer till fattigpensionärer.
Tillsammans har skattesänkningarna, pensionssystemet och dagens budgetregler relativt sett utarmat välfärden. Konsekvenserna därav är medelklassens flykt från den offentliga skolan och ett massivt införskaffande av privata sjukförsäkringar. Sverige är förändrat och det har gått som längst i Stockholm. Klassammanhållningen mellan det som i sociologin kallas arbetareklass och medelklass håller på att förloras. Svikna av sitt parti går arbetareklassen till extremhögern och svikna av löftet om en bra välfärd i gengäld för höga skatter går medelklassen till de liberala partierna. Men det värsta är ändå inte förändrade väljarströmmar utan de försämrade villkoren för jobb och välfärd.
Parallellt med den borgerliga politikens implementering har emellertid OECD övergivit tesen om att höga skatter per definition motverkar full sysselsättning och flertalet borgerliga nationalekonomer, bland andra Assar Lindbeck och Lars Calmfors, kritiserar nu budgetreglernas utformning. Det blev kanske trots allt inte särskilt lyckat. I ovan nämnda artiklar förklarar den skånske riksdagsledamoten Morgan Johansson varför: "Nu är vi inne i en annan typ av kris än den på 90-talet och då måste man kunna ompröva politiken. Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. Då [om arbetslösheten stiger] ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation."
Morgan Johansson sätter med sin argumentation fingret på pudelns kärna. Om målet för socialdemokratin är stabila finanser, full sysselsättning och en högkvalitativ välfärd riskerar dagens budget-, finans- och penningpolitik att verka i motsatt riktning. Vi ser inte längre skogen för alla träd. Vi har blivit så besatta av ett noll- eller plusresultat i årets budget att vi glömmer att kostnader som borde ha tagits i dag istället måste betalas med ränta i morgon. Om vi inte tillåter oss att satsa oss ur krisen kommer den att bli längre och värre. Om vi inte tillåter oss att använda det budgetöverskott vi har för att säkra jobben genom att bygga infrastrukturen och bibehålla personaltätheten i vården och skolan kommer vi inte ha fått något annat ut av krisen än ännu sämre förutsättningar för framtiden.
Det handlar inte om att vara lössläppt och vilja slösa. Det handlar om att bygga Sverige starkt. Det handlar om kloka och långsiktiga investeringar. Det handlar om en ansvarsfull ekonomisk politik i dess rätta bemärkelse. För när blev egentligen en kraftigt stigande arbetslöshet, uppsägningar inom vården, ökade klyftor och ogenomförda satsningar på miljöteknik och järnvägar ett bevis på ansvar?
Se även Sydsvenskan
Det är hårda men rättvisande ord. Förskrämda av det tidiga 1990-talets kris och påverkade av den massiva internationella nyliberala vågen tog socialdemokraterna då flera kliv högerut. Den ekonomiska politikens tidigare överordnade mål, en full sysselsättning, övergavs till förmån för en relativt borgerlig finanspolitik. Inflationsbekämpningen sattes främst och stela budgettak lades över kommun, landsting och stat. Det har påverkat den offentliga sektorn i negativ riktning. På många ställen saknas pengar att korta vårdköer, pengar för personal som har tid att sitta ner med sina vårdtagare, pengar för att maximalt utnyttja operationssalar och diagnostisk utrustning. Det saknas pengar till fasta anställningar, vilket leder till att man för nästan dubbla kostnaden hyr in läkare och andra yrkeskategorier. Sedan 1989 har dessutom skattekvoten sjunkit kraftigt - det offentliga hade med 1980-talets skattenivåer varje år haft 120 miljarder kronor mer att röra sig med. Den gemensamma konsumtionens andel av BNP har också minskat under samma tidsperiod, och det nuvarande pensionssystemet riskerar att göra generationer till fattigpensionärer.
Tillsammans har skattesänkningarna, pensionssystemet och dagens budgetregler relativt sett utarmat välfärden. Konsekvenserna därav är medelklassens flykt från den offentliga skolan och ett massivt införskaffande av privata sjukförsäkringar. Sverige är förändrat och det har gått som längst i Stockholm. Klassammanhållningen mellan det som i sociologin kallas arbetareklass och medelklass håller på att förloras. Svikna av sitt parti går arbetareklassen till extremhögern och svikna av löftet om en bra välfärd i gengäld för höga skatter går medelklassen till de liberala partierna. Men det värsta är ändå inte förändrade väljarströmmar utan de försämrade villkoren för jobb och välfärd.
Parallellt med den borgerliga politikens implementering har emellertid OECD övergivit tesen om att höga skatter per definition motverkar full sysselsättning och flertalet borgerliga nationalekonomer, bland andra Assar Lindbeck och Lars Calmfors, kritiserar nu budgetreglernas utformning. Det blev kanske trots allt inte särskilt lyckat. I ovan nämnda artiklar förklarar den skånske riksdagsledamoten Morgan Johansson varför: "Nu är vi inne i en annan typ av kris än den på 90-talet och då måste man kunna ompröva politiken. Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. Då [om arbetslösheten stiger] ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation."
Morgan Johansson sätter med sin argumentation fingret på pudelns kärna. Om målet för socialdemokratin är stabila finanser, full sysselsättning och en högkvalitativ välfärd riskerar dagens budget-, finans- och penningpolitik att verka i motsatt riktning. Vi ser inte längre skogen för alla träd. Vi har blivit så besatta av ett noll- eller plusresultat i årets budget att vi glömmer att kostnader som borde ha tagits i dag istället måste betalas med ränta i morgon. Om vi inte tillåter oss att satsa oss ur krisen kommer den att bli längre och värre. Om vi inte tillåter oss att använda det budgetöverskott vi har för att säkra jobben genom att bygga infrastrukturen och bibehålla personaltätheten i vården och skolan kommer vi inte ha fått något annat ut av krisen än ännu sämre förutsättningar för framtiden.
Det handlar inte om att vara lössläppt och vilja slösa. Det handlar om att bygga Sverige starkt. Det handlar om kloka och långsiktiga investeringar. Det handlar om en ansvarsfull ekonomisk politik i dess rätta bemärkelse. För när blev egentligen en kraftigt stigande arbetslöshet, uppsägningar inom vården, ökade klyftor och ogenomförda satsningar på miljöteknik och järnvägar ett bevis på ansvar?
Se även Sydsvenskan
onsdag, januari 07, 2009
"It's like hell here now"
Så säger den norske läkare Mats Gilbert i en intervju med den amerikanska nyhetskanalen CBS. Se inslaget och lyssna på rapporten om situationen i Gaza här.
Krigets vanvett, den israeliska statsterrorismen, måste få ett slut. Israel måste backa. Annars måste omvärlden ryta till, politiskt och ekonomiskt. Det är en skam för socialistinternationalen att det israeliska arbetarepartiet tillåts vara kvar i organisationen.
DN
Krigets vanvett, den israeliska statsterrorismen, måste få ett slut. Israel måste backa. Annars måste omvärlden ryta till, politiskt och ekonomiskt. Det är en skam för socialistinternationalen att det israeliska arbetarepartiet tillåts vara kvar i organisationen.
DN
torsdag, januari 01, 2009
Stand by me
Gott Nytt År på er!
Må 2009 blir det år när vänstern reser sig ur askan från finanskrascherna. Må 2009 bli det år när insikten om klimatkrisen äntligen ser till att ord blir handling. Må 2009 bli det år när rasism och främlingsfientlighet förtvinar och dör. Må 2009 bli det år när Mona Sahlin överraskar och tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet bygger de rödgröna till ett från borgerligheten väsensskilt samarbete beväpnad med en politik som på allvar utmanar det nya hårda och kalla Sverige vi ser oss träda in i. Må 2009 bli det år när acceptansen tryter för det ekonomiska system som tillåter att 30 000 barn dör varje dag i svält, att 1 miljard människor lever på mindre än 1 dollar om dagen och att 2 miljarder saknar eller har begränsad tillgång till rent, friskt vatten. Må 2009 bli ett progressivitetens, rättvisans, jämlikhetens och frihetens år.
Och om så ändå inte sker - vilket jag fruktar - låt oss åtminstone stå enade emot. Låt oss i alla fall bjuda motstånd. Och låt, som allra minst, mig och dig känna att vi har någon som kommer att stå vid vår sida. Här är "Stand by me" med bidrag och inslag från hela världen:
Må 2009 blir det år när vänstern reser sig ur askan från finanskrascherna. Må 2009 bli det år när insikten om klimatkrisen äntligen ser till att ord blir handling. Må 2009 bli det år när rasism och främlingsfientlighet förtvinar och dör. Må 2009 bli det år när Mona Sahlin överraskar och tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet bygger de rödgröna till ett från borgerligheten väsensskilt samarbete beväpnad med en politik som på allvar utmanar det nya hårda och kalla Sverige vi ser oss träda in i. Må 2009 bli det år när acceptansen tryter för det ekonomiska system som tillåter att 30 000 barn dör varje dag i svält, att 1 miljard människor lever på mindre än 1 dollar om dagen och att 2 miljarder saknar eller har begränsad tillgång till rent, friskt vatten. Må 2009 bli ett progressivitetens, rättvisans, jämlikhetens och frihetens år.
Och om så ändå inte sker - vilket jag fruktar - låt oss åtminstone stå enade emot. Låt oss i alla fall bjuda motstånd. Och låt, som allra minst, mig och dig känna att vi har någon som kommer att stå vid vår sida. Här är "Stand by me" med bidrag och inslag från hela världen:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)