Deus deceptor

Naomi Klein beskriver i sin bok "Chockdoktrinen: Katastrofkapitalismens genombrott" hur nyliberalismens anhängare använder kriser och katastrofer för att omforma samhället på ett sätt som majoriteten normalt inte skulle ha accepterat. Nu är hela det internationella finanssystemet i gungning, något som nyliberalerna sa inte skulle kunna hända om man gav "marknaden" fritt spelrum. Tvärtom vad nyliberalerna säger är det kapitalismens oreglerade girighet som orsakat krisen vi nu ser.

Jag har svårt att se hur nyliberalerna ska lyckas använda denna kris till att främja den politiska och ekonomiska modell som själv skapat krisen. Men bara för att inte jag kan se hur betyder det så klart inte att de inte kommer att försöka. Långsökta förklaringar och osannolika slutsatser är de vana vid att skapa, faktum är att de redan börjat.

Peter-Jaan Kask skriver om detta i dagens ledare på Norrländska Socialdemokraten:

"Johnny Munkhammar slår i en rapport fast att finanskrisen är "ett gigantiskt politikmisslyckande". Vad han menar är att roten till bostadskrisen i USA finns i det Bill Clinton-program som skulle ge även mindre bemedlade hushåll möjlighet att köpa hus. Och det är naturligtvis sant. Men att därför skylla krisen på politikerna är som att ge Vägverket skulden för att någon kör bil berusad."

Läs hela ledaren här!

Bloggtorka

Den senaste tiden har antalet blogginlagg varit fa. Det beror pa att jag har varit fullt upptagen med reseforberedelser, och nu har vi, antligen, natt var destination. (Darmed inte sagt att inlaggen kommer att bli fler de kommande dagarna.) Vi befinner oss i USA, narmare bestamt i Seattle i Washington vid Stilla havskusten. Vi ar, bland annat, har for att folja valkampanjens sista skalvande veckor. Imorgon skall vi bege oss till Barack Obamas kampanjkontor i Seattle och prova var lycka.

Rika fuskar mest!

De arbetslösa fuskar med sin a-kassa, de sjukskrivna med sin sjukförsäkring, de "förtidspensionerade" med sin sjuk- och aktivitetsersättning. Så har det länge låtit. Vi har de senaste åren matats med uppgifter om fusk i välfärden, vi har fått lära oss att de finns två slags människor, ärliga och falska, hårt arbetande och nöjsamt lata. Och handen på hjärtat - till vilken kategori för ni följande personer? Den flitiga entrepenören eller den sjukskrivna bibliotekarien? Tänkte väl det... Uppenbarligen har högern klart för sig vem den litar på och vill belöna. Skattemiljarderna har regnat över Sveriges höginkomsttagare och förmögna, allt medan de arbetslösa och sjuka har fått se stora standardförsämringar.

Alldeles bortsett från att det har visat sig att bidragsfusket inte alls är så stort som vissa har velat göra gällande slår nu amerikanska forskare fast att det i huvudsak, när det gäller skatter, är de verkligt högavlönade som är sämst på att göra rätt för sig (1). Totalt står nämligen de amerikaner som 2001 tjänade mer än 200 000 dollar om året för 25 procent av alla inkomster men för hela 40 procent av det samlade skattefusket (i dollar räknat). Den grupp som tjänade mellan en halv och en miljon dollar per år underrapporterade i genomsnitt sin inkomst med 21 procent, medan de som tjänade mellan 50 000 och 100 000 dollar endast underrapporterade med 8 procent. Bland dem som tjänade mindre än 50 000 dollar var siffran ännu lägre.

Härmed inte sagt att låg- och medelinkomsttagare är ett hederligare släkte än höginkomsttagare. Härmed bara sagt att det hederligaste i debatten vore att lägga krutet där de stora pengarna finns - särskilt som man knappast riskerar att göra någon större skada genom att kräva att folk skall betala sina skatter. (Detta till skillnad från de många upprörande exempel vi har sett på cancersjuka och döende som inte längre får sina pengar.)

En förändring i diskussionen i enligt forskningen rättvisande riktning kommer att innebära att kritik riktas mot medlemmar i en grupp, borgerlighetens väljarbas, som hittills har fått vara ogranskad. Det är således förklarligt att högern negligerar problemet - eller till och med som i fallet hushållsnära tjänster försöker legalisera det. Intill denna dag har det gått ganska bra. Men nu får det faktiskt vara nog. Reinfeldt sade nyligen i partiledardebatten till Ohly att inte ens vänstern har råd med allt. Det stämmer. Vi har varken råd med eller tänker tillåta de rikas ständiga skattefusk.

En och en halv statsminister

Det är bekymmersamt att avståndet mellan socialdemokraternas och de borgerligas politik krymper. Men alltjämt är skillnaderna stora, och det tydliggjordes på ett önskvärt sätt i dagens duell. Nedan följer ett par kommentarer om denna.

Det finns en urdålig amerikansk komediserie som heter "two and a half men". I dagens debatt deltog en och en halv statsminister. Och det var inte Reinfeldt som kreerade sin roll väl. Gång på gång och allt mer uppskruvat attackerade han Sahlin som om det vore hon som satt i Rosenbad med allt ansvar det medför. Det märks att kris är något han inte klarar. Det märks att han tänker att så här skulle det ju inte få bli. Det borde märkas en viss sjukdomsinsikt. Men icke. Presentationen av "superpaketet" för jobben är ett hån mot dem som nu drabbas av varslen runt om i landet - ett hån eftersom det beslutades före kaoset och dessutom är kliniskt rent från satsningar på utbildning och en anständig arbetslöshetsförsäkring.

Högerledarens eviga mantra om skattesänkningarnas välsignelse är också det ett slag i ansiktet på TV-tittarna. För vad hjälper det med sänkt skatt på arbete när det inte finns tillräckligt många jobb att ta? Och hur hjälper det låginkomsttagare, sjuka, arbetslösa och pensionärer att de som fått flest slantar nu kan stoppa dessa i säkra sparformer och på så vis undandra viktiga medel för dels ökad jämlikhet och dels bibehållen efterfrågan?

Den borgerliga politiken har till sist kokat ned till sina fundamentala beståndsdelar: ideologisk cynism och samhällsekonomisk dumhet i lika delar.

Länkar: Aftonbladet, Expressen, SvD

Börsrasets enda vinnare

Danielssons lakejer kan idag rapportera att mitt i börsraset finns en person vars aktieportföljs samlade värde mer än fördubblats. Hans namn? Karl Marx.

- - -

Vill för övrigt tipsa om Erik Bergs utmärkta blogg, Approximation, som i likhet med Ali Esbatis dito dagligen levererar både skarpa och kloka analyser från vänster. Vad sägs till exempel om det här citatet, apropå den globala finanskrisen:

"Det är inte vänsterpartiet som kommit på idén att seriekoppla alla världens banksystem likt en hemmagjord julgransbelysning för att sedan ställa ut hela skapelsen i regnet med strömmen på och se vad som händer."

- - -
Slutsats från dagens utmärkta partiledardebatt: Vi har råd med välfärd. Inte med stora skattesänkningar.

EU vägrar en social klausul! Nödvändigt att villkora Lissabonfördraget!

Igår (9/10) sände Wanja Lundby-Wedin ut ett mycket viktigt pressmeddelande om arbetsrätten. Det drunknade tyvärr i kritiken om mittensamarbetet med miljöpartiet. Så här skrev hon:

"Idag har kommissionen och arbetsmarknadsministrarna från Sverige, Frankrike, Tyskland, Danmark och Luxemburg i ett forum om arbetstagares rättigheter och ekonomiska friheter deklarerat att de inte är villiga att agera för en förändring av utstationeringsdirektivet eller att aktivt stödja kravet på en social klausul."

Min fråga: Är hon verkligen förvånad?

Själv är jag inte ett dugg överraskad men däremot rejält skamsen - å LO:s och majoriteten i riksdagsgruppens vägnar. För igår på EU-toppmötet kom det ovedersägliga beviset på att vi som insett nödvändigheten av garantier/undantag för arbetsrätten hade rätt. Tandlösa, och förfärande nog från Sahlins sida motvilliga, krav genom att i en riksdagsmotion kräva att presentationen av Stråthutredningen görs innan ratificeringen duger inte. Motionen kan borgarna enkelt rösta ned och därför ljuger partiledningen om den skulle påstå att den gjort allt den kan.

Vad som behövs är istället kraft bakom orden. Ge besked om att det blir inget fördrag utan en garanterad arbetsrätt. Då kommer säkerligen Littorin och kommissionen att låta med annat ljud i skällan.

För någon jävla ordnings skull

Idag skriver fackförbunden SEKO och Handels ordförande klokt på DN-debatt om samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet och det faktum att vänsterpartiet har lämnats utanför. De tycker dels att oppositionen måste bilda en enad front och dels att socialdemokratin måste gå åt vänster. Jag håller med om båda åsikterna, och jag är glad över att kritiken mot partiets nya inriktning tydligt hörs och syns.

Låt mig likväl utveckla min argumentation från igår. Jag står fortfarande för den. Jag är mycket upprörd över tilltaget - inte så mycket för att vänsterpartiet lämnas utanför som för öppningen mot ett borgerligt parti. För egentligen spelar det liten roll huruvida vänstern är med eller inte, så länge politiken blir bra och så länge en majoritet kan skapas utan en annan, tredje koalitionsmedlem. Men en bra politik och en säker majoritet för socialdemokraterna och miljöpartiet är något vi inte kan räkna med. Det förra har Sahlin & CO sett till genom högerförslagen från ledningsgrupperna i rådslagen om välfärd, jobb och skola samt genom acceptansen för högerns skattesänkningar, och det senare vet naturligtvis Sahlin och språkrören är ett riskabelt chanstagande. Och det är därför de skriver att de inte tänker göra om "misstaget" Reinfeldt gjorde och "låsa fast Sverige hårt vid blockpolitiken". Visserligen sade Göran Persson alltid samma sak, men det var mest prat - han valde efter 1998 alltid samarbete med (v) och (mp). Med Mona Sahlin är det en annan femma - hon och språkrören har ju redan hängt av vänsterpartiet, och Peter Eriksson har flera gånger talat om folkpartiet som en bättre samarbetspartner än vänstern. Att i detta läge deklarera att man vill bort från blockpolitiken blir därför i praktiken en substansiell och därmed oacceptabel invit högerut.

CH Hermansson sade en gång att "någon jävla ordning ska det vara i ett parti". Jag säger samma sak med tillägget att det också skall vara "en jävla ordning på partiets politik". Men just nu i socialdemokratin är det sorgligt nog mest "jävla".

Uppdatering: Ordföranden i mitt gamla kära skånska SSU-distrikt, Petra Bergquist, har en del att säga om samarbetsplanerna. Kört hårt, Petra!

Dessutom en bra ledare signerad Olle Svenning från gårdagens (9/10) Aftonbladet.

Vad är det som händer med partiet?

Hösten 2008 är i sanning turbulent. Det stormar ordentligt i politiken och i ekonomin. I USA är det snart presidentval, ett val med stora konsekvenser för hela världen, och USA är också den pågående finansmarknadsbävningens epicentrum. Kapitalismens och nyliberalismens enda väg har lett till stupstocken. Tillåts raset fortsätta kommer miljontals människor att drabbas - allt enligt Chicagoskolans teser som säger att när stålbadet kommer så låt det komma och gör ingenting åt det. Det får bli som det blir. Fast det får det inte alls. Arbetslöshet och social utslagning är redan verklighet för många och kan inte accepteras för fler. Därför måste ekonomin räddas genom socialisering.

I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.

När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".

Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.

Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.

Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.

Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?

Öppet brev till Sahlin och Österberg

Mona Sahlin och Sven-Erik Österberg!

Ni är ordförande respektive riksdagsgruppsledare för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Tillsammans med Thomas Östros är ni de mäktigaste svenska politikerna, därför att oavsett om högern nu sitter vid makten, är ni också ledarna för den parlamentariska delen av arbetarrörelsen, som totalt har cirka två miljoner medlemmar. På era axlar vilar Sveriges framtid, folks väl och ve. Det är ett oerhört ansvar, ett ansvar som av flera av era företrädare har kunnat bära bara därför att de har haft sina värderingar kristallklara för sig. De har vetat när det var läge att kompromissa och när uppgörelser var oacceptabla. De, Tage Erlander, Ernst Wigforss och Olof Palme, var genuina socialdemokrater - förvisso inte i alla och inte i flera viktiga frågor; medvetenheten om att jämlikhet handlar om mer än klass har vuxit sedan deras tid, fast ännu är inte heller den på en acceptabel nivå. Det frånsäger emellertid inte på något vis er från plikten att kämpa för arbetets rätt mot kapitalet.

Idag kan vi läsa att du, Mona Sahlin, och du, Sven-Erik Österberg, kommer att trumfa igenom er personliga och obegripliga hållning att Lissabonfördraget skall ratificeras innan Claes Stråths utredning om konsekvenserna för fackföreningsrörelsen av EG-domstolens utslag i Vaxholms- och Rüffertmålen är klar. Inte för att utredningen är tillräcklig, inte på något sätt. Den berör bara påverkan på svensk lagstiftning, inte på europeisk. I dagsläget, på grund av ovan nämnda domar, vet ingen exakt hur arbetarrörelsen kommer att i framtiden kunna försvara arbetsvillkoren och lönerna. Fast varningstecknen finns där. Självaste EU-kommissionen, genom Margot Wallström, anser att EG-domstolens praxis inte på något sätt kommer att förändras bara för att Lissabonfördraget träder i kraft, och professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, säger att de grundläggande friheterna fortfarande, med Lissabonfördraget som gällande författning, kommer att vara det "nålsöga" genom vilket alla grundläggande rättigheter så som strejk- och konflikträtt måste pressas.

Givet denna osäkerhet och två tunga rösters bedömning att Lissabonfördraget inte erbjuder den säkerhet som ni, Sahlin och Österberg, säger er eftersträva för strejkrätten är det alltså fullständigt ofattbart hur ni kan forcera fram en ratificering nu - före presentationen av Stråths utredning, innan ni ens vet hur svensk lagstiftning måste justeras och innan ni ens har kommit med egna förslag. Istället har ni mage att skylla på regeringen. Efter att ha tillkännagivit att partiet kommer att rösta "ja" när frågan kommer upp i riksdagen har ni bara en enda kommentar, yttrad av Österberg: "De rapporter vi har fått tyder på total passivitet från regeringens sida." Som om det vore en överraskning. Som om det inte säger sig självt att en högerregering tar alla chanser att försvaga facket. Som om inte högerns passivitet - om något - borde vara det som skulle ha fått er att tänka tanken att här ligger en hund begraven.

Ännu kan dock förnuftet segra. Gör halt och gör om. Stoppa ratificeringen. Ställ krav på att arbetsrätten skall vara till fullo utredd och garanterad innan ni trycker på ja-knapparna i riksdagen. Jag lovar att den dag det sker, den dagen kommer ni att få se en helt annan aktivitet hos den borgerliga regeringen. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över er två som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Just det. Er två. Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis ordförande och dess gruppledare i riksdagen.

PS Till er socialdemokratiska riksdagsledamöter som stred för en vettig politik. All heder till er - men inte än. Inte förrän ni visar det mått av integritet och den starka ideologiska förankring vi alla krävde av de liberala riksdagsledamöterna i FRA-frågan. Begär offentligt i riksdagen att frågan skjuts upp och om så inte blir fallet - rösta "nej" när beslutet skall tas.

Uppdatering: Fler kommentarer om beslutet finns på Aftonbladets ledare, samt på Morgan Johanssons, Calle Fridéns, Bo Widegrens och Jasenka Mauzer Åkerlunds med fleras bloggar.

"Arga föräldrar, nöjda företagare och vilsna patienter"

Ja, så hälsar DN.se (Stockholmsavdelningen) oss välkomna till temasidorna på internet om Vårdval Stockholm. Undrar om de där uppe i DN-skrapan verkligen har förstått vilken träffande beskrivning det är!

För att hitta det hela, gå in här och scrolla ned en bit i mittenkolumnen. När du ändå är inne på dn.se, läs även artikeln om vårdcentralen som måste stänga därför att patienterna är för gamla och sjuka! Kom sedan inte och säg något annat än att Vårdval Stockholm måste rivas upp - åtminstone inte om du har ett hjärta i kroppen.

Go Björklund!

Björklund om privatägda skolor:

"Den fria marknad som råder är inte bra."

"Det är horribelt att skattepengar skall gå till det här."

"Jag tycker det råder en osund konkurrenssituation. Privata företag ger sig in på utbildningar med låga omkostnader och så låter de kommuner få stå för dyrare utbildningar."

"Principiellt är vi emot friskolor."

Nu vore det välkommet om citaten ovan hade kunnat tillerkännas utbildningsminister Jan Björklund. Fast så är självklart inte fallet. Orden är yttrade av Sölvesborgs socialdemokratiska kommunalråd, Hélene Björklund. Det gör dem emellertid inte mindre tankeväckande. Således: Go Björklund (s)!

Källor: http://www.sr.se/cgi-bin/blekinge/nyheter/artikel.asp?artikel=2341822
http://www.sydostran.se/index.68150---1.html