Ulvskog till Bryssel - vem går till 68:an?

Ulvskog till Bryssel
Partisekreterarens besked att hon kandiderar till EU-parlamentet tar jag emot med blandade känslor. Marita Ulvskog är en av de socialdemokrater i ledande ställning jag har allra störst politiskt förtroende för. Hon är klok, intelligent och har en robust ideologisk kompass. Ett mycket talande exempel är några korta intervjuer i ett partiutskick tidigare i år med flertalet kända socialdemokrater. De tillfrågades om vad som känntecknar en demokrati. Alla svarade något i stil med "det är när man får säga det man vill, när man kan slåss för sin meningsmotståndares rätt att uttrycka sin åsikt"- alla utom Ulvskog. Istället för att falla i denna liberala fälla sade hon ungefär så här: "Det är när vanliga människor har makt över sin vardag och över samhället." Ur det socialdemokratiska perspektivet har hon så rätt. Den makten, över vardagen och över samhället, förutsätter självfallet politisk demokrati men också social och ekonomisk demokrati. Genom sitt svar var Ulvskog därför den enda som visade prov på den egentligen elementära uppfattningen.

Vad gäller själva kandidaturen, vad Ulvskog kan uträtta i EU-parlamentet, är jag försiktigt positiv. Hon har ett mycket välbehövligt och efterlängtat nyktert - och socialdemokratiskt - synsätt på den Europeiska unionen. Hon kompromissar inte om demokratisk socialism bara för att besluten fattas i Bryssel. Hon är ingen vän av EU-militär, EMU eller nyliberala grundlagar. Hon brinner inte för överstatlighet och enhetlighet till vilket pris som helst. Likväl kommer det inte att vara Ulvskog och Anna Hedh som skriver det Europapolitiska programmet. Jag är orolig för att kretsen kring Mona Sahlin kommer att precis som hittills (?) kringskära Ulvskog och en stor portion av det som kunde och borde vara ordentlig vänsterpolitik. Kravet på ledningen är därför glasklart: se till att utrusta Ulvskog och Hedh (som också hon måste hamna på valbar plats) med ett rejält mått av politisk frihet och svängrum. Låt den konstruktiva EU-kritiken återerövra sina självklara centrala plats i socialdemokratin. Så kan vi få både en förnuftig politik och röstframgångar.

Vem går till 68:an?
För den icke invigde är 68:an en benämning på det socialdemokratiska partihögkvartet, som är beläget på Sveavägen 68 (därav namnet) i Stockholm. Rubrikens fråga handlar naturligtvis om Ulvskogs ersättare på partisekreterarposten. I Aftonbladets webartikel omnämns Peter Hultqvist som en tänkbar kandidat. Jag tycker att han är en utmärkt politiker. På sin blogg har han många kloka inlägg och han vågar också kritisera partiets politik, ofta från vänster. Så länge inte han, liksom Ulvskog, tas in för att dämpa berättigad kritik mot partiledningen, så länge han inte blir en gisslan mot alla kärleksfulla kritiker, är han ett utmärkt val. För sin klarsyn. För sitt mod. För sin entusiasmerande personlighet. Men bara om han behåller sin integritet. Morgan Johansson är annars en tänkbar kandidat - av samma skäl och med samma förbehåll.

Bo Lundgren (m) har räddat den svenska välfärden - två gånger

Idag skriver New York Times om hur det begav sig i Sverige i början av 1990-talet när vårt ekonomiska system sånär brakade samman. Skatteminister och ansvarig för finansmarknaderna var vid den tiden en viss Bo Lundgren (m). Han är väl idag mest känd för sitt dåliga eftermäle, något som på sätt och vis är oförtjänt. Få borgerliga politiker har nämligen bättre än Lundgren bidragit till välfärdens räddning - och det två gånger!

Den första gången han ryckte in var just under bankkrisen 1992. Genom att nationalisera banker och samtidigt, vilket den socialdemokratiska oppositionen krävde, se till att dessa åtminstone i hög grad återbetalade pengarna staten pumpade in i dem, såg han till att finansmarknaderna höll sig kvar ovanför vattenytan. På sikt räddade det välfärden.

Den andra gången Lundgren var räddare i nöden var under valrörelsen 2002. Med honom vid rodret gjorde moderaterna gjorde sitt sämsta val på 30 år och socialdemokraterna kunde stärkta komma tillbaka till makten. Därmed blev det då inte tal om några 130 miljarder kronor i skattesänkningar och välfärden fick leva vidare.

Alla goda ting äro tro, heter det. Jag väntar med spänning på Lundgrens nästa insats.

Dyrast kläder i ESF-demonstrationen

På grund av forskningsarbete kunde jag inte delta i ESF:s seminarieverksamhet. Istället fick jag trösta mig med lördagens härliga demonstration. Jag gick tillsammans med andra s-studenter och SSU:are från hela landet den tre timmar långa marschen genom Malmö. Så här i efterhand, och med tanke på att en del demonstranter var till åren komna, var rutten överdrivet tilltagen. Fast det var kul ändå!

Vid ett tillfälle gick jag ut ur tåget och ställde mig med ryggen mot Operan för att kunna beskåda det framifrån. Deltagarna kom nämligen norrifrån på Fersens väg mot den plats jag stod på. Den som har varit i Malmö vet att framför Operan finns en stor öppen plats (läs "torg"). Där passade sju, åtta (tio?) piketbussar på att ställa sig i en oklanderlig uppställning. Kring fordonen samlades en hel del poliser. Det hela hade inte varit det minsta roligt om det inte vore det för som utspelade sig på Operans maffiga balkong som vetter mot torget och Fersens väg och därmed även mot själva tåget. På den satt nämligen fullt med finklädda herrar och damer som med lätt uppspärrade ögon och bekymrade miner betraktade marschen komma mot dem.

På så vis blev det en klassisk bild: Polisen som visar musklerna och ställer sig som en mur framför överklassen vilken lätt oroad ser folkmassorna närma sig.

Tilläggas bör naturligtvis att det på intet sätt var bäddat för konflikt; den planerade demonstrationsrutten gick helt enkelt förbi Operan, och torget utgjorde en perfekt parkeringsplats för polisen. Operabesökarnas oro får väl i bästa fall betraktas som ett utslag av dåligt samvete.

Därefter gick jag i motsatt riktning mot tåget och passerade således samtliga deltagande organisationer. Det var en härlig syn - så bred och mångfacetterad den europeiska vänstern, arbetar- och miljörörelsen är! Emellertid fanns det ett par inslag jag helst hade kunnat vara utan. Ett av dem, planka.nu (1), visade sig bjuda på dagens andra underhållande moment. Det förhöll sig nämligen så att den troppen skilde ut sig från de flesta andra. Utan tvekan hade dess deltagare tågets dyraste kläder. Således är det alltså så att de som förmodligen lättast kan avvara tåg- eller bussbiljettspengarna också är de som är minst villiga att hosta upp dem - förutsatt att de inte har snott även kläderna förstås. Man tar sig för pannan.

(1) Inte på grund av visionen om avgiftsfri kollektivtrafik utan för den osolidariska och helt oproduktiva metoden, plankning.

Under den fria prissättningens ok

Sedan 1999 är prissättningen för tandvård fri. Tanken var att det skulle minska kostnaderna för patienterna. Tanken var fel. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen borde skämmas - åtminstone för att den vägrade att åtgärda misstaget genom en återreglering.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag här på bloggen om hur privattandläkare tjänar grova pengar på sitt yrke; i ett SVT-reportage tillfrågades privattandläkaren Mats Bernhold, som varje år plockade ut två miljoner kronor i aktieutdelning från sitt bolag, varför han inte kunde tänka sig att sänka priserna. Svaret blev: "Jag tycker inte det. Då får vi ju ännu fler patienter." Som om det vore fel. Som om inte de där två miljonerna skulle räcka för både en tandläkares och en tandsköterskas årslön.

Igår redovisade SvD en granskning av tandsvårdspriserna hos folktandvården runt om i landet. Skillnaderna är groteska. För helkäksimplantat är referenspriset 15 907 kronor - ändå är samma ingrepp 12 000 kronor dyrare i Stockholms län och kostar hela 40 166 kronor på Gotland. Privattandläkarnas prissättning är betydligt svårare att granska, men i snitt ligger de, enligt Praktikertjänst, tio procent högre än Folktandvårdens. Fast också där finns stora skillnader.

Att tandvård har skiljts från annan vård är djupt olyckligt - och obegripligt. Så som tandvården fungerar, oreglerad, konkurrensutsatt, med patienter som snarare är konsumenter, så förlorar hela samhället på den. Det blir särskilt dyrt för vårdtagaren men guld i mun för utföraren. Men så här får det helt enkelt inte gå till. Det är dags att frigöra oss från den fria prissättningens ok. Det är dags att införliva tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Att göra det skulle kosta ungefär 20 miljarder kronor - mindre än hälften av den summa högerregeringen har sänkt skatten med för de allra rikaste.

Så kom inte, Reinfeldt och Hägglund, och säg att vi inte har råd...

Panikacceleratorn

Med anledning av all oro som de kommande experimenten i partikelacceleratorn i Cern förorsakar föreslår jag att utrustningen byter namn till panikacceleratorn.

Läs mer på SvD, HD, AB, DN

Nyfikna blå

På dagens DN-debatt skriver de före detta partisekreterarna Lars Stjernkvist (s) och Håkan Wåhlstedt (mp) om regeringsbildandet efter 2010 års val. Kontentan är att socialdemokraterna och miljöpartiet bör utforma ett gemensamt program på ett sådant sätt att det "snarare underlättar än försvårar" en eventuell samverkan med ett borgerligt parti.

Det betyder i praktiken att programmet blir mittenpolitiskt inriktat - mer borgerligt. Att herrarna Stjernkvist och Wåhlstedt föreslår detta kan bara bero två ting: antingen vill de ha en mittenpolitik eller så struntar de i politikens innehåll så länge makten säkras. Bägge möjligheter är lika motbjudande.

Fast visst får de före detta partisekreterarna vara precis så nyfikna blå de vill - men helst då inte med bibehållna partimedlemskap.

Bloggat: Ett hjärta rött, Motvallsbloggen

En lesbisk cirkus

Jag kunde inte bara undanhålla er den här krönikan i studenttidningen Lundagård av Mimmi Nilsson (1). Den är nyttig läsning långt utanför studentvärlden.

"En cirkus har kommit till universitetet och dragit ett tiotal nyfikna och häpna åskådare. Men det rör sig inte om någon vanlig cirkus. Nej, det är en lesbisk cirkus som jag och min flickvän högst ovetandes sätter upp genom vår omfamning i caféet på Språkcentrum, och där den stora finalen, huvudnumret, är en kyss. Vi tittar upp och möts av våra åskådares blickar som inte viker undan för våra. De står kvar som om det vore det mest naturliga i hela världen att med öppen mun och stora ögon betrakta två personer som kysser varandra.

Fattas bara sockervadd och ballonger.

Jag och min flickvän har länge varit medvetna om att om vi kysser varandra i offentliga miljöer så kan vi råka ut för saker; lesbiska kvinnor blir hånade, misshandlade och våldtagna. Vi har vant oss vid rädslan för våld. Vi har vant oss vid att folk fäller kommentarer om oss "..." Vi har vant oss vid att folk glor. Ändå, när jag tog med min flickvän till Språkcentrum för att visa henne var jag pluggar var jag naiv nog att tro att det skulle vara annorlunda. Om även du väntat dig högt i tak, i mer än ordagrann bemärkelse, så är risken stor att du blir besviken.

En gång yppade jag en högst kontroversiell åsikt, nämligen den att barnlitteratur generellt är heteronormativ och svarades av en kursare att 'Ja men vadå, ska man verkligen lära barn om sånt där?'.
Sånt där.
Såna som jag.
Såna där håååmosexuella.
Såna man kan stanna och titta på.
'Dem' man pratar bakom ryggen på eftersom de ändå inte finns bland 'oss'.
Men vi finns och vi är många. Och det ska synas. Så sätt upp din egen håååmosexuella cirkus i höst. Snart är vi kanske inte längre någon exotisk sevärdhet."

(1) Krönikan i dess fulla längd finnas att läsa här.

Våldtäkt

Ett nej är inte alltid ett nej. I alla fall tycker inte tre nämndemän i Mölndals tingsrätt det. Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen när jag läste tidningen i morse. Artikeln beskrev hur en ung kvinna blivit våldtagen av en ung man. Hon hade vid upprepade tillfällen sagt nej och dessutom kämpat för att hålla ihop sina ben. Men han var sugen. Hon hade lagt sig i sängen i underkläder – då kanske hon hade ändrat sig?

Han var medveten om att hon inte ville. Han fick pressa isär hennes ben. Nämndemännen tyckte att hennes beteende talade för att hon hade ändrat sig. Det tyckte inte den lagfarne domaren. Det tycker inte jag heller. Hennes beteende, att hålla ihop benen, talar snarare för motsatsen. Det har i tidigare praxis varit tillräckligt för att fälla någon till våldtäkt – att kvinnan kämpade för att hålla ihop benen. Att dra isär benen betraktades som våld. Att försöka hålla ihop dem var tillräckligt motstånd. Bevisfrågorna är inte heller problemet – mannen uppger att han upprepade gånger hört henne neka.

Problemet måste vara förutfattade meningar hos nämndemännen. Förutfattade meningar om hur en man vet om en kvinna vill ligga med henne eller inte. Upplysningsvis kan jag informera nämndemännen och andra som undrar att nej betyder nej. Oavsett nämndemännens åsikter om kvinnligt beteende. Löst tyckande har inte i en domstol att göra. Man kan tycka vad man vill – men ska följa gällande rätt. Här struntar man i praxis i ett klart bevisläge. Man tar sig för pannan. Låt oss hoppas att även hovrätten gör det.

Göteborgsposten