Äntligen!

I dagens upplaga av Kommunalarbetaren säger Sven-Erik Österberg, ansvarig för partiets arbetsmarknadspolitik, att: "Vi utesluter ... inte att vi kommer att vilja skjuta på behandlingen i riksdagen av det nya EU-fördraget. Regeringen måste innan dess agera. Vi måste ha rättsligt bindande garantier för den svenska modellen."

Det är ett mycket glädjande besked! För det är nu och bara nu vi har chansen att rädda arbetets rätt i EU. Jag har varit mycket orolig över socialdemokratins tystnad och dess och LO-styrelsens märkliga tro att en hastig ratificering av Lissabonsfördraget skulle lösa alla problem. Man har fått för sig att strejkrätten i och med det nya fördraget likställs med de grundläggande friheterna, till vilka EG-domstolen hänvisade när den avgjorde Vaxholms- och Rüffertmålen. Men så är ju inte fallet.

På en direkt fråga av den vänsterpartistiske EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson om Lissabonfördragets eventuella påverkan i positiv riktning på grundläggande sociala och fackliga rättigheter svarade EU-kommissionens representant, en viss Margot Wallström, så här: "När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande."

Professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, är inne på samma linje. Till det skånska socialdemokratiska partidistriktets tidning sade han så här tidigare i vår: "Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget". Idag säger Eklund till Kommunalarbetaren: "För att få garantier som har rättslig verkan för den svenska modellen krävs att dessa skrivs in i EU-fördraget."

Således: Kommissionen, EG-domstolen och oberoende juridisk expertis skiljer på "grundläggande rättigheter", som strejkrätt, och "grundläggande friheter", som tjänsters och kapitals rörlighet. Friheterna väger tyngre. Så är det i det nuvarande fördraget och så förbli det i det kommande - om ingenting görs i fördragstexterna.

Varför vägrar Lundby-Wedin att inse detta? Varför vägrar hon ställa krav på EU? Varför vägrar hon att göra det enda som skulle kunna få EU i rätt riktning - rejäla krav på förändringar i fördragen? Och varför frånsäger hon sig den enda möjligheten att driva igenom dessa - ett ultimatum till den svenska borgerliga regeringen?

Men nu tycks åtminstone partiet vakna till liv - äntligen!

Konsekvenserna av uranbrytning

Jag fortsätter mina ansträngningar om att få in frågan om uranbrytning i kärnkraftsdebatten. Som jag sagt här tidigare och som jag antagligen kommer att säga igen så är det inte reaktorerna eller slutförvaringen jag främst vänder mig mot när jag hör folk förespråka en utbyggnad av kärnkraften i Sverige - Det är gruvorna! Greenpeace har ett informativt bildspel som jag därför vill tipsa om. Bilderna som är tagna av den tjeckiske fotografen Václav Vašků kombineras där med korta informativa texter om uranbrytningens negativa konsekvenser. Bildspelet hittar ni här!

Jag passar även på att länka till mina tidigare inlägg i ämnet:
Kärnkraftsfrågan
Kärnkraften

Det bästa jag hört på länge

Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson, Urban Ahlin, och de kristna socialdemokraternas ordförande, Peter Weiderud, skräder inte orden på dagens SVD-brännpunkt i sin kritik av den borgerliga regeringens Irak-politik. Förtjänstfullt dissekerar de den svenska högerns tystnad och påpekar att när det väl begav sig stödde både major Björklund och Carl Bildt den folksrättsvidriga invasionen. Med skärpa konstaterar de vidare att huvudansvaret för och finansieringen av återuppbyggnaden ligger på de krigförande länderna USA och Storbritannien.

Jag är minst sagt positivt överraskad över artikelns tydlighet: Sverige "ska inte vara städpatrull till USA"! Fortsätt så - också i fråga om inrikespolitiken, om jobben, socialförsäkringarna, skolan och vården. För det här, det var tamejfan det bästa jag hört på länge.

Sören sviker

Sören Wibe var tidigare ordförande i föreningen ”socialdemokratiska EU-kritiker”. Under många år kritiserade han med förtjänst partiets naiva syn på EU. För en tid sedan lämnade han emellertid socialdemokraterna med buller och bång i artikel på DN-debatt. Jag beklagade det beslutet. Sedan dess har det spekulerats vilt åt vem han skulle erbjuda sina tjänster. Idag kom beskedet: han blir, tillsammans med Agneta Eriksson, junilistans nya partiledare.

Junilistan är kritisk till EU:s nuvarande utveckling. Men inte från vänster. Junilistan är tvärtom ett litet ekonomistiskt mitten-högerparti. Dess EU-kritik är uppenbart väsenskild från vänsterns, som aldrig har präglats av isolationism eller bristande vilja till samarbete. Denna handlar istället om formerna, villkoren, för ett sådant samarbete. Den påpekar att EU av idag är ett borgerligt och odemokratiskt projekt, där en kommission och en författningsdomstol besitter alldeles för mycket makt på grund av en liberalkonservativ konstitution. Den ställer sig frågande till hur socialdemokrater kan acceptera denna konstruktion på EU-nivå men inte i Sverige.

Sören Wibe sviker dessa ideal när han lämnar socialdemokraterna för junilistan. Han inträder i ett sällskap bestående av många uttalat liberala och konservativa politiker. Hade han menat allvar med sina demokratiskt socialistiska värderingar hade han antingen stannat kvar eller gått in i vänsterpartiet. Nu försitter han istället alla möjligheter till en konstruktiv vänsterpolitik. Det är oerhört trist.

Slogans

Miljöpartiet är inne i en förnyelsefas (se tidigare inlägg om förslag till förändrad grundlag och om att stöta bort sina kompisar). Och vad vore väl då mer passande än en ny uppsättning slogans? Här är några uppslag:

"Förr hade vi bara goda idéer - nu har vi makten istället.
Miljöpartiet"

"Makten framför allt!
Miljöpartiet"

"Ty riket skall bli vårt och makten och härligheten i evighet.
Miljöpartiet" (1)

"Rösta på miljöpartiet - de (gröna) liberalerna!"

"Nyfiken blå.
Miljöpartiet"

"Med oss som vänner behöver man inga fiender.
Miljöpartiet"


Uppdatering (23/5):
(1) Denna slogan kan med fördel användas inför kyrkovalet 2009. Här kommer ett annat förslag, till EU-valet samma år:

"Förr ville vi ut ur EU - nu vill vi in i regeringen.
Miljöpartiet"

Är det så att man fortfarande vill köra samma stil som i 2006 års val skulle man kunna tänka sig nedanstående:

"Vi är gröna.
Inte blå.
Eller?

Miljöpartiet"

Samlade betraktelser

Gårdagen var händelserik. Nedan följer samlade betraktelser över tre av skeendena.

På DN-debatt gjorde miljöpartiet gemensam sak med de fyra högerpartierna i fråga om grundlagsutredningen. Förslagen är en räcka klassiskt liberala tankar. De fem partierna vill inskränka politikens makt till förmån för juridiken. Det är från miljöpartiet naiv tro och från de fyra allianspartierna en välkalkylerad strategi för att förflytta arenan i många viktiga från från folkvalda till jurister. Man säger att domare är bättre än folkvalda på att garantera enskildas fri- och rättigheter. Men för det finns inga garantier. Det är lagarna som avgör. Och det finns ett starkt värde i att de ytterst ansvariga skall kunna bytas bort i ett val, men det är omöjligt i ett juridikaliserat system. Ytterst är det en fråga om synen på politisk demokrati. Miljöpartiet har nu definitivt inrättat sig i den liberala fållan. Så mycket för den "unika" gröna ideologin...

Det är klart att papperslösa och gömda skall ha rätt till en bra vård i Sverige. Det handlar om mänskliga rättigheter, om det mänskliga värdet. Så enkelt är det. Och vi har råd med det här och nu - och i ännu högre grad om högerns gigantiska skattesänkningar för de rika rullas tillbaka. Jag skäms för att det verkar som om mitt parti velar i frågan.

Betydligt mer glädjande än ovanstående är svenska folkets stöd till vårdförbundets strejk. Hela 73 procent av befolkningen anser att den är rätt och riktig. Det är hög tid för landstingen att ge sjuksköterskor och biomedicinska analytiker den lön de förtjänar.

Under Sions kalla stjärna

Av Björn Afzelius, en av Sveriges vassaste pennor och skarpaste röster, om en stat, Israel, som ockuperar en annan, Palestina, och förtrycker dess folk. Jag tänkte att det kunde passa så här vid tiden för Israels födelsedag.

Vi var i höjd med Saloniki när molen gled isär
och vi såg Egiska havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovärld,
när vi flög över de nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pireus och landa' i Athen.
Staden låg där, vit och lockande i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se de sista nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestinier.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den grekiska regeringen.
Men jag försökte kultivera mig i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern,
och vi talade om våra resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern
stod och upphöjde oss till mördare i TV.
Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att de som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dem i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier
och bland agenter från Mossad som köpte vykort.
Men alla ville ändå resa - det fanns ju trots allt en båt -
och ingen orkade längre räkna dem som stupat.
Så, i gryningen, kom beskedet, som vi alla visste komma,
om att fartyget sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.

Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.

Förbaskade självklarheter

Detta inlägg borde vara överflödigt. Men efter att ha läst och lyssnat på en del kommentarer i media om vårdförbundets strejk måste det ändå sägas. Trots att det rör sig om förbaskade självklarheter.

Personal som arbetar med människor, särskilt inom rättsväsende, räddningstjänsten, vård och omsorg, har från början ett sämre utgångsläge när de tar strid för rättvisa löner och arbetsvillkor.

För det första: När det går till strejk kommer ett stort antal människor att bli lidande - men det har inte sjuksköterskor, undersköterskor och personliga assistenter någon skuld i. De har precis lika stor rätt som vem som helst, inklusive manusförfattare till amerikanska komediserier, att stå upp för anständiga förutsättningar. Det är därför frånstötande att vårdförbundet tvingas svara på frågor och bemöta ifrågsättanden i radio, TV och tidningar om det moraliskt riktiga i att låta sjuka människor få vänta på vård. Och dessutom är det, som s-studenters ordförande Kajsa Borgnäs påpekar, inte strejken, utan "urholkandet av våra gemensamma resurser, slöa ambitioner med välfärden och skattesänkningar i de borgerligt styrda landstingen som är det".

För det andra: Personal inom offentlig sektor kan inte fullständigt tas ut i strejk. Aktsjukvård, barnsjukvård och nödvändig omsorg måste alltid finnas tillgänglig. Därför blir inte varslen lika massiva som de kan bli i industrin, transportsektorn och Hollywood.

För det tredje: Eftersom majoriteten av offentliganställda är kvinnor kommer genusdimensionen naturligtvis in. Jag menar att det är oanständigt att förvänta sig att anställda inom vård och omsorg skall tvingas subevntionera dessa verksamheter genom låga löner. Det hade aldrig hänt om majoriteten av de anställda hade varit män.

Nacka - nattväktarstaten

Moderatstyrda Nacka kommun har sedan en månad tillbaka ingen kommunal hemtjänst. Allting, rubbet, är utlagt på privata företag. De anställda och dem som anlitat kommunal service fick vackert söka sig till andra arbets- respektive vårdgivare. Men dessa arbetsgivare är skumma typer. Av 50 av kommunen godkända företag hade 23 inte lämnat in årsredovisning till Bolagsverket, 35 saknade kollektivavtal, 12 betalade ingen eller en mycket låg pensionsavgift och 11 betalade ingen moms. Ett fåtal andra gjorde sig också skyldiga till andra oegentligheter.

Först tänkte jag mig rubriken "Nacka - ett mini-Amerika", men så slog det mig att de flesta lokalmyndigheter i USA har åtminstone någon slags service. Fast så icke Nacka: Svensk höger har alltså till sist lyckats överträffa amerikansk borgerlighet.

Jag håller med!

På dagens DN-debatt skriver Sjöstedt, Brink och Ohly om allt det socialdemokraterna borde tycka och göra. Och jag håller med, från början till slut.

Regnigt första maj

I ett grått och regnigt Lund firade vi socialdemokrater i Lund första maj med sedvanliga tal och demonstration. Årets huvudtalare var Margareta Winberg, som höll ett eldigt tal om orättvisor, fattigdom, kapitalets makt och jämställdhet. Undertecknad talade själv (efter en stunds total panik eftersom det inte gick att skriva ut talet på grund av galen skrivare) om borgarnas jakt på de sjuka och arbetslösa. Borgarnas skamförslag till en ny sjukförsäkring och deras tomprat om mer pengar i plånboken. Att de låter de sjuka betala för kalaset. Att den som kan utföra något lämpligt arbete, oavsett var i landet arbetet finns, blir utan ersättning. Inga sociala hänsyn tas. Det är bara att packa väskan. Om att förslaget inte bidrar till att skapa någon arbetsförmåga. Det skapar bara utanförskap och minskad trygghet och sorterar bort människor. Vad tjänar det till att lägga ansvaret för arbetslösheten eller sjukdomen på individen när roten till problemet finns någon annanstans? Demonstrationen samlade cirka 280 personer och det kan ha varit omkring 600 personer i Folkets park. Trots vädret (regn är känt för att vara klasskampens fiende nr 1) en god uppslutning i ett borgerligt, regngrått Lund. I Sydsvenska dagbladet kan man läsa om demonstrationen. Artikeln är för övrigt ett exempel på att man inte ska tro på allt man läser i tidningen.