Av Björn Afzelius, en av Sveriges vassaste pennor och skarpaste röster, om en stat, Israel, som ockuperar en annan, Palestina, och förtrycker dess folk. Jag tänkte att det kunde passa så här vid tiden för Israels födelsedag.
Vi var i höjd med Saloniki när molen gled isär
och vi såg Egiska havet klart och tydligt.
Det var en skönhet utan like, nästan som i en sagovärld,
när vi flög över de nordliga Sporaderna.
Vi rundade Pireus och landa' i Athen.
Staden låg där, vit och lockande i solen.
Men jag stanna' vid en TV-skärm som stod i ankomsthallen.
Jag ville se de sista nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Jag skulle segla över havet, ner till Haifa från Athen,
med några hundra deporterade palestinier.
Men det var svårt att finna ett fartyg som var till salu för nåt sånt
på grund av pressen på den grekiska regeringen.
Men jag försökte kultivera mig i väntan på besked,
så jag drev omkring en del i kvarteren runt Omonia.
Jag såg bouzoukidans i Plaka, jag såg det slitna Parthenon.
Och varje afton såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern,
och vi talade om våra resa halva natten.
Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern
stod och upphöjde oss till mördare i TV.
Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet
att de som chartrat båten mördats samma natt.
Man hade sprängt dem i atomer vid en räd mot deras bilar.
Så nu satt vi framför nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
Vi söp oss fulla på hotellet bland tysta palestinier
och bland agenter från Mossad som köpte vykort.
Men alla ville ändå resa - det fanns ju trots allt en båt -
och ingen orkade längre räkna dem som stupat.
Så, i gryningen, kom beskedet, som vi alla visste komma,
om att fartyget sprängts i Larnaca.
Så jag reste från Athen med dödens trötthet i mitt hjärta.
Och på kvällen såg jag nyheterna från Jerusalem.
Och under Sions kalla stjärna såg jag småflickor som fallit,
med blodrosor på blusarna där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna såg jag samma blanka terror
som jag minns den från Warszawa och Berlin.
3 kommentarer:
Ja, vad är det man säger? Ingen vet var piskan svider, så väl som den som själv blivit piskad...
Låten ligger på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=zriUww6AFQ8
Observera att den bygger på en sann händelse!
Varje gång jag hör den här låten, blir mitt hjärta svart och jag får en klump i halsen. Afzelius är djupt saknad av mig, och jag inser att det finns ingen som längre öppet ifrågasätter, kritiserar, och sprider de viktiga budskap till folket som hans sånger förmedlade.
Vi lever i en strutsvärld där politiker inte längre vågar ta en konflikt, och där media inte vågar eller intresserar sig för att ifrågasätta makthavarna längre. En värld där det är mer intressant att förnedra vanliga människor som lever i hoppet om att "bli någon" genom att synas i rutan några avsnitt eller en säsong av någon cynisk "reality"-show, än att engagera sig och ifrågasätta varför i h-e det överhuvudtaget existerar sån dynga och vad det i slutändan gör med folk!
Isabelle, och Rebecka, om ni läser detta, er far var, och är, en stor hjälte som skulle behövas mer än någonsin i en tid där högervindar och fascismen frodas som aldrig förr!
Skicka en kommentar