Detta inlägg borde vara överflödigt. Men efter att ha läst och lyssnat på en del kommentarer i media om vårdförbundets strejk måste det ändå sägas. Trots att det rör sig om förbaskade självklarheter.
Personal som arbetar med människor, särskilt inom rättsväsende, räddningstjänsten, vård och omsorg, har från början ett sämre utgångsläge när de tar strid för rättvisa löner och arbetsvillkor.
För det första: När det går till strejk kommer ett stort antal människor att bli lidande - men det har inte sjuksköterskor, undersköterskor och personliga assistenter någon skuld i. De har precis lika stor rätt som vem som helst, inklusive manusförfattare till amerikanska komediserier, att stå upp för anständiga förutsättningar. Det är därför frånstötande att vårdförbundet tvingas svara på frågor och bemöta ifrågsättanden i radio, TV och tidningar om det moraliskt riktiga i att låta sjuka människor få vänta på vård. Och dessutom är det, som s-studenters ordförande Kajsa Borgnäs påpekar, inte strejken, utan "urholkandet av våra gemensamma resurser, slöa ambitioner med välfärden och skattesänkningar i de borgerligt styrda landstingen som är det".
För det andra: Personal inom offentlig sektor kan inte fullständigt tas ut i strejk. Aktsjukvård, barnsjukvård och nödvändig omsorg måste alltid finnas tillgänglig. Därför blir inte varslen lika massiva som de kan bli i industrin, transportsektorn och Hollywood.
För det tredje: Eftersom majoriteten av offentliganställda är kvinnor kommer genusdimensionen naturligtvis in. Jag menar att det är oanständigt att förvänta sig att anställda inom vård och omsorg skall tvingas subevntionera dessa verksamheter genom låga löner. Det hade aldrig hänt om majoriteten av de anställda hade varit män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar