Rödgrön reda del II

I ett i torsdags redogjorde jag för min åsikt att vi inför 2010 års val bör etablera ett samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet. Jag sade att vi har en god grund för ett sådant samarbete genom att vi alla är motståndare till kapitalism - men också att det föreligger skillnader oss emellan. I detta inlägg tänkte jag tala om en av dessa skillnader.

Miljöpartister hävdar ofta att den enda verkliga skiljelinjen i svensk politik går mellan de gröna och de gråa. Det är både rätt och mycket fel: fel därför att en minst lika viktig åsiktsskillnad står att finna mellan det som till vardags kallas "rött" och "blått" (d.v.s. i princip inställningen till hur ekonomin och samhället skall organiseras) och rätt därför att tillväxttanken dominerar bland oss andra. Vi sätter på något sätt den ekonomiska hållbarheten före den ekologiska. Hos vänsterpartiet och hos oss handlar det om våra viktigaste målsättningar: full sysselsättning och ett klasslöst, demokratiskt samhälle. Och detta projekt är inte gratis! Det finns en tanke om konflikt mellan ekonomi (och i förlängningen möjligheten till jämlikhet och en god levnadsstandard) och ekologi.

Jag vill dock att kravet på ekologisk hållbarhet likställs med kravet på ekonomisk hållbarhet - för i grund och botten är det ju ekologin och jordens resurser som sätter villkoren för människligt liv och således för ekonomin. I folkhälsoarbetet heter det att den som inte vill avsätta tid för motion måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom. Samma princip kan tillämpas för miljön: den som inte vill betala för miljöförbättring måste förr eller senare betala för miljökatastrofer. Oavsett vad man betalar tar det konsumtionsutrymme, men nog låter det vettigare att betala för dubbla skrov på en oljetanker än för sanering av utläckt olja? Satsningar på miljöteknik har ju i sig också fördelen att de både gör världen till en bättre plats att leva på (ekologisk hållbarhet) och bidrar till den ekonomiska tillväxten - låt oss därför styra om ekonomin till detta. På lång sikt kommer ett kraschat ekologiskt system att undandra så mycket konsumtionsutrymme att det blir väldigt litet kvar för sociala satsningar - för att inte tala om hur mycket klyftorna kommer att öka om miljöförstörelsen och klimatförändringarna fortsätter. Det är ju inte så att medelinkomsten idag är särskilt hög på Afrikas horn, där torkan slår till, eller i Bangladesh floddeltan, där en höjd havsnivå kommer att lägga hela städer under vatten.

Jag är inte den ende inom socialdemokratin och vänstern som har börjat tänka i dessa banor. Det finns en växande medvetenhet. Vi börjar inse att hållbarheten måste definieras så att ekonomin, ekologin och det sociala jämställs (1). Men visst finns det en hel del vi kan lära oss av de gröna. I gengäld vill jag att miljöpartiet erkänner konflikten mellan arbete och kapital (d.v.s. mellan vänster och höger) och att den alltjämt är central i politiken (2) - helt enkelt att det finns fler skäl till att vara antikapitalist än miljöförstöringen. För det spelar roll om saker och ting sköts i gemensam regi eller inte, det spelar roll om arbetsrätten är stark eller svag, och det spelar roll om man vill främja individualism eller solidaritet.

Just denna avslutning leder in på en annan fråga, nämligen om hur samhället skall organiseras. Fast den får avhandlas i nästa del av rödgröna reda. Nu måste jag faktiskt sova!

(1) Stark hållbarhetsdefinition kräver att såväl den ekonomiska, sociala och ekologiska utvecklingen måste vara hållbar var för sig. Den svaga definition nöjer sig med att den "samlade" utvecklingen är hållbar, vilket naturligtvis ger utrymme för en situation där ekonomi går bra medan klyftorna växer och miljön blir sämre.

(2) Vilket många miljöpartister alltid har gjort.