Jag är inte pirat men jag stödjer principiellt Piratpartiets (PP) strävan för personlig integritet och mot en storföretagsanpassad upphovsrätt. Samhället är på fel väg när det gäller dessa frågor. Men jag skulle aldrig kunna rösta på piraterna - av två skäl. För det första är jag vänster. Det är inte de. För det andra är den enda skillnaden Piratpartiet skulle kunna göra i EU-valet att minska andelen parlamentariker som slåss för samma sak som de själva. Låt mig förklara.
Enligt Synovates undersökning är det främst unga män som stödjer Piratpartiet. Det förvånar mig inte och egentligen gläds jag över det ökade politiska intresset. Det är sunt. Problemet är att väljarna kommer från "fel håll" - de kommer från riksdagens mest storebrorskritiska partier. För hur klokt är det - egentligen - att straffa Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur klokt är det att överge dem som konsekvent har röstat nej till de nya övervakningslagarna? Det är ju för sjutton (V) och (MP) som har lett kampen mot IPRED och FRA! Vänsterpartiet var visserligen 2005 för dåvarande fildelningslag men har efter en massiv inre opinion tagit sitt förnuft till fånga. Nu är man på Piratpartiets planhalva.
Ni som en gång röstade på Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men som nu funderar på Piratpartiet, ni röstade väl rött eller grönt av en anledning? Och ni tror väl fortfarande på det nödvändiga i en förnuftig och progressiv miljö-, student- och rättvisepolitik? Nu, sedan bokstavskombinationerna av förtryckande lagar har dykt upp, vill ni också försvara er personliga integritet. Det är bra, men inse att de bästa företrädarna i dessa frågor har ni redan i era gamla partier. De ingår redan i partigrupper i EU-parlamentet som slåss för rätt saker. Ta Eva-Britt Svensson, vänsterpartistisk EU-parlamentariker. Hon tvingade nyligen igenom en större öppenhet i EU-parlamentet om ACTA. Delvis beror det säkerligen på att hon är en skicklig politiker, men hon hade aldrig klarat av det om hon hade saknat uppbackning från en större partigrupp (den gröna vänstern) som stödde hennes krav.
Piratpartiet kommer inte att bli vågmästare i EU-parlamentet. På sin höjd kommer man att få ett eller två mandat - av över 700. Kanske tar man ett av dem från (V) eller (MP). Förmodligen stärker man därmed indirekt den konservativa falangen (som i dag har 36 procent av platserna), som med all sannolikhet blir störst även i det kommande parlamentet. Det krävs mycket litet insikt för att förstå att de kommer att strunta i er. Då har man som pirat varken skyddat den personliga integriteten eller fått en vettig miljöpolitik. Och var det verkligen det ni ville uppnå?
DN, SvD
torsdag, april 30, 2009
tisdag, april 28, 2009
Ja till EMU - av politiska skäl?
Lars Calmfors, känd ekonom i den borgerliga regeringens tjänst (1), är en central figur i EMU-sammanhang. Han ledde 1990-talets stora utredning om EMU-medlemskap som 1996 kom fram till att Sverige borde avvakta med att ansluta sig. Under själva kampanjen år 2003 kom han emellertid ut som anhängare till ett fullständigt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.
Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.
Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:
"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)
I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."
Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.
Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!
(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.
Sedan 2003 har Calmfors varit relativt tyst om EMU, men i måndags sade han i en debatt att både de ekonomiska ja- och nej-argumenten har försvagats. Faktum är, menar Calmfors, att det inte finns längre någon ekonomisk anledning till vare sig ja eller nej. Det är förvisso ett kontroversiellt uttalande: för inte så länge sedan slog Exportrådet fast att vi varje år tjänar 30 miljarder kronor på att stå fria från euron. Men samtidigt är det oerhört intressant. Ty om det inte finns några ekonomiska anledningar till ett komplett EMU-medlemskap så återstår, enligt Calmfors, endast de politiska. Frågan är bara vilka.
Med Calmfors egna ord heter det att vi inte "ska gå med för att det går att göra en ekonomiska nyttokalkyl, utan för att den europeiska integrationen är viktig". Vad betyder egentligen det? Ja, för det första bör vi nog i stället för det positivt klingande "integration" och i stället tala om det neutrala "likriktning". För det är det allt handlar om. Notera att jag inte menar att det vore principiellt dåligt om alla européer köpte saker med likadana metallklumpar och pappersbitar och att det stannade därvid. Men så är ju inte fallet - i grund och botten är syftet med EMU och innebörden av "europeisk integration" att alla medlemsländer ska samordna sin ekonomiska politik. Det står inskrivet i unionens regler. Det är som Jonas Sjöstedt (V) sade inför folkomröstningen 2003:
"EU:s valutaunion är skapad just för att människor inte ska kunna välja en annan politik. Det har man gjort genom att lägga makten över valutan i en centralbank där vi inte har insyn, där protokollen hemligstämplas på 30 år och där man inte får lyssna på folkvalda. Instruktionerna, själva politiken, ligger i EU:s fördrag just därför att vi inte längre ska kunna välja att ändra på dem i ett allmänt val. Det är mycket svårt att ändra EU:s fördrag. Och jag menar att det här är grundläggande. Oavsett om man står till vänster eller om man står till höger så är rätten att välja en annan politik, rätten att välja en annan ekonomisk politik, den är grundläggande, och den upphävs till stor del med EU:s valutaunion." (2)
I praktiken betyder det, eftersom fördragen är skrivna så som de är, att politiken förborgerligas. LO krävde till exempel att ett EMU-medlemskap skulle följas av att det varje år avsattes över 10 miljarder kronor från välfärden till buffertfonder som skulle falla ut när avsaknaden av en egen penningpolitik medförde att eventuella konjunkturnedgångar måste hanteras genom statsbudgeten. Karin Pilsäter, ekonomiskpolitisk talesperson för Folkpartiet fyllde i: "Vi på jasidan bör under våren [2003] komma överens om en skiss för stabiliseringspolitiken inklusive ett inflationsmål kan utformas vid ett EMU-medlemskap."
Med Lars Calmfors uttalanden borde EMU-medlemskapet vara dött och begravet för arbetarrörelsen. För som socialdemokrater kan vi knappast göra annat än att betacka oss för den enda "skäl" som återstår: välfärdsslukande buffertfonder och en med den svenska högern, Merkel, Berlusconi och Sarkozy samordnad ekonomisk politik.
Ja-kejsaren är spritt språngande naken. Och det är ärligt talat ingen vacker syn. NEJ till EMU!
(1) I egenskap av ordförande i regeringens finanspolitiska råd
(2) Se http://www.nejtilleu.se/popmoteu/filer/EMU_latar.htm och lyssna på låten "Låt dig inte luras" av Ung Vänster i Örnsköldsvik.
måndag, april 20, 2009
Läs Anna Hedhs blogg nu - kryssa henne den 7 juni
Nu har Anna Hedh, socialdemokratisk EU-parlamentariker och EU-kritiker, börjat blogga på Europaportalen. För er som inte känner till henne så väl rekommenderar jag läsning av hennes inlägg. Och för er som är socialdemokrater och EU-kritiker, eller er som ändå månar om konsumenträttigheter och en god folkhälsopolitik - sätt ett kryss för Anna den 7 juni.
Anna Hedh har under sina fem år i parlamentet visat sig vara en skicklig politiker som dessutom vågar stå för sina åsikter. Till exempel har hon utsetts till årets EU-parlamentariker i folkhälsofrågor och hon var den enda av över 200 socialdemokratiska parlamentariker som vågade rösta nej till Lissabonfördraget.
Skicka en kritisk röst till Bryssel - igen!
www.kryssanna.nu
Anna Hedh har under sina fem år i parlamentet visat sig vara en skicklig politiker som dessutom vågar stå för sina åsikter. Till exempel har hon utsetts till årets EU-parlamentariker i folkhälsofrågor och hon var den enda av över 200 socialdemokratiska parlamentariker som vågade rösta nej till Lissabonfördraget.
Skicka en kritisk röst till Bryssel - igen!
www.kryssanna.nu
fredag, april 17, 2009
De smiter med allt vårt guld!
Så löd en berömd replik i Disneys Robin Hood-film och så löd en rubrik i Efter Arbetet förra våren. Titeln är så gångbar att den får inleda även detta inlägg.
De borgerliga i Stockholmsområdet har bedrivit en mycket aggressiv privatiseringspolitik. Allt, ända in i välfärdens kärna, ska kunna bedrivas i privat, vinstdrivande regi. Att detta oftast är en direkt dålig idé spelar ingen roll. Förhoppningsvis lär emellertid de domar kammarätten meddelade för några dagar sedan om det olagliga i dels försäljningen av Tibble gymnasium och dels av avknoppningen av den kommunala hemtjänsten i Rågsved. Bägge verksamheter såldes för vrakpriser; de pengar, våra pengar, som har betalt uppbyggnaden ska nu i stället tjäna privata vinstintessen. Det är inte rimligt. Därför kräver nu Socialdemokraterna i Stockholm ett stopp på avknoppningar. Det är ytterst välkommet. (SvD)
Den borgerliga regeringen är inne på samma spår som Stockholmshögern. Nyligen presenterade kommunikationsministern ett förslag om att konkurrensutsätta tågtrafiken. Hon gjorde det i strid mot den beprövade erfarenheten man har haft i Europa av tågtrafiksavregleringar, hon gjorde utan att ta hänsyn till Konkurrensverkets bedömning att förslaget inte uppfyllde ett enda kriterium, och hon gjorde det trots att hon borde förstå att det kollektiva resandet riskerar att drabbas. Oppositionen är enig i sin skarpa kritik mot förslaget och i dag skriver Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och Göran Sandström, lokförare och SEKO-ombud, klokt i Svenska Dagbladet om dels det dåliga borgerliga förslaget och dels om den rödgröna vänsterns framtidsinriktade tankar om spårtrafiken. Läs!
De borgerliga i Stockholmsområdet har bedrivit en mycket aggressiv privatiseringspolitik. Allt, ända in i välfärdens kärna, ska kunna bedrivas i privat, vinstdrivande regi. Att detta oftast är en direkt dålig idé spelar ingen roll. Förhoppningsvis lär emellertid de domar kammarätten meddelade för några dagar sedan om det olagliga i dels försäljningen av Tibble gymnasium och dels av avknoppningen av den kommunala hemtjänsten i Rågsved. Bägge verksamheter såldes för vrakpriser; de pengar, våra pengar, som har betalt uppbyggnaden ska nu i stället tjäna privata vinstintessen. Det är inte rimligt. Därför kräver nu Socialdemokraterna i Stockholm ett stopp på avknoppningar. Det är ytterst välkommet. (SvD)
Den borgerliga regeringen är inne på samma spår som Stockholmshögern. Nyligen presenterade kommunikationsministern ett förslag om att konkurrensutsätta tågtrafiken. Hon gjorde det i strid mot den beprövade erfarenheten man har haft i Europa av tågtrafiksavregleringar, hon gjorde utan att ta hänsyn till Konkurrensverkets bedömning att förslaget inte uppfyllde ett enda kriterium, och hon gjorde det trots att hon borde förstå att det kollektiva resandet riskerar att drabbas. Oppositionen är enig i sin skarpa kritik mot förslaget och i dag skriver Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för Miljöpartiet, och Göran Sandström, lokförare och SEKO-ombud, klokt i Svenska Dagbladet om dels det dåliga borgerliga förslaget och dels om den rödgröna vänsterns framtidsinriktade tankar om spårtrafiken. Läs!
torsdag, april 16, 2009
Historien upprepar sig
Så presenterades den borgerliga budgeten i går. Det var en sorglig läsning men samtidigt i vissa delar ett erkännande (om än motvilligt) att det är socialdemokratisk politik som måste till.
Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.
OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.
På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.
SvD
Ingen kan i dag förneka att högerregeringen försatte oss i sämsta tänkbara utgångsläge inför denna kris. Skattesänkningarna, varav lejonparten gick till dem med högst inkomster och störst förmögenheter, gav ingen annan effekt än att regeringen i dag måste låna för att betala för dem. Den stympade a-kassan kommer inte att räcka till när massarbetslösheten griper kring sig: vi kommer att åter få se fattigdom i Sverige. Arbetsmarknadspolitiken har slagits i spillror. Det är förvisso enkelt att erkänna att den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmarknadsåtgärder i flera stycken inte var bra - det var för mycket vuxendagis, där också - men det erkännandet kan inte Anders Borg på något sätt använda som ett försvar för det han gör nu. För i praktiken blåser han upp nonsensåtgärder till en volym vi inte har sett sedan början av 1990-talet. Han gör just det han anklagade socialdemokratin för att göra - skillnaden är att han gör det i långt större skala.
OECD ger enligt Svenska Dagbladet budgeten väl godkänt. Det bör noteras att organisationen tidigare gav Borgs åtgärder underbetyg och att anledningen till att den nu ser positivare på politiken är de anpassningar till socialdemokratins åtgärder som Borg har vidtagit: främst pengar till kommuner och landsting (för den så kallade arbetsmarknadssatsningar har ju visat sig vara mest luft). Problemet är bara att OECD fortfarande, i samklang med Socialdemokraterna (!), kräver bättre och större satsningar på utbildning och infrastruktur. Dessutom kommer pengarna till välfärden alldeles för sent; redan i år räknar kommunerna och landstingen med att de behöver ordentlig hjälp.
På sätt och vis kan man i dag konstatera att verkligheten har hunnit i fatt regeringen. Systemskifte, enorma skattesänkningar för de rika och nedmontering av de sociala försäkringarna är en dålig politik är måhända bra om man vill skapa ökade klyftor. Men det är en mycket dålig politik om man värnar jämlikhet, jobb och välfärd. Och det, tror jag, att svenska folket kommer att märka ganska snart. Liksom det obehagliga faktum att historien faktiskt tycks upprepa sig. Varje gång vi har valt en borgerlig regering har det slutat med fler än någonsin tidigare i arbetsmarknadsåtgärder. Varje gång med en borgerlig regering har klyftorna ökat, välfärden bantats och arbetslösheten stigit. Man tar sig för pannan.
SvD
tisdag, april 14, 2009
Det räcker nu!
Det stod i tidningen i går igen, en mycket kort notis med liten bild, om en massaker i El Salvador: de hade mördat några hundra till. Nu igen. Nu igen!
En kvinna lägger armen om sin man, en gamling tar en liten pojkes hand. Så håller folket på att ena sig så dom kan övervinna fienden. Just precis. Just precis!
Det räcker nu! Miljoner människor ropar det. Det räcker nu! Dom gör de nu.
Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Det räcker nu! Miljoner människor ropar det. Det räcker nu! Dom gör de nu.
Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Sandino börjde för länge sen; han ledde styrkorna mot friheten. Allende kämpade och föll i strid; han gav sitt liv för att ge andra liv - folket liv. Just precis!
I Uruguay, i Guatemala och i Nicaragua, i El Salvador, i Chile och i Argentina är det hoppets vår. Det räcker nu! Hör ni inte att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu. Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Basta ya! El pueblo unido jamais sera vencido!
En kvinna lägger armen om sin man, en gamling tar en liten pojkes hand. Så håller folket på att ena sig så dom kan övervinna fienden. Just precis. Just precis!
Det räcker nu! Miljoner människor ropar det. Det räcker nu! Dom gör de nu.
Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Det räcker nu! Miljoner människor ropar det. Det räcker nu! Dom gör de nu.
Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Sandino börjde för länge sen; han ledde styrkorna mot friheten. Allende kämpade och föll i strid; han gav sitt liv för att ge andra liv - folket liv. Just precis!
I Uruguay, i Guatemala och i Nicaragua, i El Salvador, i Chile och i Argentina är det hoppets vår. Det räcker nu! Hör ni inte att dom ropar det:
Det räcker nu! Dom gör det nu. Mäktigt, som en flodvåg, ska dom resa sig.
Basta ya! El pueblo unido jamais sera vencido!
Sångtexten ovan skrevs av Björn Afzelius 1985. Om han hade levt i dag hade han glatts åt utvecklingen i Latinamerika. För där har folken verkligen rest sig och kastat de nyliberala och diktatoriska oken över ända. I länder som Bolivia, Ecuador och Venezuela har en stor folkmajoritet drivit igenom socialt, politiskt och ekonomiskt mycket progressiva författningar. Allt är inte perfekt, men riktningen är rätt. Och det finns ingen som med hedern i behåll kan säga att vårt eget parti, Socialdemokraterna, efter mindre än tio års regeringsinnehav hade kommit tillnärmelsevis lika långt som de latinamerikanska frihetsrörelserna i skapandet av en jämlikhetspolitik.
Vårt parti har mycket att vara stolt över, men inte heller det är perfekt. I stället borde det söka samverkan med de progressiva krafterna i Latinamerika, stötta dem så väl där som internationellt, och samtidigt också lära sig hur det faktiskt går att besegra högern. För har man kunnat det i Latinamerika, en kontinent för inte så många år sedan pinad av militärdiktaturer, dragen i smutsen av amerikanska imperialism och utarmad av rovgiriga multinationella koncerner, ja, då borde man jävlar i mig kunna göra det här också. Och det vore verkligen på sin plats. För det räcker nu!
(Tidigare publicerad på www.libertas.nu)
lördag, april 11, 2009
Rödgrönt om skolan
Jag läser i morgonens Svenska Dagbladet att oppositionen äntligen ska försöka enas om skol- och utbildningspolitiken. Jag tror att det är nödvändigt, men jag tror samtidigt att det kan bli svårt. Partierna står relativt långt från varandra, inte minst sedan vårt parti, Socialdemokraterna, av någon outgrundlig anledning har anpassat sig till det sämsta av Björklunds batongpolitik. Jag förstår varför man har gjort det, men jag varken respekterar eller accepterar den nya inriktningen. Den bygger på en totalitär och gammaldags kunskapssyn, ovärdigt ett modernt och progressivt samhälle. Däremot, vilket kanske kommer att förvåna en del, motsätter jag mig inte tydliga kunskapskrav i skolan. Jag är inte heller principiellt kritiskt mot kunskapskontroller, och jag är definitivt ingen motståndare till att man i tidiga år agerar för ett barn som annars riskerar att halka efter. Och jag tror egentligen inte heller att någon socialdemokrat skulle hamna på någon annan linje. Problemet är inte skolan som kunskapsborg. Men mer om detta senare.
Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.
Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.
Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!
SvD
(Även publicerad på www.libertas.nu)
(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.
Skillnaderna mellan de rödgröna partiernas skolpolitik är uppenbara. Vänsterpartiet motsätter sig med (all rätt) privatägda skolor (*) medan Miljöpartiet av någon outgrundlig anledning har bejakat dem. Socialdemokratin är splittrad i sin syn, men en bredare majoritet än vad partiledningen tycks tro är djupt principiellt och praktiskt kritisk. Man har sett hur segregationen ökat och kommunkassorna sinat, man har sett hur trots att de privata skolorna finansieras av skatten blir det ofta de kommunala skolorna som får ta hand om bulken av elever som behöver extra resurser, och man är (ursäkta uttrycket) jävligt trött på den ständigt ökande reklamen om mer eller mindre nonsensutbildningar på gymnasienivå. Lyckligtvis tycks det komma signaler från (MP) att man har förstått att det hela har gått alldeles för långt. En sådan svängning är inte bara välkommen - den är nödvändig. En rödgrön skolpolitik kan aldrig ta sin grund i världens mest nyliberala driftssystem av den offentliga skolan.
Betygen har, konstigt nog, seglat upp som en annan stridsfråga. Partiet (vårt alltså) accepterade tidigt den borgerliga tanken att om ju fler och ju tidigare betyg, desto bättre. Man gjorde det därför att man ville nå en bred överenskommelse och försöka hindra att betyg sattes redan i första klass. Tanken var möjligen lovvärd men å andra sidan rätt korkad. Trodde Sahlin och Granlund verkligen att Björklund skulle nedlåta sig till att komma på samma linje som Socialdemokraterna? Ja, till och med när Socialdemokraterna redan hade givit honom hela handen och gjort en rejäl positionsförflyttning? Här borde partiet backa och i stället för betyg diskutera just kunskap och kunskapsutvärdering och -utveckling utifrån ett forskningsmässigt perspektiv. (Och i det ingår knappast många och tidiga betyg.) Därmed tillbaka till skolan som kunskapsborg.
Jag kan inte för mitt liv begripa att den rödgröna oppositionen inte rätar på ryggen i skoldebatten. Forskningen står ju på vår sida - den pedagogiska disciplinen är i princip enig med oss om synen på betyg (kritisk) och många privata skolor (kritisk). Nog torde väl det kunna ta skruv i debatten? Låt oss i stället för att dansa efter den Björklundska bajonetten formulera en skolpolitik efter modern vetenskap och ett klassiskt utbildnings- och bildningsideal, med sunda kunskapskrav, med sunda sociala inslag och med sunda utvärderingsinstrument. För eleverna måste kunna mer och de måste utveckla en bättre och mer kritisk samhällssyn. Läromedlen måste börja diskuteras på allvar; den ensidiga syn som i dag propageras i samhälls- och historiaundervisningen är remarkabel. Paradoxen, att själva skolan i dag styrs på rent antiakademiska grunder, måste omedelbart börja rättas till. Låt det bli ansatsen för den rödgröna arbetsgruppen!
SvD
(Även publicerad på www.libertas.nu)
(*) ”Man ska kalla saker och ting för deras rätta namn”, sade Olof Palme. Jag försöker att hörsamma den uppmaningen.
fredag, april 03, 2009
Balanserat om frihandel
Den brittiska professorn i nationalekonomi, Noreena Hertz, skriver i dag på Newsmill klokt och balanserat om frihandel. Läs!
onsdag, april 01, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)