Nu står det alltså äntligen klart: Barack Obama blir demokraternas presidentkandidat; Hillary Clinton kommer sannolikt snart att erkänna sig besegrad. Förvisso hade jag hellre sett att situationen vore den omvända men att Obama skulle bli Clintons vicepresidentkandidat. Det hade varit logiskt, både i termer av ålder och erfarenhet. Möjligen kan det istället bli tvärtom. Det vore kanske bra för enigheten i demokraterna men det är inte alls säkert att det är ett vinnande koncept i november. För det krävs ett sådant. Demokraterna MÅSTE ta hem segern den här gången.
Visserligen är varken Clinton eller Obama vänsterpolitiker - de står tydligt till höger om mitten och kanske bäst kan beskrivas som mer eller mindre liberala (i europeisk bemärkelse). Men deras agenda skiljer sig ändå markant mot John McCains. Clinton och Obama är med amerikanska mått mätt relativt fackföreningsvänliga, de förespråkar bägge en grön omställning och kanske viktigast av allt: de vill åtminstone på sikt införa en sjukförsäkring som täcker hela USA:s befolkning.
När vi talar om USA baserar vi det på egna erfarenheter - det är så lätt att tro att allting fungerar ungefär på samma sätt som här. Visserligen finns stora likheter, men skillnaderna är väsentliga. I USA besitter domstolarna en reell politisk makt; många gånger har beslut i Högsta domstolen haft en avgörande roll i historiska skeenden (1). Just nu domineras den av ultrakonservativa krafter. Den främste motståndaren till dessa i rätten är den nu 88-årige Paul Stevens. Visserligen är han för tillfället frisk som en nötkärna, men relativt få skulle våga satsa större summor pengar på att han förblir det till nästa presidentval. Även flera av de andra mer mittenvänsterinriktade justitieråden är ålderstigna. Därför kommer troligen USA:s näste president att utse, med godkännande av senaten, minst ett justitieråd. Eftersom dessa utnämns på livstid ger varje utnämning eko i decennier framåt. Detta är således en av de viktigare skälen till varför USA behöver en demokratisk president. Barack Obama måste vinna valet!
(1) Tyvärr går vi mot en liknande utveckling i EU. Före detta utrikesministern Jan Eliasson (s) föreslog därför nyligen att EG-domstolens ledamöter skulle godkännas av parlamentet. Det är naturligtvis bara kosmetika - det som behövs är otvetydiga fördrag som inte ger utrymme för högertolkningar. Vad har det tagit åt en socialdemokrati som kapitulerat till denna grad?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar