För ett par dagar sedan skrev jag om det naturliga i att socialister motsätter sig FRA-lagen. Idag redovisas i Aftonbladet, DN och SvD en opinionsundersökning av SIFO som visar att det parti vars väljare är mest kritiska är – håll i dig nu, Henrik Brors – vänsterpartiet. Tre av fyra vänsterpartister är emot. Moderater och folkpartister är mer vänligt inställda till lagen – av dem anser 53 procent att den är bra. Ur ett klassperspektiv är motståndet mot lagen starkare hos arbetareklassen (arbetslösa och arbetare) än bland tjänstemän och egenföretagare.
FRA-lagen har blivit en höger-vänsterfråga, vilket även försvarsminister Sten Tolgfors har konstaterat. ”Det socialistiska blockets väljare är betydligt mer negativa än alliansens”, säger han till Aftonbladet.
16 kommentarer:
Underligt att alla med vänstersympatier nu pötsligt är emot lagen.
I stort var den ju socialdemokraternas Thomas Bodströms alster...
Billiga poäng att plocka kanske, men vi glömmer inte vilka som kläckte iden!
Att vända kappan efter vinden hjälper inte...
Att Bodström kläckte idén säger inte att den har med "vänster" att göra. Det säger definitivt inte att lagen har med socialism att göra.
Vilka "vi" du pratar om vet jag inte, eftersom du väljer att vara anonym, men jag gjorde själv samma konstaterande i min blogg häromveckan - trots att jag själv är aktiv socialdemokrat. Att Bodström kläckte idén är ingenting som bör glömmas, han har ju i allmänhet kläckt ett antal mer eller mindre fascistiska eller kapitalstyrda idéer som inte har någon folklig förankring och det bör han heller aldrig ges politisk förlåtelse för...
Efter Helens kommentar har jag inget att tillägga. Jag har alltid varit vänstersympatisör och på grund av det aldrig Bodströmfantast.
Den intressanta frågan är väl därför egentligen varför alla liberaler som sade sig vara mot röstade för...
Ja när det gäller socialism och avlyssning får man nog vara lite försiktig, ett dockhus blir fort ett glashus. Med det sagt så måste det ju också sägas att avlyssningen är odemokratisk, frihetsberövane och överhuvudtaget för dj-vlig. Men vi bör nog vara försiktiga med att ge vänsterromantiker fritt spelrum i FRA-motståndet, lika lite som nazisterna skall få husera fritt i motståndet mot EU.
Alltså, jag brukar ju sällan försvara Bodström i dessa frågor. Men visst var detta Lenis förslag, inte Bodströms?
Ibland får även den mannen skulden för väl mycket.
//Catti
Ps. Kul att ni börjat pinga s-bloggar.se (igen, kanske), så att jag kommer ihåg att läsa...
Det här riskerar att bli en i partisammanhang klassisk diskussion om huruvida socialism är någonting bra eller dåligt. Kortfattat kan man säga såhär:
Man kan kalla sig vad man vill, men det behöver inte betyda att man faktiskt är det man säger sig vara. Så som den svenska socialdemokratin har definierat socialismen (åtminstone i partiprogrammen före 2001) behöver varken du, Anders, eller jag skämmas för denna idéuppfattning. Socialism förutsätter demokrati - den handlar ju om att demokratisera samhället i alla dess aspekter: såväl politiskt som socialt och ekonomiskt. Den lämnar inget utrymme för avlyssning av den här typen.
Vad gäller EU: Jag tror inte att någon enda person på fullt allvar riskerar att sammanblanda min eller till exempel Anna Hedhs EU-kritik med vare sig nazisters eller sverigedemokraters. Däremot, och på fullt allvar, kan nog många ha svårt för att skilja Lars Leijonborgs och Jan Anderssons EU-entusiasm från varandra. Det är således ett betydligt större problem, och säkert en viktig orsak till urusla socialdemokratiska resultat i EU-valen.
Catti: Jag googlade och kom fram till att du har alldeles rätt. Precis som det är försvarsministerns bord nu var det så även förra mandatperioden.
Hej Daniel,
Jag skäms inte föver att vara socialdemokrat men däremot över att så många har bakom en fasad av socialism ha skapat historiens värsta förtryckarsamhällen, där själva avlyssningen var en lätt smekning jämfört med vad den avlyssnade sedan fick utstå. Därav glashus.
Men över till EU: jag förstår inte varför det skall vara så svårt. Jo förresten jag förstår, men du skall få komma på det själv.
Vad EU-frågan i grunden handlar om är Sveriges, som nation,förhållande till omvärden. Sverige-nationalisterna har en uppfattning och en politisk agenda i denna fråga.
När demokratiska krafter sida vid sida med dessa krafter slåss för en gemensam paroll, Nej till EMU, Lissabonfördraget eller you name it, utan att avgränsa sig, utan i den gemensamma uppställningen ta avstånd från Sverige-nationalisternas politiska mål, så legitimerar man dom. De får dessutom ett hägn där de ostört får tillägna sig ett nätverk, diskussionsfora, studieverksamhet, organisation och inte minst en retorik. Erfarenheterna från Europa visar hur dessa mörka krafter kunde växa till och bli starka genom detta förfarande. Enigheten i den politiska en-frågan blev viktigare än demokratin, och det är inte tvekan om vilken som förlorade.
Jag förstår att det är smärtsamt att erkänna, jag höll på att lämna politiken helt när jag insåg vad som skedde. Jag stretade emot, frågade alla de ledande, men ingen svarade. När jag skrev insändare publicerades de inte men grumliga motiveringar (det var för långt fick jag besked om när det handlade om 15 nedslag). Locken lades på och tystnaden blev demokratins höga visa. För mig blev det uppenbart att jag inte kan vara både demokrat och EU-kritiker i den heliga allians som kallas motstånd mot EU. Då fick demokratin bli mitt val.
Med det sagt så vill jag gärna samla en kritisk debatt om EU och nationalstaten, internatioanlism och överstatlighet. Men aldrig någonsin tillsammans med Sverige-nationalisterna. Jag kan inte se någon annan politisk fråga där någon demokrat skulle ställa sig på samma barrikad som Sverige-nationalisterna utan sparka dom därifrån. Kan du?
Vill du veta mer kan du läsa här: http://s-info.se/page/blogg.asp?id=1750&blogg=24401
Det var inte direkt så att jag inte begrep att det var Stasi med mera du avsåg... Jag tycker bara inte att vi socialdemokrater i ideologisk bemärkelse ska behöva ta ansvar för att andra länders diktatorer har kallat sig socialister. Skillnaden mellan oss och dem är ändå så uppenbar.
Du menar alltså på fullt allvar att Lars Ohlys EU-kritik kan misstolkas som ett uttryck för nationalism? Att han i EU-sammanhang på något sätt borde vara skyldig att deklarera att han visserligen säger nej men inte på grund av nationalism? Eller anser du att sverigedemokraternas fyra procentenheter i en del opinionsmätningar härrör från brister i avgränsningen mot detta parti hos, säg, miljöpartiet och socialdemokratiska EU-kritiker?
Eller baserar du ditt resonemang på personliga erfarenheter? Det verkar nästan så. I så fall kan jag bara beklaga. Du lär vara en av de få som råkat ut för detta. Konkretisera gärna ditt påstående, för vi är ganska många som inte alls känner igen oss. Men vi kanske bara var på en annan barrikad?
Jag avstår gärna från att glida med i dina sliriga tankespår.
Om du läser min senaste blogg så står det svart på vitt vad jag avser, nämligen ingen guilt by association, utan det handlar om vad Sverige-nationalisterna gör. Hur de i sin strategi lagt upp deltagandet i folkliga rörelser, i kyrkovalet, i EU-valet och folkomröstningarna.
Om du hade haft ork tillräckligt för att studera vad som skedde i våra grannländer i modern tid, ute i Europa, om du hade haft ork att studera historien så hade du känt igen mönstret.
Du blir förnärmad om man kritiserar, men politiken kan inte vara ett attribut som man klär sig i för att vis sin identitet.
Du frågar om konkretiserng av personliga erfarenheter. Javäl låt gå: Har du någonsin känt lukten av en döende kamrats blod när han dör en natt i dina armar, i kampen för demokrati och frihet? Har du hört andetagen av fascisterna om natten på 5 meters avstånd. Det var dig och frihet vi slogs för.
Kalla det gärna en personlig erfarenhet, kalla det vad f-n du vill bara du upptäcker vad som händer. Mina personliga erfarenheter av fascisterna är betydligt mer konkreta än så. Och jag har också sett vilka det var som sprang över berget till männen med de blanka svarta uniformerna när det blev allvar. Men det är väl också bara en "personlig erfarenhet" sett från din horisont.
Folkomröstningen om EMU är ett hån om du kallar det barrikad. Då vet du inte vad en barrikad är. Du frågar om vi stått på samma barrrikader? Nej, jag tror inte det.
Men åter till sakfrågan det handlar inte om att jag ifrågasätter ditt demokratiska sinne eller ärligheten i din EU-kritik.
Det handlar om nationalisterna som kryper in och profiterar på demokratin och dess företrädare. Vi måste hålla dom korta vartän de dyker upp. Det gäller även i EU-motståndet. När ledningen vägrar att ta i detta problem så lägger man locket på, man offrar demokratin för en delseger i EMU-frågan. Svårare än så är det inte.
Du säger att du inte känner igen dig i mitt resonemang. Nej tacka f-n för det. Då skulle du väl ha gjort något. Men att Sverige-nationalisterna vuxit från 0.8% till 21 riksdagsmandat idag kan väl inte ens du undgå att se.
Försök att förstå att det handlar om dom svarta och att det är vårt förbannande ansvar att hålla dom kort.
Oavsett om du tycker att du och Lars Ohly har blivit förnärmade på din lilla barrikad, så handlar det definitivt inte om det.
Det var du som valde den sliriga vägen med kommentarer som att ”du skall få komma på det själv”, ”jag förstår att det är smärtsamt att erkänna” och den medvetet lätt snaskiga frågan om jag skulle kunna tänka mig att göra gemensam sak med ett högerpopulistiskt rasistiskt parti. Vill du ha en seriös diskussion undanber jag mig sådana översittarkommentarer.
Tyvärr fortsätter du i ditt inlägg och gör en massa (felaktiga) antaganden om min bildningsnivå. Jag vet mycket väl att sverigedemokraterna aktivt kampanjar för mandat i EU-parlamentet. Jag vet att de försöker vinna sympatier genom att framstå som klassiska folkhems- och folkrörelsekämpar. Och jag vet att EU-parlamentet blev till exempel Front Nationals inträdesbiljett till de fina salongerna i fransk politik. Jag ber dig därför att skriva utan fullt så många förutfattade meningar.
Det enda konkreta exempel jag frågade efter var när och hur socialdemokratiska EU-kritiker, vänsterpartiet, miljöpartiet eller Nej till EU-rörelsen beredde mark för sverigedemokraterna och/eller när representanter för dessa organisationer med dina ord ”offrade demokratin för en delseger i EMU-frågan”. Kan du inte prestera ett sådant riskerar din argumentation att kraschlanda i ett väl konspirationsteoriskt resonemang kring varför man som socialdemokrat inte får kritisera EU.
För att kanske komma vidare i den här diskussionen vill jag emellertid lista några punkter för att mota bort nationalismen. Det finns naturligtvis fler. (Här är vi till sist kanske överens, för det är och har alltid varit arbetarrörelsens uppgift att krossa fascism, rasism, nationalism och nazism. Borgerligheten har aldrig brytt sig särskilt mycket om detta.)
1) Bekämpa klyftorna som växte sig stora under 1990-talet. Det har visat sig i alla länder där högerpopulistiska partier vuxit sig starka att det är män från arbetareklassen med kort utbildning och låga inkomster som röstar på dem – samma grupp som utgör en stor andel av dem som har halkat efter de senaste tjugo åren.
2) Strukturell EU-kritik från vänster. EU måste i flera viktiga avseenden anses som en borgerlig (bland annat marknadsfriheternas överordning gentemot de sociala rättigheterna) och odemokratisk (kommissionen, författningsdomstolen, överstatligheten i flera frågor) institution. Ofta har EU antingen av sig självt hotat socialdemokratisk politik (i till exempel arbetsmarknads- och folkhälsofrågor) eller så har det använts som svepskäl för en liberalisering av den ekonomiska politiken. Därför är det ur socialdemokratiskt perspektiv ganska naturligt med EU-kritik åtminstone i dessa avseenden.
3) Vägra att hänvisa till eller på regional eller nationell nivå ge nationalisterna utrymme genom till exempel debatt. De vill inget hellre och bland andra Expo har varnat för att ”ta debatten”. Istället skall diskussionen tas direkt med nationalisternas väljare och potentiella väljare, gärna med tydlig vänsterprägel i argumentationen.
4) Inte vika en tum från en solidarisk flykting- och asylpolitik (här har vi tyvärr redan backat). Ju mindre solidariska vi blir desto högre kan nationalisterna ställa sina krav; de blir aldrig nöjda.
5) Krafttag mot bostadssegregationen.
Sorry om du såg det som härskartekniker, det var inte menat så men jag uttryckte mig fel.
Men du har fel
på
1. Det är just den gruppen som varit den stora vinnaren inom arbetaklassen under 1995-2006. Statistiken finns hos SCB.
Det är tvärtom så att de stora förlorarna under den här perioden är unga kvinnor i offentlig anställning, ensamstående föräldrar och deltidsarbetande företrädesvis kvinnor. Men visst bekämpa klyftorna, inte spökena.
2. Självklart, vem har sagt något annat?! Men jag pratar om extremhögern där har jag väl inte varit otydlig?
3. Helt och hållet min mening. Jag har genomfört det til 100% på mina sidor och det hjälper.
4. och?
5. och? Jag förstår att du har läst ett politiskt program men så var det där med praktiken, eftersom allt det du så klokt säger lyste med sin frånvaro i den EMU-kampanj som jag har referat till.
1) Jag är väl medveten om att det är unga kvinnor som hårdast kommit i kläm, men även unga arbetareklassmän har drabbats av allt fler otrygga anställningar och ett hårdare samhällsklimat. Mot dem riktas rasisternas propagande.
2)Jag menar fortfarande att vi inte behöver oroa oss för att vänsterkritik mot EU leder till att nationalisterna flyttar fram sina positioner. Oron för det senare blir istället aktuellt när många människor inte kan urskilja de olika ja-synpunkterna från varandra - eller när socialdemokrater inte i EU vågar stå upp för bra socialdemokratisk politik som arbetsrätt, systembolag med mera.
4) Ja.
5)Nu är du farligt nära härskarteknikerna igen. Jag kan bara svara att du alltjämt vad gäller EMU-kampanjen har presenterat konkreta exempel för att stödja din argumentation för hur vi på nej-sidan hjälpte extremhögern. Därför kan jag inte hålla med dig om din allmänna uppfattning om att så var fallet.
Jag ber om ursäkt om jag klampar på igen. Det vore idiotiskt av mig eftersom jag faktiskt menar att det är viktigt att vi diskuterar de här frågorna.
Jag skriver på min egen blogg om nationalisterna och fackföreningarna, där vi sossar följde samma taktik: Vi säger ingenting, vi bryr oss inte om dom. Och det gick illa mycket illa. Det samma skedde i nej-rörelsen. Vi tog inte affär med dom. Så är det bara.
Om du kan hitta en enda artikel skriven av en företrädare för nej-rörelen som behandlar frågan nationalisterna i nej-kampanjen så kan jag presentera 1000 artiklar som handlar om nationalstaten, nationell suveränitet och behovet av svenska särbestämmelser, ja tom medlemskapet som sådant. Detta är också nationalisternas frågor. Där uppstår problemet, inte för att vi skulle ha fel i sakfrågan utan därför att vi har fått dåligt sällskap. Vi borde ha kastat ut dom bildligt talat. Och OBS, jag påstår inte att vi gick nationalisternas ärenden. Jag säger det om och om igen, jag anklagar inte nej-sidan för kryptofascism!!!!!
Vad jag pekar på är att vi inte problematiserade motståndets sammnsätttning. Vi släppte nationalistern för lätt. De fick chansen att friåka på vårt lass. Och det var precis det som de ville.
Du kan lägga en karta över Sverige som visar hur rösterna föll i folkomröstningen. Sedan lägger du en karta som visar var Sverigedemokraterna gick fram som mest i 2006 års val. Överenstämmelsen är slående. Om du tittar riktigt noga så kommer du att se en avvikande kommun på västkusten, Tanums kommun. Gissa varför.
Kort sagt vi får inte lämna dom ifred. Inte prata med deras parti, men prata mycket med vänner, bekanta, grannar, arbetskamrater. Det är dom det gäller.
Jag har ändå känslan av att vi pratar vid sidan av varandra. Så däför uppmanar jag dig att läsa det som jag faktiskt skriver och inte lägga ord i min mun som jag aldrig har hävdat. Det är ofint.
Jag har sett att du även har diskuterat frågan om nationalism med andra s-bloggare. Vad jag kan uttyda från dessa meningsutbyten är att också de har haft vissa svårigheter att förstå vad det är du egentligen menar. Lyckligtvis blir det något tydligare i din senaste kommentar här på bloggen.
Vad gäller begreppen som du tog upp anser jag följande: Jag, liksom den socialdemokratiska ja-sidan 1994, förespråkar ett mellanstatligt EU. Medlemsländerna måste inom flera områden bibehålla sin suveränitet, i fråga om till exempel utrikes-, försvars- och finanspolitik med mera. Det är icke en nationalistisk hållning. Mellanstatsprincipen är central särskilt som EU som konstruktion som sagt i många stycken är borgerlig och odemokratisk.
Jag brukar säga att ingen skulle bli gladare än jag den dagen vi har ett socialistiskt EU med ett demokratiskt socialistiskt fördrag som bas. Med all sannolikhet kommer denna önskan att förbli en utopi; de europeiska socialdemokraterna har knappast ansträngt sig särskilt mycket för att säkra demokratin och sociala rättigheter inom EU. Därför måste socialdemokraterna i medlemsländerna, exempelvis i Sverige, under överskådlig tid ha rätt att stifta progressiv lag. Det är också i ljuset av det sistnämnda konstaterandet man skall se diskussionen om svenska särbestämmelser; de handlar mycket mindre om Sverige som nation än om socialdemokratiska principer och av socialdemokrater stiftade lagar. Arbetsrätten är inte svensk – den är socialdemokratisk och socialdemokraterna i Sverige eller Danmark ska ha rätt att hävda den även om resten av EU inte vill ha en lika stark arbetsrätt.
EMU-kartan är i huvudsak en klasskarta. Att den sammanfaller med sverigedemokraternas resultat beror naturligtvis på att det är arbetareklassen som i större utsträckning än medelklassen som röstar på (sd). Du slår in öppna dörrar här. Och än en gång – högerextremisterna fick inte 2,9 procent i riksdagsvalet för att nej-sidan inför folkomröstningen om EMU inte tydligt nog tog avstånd från dessa.
Men visst kan man diskutera bevarandet av Systembolaget och Lex Britannia och tala om att det inte handlar om nationalism utan möjligen om demokratisk socialism. Det helt onödiga förtydligandet vore säkert nyttigt för många inom vårt parti – och då tänker jag inte på EU-kritikerna.
Svårigheten att förstå kan ha flera orsaker. Jag kan ha uttryckt mig oklart, läsaren kan vara främmande inför frågeställningen, tanken som framförs kan gå banor som mottageren aldrig tänkt i osv. Då är det bra om du upplever en större klarhet även om ditt svar inte antyder detta.
Jag har inte diskuterat EU-politikens innehåll implicit som det utformades i folkomröstningen.
För själva sakfrågan var:
Nationalisternas skäl till att kampanja för ett nej var klart uttalade i program och flyblad. Internationella erfarenheter av deras upppträdande i andra Nej- till-EU-sammanhang är entydiga och väldokumenterade. Ingen kan komma efteråt och säga att man inget visste.
Att inte tala om det är alltså inte det samma som att man inte visste.
För alla visste att de Sverigenationella använde Nej-till-EMU-kampanjen för att trimma sin organisation och för att bygga ett kontaktnät med missnöjda, politikertrötta grupper. Framför allt utanför de stora städerna. Där 70% av befolkningen bor. De som påstår att de inte visste detta antingen ljuger eller är fullkomliga politiska analfabeter.
Man valde att inte tala om det. Varför?
Läs hela min summering av debatten här:
http://s-info.se/page/blogg.asp?id=1750
Nog tänker du nog i märkliga banor, Anders Nilsson.
Dina inlägg har uppenbarligen inte lett till någon fruktbar diskussion.
Vi är tydligen ense om att det är OK att vara kritisk till EU och EMU. Vi har konstaterat att en sådan kritik i högsta grad är välförenlig med internationalism. Vi är medvetna om att nationalister och rasister, av helt andra skäl, inte vill veta av EU, EMU - eller för den delen socialism, frihet, jämlikhet och solidaritet.
Och vi var tydligen också ense om hur extremhögern skulle bemötas: genom att inte släppa in den i värmen och genom att utarbeta en radikal jämlikhetspolitik som rycker undan fötterna för den. Och kanske också en betydligt mer socialdemokratisk politik i och gentemot EU?!
Skicka en kommentar