Småföretagande och barbari

Mona Sahlin har bestämt att mitt parti skall skaffa sig en ny småföretagarpolitik. Henens hantlangare i denna sak är riksdagsledamoten Luciano Astudillo från Malmö. Tillsammans har de utarbetat ett programpaket som har mycket litet att göra med socialdemokratisk ideologi.

Trenden i dagens ekonomi är att stora företag gör sig av med anställda för att sedan kunna kontraktera dem i deras nya roll som, just det, små- och egenföretagare. På så vis sliter kapitalet sönder solidariteten mellan arbetarna och försvagar facket. (Ty företagare, oavsett hur proletariserade de än är, organiseras inte av LO eller TCO.) Ett politiskt program som helt okritiskt sjunger denna utvecklings lov tar därför mycket litet hänsyn till situationen för många anställda. Man tar för givet att alla drömmer om att gå från ett fast arbete till en otrygg tillvaro som egenföretagare. Det vore klokt att inom arbetarrörelsen ta en rejäl diskussion om en framtida strategi och politik på arbetsmarknadsfronten. För villkoren där avgör villkoren i samhället i stort. Det hade Olof Palme, honom som Sahlin visst gick med i, mycket klart för sig.

Jag skall inte gå så långt som att jämföra Sahlins och Astudillos nya politik som barbari, utan det som avses i rubriken är bilderna från helgens tjurfäktningar i Sydeuropa - äckligt, förkastligt, smutsigt, vidrigt. Tortyren av dessa oskyldiga levande varelser måste upphöra nu!

Att bära eller inte bära - hjälm

Imorse såg jag någonting som fick mig att tänka lite. Egentligen inte särskilt originella tankegångar eller sådär, men jag tänkte på användandet av cykelhjälm. Jag antar att anledningen till att människor inte har på sig cykelhjälm då de är ute och pedalar är att de förutsätter att de inte kommer att ramla omkull. Man vill att barn ska ha hjälm på sig, vilket jag antar beror på att de inte anses ha samma kontroll över sitt cyklande.

Men det jag såg imorse var en man som cyklade med sitt lilla barn i barnstolen som var fastsatt på hans egen cykel. Mannen själv bar ingen hjälm, men barnet hade en på sig. Och i det här fallet borde ju mannen ha insett att det faktiskt kan hända någonting när man cyklar, eftersom han uppenbarligen vill skydda sitt lilla barn från alla eventuella farligheter. Men hur skyddat kan barnet egentligen anses vara om det visserligen klarar sig från större fysiska skador, men kanske ändå blir tvungen att bevittna när hans fars skalle krossas som en tappad vattenmelon? Hur har fadern egentligen resonerat här? Varför har man inte cykelhjälm om man inte förutsätter att allt kommer att gå strålande?

Det finns ju alltid villor till salu...

Att Sverige skall ta emot flyktingar är självklart - liksom att USA, Kanada och andra länder i Västeuropa borde hjälpa fler av dessa utsatta människor.

Rika borgerliga kommuner här hemma borde också ta ett större ansvar. Jag föraktar den politiska ledningen i Vellinge och andra orter dit flyktingar inte får komma. Borgerligheten har där ofta raserat allmännyttan och skyller sedan på att man inte har några bostäder. Det är det här som är verklig segregation, och den finns alltså varken i Rinkeby eller i Rosengård - utan just i överklassghettona Djursholm och Skanör-Falsterbo.

Det finns egentligen bara en lösning - och det är att tvinga alla kommuner att delta i flyktingmottagandet. Saknas lediga hyreslägenheter finns det ju alltid villor till salu...

----------------------------------------------------------------------------------

En eventuell tvångsplacering måste emellertid diskuteras vidare. Sista ordet bör inte vara sagt i den saken.

Ett slag mot religiös konservatism - och vad säger "vi"?

Folkpartiet uppmärksammar nu att många invandrarflickor får undantas från skolplikten i fall som gäller tex sexualundervisning. Utbildningsminister Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni menar att en invandrarbakgrund inte är en ursäkt för att slippa skolplikten.

En av mina egna partikollegor menar att folkpartiets förslag (som visserligen många andra av deras förslag säkert gör) "andas främlingsfientlighet". Själv menar jag att det är absurt att hävda att det skulle vara främlingsfientligt att alla barn ska lyda under skolplikten. Att låta barnen "slippa" är att gynna de delar av "det främmande" som är bakåtsträvande, istället för att stötta de invandrare som vill kunna inhämta kunskap på samma villkor som alla andra. Nu menar jag givetvis inte att alla ska vara likadana och tycka precis samma saker, men att inskaffa kunskaper om olika områden kan aldrig vara fel - om man sedan inte gillar det som framkommer, är det en helt annan sak. Det är upp till var och en. (Även om jag har svårt att förstå varför man inte skulle gilla sex, eller ännu värre - varför man inte skulle gilla att ens barn faktiskt får reda på vad för farliga saker som kan hända om man inte är varsam. Utan den kunskapen kan ju barnen råka ut för riktigt farliga saker. Typ AIDS.)

Jag är trött på att mitt eget parti ständigt rusar till de mest konservativas försvar - det verkar ju inte ha några som helst problem med att säga att svenska kyrkan ska ha kvinnliga präster och viga homosexuella. Trots att många kristna, och medlemmar av svenska kyrkan, tycker att det är en usel idé. Det handlar inte om vad som är främmande eller vad som kommer från en annan del av världen - konservatism florerar både "här" och "där". Att vi i vårt parti står och värnar om den religiösa konservatismen blir liksom bara löjligt; det är ju bara något sorts försök att vara "öppen". Men att gynna den här sortens konservatism kan aldrig vara öppet, tvärtom.

Mona vs. Moderaterna 1-0

I söndags hade jag nöjet att se debatten mellan Mona Sahlin (s) och Filippa Reinfeldt (m) om sjukvården i Stockholm. Högern, med moderaterna i spetsen, har där i och med "Vårdval Stockholm" sjösatt en förfärlig klasspolitik. De fattiga förorterna kommer att dräneras på resurser medan läkarna flockas i de rikare norra delarna av storstadsområdet.

Reinfeldts agerande i debatten var lika vidrigt som hennes politik. Sällan har jag lögner staplas på rad på det sättet av någon partiföreträdare oavsettt blocktillhörighet. Jag tänker främst på påståendena om att klasstillhörighet saknar betydelse för människors hälsa och att "flertalet nya vårdcentraler har startats i Stockholkms förorter". Det senare är förvisso sant men med modifikationen att dessa genomgående förlagts till gräddhyllorna norr om Slussen.

Mona Sahlin gjorde en strålande insats. Hon var stenhård i kritiken mot borgarnas politik, hon avslöjade Reinfeldts lek med sanningen, och hon visade hur djup den ideologiska klyftan egentligen är mellan höger och vänster. Jag hoppas att hon fortsätter på det spåret (vilket förvisso fordrar en omprövning av nuvarande utveckling inom partiet). Svenska folket kräver ju så uppenbart en annan politik!

Marknaden och EU vs. Människan 1-0

För drygt fem år sedan röstade EU-parlamentet ned ett förslag om att tillåta reklam till allmänheten om receptbelagda läkemedel. Det var ett klokt beslut som satte stopp för en dum idé.

Men nu är vi tillbaka på ruta ett. EU-kommissionen föreslår nämligen att läkemedelstillverkarna skall få gå ut med "information" om receptbelagda läkemedel direkt till konsumenterna. I praktiken, vilket läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenhelm och Björn Beermann vid Läkemedelverket med flera har påpekat, är det detsamma som ren reklam.

EU-kommissionens förslag är direkt sprunget ur omfattande lobbyism från läkemedelstillverkarna och kan hämta stöd från de grundläggande EU-fördragen, i vilket frihet för varor sätts främst. Således ren och skär nyliberalism och nattväktarstat. Så hur ärligt är det, Jan Andersson, Mona Sahlin, Göran Färm och Margot Wallström, att mot bakgrund av detta och mycket annat, att tala om EU som motvikt till det internationella kapitalet?

Förresten, Wallström, du sitter ju i kommissionen. Hur röstade du egentligen?

PS För min egen del tycker jag att det är vansinnigt med reklam för läkemedel, oavsett om de är receptbelagda eller ej. För det är inte så, vilket många tycks tro, att icke receptbelagd betyder ofarlig och utan biverkningar. DS

Den offentliga arbetsplatsen - återgivning av ett samtal

Jag är precis hemkommen från ett möte vars syfte var att diskutera den nyligen antagna Biblioteksplanen för Lunds kommun.

Då vi diskuterade hur biblioteket rent praktiskt skulle kunna utföra det uppdrag som planen ger biblioteket vad gäller "det offentliga samtalet", började nämndens folkpartistiska ordförande prata om någonting. Han talade om hur vi borde samarbeta med ett enskilt, gärna stort, företag för att få dem att uppmuntra sin personal att sjunga i kör (till exempel, andra kulturella sysslor skulle nog också gå bra). Han avslutade sitt anförande med att ställa den retoriska frågan om vi förstod vad han menade - jag uppfattade åtminstone frågan som retorisk, för det verkade liksom inte vara någon som kände för att svara på den. Dock insåg jag att jag verkligen inte förstått ett ord av vad han sa (eller rättare sagt dess relevans, så jag tänkte att jag kanske missat någonting) och sa rätt ut att jag inte förstod. Då upprepade han sitt lilla anförande, och jag hade fortfarande inte förstått förslagets relevans för det offentliga samtalets utformande.

Det var vid det här laget som jag började känna mig smått otrevlig, när jag helt enkelt var tvungen att ställa frågan hur han menade att detta skulle vara relevant för det offentliga samtalet, eller om han bara kände för att prata om det lite hipp som happ sådär (var väl inte riktigt så jag uttryckte mig, men nu fanns det verkligen inget sätt att fråga trevligt iallafall).

Diskussionen fortsatte (för det blev nu verkligen en diskussion) med att han intygade att han faktiskt menade att detta hörde hemma under begreppet offentligt samtal. Själv fick jag då påpeka att ett samtal inte var riktigt offentligt om ett företag skulle komma och domdera med sina villkor, eller ens för den delen om vi politiker skulle domdera alltför mycket med våra villkor för samtalets utveckling - detta, menade jag, skulle hindra samtalet från att ha en offentlig natur. Detta då både ett företag och vi som politiker har speciella intressen som vi företräder.

Detta tolkade han som att jag var livrädd för kommersiella företag. Jag antar att det är det som man kallar "dead end"?

Person A

Jag tänkte att när jag nu börjat blogga om saker som dykt upp i mitt privata liv, så kan jag ju berätta den roliga lilla historien om när vi för några år sedan skulle söka bostadsbidrag.

I fälten för sökande skulle vi fylla i en sökande A och en sökande B. Först funderade vi lite på vem som vi skulle skriva först, men sedan tänkte vi att det logiska ju borde vara att skriva mitt namn överst, eftersom det var jag som stod på kontraktet till den lägenhet vi sökte bidrag för. När vi kommer in till handläggaren och ska se till att allt blivit rätt blir vi informerade om att bidraget kommer att tas från den kommun där sökande A var skriven i november förra året. I det här fallet skulle det innebära Borås, eftersom det var där han hade bott förra året. Vi reagerade och tyckte att hon uppenbarligen hade läst fel, eftersom vi skrivit mitt namn - och jag hade ju inte bott i Borås tidigare.

Men tydligen hade hon inte läst fel. För tydligen är det per automatik så att mannen alltid är person A i en parrelation. Enligt Försäkringskassan, alltså.

Intyg om faderskap

Nu har jag inte tagit reda på exakt hur det hela funkar - men tydligen är det så att om två människor som inte är gifta skaffar barn tillsammans, så måste man gå och skriva på något sorts intyg om att pappan verkligen är pappan till barnet som fötts. Och den som ska skriva på intyget är då inte, enligt vad jag förstått, mamman utan just pappan.

Jag undrar vad som står i ett sånt intyg egentligen? Kanske "Jag intygar på heder och samvete att min kvinna inte haft sex med någon annan än mig". Mycket märkligt.