torsdag, mars 22, 2007

Om Göran, Mona och partiledarskap

Vilken bra idé med interna debatter på gruppbloggar! Är inte det nydanande så säg? Jag skall genast kasta mig in i diskussionen.

Till Andreas: Jag är glad att Göran Persson har lämnat ledartröjan. Jag saknar honom inte. Han har skadat socialdemokratin. Han har haft ett sätt att bestämma, att dominera, att ignorera som varit ovärdigt en socialdemokratisk ledare. Och ändå har jag flera gånger tjusats av hans oöverträffade retoriska talang och ändå har jag gång på gång tagit honom tillbaka, trots hans ständiga högerprassel. Fast vi var ifrån varandra länge efter EMU-kampanjen och än värre blev det vid regeringsrokaden 2004 när vissa direkt olämpliga personer fick alltför mycket makt över svensk politik. Men 2005, när Göran började kämpa för en socialdemokratisk valseger, tog jag honom till nåder. Vår återförening varade emellertid inte länge. För när det var kongress i Malmö fick jag se honom så som jag aldrig önskat att se en socialdemokratisk partiledare. Jag fick se hur han offentligt körde över partiets högsta beslutande organ i frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Och då fick jag nog. Jag slängde ut hans pick och pack och sedan dess är han för mig ett dåligt och alltför utdraget förhållande.

Till Helen: Också jag välkomnar Mona Sahlin. Mycket ont har sagt om henne, och jag har varit och är alltjämt skeptisk. Hennes övergripande ideologi, hennes åsikter om arbetsrätt och pigavdrag lämnar antingen mycket i övrigt att önska eller har ännu inte klarlagts. Men hon har lovat att lyssna och det får bli vår uppgift att binda henne vid det löftet. Jag tror hon kommer att hålla sitt ord. Det Mona måste förstå är att hon tar över ett socialistiskt parti, ett arbetareparti, vars övergripande uppgift det är att skapa ett samhälle utan sociala, ekonomiska, politiska eller kulturella klassklyftor. Hon måste inse klasskampen är lika aktuell som alltid. Gör hon det kommer hon att bli en lysande ordförande, för hon tar också förtyck på grund av kön, etnicitet och sexuell läggning på allvar. Och det är inte en dag för tidigt att en socialdemokratisk partiordförande gör det! Mitt hopp står till att Mona inte börjar individualisera, utan förstår att patriarkatet och rasismen i flera och viktiga aspekter samverkar med och förvärras av kapitalismen.

3 kommentarer:

leo sa...

Det är faktiskt hur kul som helst att vi har fått igång lite intern debatt på bloggen. Blir det fler inlägg så borde vi trycka upp den och ge ut som en pamflett =)

Helen sa...

ja, att miljöfrågor ska bli vad klasskampen brukade vara för arbetarerörelsen, det är ju ett pinsamt plumpt uttalande! som om klasskampen inte längre vore nödvändig...

Daniel sa...

Med litet välvilja kan man tolka just det uttalandet som att miljökampen just nu är i samma stadium som klasskampen var då, d.v.s. i sin linda. Alternativt att miljökampen skall bli lika viktig för oss som klasskampen.

Fast frågan är om det är just att tolka uttalandet välvilligt eller ej.