Både Helen och Daniel kritiserar min syn på Göran Persson. De pekar på en rad brister hos honom, och jag har egentligen ingenting att invända mot detta, som jag sagt har jag många gånger inte delat hans åsikter om vilken politik som ska drivas. Helen och Daniel har räknat upp många sådana frågor. Även jag blev exempelvis upprörd över hans uttalanden om föräldraförsäkringen på kongressen i Malmö, det var ett så grovt övertramp att jag tyckte han borde avgå. Delegaterna röstade tydligen nej till det liggande förslaget innan de hört uttalandet. Hade de röstat nej eftersom de påverkats av Perssons hot hade det varit skäl för honom att avgå. Hade Persson vägrat att genomföra det efter att det beslutats av kongressen borde han avgått. Nu blev det inte så. En annan reform jag inte direkt lovordade var maxtaxa på dagis som Göran tydligen hittade på själv. Det var knappast den viktigaste sociala reformen vid den tidpunkten.
Precis som jag skrev i förra inlägget var det Görans tal som fick mig att smälta, inte hans politik. Om ni undrar vad jag menar med det, läs Lena Sundströms roliga och belysande bok "Saker jag inte förstår - och perssoner jag inte gillar". Det är hans sätt att tala om orättvisor som får mig att känna att SAP är partiet för mig. Göran kunde då och då, inte ofta men ibland, tala om klass och socialism. De orden har jag ännu inte hört Mona Sahlin ta i sin mun. Hon talar om att lyssna och ha högt i tak. Jag fruktar att hon menar snett i tak, hon lyssnar på partihögern och struntar i partivänstern. Jag hoppas givetvis det visar sig att jag har fel.
Enn Kokk har på sin blogg diskuterat Mona Sahlins bakgrund och att det inte bara handlade om en Toblerone. Även det är värt att tänka på innan man helhjärtat välkomnar Görans avgång. Jag tvivlar att det bara berodde på Göran att partiet styrts mer uppifrån än nerifrån, det ligger i oligarkins järnhårda lag som Michells beskrev.
Efter denna uttalade skepcism mot den nya partiordförande känner jag att jag måste understryka att jag fortsatt kommer vara socialdemokrat. Även jag håller med Dieter Strand som sa att han fortsatt skulle vara socialdemokrat även om partiet skulle välja en häst som ordförande. Partiet ska inte styras uppifrån utan nerifrån och om Mona menar allvar med att hon ska lyssna neråt så kommer jag stödja henne helhjärtat!
Precis som jag skrev i förra inlägget var det Görans tal som fick mig att smälta, inte hans politik. Om ni undrar vad jag menar med det, läs Lena Sundströms roliga och belysande bok "Saker jag inte förstår - och perssoner jag inte gillar". Det är hans sätt att tala om orättvisor som får mig att känna att SAP är partiet för mig. Göran kunde då och då, inte ofta men ibland, tala om klass och socialism. De orden har jag ännu inte hört Mona Sahlin ta i sin mun. Hon talar om att lyssna och ha högt i tak. Jag fruktar att hon menar snett i tak, hon lyssnar på partihögern och struntar i partivänstern. Jag hoppas givetvis det visar sig att jag har fel.
Enn Kokk har på sin blogg diskuterat Mona Sahlins bakgrund och att det inte bara handlade om en Toblerone. Även det är värt att tänka på innan man helhjärtat välkomnar Görans avgång. Jag tvivlar att det bara berodde på Göran att partiet styrts mer uppifrån än nerifrån, det ligger i oligarkins järnhårda lag som Michells beskrev.
Efter denna uttalade skepcism mot den nya partiordförande känner jag att jag måste understryka att jag fortsatt kommer vara socialdemokrat. Även jag håller med Dieter Strand som sa att han fortsatt skulle vara socialdemokrat även om partiet skulle välja en häst som ordförande. Partiet ska inte styras uppifrån utan nerifrån och om Mona menar allvar med att hon ska lyssna neråt så kommer jag stödja henne helhjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar