För Sverige i tiden - varken kung eller president

Vän av ordning undrar möjligen varför dessa rader skrivs om nu författarens åsikt är den att det är rentav löjligt att enskildas beteenden i relationsfrågor uppmärksammas så som de nu gör. Svaret på det är enkelt: Det hade inte behövt vara så här och inför framtiden måste vi se till att inte kommer att vara så här. Släpp de stackars människorna fria. Låt dem sköta eller missköta sina relationer utom räckhåll för media och alla oss andra.

Sverige måste avskaffa monarkens funktion som landets statschef. Det är en otidsenlig rest av ett feodalt styrelseskick. Tidigare i veckan skrevs på denna blogg ett inlägg om att frågan om den representativa monarkins avskaffande långtifrån är den viktigaste för vårt land. Den åsikten vidhåller jag, men såväl kronprinsessparets bröllopsplaner som den nyss avbrutna förlovningen visar det bisarra i att några helt vanliga människor blir så viktiga att deras göranden och låtanden blir till nationella angelägenheter.

Missförstå mig rätt - i länder utan kungahus klarar man alldeles utmärkt av att fylla skvallerblaskorna med annan smörja, men det finns ingen anledning att behålla sådant som gör ont värre. Sverige måste införa republik. Men någon president ska vi inte ha. I stället borde vi göra som statsvetarprofessorn Mats Lindberg föreslog ifjol i en debattartikel i Sydsvenskan och återupprepade på ett mycket intressant föredrag anordnat av ABF Malmö tidigare i veckan: Vi borde helt och hållet avskaffa statschefsämbetet. Detta av samma skäl som vi borde avskaffa kungahuset: statschefsämbetet som sådant är nämligen också det en rest av enmansväldet.

Å andra sidan misstänker jag att det kan bli svårt att få igenom ett sådant förslag. Det tycks vara som förgjort att avskaffa statschefsfuktionen; folk tycks kräva att någon finns däruppe på toppen. Det behöver däremot inte betyda att det skulle vara omöjligt att förhindra att Sverige får en president som statschef. Att öppna för en president vore detsamma som att be om stora förändringar i grundlagen, att öppna för en rejäl omfördelning av makt från riksdagen. Det vore ytterst olyckligt. Sverige är med sin absoluta parlamentarism ett verkligt föredöme konstitutionellt sett.

Ett ett fullt acceptabelt alternativ vore därför att helt enkelt a) avskaffa successionsordningen och b) ersätta följande formulering i Regeringsformen "Konungen är rikets statschef" med "Talmannen är rikets statschef" - och i övrigt låta allting fortgå som förut. Talmannen skulle ersätta kungen som ordförande i utrikesnämnden och som högste representant vid statsbesök och som den person som ambassadörerna lämnar sitt ackrediteringsbrev till.

För Sverige i tiden - varken kung eller president.

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, Sydsvenskan

Klenare stöd för kungen

Stödet för monarkin faller. Bara drygt 55 procent vill nu behålla monarkin. Det är ett markant fall jämfört med för sex år sedan. Å andra sidan vill bara 22 procent avskaffa nuvarande styrelseskick - visserligen en ökning från 15 procent från mätningen för sex år sedan. Rimligen får man utgå från att resterande 22 procent är osäkra.

Det är bra att stödet för monarkin minskar. Monarkin är oförenligt med principen om politisk demokrati. Det är en kvarleva från en annan och sämre tid. Samtidigt är monarkin i realiteten, i Sverige och i andra konstitutionella monarkier, ett ganska litet problem. Kostnaden kan man till exempel bortse från; kulturskatterna och slotten och herresätena hade ändå fått bevaras. Och det finns inget som tyder på att medborgarna i Tyskland tack vare sin ceremoniella förbundspresident upplever sina "demokratiska behov" tillgodosedda i högre utsträckning än Sverige, Danmarks eller Norges.

I grunden rör inte kungahuset folkstyret eftersom kungahuset inte har något inflytande över någon av de maktbaser som det finns motstridiga intressen kring, till exempel fördelningen av produktionsresultatet. Kungahusets vara eller inte vara påverkar inte heller de reella möjligheterna att delta i den politiska demokratin och kungahusets välgörenhetsverksamhet är inte något hot mot den sociala demokratin.

Härmed inte sagt att Sverige saknar demokratiproblem. Vi har gott om brist på folkstyre inom den ekonomiska och sociala sfären. Människor har alldeles för litet makt över vad som produceras, hur det produceras och till vad saker och ting produceras. Denna maktbrist leder till ett kortsiktig och asocial roffarekonomi som vägrar att ta hänsyn till hållbarhetsperspektivet. Därför och för att, nästan, parafrasera högern: Låt människor tillsammans bestämma själva - också över ekonomin.

Finge jag möjlighet att införa ekonomisk demokrati skulle åtminstone jag kunna tänka mig att i utbyte behålla kungahuset. Åtminstone så länge de anställda inom hovet också får goda möjligheter att påverka det egna arbetet.

Aftonbladet, DN, Expressen, GP.

Dom älskar också vinst

Dagens Nyheter rapporterar att kvaliteten på 16 av de privata förskolorna i Stockholms stad är så undermålig att kommunen riktar stark kritik mot dem. Inspektörernas omdömen är inte nådiga: "torftiga pedagogiska miljöer", "avsaknad av pedagogisk dokumentation", "inga språkutvecklande aktiviteter" är några exempel. Därtill är säkerheten bristande: barn har bland annat glömts bort på bussar. Andelen förskoleutbildad personal på de kritiserade privata förskolorna är också markant lägre (0-22 procent) än snittet i staden (45 procent). Personaltätheten är också mycket låg. Två förskolor har fått så stark kritik att tillståndet nu dras in.

Men de privata förskolorna utmärker sig också på ett annat område: De älskar vinst och höga arvoden. I fyra av de kritiserade förskolorna har ägarna plockat ut aktieutdelning i mångmiljonklassen, i andra har stora pensionsavsättningar gjorts till bolagens styrelseledamöter och i åter flera ligger styrelsearvoden i miljonklassen och årslönerna på ca 800 000 kronor.

Kritiken mot vinst i skattefinansierad verksamhet, särskilt inom omsorg och vård, är välmotiverad. Det är sanslöst att skattebetalarnas pengar ska gå till att betala vinster i bolag som erbjuder usel kvalitet. Vinsten är en dålig bevekelsegrund för att bedriva social verksamhet - den visar sig allt oftare inverka menligt på kvaliteten. Därtill tenderar den att driva upp kostnaderna för det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Och även i de fall där verksamheten bedrivs ändamålsenligt men där en stor vinst plockas ut kvarstår frågan om varför ska vi betala de privata bolagens ledningar när vi kunde ha återinvesterat eventuella överskott i verksamheten. Är det till exempel rimligt att företag verksamma inom den skattefinansierade utbildningssektorn har 60 procents högre avkastning än det genomsnittliga företaget?

Socialdemokraterna måste göra allvar av partikongressens uttalande att "gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag". De privata förskolorna som nu kritiserats i Stockholm visar hur bråttom det är att komma till skott och föreslå en annan och bättre ordning.

Andra bloggare på samma tema: Carin Jämtin, Johan Sjölander, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Emil Broberg, Ola Möller.

PS Marika Lindgren Åsbrink har på sin blogg "Storstad" skrivit ett flertal ytterst läsvärda inlägg i ämnet. Läs några av dem här och här. DS

Höginkomsttagare värda 23 gånger mer än barnen i Högeralliansens Sverige

I dag presenterar den borgerliga regeringen en satsning på barn och och unga. Den omfattar totalt 820 miljoner kronor. Det kan jämföras med den skattesänkning på nästan 19 miljarder högern givit den tiondel av befolkningen med högst inkomster, det vill säga personer som tjänar mer än 52 000 kronor i månaden.

19 miljarder är mer än 800 miljoner - närmare bestämt 23 gånger mer. Men så är det alltså att i högerns Sverige värderas den rikaste tiondelen av befolkningen 23 gånger högre än landets alla barn och unga. Ska vi verkligen låta oss nöjas med det?

Källor:
Aftonbladet
Svenska Dagbladet
Statistiska centralbyrån
Rödgrön.se "Högerpolitiken klyver Sverige"

Lämna lärarna i fred!

Sedan en tid tillbaka hotar moderatstyrda Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) lärarna med en förändring av yrkeskårens arbetstider. I dag arbetar en heltidsanställd lärare 45,5 timmar i veckan, varav 35 timmar är arbetsplatsförlagda. De återstående tio timmarna är förtroendetid. Således arbetar lärarna, trots loven, lika många timmar per år som alla andra. Och förmodligen arbetar många lärare, just genom att de tar jobbet med sig hem, mer än många andra. Samtidigt är läraryrket till naturen ett självständigt jobb, om än att det ofta sker i lagform. Och precis som någon påpekade är det mycket svårt för en lärare att maska, om inte annat eftersom det alltför snart märks om proven inte rättas, om lektionerna inte planeras och om utvecklingssamtalen är oförberedda. Lärarna klarar alltså att ta ansvar för sin arbetstid. Det behöver inte SKL låta skolchefer och rektorer göra i ännu högre utsträckning.

Det andra argumentet mot en omreglering av lärarnas arbetstid är omtanken om eleverna. Om lärarna tvingas att befinna sig på skolan 40 timmar i veckan kommer de också att tvingas att ta fler lektioner, med följden att de får mindre tid att förbereda sig. SKL:s förslag kommer således troligen att leda i fel riktning: färre, inte fler, lärare.

Det finns rimligen några fördelar med en omreglering av lärarnas arbetstid. Men hittills har inte några avgörande sådana presenterats av högerledda SKL. Och ska en förändring komma till stånd är det högst rimligt att den ska nås som en uppgörelse mellan facket och arbetsgivarna. Därför förefaller det vara rimligt att, som Roger Mogert (S) med flera föreslår på dagens DN-debatt, lämna lärarnas arbetstid orörd och i stället fokusera på undervisningens kvalitet.

Se även Skolvärlden

Borg erkänner feltänk i sin politik

Oavsett hur man mäter har arbetslösheten ökat sedan de borgerliga tog makten 2006. Fler går också på socialbidrag. Den så kallade arbetslinjen har havererat. Allt fler unga går arbetslösa allt längre. Entydig forskning visar att det kommer att skada deras chanser att över huvud taget etablera sig på arbetsmarknaden. Priset för det är en negativ spiral av utslagning och sociala problem och ett oförsvarbart slöseri av mänskliga resurser. Ett tudelat Sverige växer fram.

För detta bär den borgerliga regeringen ett tungt ansvar. Den försatt chansen att bygga Sverige starkt under åren då högkonjunkturen såg till att jobben blev fler och statens ekonomi bättre. I stället reade högern ut våra gemensamma tillgångar för underpriser, sänkte skatten mest för de redan rika, införde vårdnadsbidrag och demolerade den sociala tryggheten som arbetslöshets- och sjukförsäkringen erbjöd. Arbetsmarknadspolitiken nedmonterades och av satsningen på forskning och utveckling blev inte mycket kvar. Näringspolitiken, denna påstådda borgerliga hemmamatch, blev ett rent fiasko - nystartsjobben likaså. Resulatet av detta blev massarbetslöshet, som tack och lovar tycks toppa vid nio, inte tolv, procent.

I dag tog finansminister Anders Borg det kanske första steget i en förlåt-mig-jag-hade-fel-serie om sin undermåliga politik. Han sade nämligen till Sverige Radio att "som ekonom går det att diskutera hur effektiv sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga var". I praktiken är det så nära ett erkännande man kan komma av att sänkningen var totalt missriktad.

En sänkning av arbetsgivaravgifter för unga kan förvisso låta som en god idé, men som alla goda idéer måste den prövas mot verkligheten. Och verkligheten har visat, vilket nu finansministern erkänt, att effekterna är minst sagt diskutabla. Troligen är det redan stora företag som även utan sänkningen hade anställt unga, som tjänat mest. Förlorare är i stället alla de arbetslösa som för pengarna sänkningen kostat kunde fått jobb i välfärden eller en vettig utbildning. Fast det är klart - det är så här borgerlig politik fungerar: det den ena handen ger till rika och stora företag tar den andra från unga och utsatta.

Det är bra att Borg erkänner sitt feltänk. Men det vore mycket bättre om han tog konsekvensen av det och såg till att de som länge påtalat felet för honom får ansvaret för jobben och tryggheten. Sverige behöver en socialdemokratiskt ledd regering - nu mer än någonsin.

"Allianspartierna har Euro-myror i brallan"

Det var inte jag som sade det följande om EMU, men jag håller med om varenda ord. Och det är nog första gången som jag är överens med den mannen. Så läs, läs, läs!

"Nyligen förklarade tre allianspartier att de ville utreda euron, för att förbereda en anslutning. Det fjärde, folkpartiet, tyckte inte att det behövdes. De ansåg ändå att Sverige borde gå med. Om nya EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) hade fått bestämma skulle vi ha haft en ny omröstning redan i vår – bara sju år efter att 56 procent röstade nej.

Man kan fråga sig vad poängen med folkomröstningar är om vi ändå ska rösta om och om igen tills vi röstar rätt. Man undrar också om de borgerliga följer den internationella diskussionen när de talar om eurons framgångar mitt i krisen.

EU-kommissionen har i ett internt dokument varnat för att skillnaderna i eurozonen hotar hela valutan och den europeiska centralbanken såg sig nyligen nödgad att ta fram en analys om vad som händer om något land bryter sig ur euron.

Det finns fördelar med att ha samma valuta, men krisen har också avslöjat problemen. Den gemensamma räntan var alldeles för låg för snabbväxande länder som Spanien och Irland, så resultatet blev berusade marknader och maximal överhettning. Nu gör den höga eurokursen att sydeuropeiska länder i djup kris inte kan exportera sig ur krisen.

Alla regler om underskott och skulder har skrotats och Greklands skulder håller på att växa landet över huvudet. De massiva nedskärningar och skattehöjningar som krävs är knappast politiskt möjliga och kan ändå skada ekonomin än mer. Det talas seriöst om risken för en statsbankrutt, som kan smitta Spanien och Italien och kanske hela Europa.

Tyskland och Frankrike planerar i smyg en räddningsplan för Grekland. Vissa tongivande EU-politiker ser det som en möjlighet att tvinga på EU en finanspolitik med stora kapitalöverföringar till krisländer, men det skulle ge regeringarna klartecken för vanstyre. Vill det tyska folket verkligen vara med och betala för det? Vill vi svenskar det?

De borgerliga måste ha absurt mycket myror i brallorna när de inte ens kan vänta och se om krisen knäcker eurosamarbetet eller förvandlar det till något helt annat innan de pressar in oss i det."

Och vem är då mannen bakom orden. Jo, under över alla under - Johan Norberg!

Metro