Tandvård åt gömda flyktingar

Idag beslutade regionfullmäktige att gömda flyktingar ska få rätt till akut och nödvändig tandvård. Beslutet är en komplettering till det beslut som fullmäktige fattade den 22 april i år. Precis som i april fördes en livlig debatt. Nu precis som då var argumenten från vissa håll hämtade på så djupt vatten att men behövde dyka långt under isen för att hitta roten till det onda.

Det enda alla var rörande överens om var att det handlar om principen. Precis. Det handlar om principen om alla människors lika värde och rätt till behövlig vård. Oavsett betalningsförmåga. Beslutet är med andra ord ett steg i rätt riktning.

Borgarna bjuder fattiga på besk medicin

Ständigt detta Vårdval Stockholm
Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting har visat att sex (offentliga) mödravårdscentraler har stängt i huvudstadsregionens fattiga områden medan nio (privata) har öppnats i mer välbeställda delar. Det är allvarligt, dels utifrån rättvise- och jämlikhetsperspektivet och dels ur kvalitetssynpunkt. För det är just i socioekonomiskt svaga stadsdelar som mammorna är svåra att nå. Där är tillgängligheten särskilt viktig.

Detta bekymrar nu inte moderaten Marie Ljungberg Schött, ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden. Hon tror att vårdföretagen etablerar sig där behoven är som störst. Om det nu är sant så hade jag inrättat ett bolag för sunt förnuft - i Ljungberg Schötts hjärna. För ett ställe med större behov av den varan har jag svårt att tänka mig.

Läs hela artikeln i Dagens medicin här.

Fattiga förlorar på lika läkemedelspeng
Kalmar läns landsting har, som många andra landsting, en decentraliserad läkemedelsbudget. Varje vårdcentral måste själva betala de läkemedel som skrivs ut. Pengarna måste tas från den summa vårdcentralen totalt får att röra sig med och behövs mer pengar till mediciner tvingas vårdcentralen spara in på annat.

En annan likhet med många andra landsting är att Kalmar i fördelningen av resurser till primärvården endast tar hänsyn till invånarantalet samt ålders- och könsfördelningen. Detta trots att det är välkänt att sjukligheten och läkemedelskonsumtionen i grupper och områden med låg socioekonomisk status är högre än bland medel- och överklassen. Nu har Birgitta Semark, sjuksköterska och forskare vid Högskolan i Kalmar, visat att denna lika läkemedelspeng leder till att vårdcentraler i fattiga områden går back medan deras motsvarigheter i rika områden går plus. Nedan finns de kalla siffrorna för de patienter som fick läkemedel. (Jag passar redan nu på att be om ursäkt för den grafiskt sett inte alltför tilltalande framställningen.)

Vårdcentral i mest utsatta områden respektive vårdcentral i mest välmående områden

Ersättning/patient i åldern 45-64 år: 773 kr respektive 778 kr
Faktisk läkemedelskostnad: 1 043 kr respektive 601 kr
Resultat per patient: - 270 kr respektive +177 kr
Ersättningsprocent av faktisk kostnad: 74 % respektive 129 %
Resultat per patient 65 år och äldre: -751 kr respektive + 320 kr

Och så frågar man sig varför vårdcentraler i utsatta områden är kritiska till vårdval och varför privatläkare (för de är vanligare där) i rika stadsdelar gillar det... De förstnämnda har väntat länge nog på viktning för socioekonomiska faktorer!

Artikeln som detta inlägg är grundat på finns i pappersupplagan av Dagens medicin, nr 47/08.

Fiske i grumligt vatten

”Fördomen ligger alltid på lut” sa Olof Palme en gång i ett anförande. Han fortsatte med att förklara roten till fördomen med följande ord.

"Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart. Rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt."

Inte helt förvånande har nu fördomen blommat ut hos privilegiebevararna, eller som de flesta kallar dem, Moderaterna. I Göteborgsposten kan man läsa om att Moderaterna att alla som invandrar till Sverige ska skriva på ett kontrakt om svenska lagar och värderingar. Om man bryter mot kontraktet kan det påverka rätten till bidrag. Förslaget motiveras bland annat med att det gäller att vara tydlig med vilka regler som gäller i Sverige, när människor från olika kulturer samlas i samma land. Man vill överföra viktiga värderingar som exempelvis jämställdhet. Att skriva på ett kontrakt där man förbinder sig till att ha vissa värderingar är en helt absurd tanke. För att inte tala om de synpunkter man kan ha på ett dylikt förslag utifrån tankar om yttrande- och åsiktsfrihet.

Många nuvarande svenska medborgare delar inte värderingar av exempelvis jämställdhet – något som visar sig i den pågående diskrimineringen av kvinnor (bland annat i att kvinnor generellt sett har lägre lön). Ska vi dra in dessa människors rätt till olika former av ekonomisk ersättning också? Förslaget ger ett sken av röstfiske i grumligt vatten. Det borde räcka med att alla som uppehåller sig i landet ska följa gällande svensk rätt.

Att dela upp individer i grupper av nuvarande svenskar och invandrare gagnar varken integration eller jämlikhet. Det skapar bara sortering och spär på ytterligare förakt och fördomar. En sådan utveckling vill i vart fall inte jag se. Om man vill att alla människor ska ha lika förutsättningar måste man väl ändå, så långt det är möjligt, behandla alla människor lika.

Om socialdemokraterna och opinionen

Socialdemokraterna har de senaste åren onekligen fått en ny politisk och strategisk profil. I realiteten har detta skett utan att medlemmarna har haft något att säga till om. I mars 2007 lovades vi av Sahlin en röst i partiet - laget skulle vara större än jaget. Vi hade hoppats att det laget skulle inkludera fler än Wanja Lundby-Wedin, Thomas Östros och Stefan Stern.

Jag har inget emot ett samarbete med miljöpartiet. Det är bra och klokt, men jag vägrar att acceptera att en sådan samverkan mynnar ut i en mittenpolitik. Det är mot den bakgrunden kritiken mot s+mp=sant ska ses. Det är så kraven på ett vänsterpartistiskt deltagande ska tolkas.

Jag tror också att vi alla kan vara överens om att det var ett missgrepp att presentera samarbetet utan att ha förankrat det bland partiets medlemmar och mitt under brinnande finanskris. Det, inte kritiken mot det, är vad som har skadat oss den senaste tiden.

Lägg därtill det obegripliga agerandet i frågan om arbetsrätten och Lissabonfördraget. Jag är förfärad över det - långt ifrån vare sig stolt eller nöjd. Vi kommer lida svårt när valrörelsen nästa år drar igång, och riksdagsgruppen riskerar att dömas hårt av historien om det visar sig att den har gjort en felbedömning (1).

Ännu lever dock hoppet. Chansen finns, men ansvaret för att ta den är partiledningens. Den måste sträcka ut en hand till hela partiet. Den måste lova att den socialdemokratiskt ledda regering som förhoppningsvis tar vid 2010 igångsätter ett program som med rätta kan kallas vänsterinriktrat. Den måste visa vad det betyder att vara socialdemokrat i en tid när kapitalismens tillkortakommanden tydliggjorts som nästan aldrig förr. För den svenska medelklassen har aldrig skytt kvalitetsförbättringar i välfärden, aldrig vägrat att betala skatt för välfungerande sociala försäkringar, och den har aldrig satt vikten av entrepenadiseringar före en god tillgång till vård. Däremot längtar också den efter en i storstadsområdena fungerande trafik, efter mer tid för barnen och efter ökad trygghet (som kommer av kraftigt ökade sociala insatser).

Vi kan vinna medelklassen utan att gå till höger. Det är tid att partiledningen inser det, för som det ser ut just nu står vi med en mittenpolitik och, snart, utan vare sig vänster- eller mittenväljare. Och så var det väl ändå inte tänkt?

(1) Vilket flera juridiska experter är överens om; jämför föregående blogginlägg.

DN, GP, SvD, Sydsvenskan

En sista vädjan till de socialdemokratiska riksdagsledamöterna

Igår kväll skickade jag ett öppet brev till samtliga socialdemokratiska riksdagsledamöter inför dagens omröstning om Lissabonfördraget. Jag hyser ingen förhoppning om att det kommer att ha någon som helst effekt, men jag kunde inte vara tyst. Jag ville försöka en sista gång. Jag ville att våra förtroendevalda skulle veta att de har professionen emot sig när det gäller tolkningen av Lissabonfördragets påverkan på arbetsrätten. Jag skrev av praktiska skäl till alla s-ledamöter, även de som hedersamt och klokt nog tidigare har reserverat sig mot den okritiska ja-linjen.

Så här löd brevet:

Jag skriver detta brev till dig i din egenskap av socialdemokratisk riksdagsledamot. Jag skriver därför att jag är allvarligt oroad över de möjliga konsekvenser din ja-röst i omröstningen om ratificeringen av Lissabonfördraget kommer att medföra. Jag skriver därför att jag är besviken över din och andra socialdemokraters hittills visade brist på vilja att sätta kraft bakom orden till försvar för arbetsrätten. För dig som inte vill läsa hela texten finns nedan en sammanfattning i punktform.

• EG-domstolen har i Lavalfallet och i flera andra arbetsrättsliga mål dömt i enlighet med rådande bestämmelser eftersom:
• fördraget, och dess grundläggande friheter, står över alla andra lagar, direktiv med rådande bestämmelser. Därav följer att:
• arbetsrätten måste säkras i själva fördraget; justeringar i direktiv och svensk lag kommer att rivas upp av EG-domstolen om de anses att de strider mot den fria rörligheten.
• Flera experter från Lunds, Uppsala och Stockholms universitet säger att Lissabonfördraget inte förstärker arbetsrätten ett enda dugg, eftersom principen om fri rörlighet väger tyngre än strejkrätten, även om den sociala stadgan görs bindande.
• EU-kommissionen, genom Margot Wallström, säger samma sak.

• EG-domstolens svenska domare, Pernilla Lindh, säger samma sak.
• Stråthutredningens karaktär har förändrats efter att det blev känt att Lissabonfördraget troligen går igenom idag. Nu kommer den istället, preliminärt, att föreslå:
• ett avskaffande av det svenska nattarbetsförbudet mot utländska företag
• att svenska fack gentemot EU-företag bara får kräva kollektivavtalets miniminivåer
• omfattande strejkförbud mot utländska företag

• Strejkrätten skulle dock fortfarande kunna säkras genom att:
• fördraget förändras så att strejrätten blev en femte grundläggande frihet, eller att:
  
• Sverige får ett explicit undantag för sin arbetsrättsliga modell (undantag på andra områden har redan givits till Storbritannien och Polen)
  

Med anledning av ovanstående ber jag och många med dig att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om möjligt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

---

Nedan följer brevet i dess fullständiga omfattning:

Inför EG-domstolens beslut i Lavalmålet sade LO:s förste vice ordförande, Erland Olausson, att han betraktade det ”som näst intill uteslutet att EG-domstolen skulle avge en dom som i praktiken skulle innebära att EU bestämmer vilka fackliga stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige” (1). Han hade fel. EG-domstolen gjorde precis det. Den gjorde det därför att det var dess jobb – inte för att domarna var ”okunniga” eller att de hade tagit sig ”alldeles för stora friheter” som det ibland hette i debatten. De följde lagen och upprätthöll Nicefördraget. De förklarade, i fullständig enlighet med fördraget, att den grundläggande principen om fri rörlighet står över Nicefördragets stadga om mänskliga och sociala rättigheter.

EG-domstolens ställningstagande har efter Laval upprepats i ett flertal domar. I Vikingmålet slog domstolen fast att strejkrätten bara går före kapitalets frihet när det finns därför ”särskilda skäl”, i Rüffertmålet sade rätten att en utländsk entreprenör inte behövde följa det tyska avtalet utan sitt, för honom betydligt billigare, hemlands dito, och i Luxemburgmålet förklarade domstolen att det inte finns något grundläggande intresse i att utländska entrepenörer följer ett lands arbetsmarknadslagar och kollektivavtal.

Rätten för enskilda medlemsländer att ställa högre krav på arbetsrätt och utländska entrepenörers skyldighet att följa dessa regleras i EU:s utstationeringsdirektiv. Därmed illustrerar Luxemburgfallet ett centralt faktum: fördraget står över alla EU:s och enskilda medlemsländers andra lagar, direktiv och förordningar. Så är det skrivet, och därför agerar EG-domstolen juridiskt korrekt. Därför räcker vare sig nya eller förändrade EU-direktiv eller justeringar av svensk lagstiftning – sådana justeringar kan ändå i praktiken bara bli anpassningar.

Det har blivit allt tydligare att frågan om arbetsrätten, sedan EU-inträdet, ytterst regleras av hur EU:s fördrag är skrivet. LO:s ledning och flera socialdemokratiska politiker har länge hävdat att Lissabonfördraget ur ett arbetsrättsligt perspektiv är bättre än nuvarande Nicefördrag – genom den sociala stadga i Lissabonfördraget som beskriver strejkrätten som en ”grundläggande rättighet”. Denna uppfattning är felaktig och motsägs av ett flertal oberoende juridiska experter från såväl Lunds som Uppsalas och Stockholms universitet. Till exempel säger professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, att ”alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i [Lissabon]fördraget” (2). Även EU-kommissionen, representerad av Margot Wallström, har gjort samma bedömning. Hösten 2007 gjorde den klart att ”när det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande” (3).

I måndags publicerade tidningen Kommunaktuellt på sin webbsida en intervju med den svenska domaren i EG-domstolen, Pernilla Lindh, i vilken hon sade så här om Lissabonfördraget och den sociala stadgan: ”Det finns redan en stadga om mänskliga och sociala rättigheter i anslutning till det nuvarande Nicefördraget i EU … Skillnaden om den skrivs in i Lissabonfördraget vore att det blir svart på vitt att stadgan är bindande. Men någon skillnad i praktiken blir det alltså inte för domstolens bedömning jämfört med i dag.” (4)

Således anser såväl EU-kommissionen som Sverige främsta arbetsrättsliga experter och minst en ledamot i EG-domstolen att Lissabonfördraget, trots dess sociala stadga, inte förstärker arbetsrätten ett dugg. Fackets och ledande socialdemokraters påståenden om motsatsen blir därför mycket märklig. På vad grundar de sitt ställningstagande?

Utöver en ratificering av Lissabonfördraget vill numera facket att det upprättas ett ”socialt protokoll”, något som både flertalet europeiska arbetsmarknadsministrar och EU-kommissionen har motsatt sig. För det första kan man fråga sig varför ett protokoll plötsligt anses nödvändigt – är trots allt inte Lissabonfördraget tillräckligt bra? För det andra kan inte protokollet anses säkerställa en stark arbetsrätt. Pernilla Lindh tror inte att det skulle påverka domstolens beslut – just eftersom fördraget står över alla andra lagar, direktiv, förordningar och policies (4).

I Sverige har det talats mycket om den så kallade Stråthutredningen som skall visa hur svensk lag påverkas av EG-domstolens beslut. Efter att det blev känt att majoriteten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle rösta ja har udden, enligt LO-TCO:s före detta förbundsjurist Kurt Junesjö, riktats mot arbetstagarna. Nu föreslås preliminärt att nattarbetsförbudet mot utländska företag avskaffas, att svenska fack endast får kräva kollektivavtalens minimilönenivåer och ett omfattande strejkförbud när facket försöker få till stånd branschavtal mot utländska företag (5).

Än finns det dock hopp. Än har inte omröstningen hållits. Än kan förnuftet segra. Det finns ingentingen att förlora, ingenting, på att skjuta upp ratificeringen. Irland röstade nej i sin folkomröstning och Tjeckien kommer troligen inte att ratificera detta år. Det har inte de tagit skada av. Jag och många med mig dig därför att sätta kraft bakom orden för arbetsrätten. Ge inte högern frisedel i denna sak. Riskera inte att låta historiens dom falla över dig och dina kollegor, Sveriges socialdemokratiska arbetarpartis riksdagsledamöter, som de som en gång för alla krossade arbetsrätten och den svenska modellen. Vägra istället att ratificera Lissabonfördraget till dess att arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad och kräv om nödvändigt explicita undantag i fördraget för strejkrätten.

Du har makten att göra detta. Frågan är: Har du modet?

(1) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/EEA496CF7B9E1F64C1256FF20042F2F3

(2) http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/pd/skane/dokument/Sk%C3%A5nska%20Socialdemokraten/Nummer%201,%20mars%202008.pdf

(3) http://www.vguengl.org/showPage.php?ID=996

(4) http://www.ka.se/index.cfm?c=85234

(5) http://www.fib.se/dokumentarkiv/tidningarpdf/utdrag_ur_fib_1109%5B1%5D.pdf

Yes they could

And they did. Det amerikanska valet var på många sätt en riktig rysare. Även om allt pekade på en jordskredsseger för Barack Obama fanns det lilla hjärnspöket där. Tänk om. Nu blev det inte så. USA, av många betraktat som världens mäktigaste land har skrivit valhistoria.

En epok av konservativt styre har gått i graven och landet har valt en demokrat och svart man till president. Efter två års kampanjande står Obama inför ett folkhav och håller sitt tal som segraren. Om demokrati, hopp och förändring. Retoriskt knivskarpt, engagerande och övertygande. Valet är vunnet. Förändringen har kommit till Amerika. Skeppet har seglat. Men vägen till hamnen är lång, stormig och svår. Han har ett hårt arbete framför sig. Men han verkar ha folket i ryggen. Resan mot hopp och förändring har påbörjats.

Hör det inspirerande talet på Dagens Nyheters webplats.

Valrapport fran Seattle i USA

Jag skriver detta inlagg fran en stad i Seattleomradet. Jag och tva andra besoker sedan en vecka en van har. Vi valde att aka hit vid den har tiden pa grund av valet. I fredags besokte vi Obamas kampanjkontor i Seattle och deltog under eftermiddagen i arbetet dar. Det var enormt givande att fa vara med och det gav goda mojligheter att diskutera politik och utbyta erfarenheter med demokraternas grasrotter. Var narvaro var mycket uppskattad.

Jag vill gora klart att om Obama hade stallt upp i Sverige hade jag utan tvekat deltagit i arbetet for att valja nagon annan - av det enkla skalet att han, men inte jag, ar borgerlig. I dagens amerikanska val ar emellertid demokraternas kandidater de basta mojliga. Skillnaderna mellan Obama och McCain ar mycket stora inom flera centrala politikomraden: ekonomi, utrikespolitik, utbildning, civilrattsfragor. Och tvingas jag valja mellan en neokonservativ kandidat och en liberal, med i vissa fragor dragning at socialliberalism, kandidat valjer jag den senare. Utan tvekan. For med honom vid rodret, uppbackad av en stark demokratisk majoritet i kongressens bada kamrar, kanske vi kan fa se ett slut pa de senaste atta arens upprepade katastrofer. Vi kanske kan fa se hur debatten vrids at vanster. Det kommer att ta lang tid och ske forst efter manga harda strider. I politik far man aldrig nagot gratis.

Ett av de forsta ting USA:s nasta president, oavsett vem det nu blir, borde ta tag i ar sakrandet av den politiska demokratin. Cnn.com rapporterar att koerna vid flera vallokaler overskrider fyra timmar och att problem uppstar nar valsedlarna blivit fuktiga efter de rostandes langa vantan utomhus. Samtidigt forvagras over fem miljoner amerikaner sin demokratiska rattighet eftersom de antingen sitter i fangelse eller har suttit i fangelse. Det ar oacceptabelt. Aven det faktum att vissa delstater anvander helt elektroniska rostningsystem, utan mojlighet till utskrift av ifyllda valsedlar, maste ses over. Fragan ar om det inte ar hog tid for internationella valobservatorer att rycka in.

Till sist. Trots alla bekymmer ar det en forman att kunna folja valet pa plats. Ikvall skall vi bege oss till demokraternas valvaka i Seattle for att forhoppningsvis kunna fira segern for Obama och ett efterlangtat adjo till Busharen. An rader lugnet fore stormen, men oavsett utgang kommer staden att koka ikvall.