"What is it exactly that the VP does every day?"

Republikanernas vicepresidentkandidat, Sarah Palin, fick den 31 juli i år frågan om den pågående granskningen av hennes avskedande av en hög delstatstjänsteman kunde tänkas diskvalificera henne som möjlig vicepresident. Hon svarade så här: "I tell you, I still can't answer that question until somebody answers for me - what is it exactly that the VP does every day?"

För min del kan jag därför redan nu föreställa mig följande reklam:

Speakerröst: "The Republican presidential candidate John McCain has finally chosen his running mate. It's governor Sarah Palin. Here's what the governor had to say on the last of July this year about a possible bid for the vice presidency,"

Övergång till TV-klippet där Sarah Palin svarar: "I tell you, I can't answer that question until somebody answers for me - what is it exactly that the VP does every day?"

Därpå speakerrösten igen: "The Democratic candidate for president, Barack Obama, named senator Joe Biden his running mate because he really knows what a VP does. And that's exactly why I'm going to vote for the democratic ticket on the fourth of November, and that's why you should too - at least if you want a president and a vice president who know what they are doing."

Klippet där Sarah Palin uttalar sig finner du här. Börja titta vid ca 2:40.

DN, SvD, Aftonbladet

Rapporter om McCains vice: Det blir en kvinna!

Uppdatering: Rapporterna var sanna; Sarah Palin Blir McCains vicepresidentkandidat!

I och med att Obama valde Biden framför Clinton som vicepresidentkandidat öppnade han dörren för McCain att på en gång vända upp och ned på valkampanjen. Genom att välja en kvinna skulle McCain skriva ett helt nytt kapitel i den amerikanska politiska historien (1), och också kunna tilltala bland andra de kvinnor som tidigare stött Clinton men hittills inte sällat sig till Obama.

Hittills har ingenting talat för att McCain skulle välja en kvinna; troliga kandidater har istället varit hans motståndare från premiärvalen, Mitt Romney, guvernören från Minnesota och Louisiana, Tim Pawlenty respektive Bobby Jindahl. Men idag har det kommit en obekräftad rapport om att McCain har utsett den populära och konservativa republikanska Alaskaguvernören Sarah Palin. Hon är dessutom ung - med sina 44 år till och med yngre än Obama - och bara inne på sin första ämbetsperiod.

En amerikansk journalist skrev tidigare i veckan att i detta val, som demokraterna med tanke på det politiska läget verkligen borde vinna, är Obama just den kandidat som råkade förlora, medan det för republikanerna och McCain vär tvärtom. Och vem vet egentligen nu hur det kommer att gå?!

(1) Visserligen har redan en kvinna varit nominerad till vicepresidentposten: år 1984 var demokraten Geraldine Ferraro demokraternas kandidat.

Mutatis Mutandis

Igår frågade jag mig själv hur Demokraterna går vidare om Obama misslyckas med att besegra McCain. Idag efter att ha sett fortsättningen på Demokraternas konvent vet jag svaret - Hillary Rodham Clinton.

No way. No how. No McCain!

Inatt svensk tid höll Hillary Clinton sitt kanske livs viktigaste tal. På demokraternas konvent i Denver hade hon drygt 20 minuter på sig att bevisa tre saker: att hon helhjärtat stödjer Barack Obama, att hon kommer att arbeta varje vaken minut för att hennes supportrar skall bli kvitt sina tvivel och som en person ställa sig bakom honom och att det demokratiska partiet nu är enat bakom sin kandidat. Samtidigt var hon tvungen (läs "knappast nödbedd") att demonstrera för sina anhängare, sitt parti och för hela nationen att det är hon och ingen annan som till sist sätter kronan på Obamas huvud både på konventet nu och på valdagen i höst genom att ge honom sina supportrar - vit arbetareklass och äldre kvinnor. Sammantaget var talet mästerligt - även en socialist som jag blev för en stund fångad av orden och budskapet.

Jag tillhör det fåtal (?) i den unga svenska socialdemokratin som har stött Clintons kandidatur. Obama har jag hållit för en svagare kandidat; hans politik har jag ansett huvudsakligen bestå av retorik. Förbundsordföranden och förbundssekreterare i socialdemokratiska studentförbundet, Kajsa Borgnäs respektive Daniel Gullstrand, skrev tidigt i somras berömmande om Obama, eller kanske snarare om hans kampanj. Och visst hade den sina förtjänster - den besegrade det väljoljade Clintonmaskineriet. Men den var inte lika fantastisk som skribenterna påstår. Obamas tidigaste och främsta stödtrupper är högutbildad ungdom; visserligen en viktig grupp att entusiasmera, men långtifrån den mest utsatta och i politik oengagerade samlingen människor. Den kommer förvisso att göra en ovärderlig insats inför valet - vi unga är en kraft att räkna med - men frågan är om det räcker hela vägen. Opinionsmätningarna ser osäkra ut, och återigen är det kvinnor och arbetareklassen som inte riktigt är med på vagnen.

Clintons kampanj handlade inte, vilket Gullstrand och Borgnäs antyder, om att jaga marginalväljare. Redan från början utkristalliserade sig nämligen mönstret att Clintons bas utgjordes av låginkomsttagare, lågutbildade, äldre och kvinnor. Att likna denna grupp vid svenska och brittiska medelklass- och marginalväljare är att fara med osanning.

Clintons politiska budskap var från början tydligare än Obamas. Han hade möjligen orden men hon hade innehållet. Hennes sjukvårdspolitik och ekonomiska politik var bägge mer lika dem vi socialdemokrater känner och tilltalas av. Clinton ville se en obligatorisk sjukförsäkring, hon ville ha riktade insatser för jobb och utbildning och möjligheter till dessa medan Obama ursprungligen endast ville att sjukförsäkringen skulle vara obligatorisk för barn och att tillväxten skulle stimuleras med generellt sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Nu har han emellertid fått revidera sin politik, men fortfarande finns en del frågetecken om vilken riktning han kommer att ta. Klart är i alla fall att Barack Obama som president inte kommer att bli mer progressiv än Hillary Clinton hade varit - sedan kan den svenska vänstern fängslas aldrig så mycket av collegestudenter från medelklassen som står och viftar med "Change we can believe in"-skyltar.

Så, ja, jag är besviken över att Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president. Och ja, jag tycker att det på sätt och vis är ännu värre att hon inte heller blir dess nästa vicepresident. Men Clintons amerikanska supportrar vore, ursäkta uttrycket, direkt dumma i huvudet om de förvandlade denna besvikelse och ilska till en röst på McCain eller en lång stund på soffan på valdagen. McCain står ju för allt Clinton bekämpar; Obama för nästa samma sak hon slåss för. Det hela är därför ganska självklart: No way. No how. No McCain!

Konvent på VHS

Eftersom jag jobbar på dagtid tvingas jag spela in sändningarna på SVT24 från Demokraternas konvent i Denver på VHS, lite ironiskt med tanke på att alla talare där betonar framtiden... Nåja, nu har jag tagit mig igenom dagens tre inspelade timmar och tänkte blogga lite om det.

Mycket trevligt att SVT sänder från de amerikanska konventen och inte bara visar klipp i nyheterna - jag har aldrig sett det på riktigt tidigare, bara i dramaserien "Vita huset". Tråkigt däremot att SVT klippte av sluten på Jesse Jackson Jr. och den republikanska kongressmannen Jim Leechs tal med nyhetssändningar, det var ju ändå samma nyhetsinslag som visats hela förmiddagen.

Även om det var lite väl mycket propagandavibbar över hela upplägget (jag föredrar våra svenska kongressförhandlingar) så var konventsförfarandet ändå sevärt. Jag blev speciellt berörd av hyllningen till den cancersjuke senator Ted Kennedy och dennes tal och av Michelle Obama. Den senare har jag vetat mycket lite om innan men efter att ha sett henne framföra sitt tal på ett mycket imponerande sätt så inser jag att hon kommer bli en mycket tongivande person i en eventuell Obama-administration.

Allt är givetvis inte frid och fröjd i mina ögon. Ett populärt ämne i talen var att ideologi är ovesäntligt och att samarbete och resultat är det viktigaste. Ok, självklart är konkreta resultat det viktigaste men enligt mig så behövs det en tydlig ideologisk konpass för att veta vilka resultat som är önskvärda...

Sist så slog mig en deprimerande tanke. Om Demokraterna inte lyckas vinna nu, och låt oss inte glömma att Republikanerna aldrig kan räknas ut i amerikansk politik, när kommer de då lyckas nästa gång? Så mycket hype som byggts upp kring Obama som den som kan engagera tidigare ointresserade grupper, vad tusan händer med Demokratiska partiet om det inte blir han som installeras i januari? Kommer Obama då tyna bort från rampljuset som John Kerry, bli en ny Al Gore eller försöka igen 2012? Låt oss hoppas att vi aldrig behöver få veta det!

24-timmarspass någon? Privatiseringen driver klockan tillbaka

I Region Skåne vill den borgerliga majoriteten (i vilken miljöpartiet ingår) privatisera ambulansvården. Anledningen är att privata utförare inte behöver ha lika anständiga villkor som landstinget vad gäller arbetstid och dygnsvila. Personalen kan bli tvungen att arbeta 24-timmarspass Därmed kan pengar sparas genom att folk sparkas.

Att det vare sig är bra för de anställda eller för patienten struntar den skånska högern i - den behöver ju inte jobba i 24 timmar i sträck. Men kanske behöver Henrik Hammar (m) och Jerker Swanstein eller någon av deras anhöriga nyttja ambulas någon gång. Vill de verkligen åka med en som är på, säg, sin tjugoförsta arbetstimme den dagen?

Det är kommunaktuellt som skriver om privatiseringsplanerna och om det motstånd som ambulanspersonalen gör. Många anställda vägrar att äventyra säkerheten genom att arbeta så långa pass. Jag stödjer självklart deras kamp - för deras och för patienternas skull!

LO-ekonomerna om jobbskatteavdraget

För första (?) gången utvärderas nu det av högerregeringen införda jobbskatteavdraget. I en rapport av LO-ekonomerna behandlas systematiskt effekterna av skattesänkningarna som hittills uppgår till ca 50 miljarder kronor. Slutsatsen är dyster.

Visserligen, säger LO-ekonomerna, bidrar avdraget till fler jobb men anmärkningsvärt få i förhållande till omfattningen av det. Detta, tillsammans med det faktum att de högst avlönade i en del fall kan väntas gå ned i arbetstid på grund av skattesänkningarna på höga inkomster och fastigheter, gör att reformen bara betalar sig till 70 procent. Resten, drygt 15 miljarder kronor, måste betalas med försämringar för sjuka och arbetslösa. Sjukersättningar, a-kassa, pensioner och studiebidrag är alla inkomster vars värde därmed urholkas. Stora grupper halkar efter och klyftorna växer utan att "kakan växer". Det blir inte mer pengar till välfärden som moderaterna har hävdat.

Varför ter sig då inte verkligheten som moderaterna vill ha den? Den främsta anledningen är att den förra skattepolitiken, socialdemokraternas, inte alls hämmade arbetskraftsutbudet. Högern ansåg att stora skattesänkningar skulle medföra att folk skulle jobba mer. Det var kungstanken med jobbskatteavdraget - en idé som nu måste stryka på foten. För jobbskatteavdraget gör inte att folk att arbetar mer (jämför ovan) och bara en liten andel av dem som saknade arbete, de frivilligt arbetlösa, går in på arbetsmarknaden på grund av avdraget. Denna grupp består av personer som inte lever på vare sig socialförsäkringar eller pensioner - till exempel hemmafruar.

Förutom ökade klyftor och nedskärningar i välfärden (med minskad trygghet och alla dess konsekvenser) innebär jobbskatteavdraget att incitamenten för utbildning och kompetensutveckling minskar, framförallt för dem med låga inkomster. Det är mycket allvarligt. Det krävs inte någon examen i ekonomi för att förstå att för Sveriges del handlar en god och hållbar ekonomisk utveckling, nya jobb och en god välfärd inte om en återgång till fler underbetalda arbeten som inte kräver vare sig yrkes- eller högskoleutbildning.

Högern har schabblat bort högkonjunkturen. Den tog inte chansen att bygga Sverige starkt. Vi behöver därför, mer än på mycket länge, en regering som satsar där det behövs - på utbildning, på punktinsatser för grupper som hamnat i kläm, på en sund finanspolitik, på fler jobb i välfärden, på grön teknik. Vi behöver en socialdemokratisk regering.

Folket+Apoteket = Sant

En stor undersökning har visat att svenskarna är förtjusta i Apoteket - så till den grad att varumärket kommer på andra plats på listan över de tio mest älskade dito.

Folkets uppskattning är således ännu ett skäl för att stoppa avregleringen av läkemedelsmarknaden. För varför slå sönder något som uppenbarligen går hem i stugorna?

Läs mer i DN, Metro och SvD.

Obama väljer Clinton till vice

Det förutspår de grönas före detta presidentkandidat, Ralph Nader, i en intervju. Han säger att det vore dumt att välja någon annan och tillägger att han inte tror att Obama är dum.

Argumenten för Clinton är flera - kompetens, erfarenhet, politisk uthållighet, för USA progressiva idéer vad gäller finans- och socialpolitik - men det kanske viktigaste är att Obama har problem med att få helhjärtat stöd av sitt parti. Bara 75 procent av de registrerade partisympatisörerna säger sig vilja rösta på honom. Över hälften av den "saknade fjärdedelen" är gamla Clintonsupportrar som vägrar att gå över till hans läger. De flesta av dessa finns, troligen, i enormt viktiga delstater som Ohio, Pennsylvania och Florida. Gruppen utgörs huvusakligen av vita, medelålders och äldre personer från arbetareklassen.

Nader drar i intervjun paralleller till presidentvalet 1960, då Kennedy besegrade Nixon med ytterst liten marginal - och hade förlorat om det inte vore för att han till sist valde Texassenatorn och den tidigare rivalen om presidentkandidaturen Lyndon B Johnson som parhäst. Johnson såg nämligen till att Texas röstade demokratiskt det året.

De senaste två veckorna har John McCain krupit allt närmare Obama och nu leder republikanen i flera viktiga swingstates. Det som tidigare såg ut som en liten men stabil ledning för Obama har försvunnit. Trenden är oroande, för vi såg samma sak hända 2005. Kerry ledde med ca fem procentenheter fram till den 20 augusti då Bush närmade sig för att i månadsskiftet ha ryckt åt sig ett övertag Kerry aldrig hann ifatt.

Då opinionsmätningarna visar att andelen registrerade demokrater är rejält mycket större än andelen registrerade republikaner vore det oklokt av Obama att inte ta alla chanser att läka partiet, att få en vicepresidentkandidat som kan ro hem Ohio, Pennsylvania och kanske också Florida och - möjligen - även Indiana. Clinton är granskad sedan tidigare - media vet var de har henne. Dessutom visade en opnionsmätning den 15 juli i år att Clinton vore en starkare kandidat mot McCain. Hade valet handlat om dem skulle 50 procent ha röstat på Clinton och bara 43 procent på McCain.

Och om någon nu frågar henne om hon fortfarande tycker att hon vore en bättre presidentkandidat än Obama kan hon ju alltid svara att hon definitivt är en bättre vicepresidentkandidat...

PS Det måste tilläggas, för nyanseringens skull, att Clinton som vicepresident är en rejäl högoddsare. Senatorer som Joe Biden, Evan Bayh och guvernörer som Kathleen Sebelius och Tim Kaine ligger betydligt bättre till. Något som talar för Clinton är emellertid att att Obama dröjer in i det sista med att presentera sin kandidat - kanske håller han på att diskutera detaljerna med Clinton? Det blir enligt amerikanska media nu i helgen som det hela avslöjas. DS

Bragdguld istället för OS-brons

Det är inte ofta jag kommenterar sport. Väl ute på plan, i simbassängen eller vid höjdhoppsribban har idrotten per se mycket litet att göra med politik. Men tävlingarna är inte isolerade företeelser - placeringen, organisationen och regelverket av, hos och för evenemangen i högsta grad är i högsta grad politik. Lägg därtill att idrottsutövarnas handlingar kan få stora konsekvenser. Tesen "politik är inte allt men alling är politik" håller.

Ara Abrahamians försakande av sin medalj var politisk akt. Det var en skarp protest mot vad jag förstår är en korrumperad värld - brottningen. Straffet för uppstickaren blev också hårt. Den konservativa bastionen IOK fråntar honom bronspengen, och det är möjligt att han blir avstängd på livstid.

Rent spel är A och O i idrottens värld. Utan det fallerar allt. Därför håller jag med om Lasse Anrell: ge Abrahamian bragdguldet. Det är på tiden att någon belönas, inte bara för sportsliga framgångar utan också för sportsliga handlingar.

En ren slump? Skulle inte tro det

Igår, den 15 augusti, började Malmöfestivalen. Samma dag satte Skånetrafiken in extra bussar och tåg för att klara anstormningen till festligheterna. Och samma dag upphörde sagda bolags tämligen förmånliga "sommarkort" att gälla. Är det en ren slump? Skulle inte tro det.

Rör inte valarna!

I veckan kom den glädjande nyheten att de stora valarna är på väg tillbaka. Dagens Nyheter och Helsingborgs Dagblad rapporterar att flera arter, däribland knölvalen, har kunnat tas bort från listan över akut utrotningshotade djur. Men fortfarande återfinns där flera av de riktigt stora: blåvalen och kaskeloten, liksom sej- och sillvalen, står kvar. Dessutom ser situationen nu sämre ut än tidigare för småvalar och delfiner. De fångas i allt högre utsträckning i fiskenät.

Anledningen till att det går bättre för fler av de stora valarterna är enkel - jaktstoppen som gradvis införts sedan 50 år tillbaka. Men att nu havets jättar går framåt får inte leda till att jakten återupptas. Istället är det ännu ett bevis på vikten att handla i tid eftersom det ofta tar mycket lång tid för ekosystemen att återhämta sig. Budskapet till världens alla länder därför blir kort men stenhårt: rör inte valarna!

Idag börjar det roliga borta i Peking

Ja, idag börjar de rafflande olympiska spelen i den kinesiska huvudstaden. Men innan du förloras i firandet - läs detta först. Texten är Björn Afzelius' och låten heter Den himmelska fridens torg.

Som alla barn läste jag sagor och jag älskade dem ifrån Kina.
Jag tyckte de var så exotiska och erotiska.
De frammanade bilder av skönhet och förmedlade dofter och smaker
och namnen på platser och människor där var så vackra.
Och det vackraste namnet av alla var Den himmelska fridens torg.

Så läste jag Kinas historia, om dess kejsare och dynastier,
om dess tänkare och filosofer och despoter.
Och jag bländades av denna kunskap, denna strävan efter förfining,
som, när andra kulturer fick böja sig, kunde höja sig.
Och symbolen för denna förfining blev Den himmelska fridens torg.

Men framstegen byggdes på träldom, för flertalet levde i armod.
Bara fåtalet fick kultivera sig och beleva sig.
Detta födde den Väldiga striden mellan herrarna och deras trälar.
Och i spetsen för massorna gick där en son till en bonde.
Och han svor att en dag skulle segern nå Den himmelska fridens torg.

Och solen gick upp över Kina; den Nya tiden var inne.
Och de som var vana att foga sig kunde skola sig.
För ingen var mer än någon annan och alla var till för varandra.
Och folket och ledarna talade om samma framtid
när de årligen firade segern på Den himmelska fridens torg.

Men tiderna ändrades åter; snart var man tillbaks vid det gamla.
För de åldriga ledarna fjärmade sig ifrån folket.
Men de unga, som lärt sig att tänka och tala och läsa och skriva,
gick ut som de lärt sig och påminde om alla löften.
Men löften dränktes i blodet på Den himmelska fridens torg.

Jag sitter och bläddrar i sagor som jag läste när livet var enkelt,
då prinsessor var vackra och kungar var kloka och goda.
Och jag ser upp mot stjärnan i öster, och jag upptäcker att den har slocknat.
Jag förstår den så väl - det finns ingenting mer den vill lysa på.
För det råder ett isande mörker på Den himmelska fridens torg.

Svarta Gänget

Svarta gängets politik slår igenom på bred front nu. Ekonomin har tvärnitat och över 20 000 personer riskerar bli utförsäkrade och stå utan någon annan försörjning än socialbidrag för att de är för "friska" för att vara sjukskrivna men för sjuka för att jobba. Socialförsäkringsministern Christina Husmark-Pehrsson, hon med hjärtat av sten, säger att det hela kommer att ordna sig. Men den bluffen är väl ändå för länge sedan synad? Vi vet att det inte var något nytt parti utan bara samma gamla Svarta gäng som kom till makten hösten 2006.

Läs AB, DN, SvD.