Äntligen, Sahlin!

I dag när jag stod i labbet lyssnade jag, medan jag arbetade, på debatten i P1 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I söndags såg jag huvuddelen av debatten dem emellan i SVT:s Agenda. I båda debatterna gjorde Sahlin bättre ifrån sig än vad som tidigare varit fallet. Men hennes insats i dag var hennes kanske hittills bästa som partiordförande och statsministerkandidat.

De som läser den här bloggen vet, och de som trillar in på den först i dag ska veta, att jag i många stycken har varit och är kritisk till Sahlin. Jag tycker till exempel att hon på alltför många områden har närmat sig den borgerliga regeringen i fråga om synen på skatter, på vem som ska bedriva välfärd och på vem ansvaret ska ligga för att jobben ska bli fler i Sverige. Jag har också kritiserat henne för att hon ibland ger ett luddigt intryck. Att hon däremot är en duktig talare har jag dock påpekat vid flera tillfällen. Och nu börjar hon också ta sig i debatten.

Jag tror att det finns väldigt många i det här landet, både socialdemokrater och osäkra väljare, som längtar efter att få höra statsministerkandidaten Mona Sahlin, en statsministerkandidat som inte bara argumenterar utifrån känsla utan också utifrån hårda fakta, utifrån initierade samhällsanalyser. Vi har väntat på en Mona Sahlin som på allvar tar tag i komplexiteten, visar på ideologiskt djup. I dag fick vi detta, och det med besked.

Det hela föranleddes av det grumliga svar vi fick från en borgerlig statsminister (vars högerkollegor runt om i Europa antingen har anammat högerextrema åsikter eller säkrat regeringsmakten genom dessas parlamentariska företrädare) på frågan om vad han tyckte om det franska förslaget att förbjuda vissa klädesplagg på offentlig plats. Fredrik Reinfeldt tycks nu vilja, pressad av urusla opinionssiffror, påbörja också i Sverige en skräckdebatt om en viss religion och om en viss extremt heterogen grupp som, oavsett hur sekulariserade de än kan vara, kan stigmatiseras i syftet att jaga väljare från Socialdemokraterna till det bruna eller det mörkblåa lägret så att den borgerliga regeringen kan sitta kvar.

Tyvärr är det inte unikt svenskt att vara immun mot rasism. Tyvärr vill svenska media sälja lika bra som i andra länder. Tyvärr kan klädesdebatter också här komma slå ut de stora frågorna om jobben, välfärden och den ekologiska hållbarheten från dagordningen. Allt beror på vad de ledande politikerna och media vill. Aftonbladet talade tydligt om vad de ville i oktober i fjol, och nu gjorde även statsministern det. Ingen ska inbilla mig att han inte förstod precis vilken del av debatten som skulle komma att kablas ut mest när han svarade så som han gjorde. Jag förstår honom. Han vill behålla makten. Och han räknar kallt med att kunna göra det, om bara tillräckligt många röstar brunt. För andra liberala politiker runt om i Europa har det inte varit svårt att köpa ministerposter med samvetspengar. Så jag förstår honom, men jag föraktar honom mer, om detta är hans avsikt. Är statsministern feltolkad har han alla chanser i världen att förklara sig.

Men åter till Mona Sahlin. För hon skulle efter Reinfeldt svara på samma fråga som han. Och hon fick därmed göra det, i högsta grad medveten om att varje ord hon skulle yttra skulle komma att vägas precis mot de öknamn som slungats mot henne för hennes engagemang för de utsatta som kommit till vårt land och mot den väljarutveckling vi sett i Danmark, i Norge, i Frankrike, i Nederländerna, i Österrike och Belgien. Och hennes svar var klockrent. Det var nyanserat, balanserat, sakligt och konkret. Det visade på en djup förståelse för komplexiteten i ämnet och gav inte den borgerliga statsministern en tums utrymme för fler dumheter. Sahlins budskap var kristallklart: religionsfrihet är både rätt till religion och rätt att slippa religion. Vad man än tar på sig ska det avgöras av ens egen fria vilja. Men att inte få åka tunnelbana in till stan om man är klädd i vissa kläder - bara för att det är lagstiftat om att det är svenskt att inte få klä sig som man vill - kommer inte att öka någons frihet.

Detta ideologiska och samhällsanalytiska perspektiv, kryddat med träffsäker retorik, präglade över lag statsministerkandidaten Sahlin i debatten. Det återkom i frågan om SAAB, om sjukförsäkringarna, om jobben i allmänhet och också om utrikes- och säkerhetspolitiken. Alltför länge har Reinfeldt kommit undan med någon slags kompetensstämpel. Men inte längre. Det är möjligt att Reinfeldt har varit en bättre ledare för Moderaterna än Sahlin varit för Socialdemokraterna. Men det är inte om det valet handlar. Valet handlar om vem som kan vara statsminister för den regering som säkrar jobben och välfärden. Valet handlar om frågor som sänkt skatt för dem med högst inkomster (för lånade pengar) eller om satsningar på fler händer i vården. Valet handlar om utbildning på riktigt eller låtsasprogram för unga arbetslösa vars mål (fler jobb) tydligen nås, enligt statsministern, om arbetslösa söker ännu några fler arbeten. Ja, om detta och mycket handlar valet. Och nu kör vi igång. Vilken rivstart, Sahlin!

Aftonbladet, DN, Expressen, SvD, SvD2, Sydsvenskan

Sänk momsen på frukt och grönt - höj den på socker och sötningsmedel (?)

På SvD Brännpunkt i dag skriver elva mer eller mindre kända svenskar och uppmanar något parti att ställa sig bakom och driva kravet på avskaffad moms på frukt och grönsaker. I princip tycker jag att det är en bra idé. En sådan sänkning måste emellertid naturligtvis betalas. Författarna menar att det skulle finansiera sig själv genom sänkta kostnader för sjukfrånvaro och produktionsbortfall. Det är naturligtvis ett alldeles för svepande uttalande, och även om en viss potential finns att sänka dessa kostnader genom en bättre kost rör det sig avgjort om effekter på lång sikt. Ett bättre sätt, och ytterligare en metod för att förbättra kosthållningen, kunde vara att parallellt med avskaffandet av moms på frukt och grönt höja densamma på sockerrika produkter som läsk och godis.

Samtidigt är det hela inte så enkelt. Det är inte givet att människor kommer att förändra sina kostvanor på grund av prisläget. Folk byter säkerligen gärna från en grönsak till en annan eller från en köttbit till en annan om priserna ändras, men en genomgripande omläggning av kosten är en annan sak. Vi vet att för alkohol spelar priset roll, men troligen är tillgänglighetsfaktorn minst lika viktig, om än inte viktigare. Jag vet inte om man känner till vad de höjda cigarettpriserna har betytt för den minskade andelen rökare, men med tanke på att det framför allt är låginkomsttagare som röker i dag är det osannolikt att priset har haft någon större inverkan. Å andra sidan, om man får tro en SIFO-undersökning, säger sig låginkomsttagare vara mycket positivt inställda till att köpa bättre mat om bara priserna förändras. Fast det är en sak att säga det och en annan att göra, eller kunna, göra det. Min poäng är naturligtvis inte att lasta någon för någonting - jag vill bara använda offentliga verktyg och resurser på det sätt de gör mest nytta. Och om det enda effekten av förändrade momssatser blir en billigare bättre middag för dem i övre medelklassen och "uppåt" är ingenting vunnet.

Summa summarum: Det krävs en ordentlig genomgång av reella och fördelningspolitiska effekter av en avskaffad moms på frukt och grönt och/eller en höjd moms på sockerrika produkter innan ett beslut fattas. Men en sådan utredning välkomnar jag. Varmt.

Mer om debatten om Arena

I tisdagens sändning av radioprogrammet Nya Vågen i P1 fortsatte debatten om tidskriften Arena. I studion medverkade då Daniel Suhonen från tidskriften Tvärdrag, Nisha Besara från Arena samt Olle Svenning, författare, journalist och debattör från Aftonbladet. Svennings roll i diskussionen var som någon slags "avdömare". Han hade nog valts ut på grund av sina bok, Vänstern i Europa: de nya liberalerna?. I den skriver Svenning om den, sett med dåtidens ögon, relativt progressiva politik de socialdemokratiska regeringarna i EU förde i slutet av 1990-talet för till exempel hbt-rättigheter. Han skriver också om att samma regeringar, som då styrde alla de stora EU-länderna, däremot inte alls rubbade den ekonomiska politiken, förstärkte demokratins roll inom densamma, och/eller minskade klassklyftorna. Att det var en historiskt oförlåtlig undanlåtenhet har de numera före detta regeringsinnehavarna dyrt fått konstatera: rekorddåliga valresultat, inte minst i det senaste valet till Europaparlamentet.

Men åter till själva debatten. I grund och botten delar jag Suhonens kritik mot det accelererande bruket av språkanalys i stället för strukturkritik, att diskrimineringsperspektivet har ersatt förtryckperspektivet och mot postmodernismens närmaste ödesmättade tro på att nu är det enda som återstår till möjlighet av politisk kamp att var och en för sig, möjligen med DO i handen, ska i domstolar slåss för rätten att inte känna sig kränkt. Av det jag har läst av Suhonen tolkar jag att det också egentligen är här skon klämmer. Att han ifrågasätter en tidskrift som kallar sig vänster för att den behandlar frågor som mycket väl skulle kunna behandlas ur ett vänsterinriktat intersektionalitetsperspektiv i stället behandlar dem ungefär som vilken liberal som helst. Så detta är inte problemet med Suhonens kritik - problemet är att han inte i den nu pågående debatten framför den och att han knappt gjorde det i tisdagens Nya Vågen heller.

Och det är just därför som jag inte kan undvika att känna en svag antydan till ett lätt obehag när jag hör Suhonen tala om Arena. (I stället tog Olle Svenning på sitt lugnt resonerande sätt hem flera poäng. Och Nisha Besara var också en duglig debattör.) För om vi är ense om att det inte är ämnesvalet som är problematiskt, utan just perspektivet, varför kan Suhonen då inte bara inrikta sig på det i stället för att tjata om hur mycket Arena skriver om sex?

Smakar det så kostar det - för alla oss andra

Det fanns många skäl till varför det var dumt av den borgerliga regeringen att sälja ut Apoteket. Ett av de viktigaste var den troliga prisökning som skulle följa. Apoteket hade före avregleringen Europas lägsta vinstmarginal: 17 procent mot vanligtvis 20-35 procent i resten av Europa. Ett annat viktigt skäl var erfarenheterna från Norge. Resultatet av våra grannars avreglering blev att några få stora koncerner tog över, att det oberoende forskningsinstitutets forskningsdirektör valde att lämna sitt jobb i protest mot de inskränkningar de nya kommersiella ägarna ville göra i hans arbete och att svenska Farmacevtförbundets ordförande varnade Sverige för att följa Norges exempel.

Men för att återgå till priserna. Det skulle bli billigare, sade socialminister Göran Hägglund. Vi socialdemokrater sade att han hade fel. Svenska Dagbladet skrev om ämnet den 10 december 2008 i en artikel med rubriken "Avreglering av Apoteket kan ge dyrare läkemedel". Hur tycks det bli då? Ja, Göran Hägglund verkar få fel och vi socialdemokrater verkar få rätt, och det fick Dagens Nyheter att i dagens upplaga skriva en artikel på temat. Denna gång med rubriken "Priserna höjdes vid avreglering". Och så lär det förbli, åtminstone om man får tro denna artikel, "Tillverkare tror inte priserna receptfritt sjunker", i sagda tidning.

Flera andra tidningar har tagit upp DN:s reportage och rapporterar alltså i dag om att priserna på receptfria läkemedel höjdes avsevärt under 2009. Av rädsla för den ökande konkurrensen. Det tror i alla fall Apotekets varumärkesdirektör Eva Fernvall.

Ovan i detta inlägg nämndes att det svenska Apotekets vinstmarginal låg lägre än i resten av Europa. Apoteket kunde dessutom tack vare av sitt monopol kraftigt pressa inköpspriserna. Hur blir det nu? Tja, om kedjorna ska kunna pressa priserna måste de antingen konkurrera ut varandra eller samarbeta. Det senare kallas kartell och kan mycket väl leda till lägre kostnader för de nya privata apoteken men fortsatt höga priser för patienter och konsumenter - det finns ju inget som numera hindrar apoteken från att behålla "mellanskillnaden".

Så går det som det brukar gå när man avreglerar - priserna höjs för dig och mig och riskkapitalbolagsdirektörerna kan skratta hela vägen till huvudkvarteret på skatteparadiset Jersey.


AB, Corren, DN, GP, SVD, Sydsvenskan, VK.

Läs även "Sälj hela skiten": "Privatkapitalet tar över apoteken"

It's the equality, stupid!

Det senaste halvårets debatt mellan bland andra Daniel Suhonen (från tidskriften Tvärdrag) och Karolina Ramqvist (från tidskriften Arena) är viktig. Därför är det beklagligt att den i så hög grad är nedsolkad av nidbilder. Suhonen utmålas som någon som sörjer en svunnen tid då frågor om kön och i ännu mindre grad genus och inte alls hbt var på agendan. Ramqvist, å andra sidan, blir närmast beskriven som någon som går nyliberalernas ärenden, som helt struntar i klass utan i stället endast bryr sig om sådant som bara den välbetalda och belästa innerstadsboende medelklasskvinnan kan unna sig att intressera sig för.

Båda dessa nidbilder är felaktiga. Daniel Suhonen är verkligen inte, i motsats till vad Helle Klein skriver, "sektvänster". Hans kritik mot Arena går ut på att den i vissa fall saknar klassperspektiv och därmed går miste om en analys av en förtrycksgrund som trots allt delas av oerhört många människor oavsett dessas könsidentitet, sexuella läggning eller migrantstatus. Som någon uttryckte det: "De [Arena] vill förstå kulturen. Vi [Arenas kritiker] vill förstå samhället. De vill förändra kulturen. Vi vill förändra samhället."

Karolina Ramqvist har naturligtvis inget emot kollektivavtal. Självklart vill hon att inkomstjämlikheten ska öka och att järnvägen ska behållas i gemensam regi. Men hon skriver inte så ofta om det. Precis som Suhonen knappast har gjort sig känd för att återkommande diskutera ojämlikhet på grund av könsidentitet. De bägge, Suhonen och Ramqvist, skriver väl om det som intresserar dem mest. Och för vänstern av i dag är bådas områden relevanta. Det är alltså inte om ämnesvalet utan om perspektiven på dessa debatten borde handla.

Det är en stor seger för jämlikheten att allt fler kräver att den utvidgas på allt fler områden. Men denna seger kan också bli dess fall. Om inte någon inom vänstern vågar betona alla människors gemenskap riskerar centrala fundament att ryckas från jämlikhetens chanser till varaktig framgång. Det faller sig också här naturligt att påpeka nödvändigheten av en gemensam organisering hos vänstern - inte nödvändigtvis under samma namn men åtminstone under samma paraply. Ty vi har ju det centrala gemensamt: jämlikheten.

För egen del anser jag att världen ska få och bör vara brokig. Så länge den är jämlik. Det är den jämlika brokigheten jag vill. För den krävs en politik grundad på en samhällsanalys utgående från maktperspektiv och gemenskapsperspektiv. Vi måste fråga oss inte bara vilka individer utan också vilka grupperingar som har makten och hur de har makten. Oavsett hur individualiserade vi än blir så kommer vi alltid att kunna analysera oss själva och andra i någon typ av kollektiv, även om var och en tillhör flera "demografiska" schatteringar. Och utan den förståelse, ingen förståelse.

Det är nu möjligt att jag gör mig skyldig till det jag ovan i artikeln beskyllde Suhonen och Ramqvist för - att förenkla och snedvrida varandras argument. Det må så vara - jag säger det ändå: För, Suhonen och Ramqvist, det nya är inte hbt och det gamla är inte klass. Det verkliga är att att det kan vara både och.

Vänstern handlar, som sagt, om jämlikhet. På alla samhällets plan och i alla faser av livet. Jämlikheten är vänsterns berättelse, vår historia och vår framtid. Det vore därför välkommet om vi kunde återgå till att diskutera just detta. Det tror jag att huvuddelen av dem som de mest högljudda debattörerna i denna sak tycks vilja tala för är mest intresserade - och mest betjänta - av.