Vad är det som händer med partiet?

Hösten 2008 är i sanning turbulent. Det stormar ordentligt i politiken och i ekonomin. I USA är det snart presidentval, ett val med stora konsekvenser för hela världen, och USA är också den pågående finansmarknadsbävningens epicentrum. Kapitalismens och nyliberalismens enda väg har lett till stupstocken. Tillåts raset fortsätta kommer miljontals människor att drabbas - allt enligt Chicagoskolans teser som säger att när stålbadet kommer så låt det komma och gör ingenting åt det. Det får bli som det blir. Fast det får det inte alls. Arbetslöshet och social utslagning är redan verklighet för många och kan inte accepteras för fler. Därför måste ekonomin räddas genom socialisering.

I Sverige har högerregeringen vanskött finanserna och högkonjunkturen. Istället för att bygga landet starkt med satsningar på utbildning, infrastruktur, välfärd och grön teknologi har miljarder östs över de allra rikaste. Jobbskatteavdraget, avskaffandet av förmögenhetsskatten, införandet av en platt fastighetskatt - allt tillsammans har undandragit välfärden och framtiden nära 80 miljarder kronor. Över hälften av dessa pengar har kommit den övre medelklassen och överklassen till godo - och en hel del har tagits från arbetslöshets- och sjukförsäkringen, från Komvux och från småföretagen. Det är både dumt och förkastligt.

När vi nu står inför en global kris är vi dubbelt hotade. På grund av den demolerade a-kassan som många har lämnat riskerar tiotusentals att ställas på bar backe - om arbetslösheten rusar i höjden kommer vi att få se ett socialbidragsberoende vi aldrig tidigare har skådat. Redan visar Anders Borgs egna prognoser att arbetslösheten år 2010 kommer att vara högre än 2007. Aldrig mer kan högern tillåtas vinna val på grund av sin "jobbpolitik".

Samtidigt är det nu, mer än på många år, som socialdemokratin har chansen. Ty nu är det uppenbart, både för hjärtat och för hjärnan, att välfärden behövs och att välfärden lönar sig - åtminstone för alla oss som inte vill se fattig-Sverige återvända. Nu är det därför rätt tid för arbetarrörelsen att ta matchen med högern om skattepolitiken som grundval för en stark välfärd, om villkoren på arbetsmarknaden, om det gemensammas ansvar att se till att det finns arbeten att ta och utbildning att få för att kunna ta dem. Nu är rätt tid att ta fighten om vikten av sammanhållning mellan socioekonomiska grupper.

Hittills har Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin inte vågat ta den striden. Istället har de vänt sig mot sina egna. Skolpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, välfärdspolitiken och skattepolitiken - alla har de vridits åt höger. Och det utan stöd i de remissvar som har kommit in via rådslagsarbetet. För visa oss, Mona Sahlin, vilka arbetarekommuner det var som föreslog betyg från sjätte klass, vilka det var som ville närma sig en marknadsmässig hyressättning i storstäderna, vilka det var som ville behålla två steg i jobbskatteavdragen. Visa oss dem som krävde hårdare tag i socialförsäkringarna, de som ville lägga ansvaret på den arbetslöse och inte på en jobbskapande politik. Visa oss dem som är nöjda och glada över vår nya inriktning, som inte vill ha stopplagen tillbaka och som inte alls vill se ens ett uns av vänsterpartiets politik i en rödgrön regering.

Att du, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand idag presenterar ett alternativ utan vänsterpartiet förvånar inte. Ändå satte nog många i halsen. För andra gången på ett par dagar har du fräckheten att gå emot en mycket stor andel av det här partiets medlemmar. Det värsta är att ni gör detta, fullt medvetna om att sannolikheten för att socialdemokraterna och miljöpartiet ensamma skall kunna bilda en majoritetsregering är mycket liten. Ni säger det själva. Ni vill öppna upp högerut.

Mona Sahlin. Du brukar säga att du gick med i Olof Palme. Tror du verkligen att han idag hade stannat kvar i dig?