Grekland står vid ruinens brant. Orsakerna till det är flera. Men ingen av dem är – som bland andra Anders Borg föraktfullt sökt göra gällande – det grekiska folkets lathet. Grekerna går i genomsnitt i pension senare än både tyskar och österrikare.
En viktig förklaring är i stället att Greklands absolut rikaste under många år erhållit gigantiska skatterabatter. Det i kombination med en omfattande korruption har lett till att många människor inte litar på staten. Skatteintäkterna har uteblivit.
Det grekiska Socialistpartiet förtjänar sin släng av sleven, men det var det borgerliga Ny demokrati som under sin regeringsperiod 2004-2009 mörklade den statsfinansiella situationen. Man ökade utgifterna men skar ned på inkomsterna på ett närmast kriminellt sätt. Den nuvarande regeringen ärvde ett svart fiskalt hål.
På grund av bakgrunden till och omfattningen av Greklands kris hade vägen framåt varit svår oavsett namnet på landets valuta. Men EMU är medskyldig till situationen. Den grekiska ekonomin hade till exempel under flera år behövt högre ränta för att stävja inflation och överhettning.
Därtill gör nu euron ont värre precis på det sätt – demokratiunderskott och asymmetrisk chock – som Nej-sidan varnade för under den svenska kampanjen inför EMU-omröstningen 2003.
Nej-sidans varningar var inte nypåfunna. Redan 1996 hade Per Jansson i en EMU-utredning tillsatt av den dåvarande socialdemokratiska regeringen skrivit om dem:
”En önskvärd bas för en gemensam penningpolitik är att de chocker som drabbar länderna påverkar på samma sätt, det vill säga är symmetriska. Landsspecifika, så kallade asymmetriska, störningar kan kräva en landsspecifik penning- och valutapolitisk reaktion, men i en monetär union är denna väg stängd.”
Notera ordet ”önskvärd”. Det fångar kärnan i hela EMU-projektet. För Nej-sidan var läget emellertid solklart. Det finns inga önskvärda krisscenarion. Om medlemsstaternas ekonomier är olika kommer kriserna att slå olika. En gemensam valuta kräver därför en gemensam finanspolitik. Men en sådan skulle, med tanke på den europeiska politiska situationen, ligga mycket långt högerut. Oavsett det skulle systemet undergräva den politiska demokratin. Varför välja parlament om grunden för politiken ändå bestäms av någon annan?
Nej-sidan fick rätt om chockerna. Grekerna fick betala priset. Om Grekland hade haft en egen valuta hade den kunnat falla. På så vis hade priserna på turistresor till landet och dess exportvaror sänkts. Det hade genererat intäkter som mildrat krisens konsekvenser. Människor hade hållits i arbete och ekonomin hade återhämtat sig snabbare.
Ett av argumenten som framfördes i Sverige för EMU var att med samma valuta skulle det bli stopp för osund devalvering som konkurrensåtgärd. Men devalvering blir det ändå för Grekland, men av en annan typ. När nu inte valutan kan falla tvingas regeringen av de europeiska långivarna se till att löner och priser gör det. Därmed blir landets exportvaror och turistresorna dit billigare, fast på bekostnad av att trygghetssystemen brakar samman och arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Inget av detta gynnar återväxten. Det enda det möjligen kan åstadkomma är att driva de unga och de utbildade ur landet.
Nej-sidan fick rätt också om folkstyret. Den grekiska politiken dirigeras nu utifrån av andra intressen som kräver nedmontering av välfärden och omfattande utförsäljningar av offentlig infrastruktur i utbyte mot dåliga lån med hiskelig ränta. Sedan när blev det förenligt med demokrati?
Greklands kris har varit vår. Vi var i början 1990-talet i en liknande situation. Det gick inte alls förrän vi släppte vår valuta. Grekerna hade behövt göra detsamma nu.
Nej till EMU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar