Så var det dags igen. Israel bombade i går det pinade palestinska folket på Gazaremsan. Omkring 200 människor dog - eller mördades. Det hela beror naturligtvis på hur man ser det. Men oavsett detta så är det ett faktum att palestinierna är den svagare parten i målet. Visst har varje israel rätt att leva i frihet och trygghet, men följande tål likväl att tänkas på: på varje mördad israel går det fem eller tio mördade palestinier. Det är palestinier som systematiskt förtrycks, politiskt, socialt och ekonomiskt. Det är palestinierna som trängs tillbaka från mark och vatten. Det är palestinierna som nu i dagarna får huka under Sions kalla stjärna - eller som Björn Afzelius skrev och sjöng en gång:
Och under Sions kalla stjärna
såg jag småflickor som fallit
med blodrosor med på blusarna
där kulorna trängt in.
Under Sions kalla stjärna
såg jag samma blanka terror
som jag minns den
från Warszawa och Berlin.
I marginalen noteras att socialdemokraterna fördömer attacken. Den kallas "brutal".
söndag, december 28, 2008
fredag, december 26, 2008
Regeringsduglighet lönar sig - men politiken är viktig, den med
På senare tid har socialdemokraternas tillbakagång i opinionen jämfört med vårens toppnoteringar diskuterats flitigt. Flertalet anledningar har anförts, somliga mer eller mindre fantasieggande. Jag tror att det finns i huvudsak två anledningar till att socialdemokraterna inte ligger på 45 procent i dag: 1) finanskrisen och 2) presentationen av samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet just i det ögonblick när insikten om sagda kris satte sig i folkmedvetandet. Men innan dessa anledningar diskuteras kan det vara värt att påpeka att styrkeförhållandet mellan blocken - en ledning med 8-9 procentenheter för de rödgröna - är ett normaltillstånd sett över den senaste femtonårsperioden. Det är inte dagens siffror utan värdena från åren närmaste före valet 2006, med en borgerlig ledning, och tiden hittills efter valet, med de rödgröna i topp med över femton procentenheters marginal, som är avvikande.
När en kris inte upplevs ha sin orsak inom landet stärks den sittande regeringen, särskilt om dess åtgärder mot krisen accepteras av media (i huvudsak har borgerligheten sluppit kritik för sitt agerande). Det gjorde att borgerliga väljare som under 2007 och våren-sommaren 2008 vägrat att i opinionsmätningarna uppge partipreferens på grund av missnöje med regeringen nu blev villiga att uttala sitt stöd för moderaterna, som i kraft av innehavet av såväl statsminister- som finansministerposten blev regeringens opinionsmässiga vinnare. Detta påbörjade "normaliseringen" av opinionsläget.
För den omtalade gruppen mittenväljare från medelklassen spelar den upplevda regeringsdugligheten en central roll. Jag tror inte alls att medelklassen är rädd för Lars Ohly, åtminstone inte mer än vad den fruktar ett alternativ som bedöms få mycket stora svårigheter att skapa majoritet för sin politik. Folk förstod, nogsamt upplysta av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att Sahlin och Wetterstrand/Erikssons allians var svag parlamentariskt. Det stod klart att den antingen skulle tvingas regera på nåder av Ohly - om han alls skulle låta den komma till makten. Det var inte trovärdigt att mitt under brinnande finanskris presentera ett osäkert samarbete - ett samarbete som man visste var kontroversiellt, som man visste skulle nagelfaras utifrån regeringsdugligheten. Och konsekvensen blev att väljarna svek. Det hela var en önskedröm för den borgerliga regeringen. I ett nafs slapp den kritiken för sin orättfärdiga och okloka politik som visserligen inte skapat krisen men väl kommer att fördjupa den. En diskussion som borde ha handlat om det ekonomiska systemet, om de stora frågorna, blev till en sandelådedebatt om vem som skulle och vem som ville, eller inte ville, leka med vem. Regeringen försatt under 2007 chansen att bygga Sverige starkt inför framtiden men oppositionen försatt sin chans att under 2008 demonstrera detta.
Därför var presentationen av trepartisamarbetet den 8 december en sen men välkommen nyhet. Med ens fanns det ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik. I samband med detta har också opinionen stabiliserat sig, vilket bland andra dagens mätning från Novus opinion visar. Det är bra, för Sverige behöver en ny regering. Olof Ruins varning, att sverigedemokraterna kommer att tjäna på en cementerad blockpolitik, har sina förtjänster men ännu stora brister. För det människor tröttnar på är sandlådelekar och det folk bryr sig om är hur pensionerna skall tryggas och jobben räddas. Klarar de tre rödgröna partierna att leverera svar på dessa frågor så klarar de också att vinna val. Förtroendet är skakat och många manliga LO-medlemmar har lämnat för sverigedemokraterna, men det har mycket litet att göra med samarbete specifika partier emellan. För politiken räknas också - särskilt för de grupper i samhället som på grund av rådande liberala ekonomiska system är beroende av just politik. Om nu Olof Ruin tror att blocksamarbete per automatik leder till framgångar för högerextrema kanske han borde vända blicken utåt, från Sverige och se på Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien och Nederländerna. Där har eller har man haft ont om blockpolitik men desto mer av rasister i parlamenten. Enligt Ruin borde det förhållandet vara en paradox - rimligen är det snarare tvärtom.
Således: visst fordras trovärdighet i regeringsfrågan, men en hel del av den trovärdigheten kommer av vilken politik man aviserar att föra.
När en kris inte upplevs ha sin orsak inom landet stärks den sittande regeringen, särskilt om dess åtgärder mot krisen accepteras av media (i huvudsak har borgerligheten sluppit kritik för sitt agerande). Det gjorde att borgerliga väljare som under 2007 och våren-sommaren 2008 vägrat att i opinionsmätningarna uppge partipreferens på grund av missnöje med regeringen nu blev villiga att uttala sitt stöd för moderaterna, som i kraft av innehavet av såväl statsminister- som finansministerposten blev regeringens opinionsmässiga vinnare. Detta påbörjade "normaliseringen" av opinionsläget.
För den omtalade gruppen mittenväljare från medelklassen spelar den upplevda regeringsdugligheten en central roll. Jag tror inte alls att medelklassen är rädd för Lars Ohly, åtminstone inte mer än vad den fruktar ett alternativ som bedöms få mycket stora svårigheter att skapa majoritet för sin politik. Folk förstod, nogsamt upplysta av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, att Sahlin och Wetterstrand/Erikssons allians var svag parlamentariskt. Det stod klart att den antingen skulle tvingas regera på nåder av Ohly - om han alls skulle låta den komma till makten. Det var inte trovärdigt att mitt under brinnande finanskris presentera ett osäkert samarbete - ett samarbete som man visste var kontroversiellt, som man visste skulle nagelfaras utifrån regeringsdugligheten. Och konsekvensen blev att väljarna svek. Det hela var en önskedröm för den borgerliga regeringen. I ett nafs slapp den kritiken för sin orättfärdiga och okloka politik som visserligen inte skapat krisen men väl kommer att fördjupa den. En diskussion som borde ha handlat om det ekonomiska systemet, om de stora frågorna, blev till en sandelådedebatt om vem som skulle och vem som ville, eller inte ville, leka med vem. Regeringen försatt under 2007 chansen att bygga Sverige starkt inför framtiden men oppositionen försatt sin chans att under 2008 demonstrera detta.
Därför var presentationen av trepartisamarbetet den 8 december en sen men välkommen nyhet. Med ens fanns det ett trovärdigt vänsteralternativ i svensk politik. I samband med detta har också opinionen stabiliserat sig, vilket bland andra dagens mätning från Novus opinion visar. Det är bra, för Sverige behöver en ny regering. Olof Ruins varning, att sverigedemokraterna kommer att tjäna på en cementerad blockpolitik, har sina förtjänster men ännu stora brister. För det människor tröttnar på är sandlådelekar och det folk bryr sig om är hur pensionerna skall tryggas och jobben räddas. Klarar de tre rödgröna partierna att leverera svar på dessa frågor så klarar de också att vinna val. Förtroendet är skakat och många manliga LO-medlemmar har lämnat för sverigedemokraterna, men det har mycket litet att göra med samarbete specifika partier emellan. För politiken räknas också - särskilt för de grupper i samhället som på grund av rådande liberala ekonomiska system är beroende av just politik. Om nu Olof Ruin tror att blocksamarbete per automatik leder till framgångar för högerextrema kanske han borde vända blicken utåt, från Sverige och se på Danmark, Tyskland, Österrike, Belgien och Nederländerna. Där har eller har man haft ont om blockpolitik men desto mer av rasister i parlamenten. Enligt Ruin borde det förhållandet vara en paradox - rimligen är det snarare tvärtom.
Således: visst fordras trovärdighet i regeringsfrågan, men en hel del av den trovärdigheten kommer av vilken politik man aviserar att föra.
onsdag, december 24, 2008
Globaliseringsrådet bjuder oppositionen på julbord i dag
På dagens DN-debatt skriver Pontus Braunerhjelm och Camilo von Greiff, bägge från Globaliseringsrådet, om svenska folkets okunskap om skattesystemet. Innehållet är hämtat från en SIFO-undersökning på uppdrag av rådet och är matnyttigt både för opposition och regering, men det är oppositionen som drar det längsta strået.
Det finns i undersökningen två ordentligt frapperande resultat, ett väntat och ett oväntat. Väntat är okunskapen om den statliga inkomstskatten. Bara knappt 25 procent av de tillfrågade vet var gränsen för denna går men omkring 65 procent tror sig betala statlig inkomstskatt - när i verkligen bara ungefär 20 procent gör det. Av dem som tjänar mindre än vad som förpliktigar till statlig inkomstskatt tror över hälften att de betalar den. Detta bekräftar min egen bild - jag har inte mött någon som i en diskussion inte förvånats över hur relativt högt gränsen ligger (1).
Okunskapen kan naturligtvis sägas vara dåliga nyheter för en opposition som står bakom principen om höga men progressiva skatter för att betala för en bra välfärd åt alla; ingen vill ju betala mer skatt än nödvändigt och därför är det dåligt om folk tror att det gemensamma tar in mer än det faktiskt gör. Fast detta faktum innebär egentligen bara en betydande förbättringspotential - med saklig information skulle stödet för progressiviteten i inkomstskatten kunna öka. Dessutom, enligt den aktuella undersökningen, säger 60 procent att skattenivån är rimlig. Det talar emot den påstådda skatteledan och är i samklang med tidigare undersökningar som visat att över hälften kan tänka sig att betala mer i skatt om så krävs för att säkra vården, omsorgen och skolan (2).
Den andra mest interssanta nyheten är att varannan tillfrågad, 52 procent, inte känner till regeringens jobbskatteavdrag; även om det finns skillnader är okunskapen hög i alla grupper från låg- till högutbildade, anställda till egenföretagare, låg- till höginkomsttagare och unga som gamla. Detta är dock inte den verkligt dåliga nyheten för regeringen. Istället borde den särskilt oroa sig över att av dem som trots allt känner till skattesänkningarna säger hela 95 procent att det inte påverkar hur mycket de arbetar. Dessutom är det bara 28 procent som generellt tror att lägre skatt ökar arbetsutbudet - 26 procent är av motsatt åsikt.
Således har jobbskatteavdraget, alldeles oaktat dess orättdfärdiga utformning, inte slagit väl ut för regeringen. Och därför vore det fullt rimligt för de rödgröna att göra betydliga förändringar i detsamma för att öka rättvisan, jämlikheten och resurserna till välfärden. Globaliseringsrådet skriver självt att det är "i princip omöjligt att särskilja hur den ökade sysselsättningen under 2007 berodde på positiva konjunktureffekter respektive jobbskatteavdraget". LO fick visserligen tidigare i år fram en siffra men kom till slutsatsen att samma summa investerat i välfärden hade givit betydligt fler arbeten (3). Att egenföretagarna fortfarande tror att sänkta skatter leder till fler arbeten är knappast något nytt under solen och bevisar heller ingenting; de har aldrig velat betala mycket skatt, inte heller när vi under 1980-talet hade en betydligt högre skattekvot än i dag och samtidigt full sysselsättning.
Även uppgiften om att endast fyra procent säger sig ha utnyttjat skatteavdragen för hushållsnära tjänster förtjänar att uppmärksammas. Det är i samklang med siffror från andra länder, så som Finland och Danmark, och är enligt Globaliseringsrådet något som "manar till eftertanke kring reformens effektivitet". - Goddag yxskaft på den!
Summa summarum är Globaliseringsrådets debattartikel något som bör ses som en bekräftelse på stödet för den svenska skattemodellen (utan borgerliga skattesänkningar) men att det krävs ökad kunskap i befolkningen om densamma.
God jul för övrigt!
(1) Svaret är 28 800 kronor i månaden. Se själva artikeln.
(2) http://data.s-info.se/data_page/1349/documents/Oh_bilder_SKL.pdf (en undersökning av Synovate på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting (SKL)
(3) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/DC368545AA9DB9CAC12574B1004BB3B3
Det finns i undersökningen två ordentligt frapperande resultat, ett väntat och ett oväntat. Väntat är okunskapen om den statliga inkomstskatten. Bara knappt 25 procent av de tillfrågade vet var gränsen för denna går men omkring 65 procent tror sig betala statlig inkomstskatt - när i verkligen bara ungefär 20 procent gör det. Av dem som tjänar mindre än vad som förpliktigar till statlig inkomstskatt tror över hälften att de betalar den. Detta bekräftar min egen bild - jag har inte mött någon som i en diskussion inte förvånats över hur relativt högt gränsen ligger (1).
Okunskapen kan naturligtvis sägas vara dåliga nyheter för en opposition som står bakom principen om höga men progressiva skatter för att betala för en bra välfärd åt alla; ingen vill ju betala mer skatt än nödvändigt och därför är det dåligt om folk tror att det gemensamma tar in mer än det faktiskt gör. Fast detta faktum innebär egentligen bara en betydande förbättringspotential - med saklig information skulle stödet för progressiviteten i inkomstskatten kunna öka. Dessutom, enligt den aktuella undersökningen, säger 60 procent att skattenivån är rimlig. Det talar emot den påstådda skatteledan och är i samklang med tidigare undersökningar som visat att över hälften kan tänka sig att betala mer i skatt om så krävs för att säkra vården, omsorgen och skolan (2).
Den andra mest interssanta nyheten är att varannan tillfrågad, 52 procent, inte känner till regeringens jobbskatteavdrag; även om det finns skillnader är okunskapen hög i alla grupper från låg- till högutbildade, anställda till egenföretagare, låg- till höginkomsttagare och unga som gamla. Detta är dock inte den verkligt dåliga nyheten för regeringen. Istället borde den särskilt oroa sig över att av dem som trots allt känner till skattesänkningarna säger hela 95 procent att det inte påverkar hur mycket de arbetar. Dessutom är det bara 28 procent som generellt tror att lägre skatt ökar arbetsutbudet - 26 procent är av motsatt åsikt.
Således har jobbskatteavdraget, alldeles oaktat dess orättdfärdiga utformning, inte slagit väl ut för regeringen. Och därför vore det fullt rimligt för de rödgröna att göra betydliga förändringar i detsamma för att öka rättvisan, jämlikheten och resurserna till välfärden. Globaliseringsrådet skriver självt att det är "i princip omöjligt att särskilja hur den ökade sysselsättningen under 2007 berodde på positiva konjunktureffekter respektive jobbskatteavdraget". LO fick visserligen tidigare i år fram en siffra men kom till slutsatsen att samma summa investerat i välfärden hade givit betydligt fler arbeten (3). Att egenföretagarna fortfarande tror att sänkta skatter leder till fler arbeten är knappast något nytt under solen och bevisar heller ingenting; de har aldrig velat betala mycket skatt, inte heller när vi under 1980-talet hade en betydligt högre skattekvot än i dag och samtidigt full sysselsättning.
Även uppgiften om att endast fyra procent säger sig ha utnyttjat skatteavdragen för hushållsnära tjänster förtjänar att uppmärksammas. Det är i samklang med siffror från andra länder, så som Finland och Danmark, och är enligt Globaliseringsrådet något som "manar till eftertanke kring reformens effektivitet". - Goddag yxskaft på den!
Summa summarum är Globaliseringsrådets debattartikel något som bör ses som en bekräftelse på stödet för den svenska skattemodellen (utan borgerliga skattesänkningar) men att det krävs ökad kunskap i befolkningen om densamma.
God jul för övrigt!
(1) Svaret är 28 800 kronor i månaden. Se själva artikeln.
(2) http://data.s-info.se/data_page/1349/documents/Oh_bilder_SKL.pdf (en undersökning av Synovate på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting (SKL)
(3) http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/DC368545AA9DB9CAC12574B1004BB3B3
lördag, december 13, 2008
Alla skulle vi alltså den vägen vandra
Så kommer då till sist Opinionsundersökningen. Den som visar att skillnaden mellan blocken minskar, att Sverigedemokraterna (1) har stabiliserats över fyra procentsstrecket och att partiet hämtar sitt starkaste stöd hos (unga och manliga) LO-medlemmar - den mätning som visar att också vi i Sverige, likt Norge och Danmark, drabbats ovh troligen kommer att få leva med främlingsfientlighetens fula tryne.
Men jag är inte förvånad. Den här utvecklingen har jag och många med mig varnat för. Vi har känt den komma. Den är väntad i ett politiskt läge där arbetarnas alternativ inte är väsensskild från den klassiska borgerlighetens och när arbetaroppositionen vägrar att ta strid med alla till buds stående medel för en modell som både värnar goda arbetsvillkor och stoppar att arbetare ställs mot arbetare. Det spelar ingen roll att unga arbetarklasskvinnor i genomsnitt har fått det ännu sämre än männen (men trots det inte röstar på rasistiska partier), det spelar ingen roll att utlandsfödda i genomsnitt oftare drabbas av arbetslöshet och social utslagning, det spelar ingen roll att alla fakta motbevisar de främlingsfientligas neadertalspropaganda. För så länge inte förtroendet är arbetarrörelsens, så länge den inte på allvar visar att den står på de vanliga människornas sida, så länge den upplevs som en politisk elit som hellre fraterniserar med Svenskt näringsliv om att kratta manegen för alla dessa ENTREPENÖRER än att kräva strukturella åtgärder mot arbetslöshet och hellre gullar med Wallström i Bryssel än att ta parti för byggettan i Stockholm som krävde sin och de lettiska arbetarnas rätt - så länge kommer också Sverige att gå i fel riktning.
Det brukar heta att ett förtroende förloras snabbt men återfås mycket långsamt. Det ligger mycket i det. Det finns inte längre en dag att förlora, särskilt inte om man heter Sahlin och vill bli statsminister 2010 i en riksdag utan rasistiska högerpartier.
(1) Från och med nu kommer jag att skriva partiers namn med stor begynnelsebokstav eftersom det skrivsättet är sedan tidigare år det rekommenderade. Se språkrådets hemsida. Jag gör det dock under protest - för visst ser det vansinnigt fult och barnsligt ut?!
Men jag är inte förvånad. Den här utvecklingen har jag och många med mig varnat för. Vi har känt den komma. Den är väntad i ett politiskt läge där arbetarnas alternativ inte är väsensskild från den klassiska borgerlighetens och när arbetaroppositionen vägrar att ta strid med alla till buds stående medel för en modell som både värnar goda arbetsvillkor och stoppar att arbetare ställs mot arbetare. Det spelar ingen roll att unga arbetarklasskvinnor i genomsnitt har fått det ännu sämre än männen (men trots det inte röstar på rasistiska partier), det spelar ingen roll att utlandsfödda i genomsnitt oftare drabbas av arbetslöshet och social utslagning, det spelar ingen roll att alla fakta motbevisar de främlingsfientligas neadertalspropaganda. För så länge inte förtroendet är arbetarrörelsens, så länge den inte på allvar visar att den står på de vanliga människornas sida, så länge den upplevs som en politisk elit som hellre fraterniserar med Svenskt näringsliv om att kratta manegen för alla dessa ENTREPENÖRER än att kräva strukturella åtgärder mot arbetslöshet och hellre gullar med Wallström i Bryssel än att ta parti för byggettan i Stockholm som krävde sin och de lettiska arbetarnas rätt - så länge kommer också Sverige att gå i fel riktning.
Det brukar heta att ett förtroende förloras snabbt men återfås mycket långsamt. Det ligger mycket i det. Det finns inte längre en dag att förlora, särskilt inte om man heter Sahlin och vill bli statsminister 2010 i en riksdag utan rasistiska högerpartier.
(1) Från och med nu kommer jag att skriva partiers namn med stor begynnelsebokstav eftersom det skrivsättet är sedan tidigare år det rekommenderade. Se språkrådets hemsida. Jag gör det dock under protest - för visst ser det vansinnigt fult och barnsligt ut?!
onsdag, december 03, 2008
Borgarnas guldregn över de rika har förvärrat krisen
Borgerlighetens guldregn över Sveriges rika gör att den ekonomiska krisen blir värre än vad den hade behövt vara. Ty när ekonomiskt starka grupper får mer pengar går dessa inte i lika hög utsträckning inte till konsumtion (av vare sig tjänster eller varor) som om man antingen hade satsat på att förstärka personalen inom välfärden eller på att förbättra för ekonomiskt svaga grupper; få studenter och fattigpensionärer hade med ökade studiemedel respektive pensioner börjat pensionspara eller investera i snart kraschande aktier. Genom att behålla pengarna inom välfärden eller omfördela dem till de fattiga hade fler jobb skapats eller nu kunnat behållas. Strukturella förstärkningar inom utbildnings- och forskningsväsendet hade kunnat göras. Nödvändiga restaureringar, renoveringar och miljöförbättringar hade kunnat genomföras i många bostadsområden. De sociala försäkringarna hade kunnat återupprättas så att alla fler, både uppåt och nedåt i inkomstligan, hade fått ett fullgott skydd. Det hade ökat sammanhållningen i samhället och minskat framtidsoron. Fast eftersom nu borgerligheten lever på just rädsla, konkurrens och sönderfall är de ting den aldrig har eftersträvat. Det värsta med det är att vi nu tvingas leva med denna rädslans politik i åtminstone två år till...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)