Kris i sjukvården

Idag börjar vi prata om budgeten för hälso- och sjukvården i Skåne. Debatten är rätt märklig – det känns som om vi och borgarna befinner oss i två skilda universum. I vårt universum innebär deras budgetförslag att det kommer att fattas nära 900 miljoner för sjukvården 2013. 897 miljoner – det är så mycket pengar att det är svårt att få en uppfattning om hur mycket det är. I deras universum pratas det om ”satsningar” och effektiviseringar. Och om hur bra den skånska vården är.

Moderaten Carl –Johan Sonesson stod för bara någon minut sedan i talarstolen och pratade om att det inte är någon kris i den skånska sjukvården. Sedan använde han resten av anförandet – i stort sett – till att kritisera socialdemokraternas budgetförslag.


PRO säger vad de tycker



Ingen kris alltså. PRO stod utanför sessionssalen igår och protesterade under parollen – sluta riva den skånska sjukvården. Att det är kris i vården och att resurserna minskar när behovet ökar. Att vårdplatser stängs för att det är för lite personal. Att arbetarskyddsstyrelsen varnar för att personalen riskerar att bli patienter. Att arbetsmiljöverket ser ytterst allvarligt på situationen på Skånes Universitetssjukhus gällande patientsäkerhet och arbetsmiljö. Att det snart kommer att göras en inspektion på akuten i Lund efter anmälan från läkarförbunden.



Facken går hårt emot budgeten och är rädda både för arbetsmiljö och patientsäkerhet. 400 har fått sluta på Skånes Universitetssjukhus. 140 vårdplatser har fått stängas – fast det behövs fler vårdplatser. 17 anställda på onkologen uttrycker oro för sina patienter eftersom de inte känner att de kan ge den vård de behöver. På nyheterna kan man följa en sjuksköterska som talar om att hon medicinerar med en medicin som inte är lika bra som den man hade tidigare – eftersom den ger mycket fler biverkningar - men det är den dom hänvisas till eftersom den är billigare. Inslaget kan ses på Sydnytts hemsida

Mikael Sandin, även han moderat, står i talarstolen och kallar den oro som uttrycks från fackligt håll, från personal, från patienter och läkare för tidningsankor. Att kalla kritik från arbetsmiljöverk, läkare på onkologen och övrig personals förtvivlan över den rådande situationen i den skånska sjukvården för tidningsankor är inte bara felaktigt. Det är rejält oroande inför framtiden. Strutsbeteendet måste få ett slut.

Lund åker neråt i bästa skolkommunligan

I elva år har Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun” presenterats. I år placerar sig Lunds kommun på nionde plats. Resultatet innebär att Lund för första gången sedan mätningarna började göras inte placerar sig bland de fem främsta. Förra året hamande Lund på plats fem.

Per Måsbäck från Lärarförbundet delger Lunds placering i rankningen

Vad kan det bero på? Givetvis på ett flertal faktorer. Några är dock extra tydliga. Statistiken visar att kommunen dalar bland annat när det gäller resurstilldelning och lärartäthet. Hela 45 platser sämre på lärartätheten än förra året är kommunen. Från plats 83 till plats 128. Detta om något borde väl få de flesta att inse att det är nedskärningar och utebliven kompensation för pris- och löneökningar som börjar synas i statistiken? För lärarnas del innebär minskad lärartäthet att arbetsbördan och stressen har ökat, något jag också har fått signaler om från fackligt håll. För elevernas del innebär det rimligen att kvaliteten på utbildningen och den tid som pedagogerna har att lägga på varje elev minskar.

Det går inte längre att blunda för de senaste årens nedåtgående utveckling längre. För några år sedan toppade Lund rankingen och har sedan sakta men säkert försämrats. Jag är övertygad om att personalen på förvaltningar och skolor gör sitt yttersta. Däremot ser jag detta som en följd av borgarnas skolpolitik, som år efter år ger en allt trångare kostym för verksamheten. Det är dags att vända på skutan. Vi Socialdemokrater gick idag ut med ett alternativ till en borgerlig skolpolitik.

• Ökad lärartäthet - minst 100 nya lärare under 2013

• Minskade klasstorlekar och barngrupper

• Ökade lärarlöner för att höja yrkets status

• Minskad administration och mer tid till pedagogiskt arbete

• Ökat individuellt stöd för enskilda elever

• Ett nytt resursfördelningssystem som innebär utbildning på likvärdiga villkor

En dag som en lärares skugga

Igår följde jag John Jönsson, lärare i franska och engelska under delar av hans arbetsdag på gymnasieskolan Spyken. Tanken med det var att få en bättre inblick i hur vardagen på skolan ser ut och också få det som sällan kan fås genom den ordinära kommunala handlingen – en känsla för stämning och atmosfär på skolan.

Det var lite nervöst det ska medges. Minnena från fransk- och engelsklektionerna vid min egen gymnasietid på Humanistisk linje vid Peder Skrivares skola i Varberg är ju dessutom lite diffusa. Hur var det nu man uttryckte konjunktivformer på franska? Skulle jag klara att presentera mig och förklara vad jag arbetade med eller skulle det bli obegripligt? Hur säger man kommunalråd i opposition med rotelansvar för…på franska…Hur går undervisningen till nuförtiden? Hur är arbetsmiljön?

Däremot var det en nyttig erfarenhet som jag tar med mig i det fortsatta arbetet. Och det gav mersmak – fler lärare vill jag skugga och fler skolor vill jag besöka för att få en bättre inblick i verksamheten. Min uppfattning om att en lärares vardag, om än givande, är krävande på många sätt kvarstår oförändrad. Det är ett stort ansvar som vilar på våra pedagoger – de ska vara mentorer, handledare, undervisa och de är också en vuxen förebild för de barn och ungdomar som går i våra skolor. Mängden administrativa uppgifter har ökat de senaste åren på grund av ny lagstiftning etc. Och även om exempelvis dokumentation om elevernas utveckling och behov knappast kan göras av annan än pedagogerna, måste det finnas resurser och tid till att hantera detta. Precis som det måste finnas tid för prov, rättning av prov, nationella prov och så vidare….och så vidare…
Även om Lunds gymnasieskolor håller en hög kvalitet på undervisning och ambitiösa engagerade lärare är min uppfattning att reformer och nedskärningar givetvis har satt sina spår på arbetssituation, elevantal, skollokaler etc. Några av de krav som vi lyfte i budgetförslaget förtjänar som jag ser det att dammas av och lyftas igen.

• Utökade resurser till Lunds skolor (i vårt budgetförslag för 2013 nästan 55 miljoner)

• Minska de administrativa pålagorna för kommunens lärare

• Investera i om- och nybyggnation

Stoppa nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus

Rikard Larsson

Krisen ligger som en våt filt över den Skånes Universitetssjukhus. I rubrik efter rubrik kan man läsa om klinikchefer som inte längre kan garantera patientsäkerheten, om kvinnor som, när de ska till att förlösas, tvingas åka till ett annat sjukhus, om patienter som inte får plats på vårdavdelningar och placeras i korridoren. Om patienter som inte får den vård de behöver på grund av att det inte finns resurser till det. Stålbadet verkar inte ha någon ände.

I går kväll var jag på medlemsmöte med Socialdemokraterna i Lund. Temat för kvällen var sjukvården, Region Skånes ekonomi och framförallt situationen på Skånes Universitetssjukhus och vi gästades av regionrådet Rikard Larsson(s).

Det är klart att vi har stora utmaningar framöver på det regionala området. Borgarnas budget går med underskott och det tillskott som regionstyrelsens moderata ordförande Pia Kinhult säger sig tillföra med deras budget kommer inte ens att räcka till kostnadsökningar och andra utgifter som man är nödd och tvungen att hantera.

Det gör givetvis att ännu ett år av nedskärningar är att vänta. Nedskärningar i verksamheter som redan är hårt tyngda av omöjliga sparbeting och ett ökat behov eftersom vi blir allt fler skåningar. Vi antog också ett uttalande om att sätta ett stopp för nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus, se nedan.

Stoppa nedskärningarna på Skånes Universitetssjukhus

Krisen för Skånes Universitetssjukhus är uppenbar. Klinikchefer avgår i protest eftersom patientsäkerheten inte kan garanteras (senast chefen på kvinnokliniken i Malmö). Protestgrupper bildas och möten för att peka på den skånska sjukvårdens kris arrangeras. Trots de tydliga signalerna går regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult ut och säger att det ska göras fler nedskärningar.

Situationen på universitetssjukhuset hänger delvis samman med sammanslagningen av sjukhusen i Lund och Malmö. Vi Socialdemokrater har på olika sätt kritiserat processen och ställde oss ytterst frågande inför att beslutet forcerades fram helt utan förankring vare sig hos personal eller i den politiska oppositionen. Flytten av ögonkliniken till Malmö är ett skrämmande exempel på en negativ konsekvens av sammanslagningen. Förut hade vi en av de bästa ögonklinikerna i landet och nu har den vården splittrats upp. Patienter får inte den vård de behöver och tvingas söka sig till andra landsting för att bli opererade.

Nu drabbas alltså den skånska sjukvården av ytterligare sparbeting. Antalet vårdsökande ökar medan resurserna minskar. Redan arbetstyngd personal ska jobba mer och göra mer. Situationen har blivit ohållbar och patientsäkerheten är idag i allvarlig fara. Socialstyrelsen har kopplat fem dödsfall på Skånes Universitetssjukhus under 2011 till platsbrist och underbemanning och punktbevakar nu den skånska specialistvården.

Den borgerliga majoriteten har inte förmått samla de politiska partierna för att ta fram en gemensam strategi för hur sjukvården ska utvecklas i framtiden. Den politiska ledningen är svag och ansvaret för att hantera de krympande resurserna delegeras till tjänstemän och klinikchefer. Skånes Universitetssjukhus är inte bara viktigt ur ett sjukvårdsperspektiv. Det handlar också om vilken potential som finns om man väljer att se Skånes Universitetssjukhus som en tillväxtmotor för forskning, utveckling och givetvis möjligheten att skapa fler arbetstillfällen i vår region. Denna funktion riskerar givetvis att gå förlorad om besparingar blir det som leder verksamheten framåt. För att klara volym- och kostnadsökningarna och komma till rätta medunderskott och bristande säkerhet kräver vi Socialdemokrater i Lund:

att sjukvården tillförs tillräckliga resurser
att ett stopp för fler nedskärningar införs och att tidigare nedskärningar analyseras ur ett patientsäkerhetsperspektiv
att en brett förankrad långsiktig strategi för hur framtidens högkvalitativa sjukvård ska utvecklas på Skånes Universitetssjukhus.
att den politiska ledningen så snabbt som möjligt ser till att återupprätta kvaliteten i bemötandet och behandlingen av patienterna

Inga vinster i välfärden

Igår kväll satt jag i en möteslokal full med folk och diskuterade och beslutade om de drygt hundra motioner som kommit in till Socialdemokraterna i Lund inför vårens partikongress. Motionerna spände över ett brett politiskt spektra – interna organisationsfrågor, miljöfrågor, internationella relationer, framtida pensionssystem, socialförsäkringar och en av de frågor jag tror blir den stora på partikongressen – vinst i välfärden eller inte. När det gäller vinstfrågan kom ett enigt möte fram till att det är dags att partiet kräver att verksamhet inom välfärdssektorn, såsom skola, vård och omsorg, inte ska få drivas i vinstsyfte.

Studiebsöksdax

Idag var jag på studiebesök på Råby Gård. Vi möttes av engagerad personal som berättade om verksamheten och framtidsplanerna för projektet.  Verksamheten där riktar sig till personer med oklar arbetsförmåga som behöver stöd och träning på väg mot egen försörjning. De personer som deltar i rehabiliteringsprojektet är mellan 18-40 år och har någon form av psykisk eller annan ”problembild” som hindrar dem från att delta i samhället på samma sätt som alla andra. Personerna får arbetsträning, samhällsorientering, social träning, friskvård, hjälp med kontakter med myndigheter och sjukvård och mycket annat. Tanken är att personerna sedan ska kunna bli mer självständiga och hantera de krav som det vanliga arbetslivet och livet ställer på oss alla. En bra och nödvändig verksamhet som gav ett bra avslut på en lång arbetsvecka.

SSU kräver rätt till billig hyresrätt

På väg in till kvällens kommunfullmäktige möttes vi ledamöter av SSU, ett tält, ett pappershöghus och en banderoll med texten ”vår stad vår rätt, rätt till billig hyresrätt”.
Den fullmäktigeledmot som ville fick passera igenom tältet för att komma in i stadshallen. Det ryktas om att vår gruppledare, Monica, kunde gå raklång genom tältet, själv fick jag böja något på nacken.

Bostadsbristen i Lund är ett faktum och bristen på lediga hyresrätter gör att många inte kan bosätta sig i Lund eller får vänta i mång a år innan de kan få ett kontrakt på en lägenhet. För många är inte heller en bostadsrätt ett alternativ eftersom prisnivån är hög precis som det finns en brist på billiga hyresrätter vilket givetvis främst går ut över de med lägre inkomster, ungdomar som ska få sitt första boende och studenter. Jag håller med SSU om att det behöver byggas fler billiga hyresrätter. Så köp mark och se till att hyresbolagen sedan kan sätta spaden i marken!

Borgerlig jämställdhetspolitik

”De åtgärder som vidtagits för att motverka långvarig sjukfrånvaro har även de bidragit till ökad jämställdhet, eftersom kvinnor historiskt har varit överrepresenterade inom sjukförsäkringen. Framför allt slogs fler kvinnor än män ut från arbetsmarknaden via förtidspension, eller sjukersättning som det numera heter. Inflödet till sjukersättningen har sjunkit dramatiskt och är nu på samma nivå för kvinnor som för män. Detta kan på sikt komma att få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten”.


Texten kommer från bilaga fyra i budgeten. Det verkar som om regeringen verkligen menar att färre kvinnor kan få sjukersättning, eller det som i dagligt tal kallas förtidspension, är en seger för jämställdheten. Självklart är det så att när möjligheten till ersättning begränsas kraftigt så kommer också antalet som får ersättningen att minska dramatiskt. Det krävs ingen större begåvning för att inse det. Och visst är det så att fler kvinnor än män var förtidspensionerade och långtidssjukskrivna.
Vän av ordning måste dock fråga sig om det är så att dessa kvinnor blir friskare för att ersättningen försvinner för dem? För hur skulle ett minskat antal som får sjukersättning annars gagna den ekonomiska jämställdheten?

Lite våghalsigt kanske, men kan man inte tänka sig att det var själva sjukdomen som tog bort arbetsförmågan? Att sjukdomen inte försvinner för att ersättnigen gör det – och att detta också syns i att fler människor tvingas få ekonomiskt bistånd till sin försörjning. Att inflödet till sjukersättningen har sjunkit och är på samma nivå för kvinnor som för män beror snarare på att möjligheten att få ersättning beskurits kraftigt. En inte helt orimlig slutsats är då att fler kvinnor än män bir utan ekonomiskt ersättning trots sjukdom.

Det kan givetvis få betydande effekter på den ekonomiska jämställdheten – men hur det gynnar ökad jämlikhet är åtminstone inte jag kroppad att begripa.

Bågen som aldrig spändes

” Det är skönare att lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”.
Orden är Werner von Heidenstams och innebörden är, fritt tolkat, att det är bättre att visa handlingskraft och ha höga ambitioner än att inte våga, eller strunta i, att försöka.
Kultursektorn, fritidsverksamheten och idrotten har tvingats till stora nedskärningar sedan borgarnas valseger 2006. Och mer ska visst skäras ner om man ska tro att borgarnas budgetförslag går igenom på nämnden ikväll.

Verksamhetsbidragen för bildningsförbunden behöver t.ex. ett tillskott på 600 000 för att komma upp i 2011 års nivå, och då skriver ni trots allt 2013 på den budget som beslutas ikväll. Fler exempel är att det behövs tillräckligt verksamhetsstöd till Kulturmejeriet, underhåll av idrottsplatser, stöd till lovverksamhet, Lunds- ungdoms och hemgård, utvecklande av friluftsbaden, föreningsstöd för barn och unga, påbörjande av projekten med ett nytt ridhus och en skate- och aktivitetspark för att nämna några. Skateparken som det i diskussionerna i fullmäktige lät som om den var mer eller mindre på gång – när blir det av? Eller det ständigt diskuterade ridhuset som börjar bli som Godot – ni vet han som de där smågrälande männen stod på någon väg vid något träd och väntade på i den där Becketpjäsen. Han som inte dök upp där trots all väntan. Låt oss hoppas att det inte blir med ridhuset som med Godot. Att den som vill ska ges möjlighet att utveckla sitt kultur- eller idrottsintresse berikar inte bara den enskilde, utan hela samhället. Kultur är allas angelägenhet och därför måste så många som möjligt kunna delta.

Men den föreslagna budgeten ger en sådan tajt kostym att det är frågan om det ens finns någon sträng kvar att spänna på bågen. Det blev väl för dyrt för stunden.

Hur är det på insidan?

De senaste dagarna har diskussionerna gått varma efter att ansvariga politiker i Region Skåne blev nekade att diskutera med personalen hur situationen på deras arbetsplats såg ut. Det finns flera skäl till att det är ett stort problem. Att sätta munkavel på personalen gagnar inte någon. Som medborgare har man för det mesta ett intresse av att få reda på om det är något som är på tok inom sjukvården och som personal kan man också ha ett behov av att få tala om hur verksamheten fungerar (vilket man dessutom har rätt till i det här landet) .


Som beslutsfattare i en politiskt styrd organisation är givetvis insyn i verksamheten och en kontakt med de anställda ett sätt att få en bra grund för sina beslut. Att som ansvarig politiker inte få träffa personalen för att få deras syn på hur det fungerar ”på golvet” är inte bara viktigt för att politikern ska få en bra bild av verksamheten – det är på sätt och vis också ett ansvar som ligger hos politikerna att hålla sig uppdaterade och ha en kontakt med personer i verksamheterna. Kontakter mellan anställda och politiker borde snarare uppmuntras, inte motverkas. Vi bestämde oss för att ta ett initiativ till dialog och begav oss därför i morse till Skånes universitetssjukhus i Lund. På plats delade vi ut flygblad med en uppmuntran om att höra av sig till oss socialdemokrater med åsikter och beskrivningar från arbetsplatsen. Jag hoppas på att många hör av sig.

Flygbladen

Försörjningsstödet ökar när politiken smiter ifrån sitt ansvar

I Sydsvenska dagbladet den 21 augusti kunde vi läsa om att kostnaderna för försörjningsstöd i Lunds kommun har nått rekordnivåer. Inte sedan nittiotalskrisen har så många hushåll och personer varit beroende av pengar från socialförvaltningen för sin försörjning i Lunds kommun. Att tvingas leva på försörjningsstöd är ofta påfrestande. Varje utgift blir en prioritering och vardagens kostnader, till exempel mat, fritidsaktiviteter och nöjen beskärs kraftigt för den som lever med en inkomst på existensminimum.

I artikeln i Sydsvenskan förklaras det ökade antalet försörjningsstödsberoende med det osäkra ekonomiska läget. Ännu en gång får vi ett vittnesmål om hur den internationella ekonomin är orsak till allt snålare samhälleliga förhållanden i Sverige och i svenska kommuner. Givetvis resulterar den internationella krisen i fler arbetslösa och en minskad sysselsättning samt att företag läggs ner och en allmän räddhågsenhet råder.
Men den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är också en direkt följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Att regeringen sedan kombinerar en tuffare politik mot de arbetslösa och sjuka med att inte vidta tillräckliga åtgärder för att skapa fler jobb och minska arbetslösheten gör inte saken bättre. Att lägga fler bördor på den som blivit av med sitt jobb skapar nämligen inte fler arbetstillfällen eller ökad sysselsättning. Det är ju knappast de enskilda personerna som har skapat den höga arbetslösheten. Att då tro att allt löser sig genom någon ”hungriga vargar jagar bäst” filosofi är både beklagligt och fel väg att gå.
Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över enorma kostnader på Sveriges kommuner i form av ökade försörjningsstöd. Det enda rimliga vore att Lunds kommun skickade en faktura till Regeringskansliet för att på detta sätt uppmärksamma hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader.

Anna-Lena Hogerud, oppositionsråd (s) Lunds kommun

Peter Fransson, gruppledare (s) Socialnämnden i Lunds kommun





Publicerad i Sydsvenskan den 8 september 2012

En liten enkel fråga

I går ställde jag en enkel fråga till kommunalrådet Tove Klette (fp) i kommunfullmäktige


Den ökade mängden människor som tvingas till försörjningsstöd är delvis en följd av det allt hårdare och kallare politiska landskap som Sverige har förvandlats till sedan valet 2006. Genom en politik som gör det svårare och tuffare att vara arbetslös och som minskar ersättningsnivåerna i A-kassa och sjukersättning kombinerat med en obefintlig jobbpolitik blir nöden större och fler människor tvingas som en sista utväg söka försörjningsstöd. Det staten och regeringen i själva verket gör är att föra över kostnader på Sveriges kommuner vilket bland annat visar sig i form av ökade försörjningsstöd. Det rimliga vore att företrädare för alliansen i Lunds kommun uppmärksammade sina partivänner i regeringen om hur hårdare krav och en obefintlig jobbpolitik skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner.

Min fråga till Tove Klette är därför:

Har du gjort dina alliansvänner i regeringen uppmärksammade på hur deras reformer skapar ökade kostnader för Sveriges kommuner?

Svaret jag fick, efter att hon frågat mig var jag varit de senaste sex åren, var, enligt min uppfattning, bl.a. att den kommunikation som fördes mellan kommunalrådet och hennes alliansvänner i Stockholm inte var något hon kände för att tala om för mig eller i kommunfullmäktige (varför förstår jag inte riktigt om vi nu har samma mål – att se till att reform efter reform inte följs av finansiering vilket gör att kommunerna får ökade kostnader hela tiden). Dessutom hävdade hon att regeringen hade en aktiv sysselsättningspolitik i och att bl.a. sänkta skatter och sänkt moms hade skapat nya arbeten. Att kostnaderna för försörjningsstöd var höga även 2001 nr det var en s-ledd regering, att lågkonjunkturen var orsaken och att politiken visst gav arbete.

Av det kan man dra många slutsatser.

Jag tycker att man måste se att försämringar i de nationella trygghetssystemen ger ett resultat som slår på lokal nivå. Och att det är ett problem. För två dagar sedan, den 28/8 kom SCB med nya siffror på arbetsmarknadsläget. 425 000 är siffran som nu är aktuell på antalet arbetslösa i ett Sverige som regeras av en regering som talat mycket om ”arbetslinjen”. Den höga ungdomsarbetslösheten finns kvar och ökar. Vi kan se att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar och statens kostnader för a-kassan minskar. Att Moderaterna genom sina reformer har slagit sönder a-kassan och sjukförsäkringssystemet och därför tvingas många arbetslösa och sjuka människor att leva på försörjningsstöd. Kommunerna får ta över statens ansvar utan kompensation.

För självklart påverkar den nationella politiken den lokala. De två reformer som ofta lyfts fram som ett led i den förstärkta arbetslinjen, sänkt krogmoms och halvering av arbetsgivaravgift för unga, har ju inte heller gett den önskade effekten. Kvar står regeringen med en nota på ca 21 miljarder per år - men var är jobben? Av svaret jag fick måste jag också konstatera att svaret på min fråga måste vara nej. Att hon inte har gjort sina alliansvänner uppmärksamma på problemet och inte heller kommer agera för att göra något åt det. Det tycker jag är synd.

Bostadsbristen avgör

Det är på tiden att politiken tar sitt ansvar och ser problemet med bostadsbristen bland studenter och unga för vad det verkligen är.
 Nedan ser ni en insändare som jag och Anders Almgren, också oppositionsråd för Socialdemokraterna i Lund, fick publicerad i dagens Skånska Dagbladet.

Den 7 september är det Hälsningsgille på Lunds universitet. Höstterminen är då ett faktum och att staden vaknar upp ur sin sommardvala. Oavsett bakgrund är en sak säker för dessa studenter och för många andra lundabor: Bostadsbristen är ett stort och växande problem som också ökar stressen och pressen på studenterna.

Lunds universitet är en tillväxtmotor inte bara för Lund utan för hela Skåne. Universitetets utbildning och forskning bidrar starkt till att Lund år efter år kan hamna i toppen bland Sveriges tillväxtkommuner. Men hur länge kan vi lundabor räkna med att det ska fortsätta?
När universitetet planerar sina satsningar väger självklart bostadsfrågan tungt. Beslutet om att lokalisera flera nya utbildningar till Helsingborg gjordes delvis mot den bakgrunden. Man vågade helt enkelt inte ta risken att drabbas av ett minskat antal sökande på grund av bostadsbristen. Vi socialdemokrater har föreslagit i riksdagen att ett investeringsstöd för byggande av studentbostäder och hyresrätter införs. När det tidigare stödet togs bort efter valet 2006 fick det dramatiska effekter på nyproduktionen av hyresbostäder.

Men frågan om studenternas boendesituation är inte bara en fråga för den nationella politiska nivån. I Lund har vi socialdemokrater föreslagit en lång rad åtgärder för att öka byggandet av små och billiga hyresrätter i allmänhet och studentbostäder i synnerhet: framförallt har vi föreslagit att vårt eget bostadsföretag LKF ska bli en aktiv aktör på studentbostadsmarknaden på samma sätt som i flera andra kommuner. Vi vill också att kommunen ska föra en aktiv markpolitik så att de aktörer som vill bygga för studenter kan få tillgång till bra mark till rimliga priser.

Lund behöver sitt universitet och sina studenter, men universitetet och studenterna behöver också en betydligt aktivare politik. Om Lunds kommun tar sitt ansvar kan man skapa de bästa förutsättningarna för att fortsätta växa och utvecklas och generera välstånd, tillväxt och andra samhällsvinster.

Gågator – ja tack

Ibland kan det vara bra att se upp när man promenerar på gatorna i Lund. Undertecknad har förvisso emellanåt förmågan att vara lite tankspridd och fundersam och är kanske inte alltid den mest uppmärksamma det ska erkännas. Men frågan är om det hade varit till någon hjälp att vara mindre inne i sina tankar under dagens promenad med tanke på att jag trots allt inte har några ögon i nacken. Jag var på väg tillbaka till kontoret när jag plötsligt kände hur någon cyklade in i mitt högra ben. ”Jag har inga bromsar” sa personen ifråga (en student iförd vikingahjälm och toga – det är nollningsperiod) och cyklade vidare. Det var ju egentligen tur att personen inte körde fortare för då hade nog resultatet blivit mer än ett skrapsår och oljiga byxor.

Imorgon kommer en motion om att införa fler gångfartszoner och gågator i lund att behandlas. Jag tycker att det är ett bra förslag i vilket fall som helst – fler gågator gör centrum mer attraktivt och mysigt att strosa runt i. Dessutom kan det vara klokt att inte cyklister, bilar och fotgängare ska slåss om samma utrymmen i hela centrum. Frågan har stötts och blötts i flera år i Lund och valsat genom ett flertal utredningar. Det kan tyckas på tiden att det kommer fram några förslag på platser för fotgängarzoner och gågator i Lunds centrum. Inte bara för att risken för att bli påkörd minskar för disträa fotgängare, utan för att centrum blir mer livligt om man inte behöver kryssa mellan bilar och cyklister.

Dags att avveckla?

I mitten av nittiotalet kunde man åskåda en hoper SSU:are gå runt på gatorna i Halland utklädda till kärnkraftsreaktorer. Inte bara för att det var roligt utan givetvis för att få folk i omgivningen att stanna till och diskutera kärnkraftens vara eller icke vara. Diskussionerna var intensiva och många blev ganska upprörda över den kritiska hållning som SSU:arna förespråkade. I norra Halland betyder kärnkraft och kärnkraftverk inte bara energi, utan arbetstillfällen för många. Det är för många inte alls självklart att avveckla kärnkraften. Trots medvetenheten om att det givetvis finns risker med driften. Trots vetskapen om att avfallet behöver förvaras i över hundratusen år för att bli ofarligt för människan. Trots insikten om att arbetsförhållandena för många av de som bryter uran runt om i världen är under all kritik. Inte heller har olyckor i Harrisburg, Tjernobyl eller Fukoshima övertygad.


Brand i reaktor två, tillsynsrapporter med anmärkningar, någon säkerhetsventil som väl inte fungerade och nu senast kan man läsa i Göteborgsposten om en sprängladdning på väg in i kärnkraftverket. Det är med viss bävan man beger sig uppåt för midsommarfirandet. Tror jag ska njuta lite extra av de vackra vindkraftverken på vägen.

Att prioritera trygghet

Dag två under budgetdebatten i kommunfullmäktige i Lund var det dags att diskutera Socialnämndens budget. När man läste förvaltningens förslag till beslut, som också antogs av en enig nämnd, var förslaget att nämndens skulle begära att undantas besparingar. Nämnden ställde sig bakom ett liknande yrkande även inför 2012 men i kommunfullmäktige röstades ändå nedskärningar igenom av M, FP, C och SD. En upprepning vi i oppositionen, för kommuninvånarnas bästa, hoppades skulle undvikas i år. Så blev det inte.

Socialnämndens verksamhet är till 85 % lagstadgad och myndighetsstyrd. Det får till följd att den neddragning som krävs för att ha en budget i balans måste ske inom socialnämndens resterande 15 %. Då kan man dra slutsatsen att det måste röra sig om den så kallade frivilliga verksamheten – förebyggande arbete, insatser mot missbruk, arbetsmarknadsåtgärder etc. Insatser som på sikt sparar pengar åt kommunen. Och givetvis ökad livskvalitet för den som är i behov av hjälp och stöd. Åtgärder, eller om man så vill, investeringar i humankapital som på sikt blir en satsning och minskad utgift.

Tage Erlander sade en gång att varje samhälle ska bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. Och även om Lunds kommun är rik i jämförelse med många andra finns det även här fattiga barn. Barn som äter extra mycket på skolans lunch på måndagar. För att dom är hungriga. Barn som inte har råd att spela fotboll, åka till simhallen eller åka på skolutflykt. Barn som får hitta på undanflykter till varför de inte kan följa med på friluftsdagen. Som undviker frågor om vad de har gjort under sommarlovet. Andelen familjer som är i behov av försörjningsstöd ökar. Från oppositionens sida lyfte vi därför upp ett förslag om införande av sommarkort för barn i familjer som lever med långvarigt ekonomiskt bistånd. Vi vill ge dessa barnen en möjlighet till ett mer aktivt sommarlov – med hjälp av att erbjuda Skånetrafikens sommarkort till barn i familjer med långvarigt biståndsberoende.

De områden som vi ville lyfta fram och ge extra resurser 2013 är följande.
Ökade insatser mot hemlöshet och missbruk, Riktad stöd mot barnfattigdom, Utökat drogförebyggande arbete, Ökat föreningsstöd, Sommarkortssatsning. Vårt förslag föll dock och nedskärningen röstades igenom.

Det handlar om att prioritera trygghet.

Att prioritera arbetet för att avskaffa hemlösheten. Om att prioritera verksamhet för barn och unga genom exempelvis utökad sommarpraktik. Att lyfta fram arbetet mot barnfattigdom bland annat genom riktat stöd till barnens fritidsaktivitet, men också genom ett ökat stöd när det gäller familjernas situation som helhet. Insatser mot våld mot kvinnor och ett utökat drogförebyggande arbete. Det vi satsar nu får vi dessutom igen sedan. Tyvärr blev det inte så.

Föräldrauppror, ekonomi och en liberals syn på att gå från ord till handling

Vi som sitter i Kommunstyrelsen i Lund blev livligt uppvaktade under och efter gårdagens sammanträde. Utanför sessionssalens fönster hade en samling av arga föräldrar och barn samlats för att protestera mot de nedskärningar som har pågått under sex års tid i Lunds skolor. Under parollerna ”sluta spara, barnen är i fara” och ”sluta skära vi vill lära” väntade en hel hop utanför stadshuset på oss ledamöter. Vi som valde att inte smita ut bakvägen fick dessutom en möjlighet att diskutera den kommande budgeten och eventuella effekter av den för skolan med de (med all rätt) upprörda föräldrarna. Budgeten, som räknas upp med två procent, täcker ju inte de kostnader som verksamheten kommer att ha 2013 – eftersom priser och löner förväntas öka med 2,7 procent kommer det att saknas 0,7 procent. Det innebär att man tvingar fram nedskärningar i verksamheten, exempelvis i skolan, som redan har fått dra åt svångremmen under flera års tid. Trots detta påstår man att skolan är prioriterad. Man tar sig för pannan.

Från socialdemokraternas sida har vi föreslagit en budget där full kompensation ges – vilket vi behöver höja skatten med 40 öre ( 60-70 kr per månad för medelinkomsttagaren) för att kunna göra. Eftersom vi instämmer med föräldrarna – det måste bli ett stopp på nedskärningarna. Varför ska barnen betala för en skattesänkning med sin utbildning och sin framtid?


När barn och skolnämnden i Lunds stad behandlade de ekonomiska ramarna var även Folkpartiet (genom Lars Hansson) helt inne på att full kompensation var nödvändig för verksamheten. Lars Hansson markerade tydligt att det måste bli ett stopp för besparingar på skolans område. Det är glädjande tycker jag, för det räcker nämligen med att Folkpartiet (egentligen behövs bara tre ledamöter) röstar emot borgarnas budget på sammantärdet i juni för att skolan och andra verksamheter ska kunna slippa fler nedskärningar. Och Folkpartiet hävdar ju ofta skolpolitik som något av deras paradgren. I dagens Sydsvenskan kan man dock läsa att det är tveksamt om Folkpartiet kommer att gå från ord till handling i juni.

På journalistens frågor svarar Hansson följande.

”Lars Hansson, är du nöjd med kommunstyrelsens beslut?
– Självklart inte. Jag kan ställa upp på att vi behöver ha en återhållsam kommunal ekonomi, men man borde tagit hänsyn till skolans speciella situation med reformpaketen och den nya läroplanen.


Är du beredd att rösta emot alliansens budgetförslag i fullmäktige?
– Det beror mycket på hur det ser ut i fullmäktige. Jag kommer inte att göra gemensam sak med något av våra fem oppositionspartier. Och det är inte säkert att jag ens tjänstgör när beslutet tas – budgetfullmäktige – budgetfullmäktige pågår mellan 8.30 och 22.30 i två dagar, så vi tjänstgör i skift”.

Min tolkning måste vara att det kommer att finnas ledamöter i kommunfullmäktige som egentligen inte vill rösta igenom fler nedskärningar, men ändå kommer att göra det eller hålla sig borta när deras hjärtefrågor behandlas. Jag kan tycka att det vore bättre att vara på plats och påverka framtiden istället – att hålla gå från ord till handling och faktiskt stå för vad man tycker även vid skarpt läge. Men det kanske är för mycket begärt att kräva någon form av koppling mellan åsikter och politisk praktik av framträdande liberaler?

Arbete och utbildning

Idag presenterade jag och Anders Almgren, även han oppositionsråd i Lund, socialdemokraternas budget för Lunds kommun. Den röda tråden är att budgeten ska rusta oss för framtidens utmaningar genom arbete och utbildning. Genom en rad förslag ska skolorna stärkas och kommunens konkurrenskraft bli ännu bättre. Kulturlivet ska ges förutsättningar att leva och blomstra, fritidsgårdarna ska kunna hållas öppna och våra äldre ska få en värdig vård och omsorg.


Vi prioriterar jobben främst och kan konstatera att vårt förslag ger 175 fler kommunala helårsarbetare, ett bättre stöd till näringslivet och utbildingar som rustar barn och unga för morgondagens utmaningar. För dig som vill läsa mer kan du göra det på Lunds arbetarekommuns hemsida.

Funderingar kring vi, dom och människosyn

Vi och dom. Eller vi tillsammans. Två helt olika utgångspunkter för hur man vill se på sin omgivning och samtid – och gemensamma framtid. Med ett klubbslag bestämde Kommunstyrelsens borgerliga majoritet att säga upp avtalet med Lunds Integration-Främjande Samarbetsorganisation (LIFS), och därmed deras bidrag om 600 000 per år. Pengarna har gått till deras radio- och TV-station samt ge ut en tidning. Genom radio, TV och tidningen har de skapat en länk mellan olika grupper i samhället och på så sätt varit ett ansikte utåt för integrationspolitiskt arbete i Lunds kommun. En länk mellan nysvenskar från världens alla hörn och infödda. En länk mellan vi och dom. Ett vi. Detta är något som de flesta borde se som en värdefull verksamhet kan man tycka.

Men efter nära en timmes diskussion, där vårt yrkande om att starta en utvärdering och förbättrad dialog för hur man skulle arbeta framöver, dessvärre föll, framkom inget konstruktivt. Det framkom inte heller på vilket sätt det skulle främja integrationen eller dialogen mellan LIFS och kommunen att säga upp avtalet och dra in ersättningen. Vi föreslog att Lunds kommun inte skulle säga upp avtalet utan istället i lugn och ro tillsammans med företrädare för LIFS och även andra integrationsfrämjande föreningar se över hur det integrationspolitiska arbetet ska bedrivas framöver. Att det vore bättre att först utvärdera och sedan ta ställning till hur man ville gå vidare med avtalet. Och att en sådan diskussion måste föras i en dialog med berörda föreningar.

Men istället framfördes synpunkter om att ”det har visat sig att nya föreningar inte attraheras av LIFS” eller att ”det är falangstridigheter i organisationen”. Det är möjligt – men då gäller det att hitta en lösning på hur fler ska attraheras istället för att strypa en välfungerande verksamhet. För närradion och informationsverksamhet – som bidraget från kommunen ska bekosta – fungerar utmärkt.

Anledningen till uppsägningen måste då vara en annan. Men trots en lång diskussion var det ingen som riktigt satte fingret på det eller uttalade det. Men känslan av att en bister och mörk människosyn fick närvaro i rummet var påtalande. En människosyn som bottnar sig i ett vi och dom tänkande, där alla som inte är vi ska betraktas med misstänksamhet till dess att motsatsen har bevisats. Vore det inte bättre att istället utgå från att samhället är något vi alla bygger tillsammans och att den mörka, misstänkliggörande människosynen inte hör hemma i beslutsfattandets rum. Låt oss hoppas att den inte kommer tillbaka.

Kvinnors dubbla börda

För några decennier sedan dök de upp. Nyliberalismens domedagsprofeter som förkunnade att idén om välfärdssamhället var förlegad. Offentlig sektors tillväxt utmålades som ett problem och svenskarna utpekades som överkonsumerande fuskare. Bilden av den gemensamma sektorn som en ineffektiv, byråkratisk och frihetsbegränsande koloss satte sig i folks medvetande, även i socialdemokratiska läger. Sedan början av 1980-talet har politiker, oavsett färg, ansett att de välfärdens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Genom att minska anslag och kostnadsuppräkningar har inflation och löneökningar gjort att resurserna till verksamhet har minskat. Lösningen på de problem detta förde med sig framställdes som självklar – marknadsanpassning. Den fria marknaden blev ledstjärnan och konkurrensutsättning av offentlig sektor ett huvudnummer.

Konkurrens skulle skapa effektivitet och personalen skulle få det bättre. Kvinnorna, som dominerat den offentliga sektorn, skulle välja bland flera arbetsgivare och på så sätt pressa upp sina löner och arbetsvillkor. Men privata entreprenörer förstod snart att ska det skapas vinst i personalintensiv verksamhet är ett sätt att minska personalen. Och besparingarna skulle klaras genom effektivisering. Den offentliga sektorn var inte sen att följa efter. Man skulle ju konkurrera på marknaden. Så blev personalen reducerad till en kostnad att spara in på. Men med nedskärningarna kom stress, sjukskrivningar och känslor av otillräcklighet. Fram tonar en arbetssituation fylld av hårt slit kombinerat med krav på stor lojalitet. Som lök på laxen förs diskussioner om höjd pensionsålder och att fler arbetade timmar behövs. Många kvinnor inom vården, skolan eller omsorgen klarar knappt av att arbeta till sin 65 årsdag. Tunga lyft, skiftarbete, stress och en känsla av otillräcklighet förkortar ofta yrkeslivet med åtskilliga år. När röster för bättre löner och pensioner höjs bland de anställda blir motargumenten att så höga skattehöjningar mäktar vi inte med, det är för stora grupper, det blir för dyrt.

Resonemanget grundar sig i en syn på offentlig sektor som en stor kostnadspost, inte en tillgång. För de sjuka, äldre och svaga. För våra barn och ungdomar. För vår samtid och gemensamma framtid. Kvinnorna får betala dubbelt, både som anställda och som de som mest märker av den krympande offentliga servicen. Inom kvinnokollektivet har vi kärnan i dagens arbetarklass, precis som det alltid har varit. Vi har ett stort och viktigt politiskt arbete framför oss; att tydliggöra hur kvinnor drabbas i en värld där våra arbeten och våra löner ständigt ifrågasätts. Marknadskrafterna kan inte skapa det goda samhället. Vi måste föra fram en politik som sätter människan före marknaden, ingen annan kommer att göra det. Det är vår uppgift att hindra att dessa nyliberala idéer får permanent fäste hos det socialdemokratiska partiet och dess förtroendevalda.

Talskriveri

Sitter och skriver tal inför 8 mars. Om kvinnor och män, rättvisa och jämlikhet som trots att det borde vara en självklarhet är så långt borta. Passar på att lyssna på en av mina personliga favoriter.

Ett socialdemokratiskt apropå om den kungliga nedkomsten

Ska man vara riktigt socialdemokratiskt petig om demokrati och republik bör man nog säga så här: Sverige blir inte en fullvärdig demokrati bara för att vi börjar välja statschef. Det skulle förvisso utvidga den politiska demokratin men inte vare sig den sociala eller ekonomiska demokratin. Och bristen på de senare är faktiskt ett mycket större problem än baby-yran på Karolinska.

För övrigt gratulerar jag kronprinsessparet till deras nyfödda dotter och skänker samtidigt en tanke och - som present - en peng till de miljontals kvinnor och barn runt om i världen vars liv och hälsa helt i onödan riskeras i samband med graviditet och förlossning. Som av en händelse just beroende på avsaknad av social demokrati.

Även kungligheter får barnbidrag

I dagens DN kan man läsa om att Viktoria och Daniel "måste" ta emot barnbidrag när tillökningen är ett faktum. Man undrar om det var en nyhet för DN att det allmänna barnbidraget är generellt och omfattar rik som fattig i det här landet. Det är väl inte heller särskilt uppseendeväckande eller ens upprörande att det är så. En första tanke hos många kan vara att det kan tyckas märkligt att de inte kan välja att avstå från barnbidraget - de har knappast behov av det. Om man däremot funderar över varför man har valt ett generellt bidrag blir det hela lite mer begripligt. En anledning som angavs när bidraget infördes var att man inte ville få en koppling till den gamla fattigvården. Man ville inte stigmatisera, stämpla dem som fick bidraget som fattiga. Det handlade om att undvika ett nytt fattigstöd. Att barnbidraget utgår till alla har också effekten att det har en bred legitimitet hos många. Dessutom, om det nu är så att de unga tu inte vill behålla barnbidraget är det väl inget som hindrar dem att betala tillbaka pengarna till staten. Även om dom "måste" få barnbidrag, måste de väl knappast behålla det.

Steg II i den socialdemokratiska given för en bättre välfärd

Så har Socialdemokraterna äntligen satt ned foten i fråga om vinst i välfärden. I går meddelade Carin Jämtin, Anneli Hulthén och Ilmar Reepalu att det ska vara kommunerna själva som ska bestämma villkoren för upphandling av offentlig verksamhet. De ska kunna vägra att lämna ut driften till vinstsyftande bolag.

Det viktigaste beskedet från partiledningen var ändå att gårdagens förslag ska ses som ett ”steg på vägen”. Det är en glädjande markering. För det finns mycket mer att ta itu med vad gäller välfärden och dess styrsystem. I det aktuella sammanhanget är och förblir vinst en så dålig drivkraft att det inte är självklart att partiet nu hamnat rätt i avvägningen mellan det nationella ansvaret och kommunernas självstyre. Fler justeringar från nationell nivå behövs och allra minst en sökande diskussion därom.

Därutöver måste frågan om valfriheten i sig ventileras. Än så länge har resonemanget om vad den konkret bör innebära uteblivit. Det som avses är i regel det andefattiga valet av utförare. Det är också endast det Socialdemokraternas förslag berör.

Slentrianmässigt sätts alltså likhetstecken mellan valfrihet och antal aktörer, trots att det är välvisat att exempelvis många äldre i behov av omsorg har svårt att göra ett informerat val. Men vad är valfriheten egentligen värd utan verkliga valmöjligheter?

Frågetecknet gäller inte bara det. Delvis har de som hävdar driftsformens irrelevans rätt. De har förvisso fel utifrån tillgänglig kunskap – vinstdriven vård är snarast både sämre och dyrare än icke vinstsyftande dito, och offentlig verksamhet som är svår att millimetermäta (som omsorg och huvuddelen av vård och utbildning) lämpar sig illa för konkurrensutsättning. Men det är riktigt att för den som står i begrepp att välja utförare, utan vetskap om valets konsekvenser, spelar företagsloggan en begränsad roll. Betydligt mer intressant vore att ha inflytande över vad valet ska innebära i praktiken.

Någonstans där lurar också pudelns kärna. Den socialdemokratiska valfrihetssynen bör inte fokusera på antalet utförare utan på det faktiska utbudet. Om jag till exempel värdesätter en stunds promenad högre än minutiös putsning av lägenhetens ljusstakar, ska det leda till att jag får min friska luft och inte att eventuella gäster kan spegla sig i någon av kandelabrarna. Så ökas den enskildes reella inflytande.

Det finns förstås tillfällen där inte tjänstens innehåll utan tillgänglighet är det centrala. Det kan vara så att jag av praktiska skäl hellre besöker vårdcentralen vid min arbetsplats än den i hemstadsdelen. Den här valfriheten är viktig och kan, precis som inflytandet över innehållet, rymmas i en sammanhållen modell. För den kräver varken geschäft eller räntesnurror. (Däremot att samhället garanterar att alla vårdcentraler är bra vårdcentraler.)

I någon mån ökar kostnaderna med all valfrihet. Det är fullt rimligt när det handlar om kvalitet som i de två sistnämnda fallen. Möjligheten att livsglädjen och hälsan förbättras av socialt umgänge i stället för rigorös städning ska heller inte underskattas – det kan till och med löna sig i längden. Men om valfriheten begränsas till utförarskapet utifrån konkurrens, utmanarrätt och fri etablering mellan och för privata företag skenar utgifterna. Då måste vi skattebetalare inte bara finansiera verksamheten i sig utan också en betydande överkapacitet. Ty om de privata aktörerna bara erbjuder nödvändigt antal vårdplatser går det ju inte att byta vårdgivare.

Om valfriheten emellertid utgår från brukarinflytandet behövs ingen överkapacitet, bara flexibilitet. Det är billigare och bättre. Det ger brukarna träffsäkrare omsorg och personalen mer tillfredsställande arbete, där man känner att man räcker till och kan ge det som önskas. Här har konkurrensen inget att tillföra.

Nästa steg i den socialdemokratiska reformprocessen måste alltså vara att undanröja den fria etableringsrättens omotiverade och mekaniskt kostnadsdrivande överetableringar. Först då kan kvaliteten, brukarna och personalen få den uppmärksamhet och de resurser de förtjänar.

Ingen garanti att anställda får ta över

Blir allting verkligen bättre, effektivare och billigare om det drivs privat? Det är en fråga som fler politiker borde ställa sig istället för att utgå ifrån att det är någon form av naturlag. För det är verkligen inte självklart att privat är billigare, effektivare och bättre – varför skulle det vara så? Varför är det hela tiden så att den som hävdar att offentligt är bättre än privat ska försvara sin ståndpunkt – varför utkrävs inga långa motiveringar från privatiseringsivraren?

Idag kommer Vård- och omsorgsnämnden att fatta beslut om att införa en så kallad utmaningsrätt inom nämndens ansvarsområde. I praktiken innebär det att ett privat bolag, en privatperson eller en grupp av privatpersoner har rätt att föreslå att i princip vilken verksamhet som helst ska upphandlas. Socialdemokraterna i Lunds kommun motsätter sig självklart förslaget eftersom det kommer att leda till ytterligare privatiseringar av äldreomsorgen i Lunds kommun. Utmaningsrätten innebär att den som så önskar har rätt att föreslå en verksamhet som man anser att man kan driva med bättre resultat eller till lägre kostnad än kommunen. Om vård- och omsorgsnämnden anser att det är möjligt med stöd av lag och lämpligt att denna verksamhet ska upphandlas så kommer så att ske.

Det finns alltså ingen garanti för att exempelvis personalkooperativ som kommer med initiativet i slutänden är de som vinner upphandlingarna och får rätt att driva verksamheten.
Varför ska kommunens skattebetalare bekosta utredningar som ska se om kommunens egna verksamhet skulle lämpa sig för att upphandlas bara för att en person, en organisation eller ett företag har pekat ut en verksamhet och sagt – denna vill jag driva, jag utmanar kommunen!
Borde inte kommunen själv kunna avgöra vilken verksamhet som ska drivas i egen regi eller inte utan utmaningsrätt? Dessutom lovade den borgerliga under valrörelsen 2010 att inte medverka till ytterligare privatiseringar inom kommunens äldreomsorg.

Om man inte vill införa fler privatiseringar – varför ska man då införa utmaningsrätt?
Svaret på den frågan är: det ska man inte.

Sydsvenskan

Frihet under ansvar

I Sydsvenskan och Skånskan kan man se att det just nu pågår ett upprop bland lärarna i Lunds gymnasieskolor. Det gäller ett arbetstidsavtal som ”låser in” lärarna i skolan 35 timmar i veckan. Friheten att utföra arbetsuppgifter, allt från planering, rättning till föräldramöten på annan plats än skolans utrymmen kommer att begränsas och något övertygande skäl till förändringen har inte framförts. Det är svårt att se vilka fördelar en reform, som är en ökad byråkratisering och kontroll av personalen, skulle föra med sig för verksamheten och resultaten bland eleverna i Lunds gymnasieskolor. Däremot kan det finnas en risk i att genomföra reformer tvärs emot vad de som omfattas av den tycker. Att den person som känner att förtroendet för dess arbetsinsatser har minskat på grund av det får lägre ambitioner och ett svagare engagemang. Det är ingen önskvärd utveckling.

95 procent av eleverna i Lunds gymnasieskolor klarar uppställda mål. I lärarförbundets senaste ranking av landets kommuner kom Lund på femte plats. Detta beror inte bara på eleverna, utan också på engagerade, välutbildade och kompetenta lärare. Det är en utveckling att värna om och utveckla. Mer kontroll och mindre frihet kommer knappast att gagna en sådan utveckling. Däremot har erfarenheten visat att större frihet och flexibilitet vid planering av eget arbete ger utmärkta resultat. Det borde vara skäl nog att se till att lärarna får fortsätta att arbeta flexibelt och med frihet under ansvar.

Nya tag med ny partiledare

Idag valdes Stefan Löfven till ny partiledare av Socialdemokraterna. Barnhemsbarnet, som skulle bli socionom men blev svetsare, engagerade sig fackligt och blev ordförande i IF Metall och nu då Socialdemokraterna. Det är ingen duvunge utan en stabil politiker med verklighetsförankring som tar över efter Juholt. Jag tycker att det är ett bra val. Hans bakgrund i IF Metall betyder mycket och han är kunnig, trygg och respekterad i partiet. Jag tror att han kan samla partiet, och det behövs nu. En annan fördel kan också vara att han inte sitter i riksdagen - då kan han i stället fokusera på att få ut vår politik och samla organisationen. Nu kör vi!

Ingen sänker priset på restaurangen här

Så kom då den första svenska rapporten om att sänkningen av restaurangmomsen har misslyckats. Dagens Nyheter skriver i dag att av 329 granskade restauranger har hela 284 (drygt 85 procent) behållit priserna på samma nivå som ifjol. Eva Östling Ollén, VD på Sveriges Hotell- och restaurangföretagare, som lobbat hårt för skattesänkningen kallar resultatet "beklagligt" [1].

Nog har hon rätt i det. Det är beklagligt - från början till slut. Regeringen genomförde skattesänkningen fullt medveten om att erfarenheter från Finland visat att det enda som hände var att företagens vinster ökade [2]. Därtill har nationalekonomen Peter Gerlach demonstrerat hur skattesänkningen sannolikt i huvudsak gynnar höginkomsttagare [3]. Som om den gruppen inte fått tillräckligt med manna sedan regeringsskiftet 2006...

Den sänkta restaurangmomsen kostar oss skattebetalare 5,4 miljarder kronor varje år i uteblivna satsningar på jobb i välfärden, nya bostäder eller uppdaterade läromedel till skolbarnen, vår framtid. Ändå argumenterade näringsminister Annie Lööf (C) envist för åtgärden i en debatt mot nyblivne Vänsterledaren Jonas Sjöstedt i radion i går. Lööf menade att den som kritiserar skattesänkningen motsätter sig nya jobb [4]. Det är ett lika dumt som osant påstående.

Alla socialdemokrater och vänsterpartister förespråkar nya jobb som ger rimliga arbetsförhållanden och en lön som går att leva på. Däremot tar vi avstånd från en politik som slösar med skattepengar. För 5,4 miljarder hade vården och omsorgen kunnat förstärkas med drygt 20 000 undersköterskor. Det är betydligt fler än de 600 personer regeringens gullegris McDonalds meddelat att de tänker nyanställa [4].

Vi tar det igen - för tydlighets skull. Nya jobb är bra. Det är just därför regeringens politik är så dålig.

[1] Restaurangerna behåller priserna trots sänkt moms. Dagens Nyheter, 2011-10-11.
[2] Sänkt restaurangmoms misslyckades i Finland. Dagens Nyheter, 2011-09-07.
[3] Sänkt restaurangmoms - en present till höginkomsttagare. Bloggen "Vi har räknat på det här", 2011-08-29.
[4] Stora förhoppningar på nya partiledare. Sveriges Radio, 2011-10-10.

Feltänkt, Astudillo!

Den före detta riksdagsledamoten Luciano Astudillo (S) gör i dag på DN-debatt en inspark till den socialdemokratiska skatteutredningen [1]. Han vill att partiet ska pröva idén att införa ett slags generellt RUT-avdrag för alla hushållstjänster. På så vis, menar han, skulle fler hushåll kunna köpa tjänster. Risken för snedvridande effekter skulle minska, arbetslösheten skulle kunna sjunka och svarta jobb omvandlas till vita.

Tanken må vara god men det finns inga belägg för att den stöds av verkligheten. För det första saknas det evidens för att svarta jobb omvandlas till vita bara för att priset på vita arbeten sjunker. Docent Anna Gavanas har i en studie för Institutet för framtidsstudier[2] visat att svartjobben inte blivit färre i och med RUT-avdraget. Den legala och den illegala marknaden existerar sida vid sida. Det är rimligt att extrapolera Gavanas resultat på fler marknader: de som i dag köper svart kommer fortsätta att göra det.

Luciano Astudillos tämligen borgerliga argument - att lägre skatter leder till mindre skattefusk - har inte heller stöd i Skatteverkets rapport över skattefusk och -fel. Den visar tydligt att länder som USA med betydligt lägre skattenivåer än Sverige har lika, eller ännu större, skattebortfall genom fel och direkt fusk med sociala avgifter med mera [3].

Överlag kan sägas att vad Sverige behöver i sysselsättningsväg är inte nya avdrag med ytterst osäkra effekter utan rejäla reformer för att alla elever i skolan ska få rimliga kunskaper och färdigheter och för att välfärden ska ge den trygghet som krävs för att satsningar på innovationer ska kunna göras. Vi behöver pengar till en starkare och mer pålitlig infrastruktur, till byggnation av nya hyresrätter, till klimat- och miljöomställning.

Därtill vore det klokt med en satsning på Skatteverket och andra myndigheter för att komma till rätta med den ekonomiska brottslighet som varje år kostar samhället miljardtals kronor och dessutom förvägrar de människor som arbetar svart sina sociala och ekonomiska rättigheter.

Luciano Astudillos artikel kommer i en tid när forskningen allt tydligare visar att den som vill ha en stabil ekonomisk utveckling, och en hållbar social och ekologisk utveckling, ska satsa på människorna, inte på skattesänkningar. Det gör att texten känns mer som avdragsdogmatismens sista skri än den fräscha och progressiva politik författaren antagligen desperat söker efter.


[1] Inför ett nytt "timavdrag" vid köp av alla hushållstjänster. Luciano Astudillo på DN-debatt, 2011-01-08.

[2] Bland rolexklockor och smutsiga trosor. Anna Gavanas och Alexander Darin Mattsson. Arbetsrapport 2011:9 från Institutet för framtidsstudier, 2011.

[3] Skattefelskarta för Sverige. Rapport 2008:1. Skatteverket, 2008.

Läs även Claes Krantz på samma tema.

Grattis, vänstern!

Så fick då till sist Vänsterpartiet sin Jonas Sjöstedt. Det kommer sannolikt att visa sig vara ett klokt val. Han är en skicklig och vass företrädare i de flesta sammanhang och frågor.

Med Sjöstedt vid rodret kommer Vänsterpartiet troligen att få lättare att nå ut med sitt budskap. Det är bra, också för oss socialdemokrater. Förhoppningsvis kan det tvinga oss att bli tydligare i vår vision för Sverige.

Också för EU- och EMU-politiken blir Jonas Sjöstedt en tillgång. Han är erkänt kunnig och har hållit en hög profil. Socialdemokratin har ett stort behov av att uppdatera sin hållning här. Exempelvis behöver partiet erkänna att EMU som konstruktion är ohållbar och samtidigt sätta ned foten om europakten. Det är bara att lyssna på LO och TCO: den hotar den svenska modellen.

Naturligtvis räcker det inte med att säga nej. I en tid av fullständig borgerlig dominans i EU kan det dock vara klokt att hindra dålig politik från att bli verklighet och i stället planera för progressiva reformer vid maktskiften. Sådana kan nämligen stå inför dörren. I Frankrike går det bra för Socialistpartiet och deras presidentkandidat François Hollande; han leder stort i mätningarna inför valet i vår. I Tyskland plågas den borgerliga regeringen av inre slitningar och om det vore val i dag skulle Förbundsdagen få en tydligt rödgrön majoritet (1). I Italien ser mittenvänstern ut att kunna vinna valet som kommer att hållas i år eller senast nästa år.

Sammantaget kan 2012 komma att bli ett bra år för Vänsterpartiet och för Socialdemokraterna. Om det förstnämndas nya ordförande når ut så väl som dess medlemmar hoppas att han ska, och om det sistnämnda tar sig samman och börjar formulera en tydlig hållning om vår samtid och en ordentlig, tydlig vision för vår framtid.


(1) Vilket tyvärr inte är detsamma som en säker rödgrön regering eftersom Socialdemokraterna har svårt för att på nationell nivå samarbeta med det tyska Vänsterpartiet, Die Linke.

DN
SvD