Till minne av Björn Afzelius: Så vill jag bli

I dag är det 10 år sedan Björn Afzelius gick bort i lungcancer, endast 52 år gammal. Med honom förlorade vi en inte perfekt vänsterröst men en skarp sådan med hjärtat på rätta stället. Han var en stor diktare som hanterade både mellanmänskliga relationer och stora politiska frågor. Han drog sig inte för att säga de stora orden om det så gällde kärlek eller förakt för borgerlighetens människofientlighet. Han skippade förskönande omskrivningar när han ansåg att det var nödvändigt, men utan att ge avkall på sin tydliga språkkänsla. Vi behöver fler sådana människor i dag. Nedan följer en av hans vackraste texter. Själv beskriver han den som "min första kärlekssång, och min kanske vackraste melodi".

Så vill jag bli
Det blåste i mitt inre en iskall, höstlig vind.
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind.
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn.
Och huden blev en fästning som inget släppte in.

Då stod du där i vimlet och sträckte ut din hand,
som polstjärnan på himlen som hjälper en i land.
Så råkades två stjärnor i rymdes oändlighet,
två tynande lanternor på havets ödslighet.

Och den som börjat stelna och trotsa kärleken
befruktades till att leva och älska själv igen.

Så vill jag bli som solen som värmer dina ben,
som luften och som jorden, som livet de dig ger.
Så vill jag bli som regnet när vägen din känns hård
och kunna fukta marken framför dig där du går.

För den som vill veta mer om Afzelius: gå in på hemsidan, www.bjornafzelius.com