Skrota vårdvalet!

Jag fortsätter med vårdtemat. Detta blogginlägg kommer att avhandla vårdvalen.

Vårdval är en i grunden borgerlig idé. Den sägs syfta till mer valfrihet för patienten, men sorgligt nog har begreppet valfrihet aldrig definieras, aldrig granskats och aldrig kritiseras. Istället har "valfriheten" blivit okontroversiellt, universellt, ett slags axiom. Det enda som provocerar i dag är de få protester som trots allt hörs. Tron på valfrihet har trängt sig djupt in i de socialdemokratiska leden, och det har lett till en acceptans för borgerlig politik istället för nya, fräscha vänsteridéer för välfärden. Istället för att diskutera hur personalinflytandet kan stärkas och tillgängligheten ökas, hur handläggningen kan effektiviseras och arbetsklimatet förmänskligas diskuterar vi hur enkelt det ska bli för patienten att byta vårdgivare! Och vi gör det som om det i sig skulle leda till fler sängplatser på sjukhusen, kortare köer och att vårdpersonalen får känna att tiden faktiskt räcker till. Men vårdval är, för att citera Distriktsläkarföreningens ordförande Maria Dalemar, "bara ett nytt sätt att omfördela de pengar som redan finns i primärvården. Vill man ha mer utrymme för prevention, för fortbildning och för klinisk forskning måste man tillföra mer resurser"[1].

Det är hårda ord och de kommer från läkarkåren själva. Men det stannar inte vid detta. För samtliga vårdvalssystem som har sjösatts (Stockholm, Halland och Västmanland) kritiseras hårt av primärvårdsläkarna i en studie av Läkarförbundet. Att personalen ifrågasätter Filippa Reinfeldts extremliberala politik i Stockholm är väl inget nytt, men att även Hallandsläkarna ger "Hallandsmodellen" icke godkänt borde få åtminstone oss socialdemokrater att börja fundera. I två artiklar i förrförra numret av Läkartidningen presenterades resultaten av ovan nämnda studie [2]. Trots att Hallandsmodellen får minst kritik är ändå läkarnas omdömen iögonenfallande. Bara kring 30 procent anser att "ersättningssystemet premierar ett hälsofrämjande och förebyggande arbetssätt"; hela 60 procent tar avstånd från det påståendet. Maria Dalemar kommenterar undersökningen med följande: "Primärvården har fått många verbala satsningar som inte åtföljts av resurstillskott. Vi ser nu att inte heller Halland är lösningen. Det stämmer att Hallandsläkarna är väldigt ljumma till sin modell, vilket gäller även för läkare i andra vårdsvalssystem."

Allting är dock inte nattsvart: en majoritet av de tillfrågade anser att vårdenheternas uppdrag har tydliggjorts. Men samtidigt, vilket är absolut allvarligast, säger 60 procent av berörda läkare i Halland, 80 procent i Stockholm och 65 procent i Västmanland att "många korta [läkar]besök premieras för mycket" och lika många menar att man nu den på egna enheten har "fått det svårare att prioritera patienter med stora kroniska vårdbehov". Det kan bara tolkas på ett enda sätt: inte bara rena privatiseringar och fri etableringsrätt riskerar principen om vård efter behov. Samtliga vårdval, i drift eller planerade, kan faktiskt leda till att de som behöver vården mest blir utan, när deras vårdcentral får minskade anslag därför att viktningen på grund av sjukdomsbördan blir för liten.

Med ovanstående som bakgrund måste frågan ställas: Är det verkligen för mycket begärt att vi, när vi kommer tillbaka till makten, sätter stopp för detta vanvett och istället öppnar för ökat personalinflytnade och reda pengar till vårdcentralerna? Ja till vård efter behov! Nej till jobbskatteavdrag 3, 2 och 1!

[1] http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11279
[2] http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=11280