Jag måste ändå säga att valberedningen har gjort ett mycket… märkligt arbete. Inte för att de har utsett Mona Sahlin (grattis till henne), det tänker jag inte säga någonting om förrän jag sett vad hon åstadkommer som partiledare. Det jag upplever som märkligt är tillvägagångssättet när det skulle vaskas fram en ny ledarkandidat. (Åtminstone om man får tro på medias skildring, och på Lena Hjelm-Walléns ord om att Mona skulle vara den första att bli tillfrågad.) Man kan ju tycka att det vore lämpligt att det första valberedningen gör efter att nomineringar kommit in, är att höra av sig till de nominerade och fråga om nomineringarna accepteras eller inte. För att ta reda på vem som är tillgänglig och vem som inte är det. Nu har man istället struntat i huruvida folk är intresserade på riktigt eller inte, och istället ha något sorts chickenrace där man låter media spekulera i vem som står på tur och vem som vill och inte vill, tills kandidaterna en efter en inte vill vara med längre – de vet ju inte ens om de är med i den verkliga diskussionen eller inte. Ingen vill verka åpen och ta för sig alltför mycket, för då kanske man är bortgjord i alla fall. Jag trodde att det här skulle vara en folkrörelse, och i en folkrörelse borde väl folket – i det här fallet medlemmarna – få välja. För att kunna välja måste man ju ha alternativ… Det vettiga hr borde väl ha varit att fråga vem som accepterade sin nominering med en gång, och sedan låta dessa vara offentliga kandidater. Kandidater som valberedningen kan välja av, och som de kan bedöma utefter deras olika kvaliteter utöver vem som orkar hålla sig kvar i en fiktiv diskussion som kanske bara förekommer i media.
När valberedningen sedan valt, presenterar de sitt förslag. Precis som nu. Skillnaden på verkligheten och utopin är att det i utopin inte skulle vara avgjort bara för att några få individer som sitter i valberedningen sagt sitt. Vi är Sveriges största parti, men ändå så är det så få som får vara med och bestämma. Valberedningen har talat, och nu är det bestämt. Mona kommer att bli partiledare. Gräsrötterna X, Ö och W får inte tycka någonting – det finns det tydligen inget utrymme för. Jag förstår egentligen inte varför vi måste ha en dyr kongress, när vi ändå inte tänker utnyttja den som den demokratiska kraft den borde vara. Det står i stadgarna. Men stadgarna finns där av en anledning. De är där för att garantera att det demokratiska arbetet inom rörelsen hålls vid liv. Inte för att vi ska kunna upprätthålla någon ståtlig sorts formalia utåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar