Vi har i alla fall detta helt gratis-det kostar inget!

Så talar min mor om en solig dag på västkusten. På stranden precis vid vattnet. De kala klipporna ligger svarta intill det stora svalkande havet. Vi ligger och torkar oss i solen efter ett kallt, svalkande bad. Min mor som har uppfostrat mig och min bror på egen hand, på sin undersköterskelön. Hur i hela fridens namn har hon klarat det? Jag begriper det inte. Pengarna eller snarare bristen på dem finns alltid med henne. Precis som lösningen på bristen av ekonomiska resurser. Att göra det bästa av det lilla.
Flera gånger har jag hört frasen, och även idag kom den:
Vi har tur som bor här.
Till och med på stranden, efter badet finns närvaron.
Ekonomin. Den är ständigt närvarande och har varit det under hela min uppväxt. Räcker pengarna? Vad kostar det? Har jag råd?
Frågorna finna alltid med mig oavsett vad jag går, oavsett att jag nu är mer bemedlad.
Kommer de alltid att finnas där eller kommer de att försvinna i takt med växande inkomst?
Framför allt, kommer jag precis som jag tror många andra gör att glömma hur det var att vända på varenda krona för att få ihop hushållsekonomin. Hur det var att konstatera att pengarna räcker inte, paniken över att räkningarna överstiger inkomsten, ovissheten över framtiden. Över nästa månad.
Jag tror inte det. När träden växer gör de det från rötterna?
Påminn mig om det skulle bli så. Och rätta till mig.