1947 skrev Tage Lindbom en skrift om socialdemokratisk kulturpolitik. I denna skriver han att det är viktigt att ”vi bryter med den uppfattningen, att kulturen är en försäljningsvara, som skall utbjudas till gott pris, lämna god vinst och god ränta på det nedlagda kapitalet. Denna profitmässiga syn på kulturen måste vi göra slut på.”

Vad han talar om här är att kulturen måste vara tillgänglig för alla, och att det är den enda syn på kultur som är förenlig med den socialistiska ideologi som Socialdemokratin bygger på. Det som fascinerar mig är att om vi drar denna text ur sitt sammanhang och låtsas att den är skriven idag, verkar den ju helt och hållet handla om fildelning. Det är ingen som säger att kulturarbetarna inte ska få ersättning för det de skapar med sitt arbete; vad vi säger är däremot att alla ska ha tillgång till dessa verk, annars förlorar kulturen lite sin poäng. Kultur är till för att njutas av, och då på grund av dess kulturella värde och inte dess ekonomiska. Det sades på fyrtiotalet och jag säger det igen; kultur handlar inte om ekonomi.

Uppdatering: tydligen verkar det som om denna tanke finns kvar någonstans i det Socialdemokratiska partiets tanke, även om de inte riktigt applicerat den i samband med fildelningen. ("följa EG-direktiv blabla"; vad är det värsta som kan hända om vi inte gör det egentligen??) DN Kultur har frågat alla riksdagspartier vad de tycker i olika kulturfrågor (ligger under "val 2006") och på första frågan, som lyder "Varför ska kulturen få pengar från staten?", har sossarna svarat att kulturen i ett demokratiskt samhälle måste finnas tillgängligt för alla. Vore bra om mitt kära parti kunde inse att tillgänglig för alla - det är just vad kulturen är idag. Och så kunde de kanske sluta motverka denna ordning sedan.