Varför ignoreras städerskan?

Varför kan vi inte leva i den bästa av världar där alla är jämlikar och behandlas som den underbara människa dom är? Varför värderas vi efter lönekuvertets torlek och yrkesmässig status?

Jag har arbetat inom ett flertal "lågstatusyrken" och upplevelserna är liknande inom alla. Du ’r idiotförklarad av omgivningen. Att arbeta på en vårdavdelning som städerska i flera veckor utan att någon pratar med dig. Inte ens hälsar. När du sedan har varit där en månad så börjar helt plötsligt några ut personalen att prata med dig. Konversationen inleds med, jaha så här är du idag. Vad snällt att du kommer och städar hos oss (jo jag är en barmhärtig samarit som gör det för er skull, inte alls för att jag precis som ni vill betala rökningar och äta ett och annat). Ja vi har ju inte pratats vid innan, men jag trodde ju inte du skulle vara här så länge, du vet, ni är så många som kommer och går.
Jo, vi är det säger jag (kokar inombords) Ja herregud, ve och fasa för att prata med en person som bara ska vara där i några veckor eller timmar. Man vet ju aldrig vad det får för läskiga konsekvenser….läpparna kanske skrumpnar. Man kan bli blind också tror jag, och vad ska man prata med en städerska om, rengöringsmedlet? För visst måste det väl vara sp att allt intresse hos städerskan ligger runt det, hon eller han kan väl inte ha något annat i huvudet?

Det som är värre är ändå kommentarer som: Vad ska du göra när du blir stor då?
Undermeningen är, vad ska du skaffa för riktigt jobb efter detta då? Svaret blir, jag är redan stor och detta är mitt yrke. Eller alla dessa människor som envisas med att be om ursäkt för att de går på ett nymoppat golv (jag bryr mig faktiskt inte, jag har redan städat det och jag struntar i om det blir skitigt igen).

Värst är det som sätter fingret på varför man blir ignorerad. Beteendet kan gestaltas genom en kvinna, en sjuksköterska som inte pratade med mig på tre veckor. En dag var hon helt plötsligt jättetrevlig och började prata om sin dotter som läste i Lund. Kanske visste jag vem det var, jag som också läste där? Var det inte jur kand jag läste till?
Jodå, nu dög jag. Nu kunde hon prata med mig. Inte med städerskan, men med den som bara var städerska på sommaren och annars var en flitig student, henne kunde hon prata med. Man vet inte om man ska skratta elelr gråta. Varför revolterar inte städerskorna?
Det kan man verkligen fråga sig. Kanske för att de inte bryr sig men mer troligt eftersom en del av yrkesrollen är att vara osynlig och inte ”störa verksamheten”.

En uppmaning till alla städerskor:

Sträck på er och sluta vika undan. Ni är lika värdefulla som någon annan på arbetsplatsen, trots det tunna lönekuvertet. Om någon suckar för att ni vill städa deras rum, gör som en kollega till mig i Lund gör. Stäng dörren och skit i att städa åt dem. Passar det inte kan det själva göra det. Det är en bra början.