1947 skrev Tage Lindbom en skrift om socialdemokratisk kulturpolitik. I denna skriver han att det är viktigt att ”vi bryter med den uppfattningen, att kulturen är en försäljningsvara, som skall utbjudas till gott pris, lämna god vinst och god ränta på det nedlagda kapitalet. Denna profitmässiga syn på kulturen måste vi göra slut på.”

Vad han talar om här är att kulturen måste vara tillgänglig för alla, och att det är den enda syn på kultur som är förenlig med den socialistiska ideologi som Socialdemokratin bygger på. Det som fascinerar mig är att om vi drar denna text ur sitt sammanhang och låtsas att den är skriven idag, verkar den ju helt och hållet handla om fildelning. Det är ingen som säger att kulturarbetarna inte ska få ersättning för det de skapar med sitt arbete; vad vi säger är däremot att alla ska ha tillgång till dessa verk, annars förlorar kulturen lite sin poäng. Kultur är till för att njutas av, och då på grund av dess kulturella värde och inte dess ekonomiska. Det sades på fyrtiotalet och jag säger det igen; kultur handlar inte om ekonomi.

Uppdatering: tydligen verkar det som om denna tanke finns kvar någonstans i det Socialdemokratiska partiets tanke, även om de inte riktigt applicerat den i samband med fildelningen. ("följa EG-direktiv blabla"; vad är det värsta som kan hända om vi inte gör det egentligen??) DN Kultur har frågat alla riksdagspartier vad de tycker i olika kulturfrågor (ligger under "val 2006") och på första frågan, som lyder "Varför ska kulturen få pengar från staten?", har sossarna svarat att kulturen i ett demokratiskt samhälle måste finnas tillgängligt för alla. Vore bra om mitt kära parti kunde inse att tillgänglig för alla - det är just vad kulturen är idag. Och så kunde de kanske sluta motverka denna ordning sedan.

Vi har i alla fall detta helt gratis-det kostar inget!

Så talar min mor om en solig dag på västkusten. På stranden precis vid vattnet. De kala klipporna ligger svarta intill det stora svalkande havet. Vi ligger och torkar oss i solen efter ett kallt, svalkande bad. Min mor som har uppfostrat mig och min bror på egen hand, på sin undersköterskelön. Hur i hela fridens namn har hon klarat det? Jag begriper det inte. Pengarna eller snarare bristen på dem finns alltid med henne. Precis som lösningen på bristen av ekonomiska resurser. Att göra det bästa av det lilla.
Flera gånger har jag hört frasen, och även idag kom den:
Vi har tur som bor här.
Till och med på stranden, efter badet finns närvaron.
Ekonomin. Den är ständigt närvarande och har varit det under hela min uppväxt. Räcker pengarna? Vad kostar det? Har jag råd?
Frågorna finna alltid med mig oavsett vad jag går, oavsett att jag nu är mer bemedlad.
Kommer de alltid att finnas där eller kommer de att försvinna i takt med växande inkomst?
Framför allt, kommer jag precis som jag tror många andra gör att glömma hur det var att vända på varenda krona för att få ihop hushållsekonomin. Hur det var att konstatera att pengarna räcker inte, paniken över att räkningarna överstiger inkomsten, ovissheten över framtiden. Över nästa månad.
Jag tror inte det. När träden växer gör de det från rötterna?
Påminn mig om det skulle bli så. Och rätta till mig.

Varför ignoreras städerskan?

Varför kan vi inte leva i den bästa av världar där alla är jämlikar och behandlas som den underbara människa dom är? Varför värderas vi efter lönekuvertets torlek och yrkesmässig status?

Jag har arbetat inom ett flertal "lågstatusyrken" och upplevelserna är liknande inom alla. Du ’r idiotförklarad av omgivningen. Att arbeta på en vårdavdelning som städerska i flera veckor utan att någon pratar med dig. Inte ens hälsar. När du sedan har varit där en månad så börjar helt plötsligt några ut personalen att prata med dig. Konversationen inleds med, jaha så här är du idag. Vad snällt att du kommer och städar hos oss (jo jag är en barmhärtig samarit som gör det för er skull, inte alls för att jag precis som ni vill betala rökningar och äta ett och annat). Ja vi har ju inte pratats vid innan, men jag trodde ju inte du skulle vara här så länge, du vet, ni är så många som kommer och går.
Jo, vi är det säger jag (kokar inombords) Ja herregud, ve och fasa för att prata med en person som bara ska vara där i några veckor eller timmar. Man vet ju aldrig vad det får för läskiga konsekvenser….läpparna kanske skrumpnar. Man kan bli blind också tror jag, och vad ska man prata med en städerska om, rengöringsmedlet? För visst måste det väl vara sp att allt intresse hos städerskan ligger runt det, hon eller han kan väl inte ha något annat i huvudet?

Det som är värre är ändå kommentarer som: Vad ska du göra när du blir stor då?
Undermeningen är, vad ska du skaffa för riktigt jobb efter detta då? Svaret blir, jag är redan stor och detta är mitt yrke. Eller alla dessa människor som envisas med att be om ursäkt för att de går på ett nymoppat golv (jag bryr mig faktiskt inte, jag har redan städat det och jag struntar i om det blir skitigt igen).

Värst är det som sätter fingret på varför man blir ignorerad. Beteendet kan gestaltas genom en kvinna, en sjuksköterska som inte pratade med mig på tre veckor. En dag var hon helt plötsligt jättetrevlig och började prata om sin dotter som läste i Lund. Kanske visste jag vem det var, jag som också läste där? Var det inte jur kand jag läste till?
Jodå, nu dög jag. Nu kunde hon prata med mig. Inte med städerskan, men med den som bara var städerska på sommaren och annars var en flitig student, henne kunde hon prata med. Man vet inte om man ska skratta elelr gråta. Varför revolterar inte städerskorna?
Det kan man verkligen fråga sig. Kanske för att de inte bryr sig men mer troligt eftersom en del av yrkesrollen är att vara osynlig och inte ”störa verksamheten”.

En uppmaning till alla städerskor:

Sträck på er och sluta vika undan. Ni är lika värdefulla som någon annan på arbetsplatsen, trots det tunna lönekuvertet. Om någon suckar för att ni vill städa deras rum, gör som en kollega till mig i Lund gör. Stäng dörren och skit i att städa åt dem. Passar det inte kan det själva göra det. Det är en bra början.

Socialdemokratiska studentförbundet hade sin kongress i Linköping mellan 9:e och 11:e juni. Bland alla besluten togs ett uttalande om att det är dags att ompröva upphovsrättslagen. Just upphovsrätten är ett område som jag tycker är ohyggligt viktigt, varför det är välkommet att s-studenter sällar sig till kritikerna.

Uttalandet kritiserar tillslaget mot The Pirate Bay och kallar det för "minst sagt tveksamt" och framhåller att den nuvarande situationen är ohållbar.

Läs mer om kongressen på Kongressbloggen och på s-studenters hemsida.

Kärnkraften

Igår drogs jag in i en diskussion om kärnkraften, en av många jag deltagit i genom åren. Herrarna kring bordet tyckte det var skandal att Barsebäck stängts ner då miljörörelsens farhågor om riskerna med kärnkraften var överdrivna och elpriset dessutom är så högt. Precis som i de allra flesta diskussioner om kärnkraften jag hört genom åren så var det driftssäkerheten och slutförvaringen som uteslutande diskuterades. Frågan om själva uranbrytningen brukar däremot väldigt sällan behandlas om man inte själv tar upp den.

Ok, må så vara att driften är fullständigt säker - Varken den mänskliga faktorn, datorkrångel, terroristangrepp, flygplanskrascher, naturkatastrofer (såsom stormar, översvämmningar eller varför inte ett meteoritnedslag), slarvigt eller eftersatt underhåll och så vidare löper den minsta risk att påverka driften - Låt oss anta detta. Låt oss också anta att slutförvaringen är löst, det utbrända kärnbränslet får ligga ostört under åtminstone 10 000 av anrikat urans halveringstid på 704 miljoner år (anrikat uran är alltså uran-135. Uran-138 som man finner i naturen har en halveringstid på 4,5 miljarder år). Dessa två i min mening rätt så lösa antaganden påverkar inte det faktum att uranbrytningen skapar ofantliga mängder förorenat material som förgiftar omgivningen för oräkneliga generationer framåt.

Det är ingen slump att uranbrytningen sker i länder med en minst sagt liberal miljö- och arbetsskyddslagstiftning. Många människor vet kanske inte att Sverige har väldigt rika uranfyndigheter, ca 15% av världens totala urantillgångar, speciellt i form av alunskiffer kring skånska Österlen och kring Vänern och Vättern. Totalt kan ca. 31 miljoner ton uran utvinnas bara ur det svenska alunskiffret - detta bör ställas mot att Sverige fram till år 2010 kommer ha förbrukat 7800 ton kärnbränsle, dvs vi skulle mer än väl kunna bli självförsörjande eller rent av bli en ledande exportör av uran.

Folkpartiet har redan gått ut och föreslagit uranbrytning i Sverige, och visst, man kan kanske bryta uran arbetssäkert eller åtminståne betala höga löner men grejen med radioaktivitet är ju att konsekvenserna förs vidare till kommande generationer. Barnen till strålskadade personer riskerar både misssbildningar och cancer och dessutom kommer miljön i hela närområdet påverkas. Folkpartiet tar steget fullt ut i sitt kärnkraftsförespråkande, men de övriga reaktorkramarnas argumentation kommer för mig däremot inte bli riktigt trovärdig förrän även de öppet börjar förespråka storskalig uranbrytning i Sverige.


Läs mer på:
http://www.ssi.se/kaernkraft/Avfall/Index.html?Menu2=RadioaktivtA
http://biphome.spray.se/monetar/m2/uranbr/uranbryt.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Uran

Kvotering i näringslivet

Regeringens utredare om könskvotering i bolagsstyrelser Catarina af Sandeberg presenterade på onsdagen sin rapport. I denna föreslås att statliga och börsnoterade bolag som inte senast år 2010 har minst 40% kvinnor i sina styrelser ska tvingas böta 150 000 kr. 40% kvinnor betyder 400 fler kvinnor än idag. Detta protesterar Svenskt Näringsliv mot och dess ordförande Michael Treschow utrycker sina farhågor om att detta kommer att tvinga företagen att anställda "kvinnor med något lägre kompetens". Inser karln vad han säger är min spontana reaktion? Skulle det inte gå att hitta 400 tillräckligt kompetenta kvinnor i Sverige av 2 777 401 st. i åldern 18-65? (SCB 31/12 -05) Tidningen Veckans Affärer har redan listat Sveriges 700 mest framgångsrika kvinnor, bara där borde man kunna fylla kvoten.

För att göra Treschows uttalande än mer verklighetsfrämmande intervjuar Aktuellt på SVT också chefsrekryteraren Ann Svärding. Svärding, som själv sitter i en börsstyrelse, jobbar med att hitta och föreslå lämpliga kandidater åt bolag som behöver nyrekrytera. Enligt henne brukar listan med förslag hon lämnar alltid innehålla namn på kvinnor med minst lika bra meriter och kompetens som männen, men trots detta så är det alltså männen som hittills i högre grad har anställs.

Jag tror att Svenskt Näringsliv och borgerligheten skjuter sig själv i foten med det här kvinnomotståndet. Svenska folket vet att deras argument rent ut sagt är skitsnack. Jag kan förstå att det inte är roligt för de första som "kvoteras in" (eller snarare äntligen släpps in) men samtidigt är jag övertygad om att det inom några år inte kommer finnas kvar något motstånd då skräckscenariot visat sig vara ogrundat. Istället kommer borgerligheten då med Moderaterna i spetsen istället låtsats som att de alltid varit för reformen, precis som de alltid gjort innan. Hur ofta hör man exempelvis idag om att Moderaterna varit emot allmän rösträtt, arbetslöshetsförsäkring, arbetsskydd, sjukförsäkring, lagstadgad semester, åtta timmars arbetsdag, MBL, folkpension och ATP för att bara nämna några reformer?