Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
lördag, september 11, 2010
måndag, september 06, 2010
Den enda frågan
Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.
Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].
Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].
Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.
Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.
Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.
[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688
[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929
[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx
[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab
[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab
[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html
[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna
[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)
[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer
måndag, augusti 23, 2010
Strutspolitik ger inga jobb
Sverige är på väg mot massarbetslöshet. Det är ingen skrämselpropaganda. Även om Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla så vill jag bestämt skrika i högan sky att den finns. Jag tror också att de 200 000 arbetslösa ungdomarna håller med. Reinfeldt kan måhända göra som strutsen och sticka huvudet i sanden – men för egen del anser jag att detta är något som ska stå högst på dagordningen.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
tisdag, juli 13, 2010
Ur askan in i elden
Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
tisdag, juni 29, 2010
Upp till kamp
Jag mötte en fantastisk kvinna idag.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
Som med friheten och kanske till och med livet som insats väljer att viga sitt liv i kampen för demokrati och frihet för alla människor. Parvin Ardalan, en iransk kvinnorättsaktivist och journalist talade inför regionfullmäktige i Kristianstad.
Hon berättade om hur hon tvingades fly från regimen i Iran. I hemlandet väntar nämligen ett långt fängelsestraff. För att hon har gjort det man inte får lov till i Iran. Hon har försökt att skapa en opinion som utmanar normen och ifrågasätter den patriarkala ordningen i Iran. Genom att bland annat organisera namninsamlingar för kvinnors och mäns lika rättigheter. Och strävan att få ihop en miljon namnunderskrifter blev en central del i kampen för ett demokratiskt Iran.
På grund av det är hon en förföljd kvinna och blev i mars i år Malmös och Skånes första fristadsförfattare genom fristadsprojektet. Trelleborgs allehanda skriver om henne i dagens ledare, "Hela Skåne kan bidra". Parvin Ardalan pratade också om att kampen fortsätter från Skåne. För att den måste fortsätta. Parvin Ardalan var väl medveten om att hon riskerade fängelse och kanske etter värre för arbetet mot ett demokratiskt samhälle. Hon valde att ta den risken för att hon och andra ska få ett friare liv. För att fler ska få möjlighet att styra sin egen tillvaro och göra sina egna livsval.
Man kan inte annat än beundra det mod och den målmedvetenhet som Parvin Ardalan och andra aktivister runt om i världen besitter. Samtidigt som man med det perspektivet också måste förundras över att vi som lever i ett någorlunda fritt samhälle gång efter annan väljer att inte utnyttja den möjlighet vi har till inflytande och påverkan. För att vi är bekväma och kanske har börjat ta demokratin för given. Men demokrati är inte en gång för alla given. Den måste ständigt utvecklas och återerövras. Det gäller såväl i Sverige som i Iran. Upp till kamp.
söndag, juni 20, 2010
torsdag, juni 10, 2010
Fredriks lilla lila
Presenterar en liten ordlista direkt från det nymoderata högkvartet. Ordlistan, även kallad Fredriks lilla lila, innehåller en rad centrala termer i valrörelsen och den politiska debatten och översätter till det nymoderata kodspråket från vanlig hederlig svenska. Håll till godo - och fyll gärna på listan med egna översättningar!
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
Svenska Nymoderatska
moderat = socialdemokrat [1]
nyliberaler = mittenpolitiker [2]
Fredrik Reinfeldt = Tage Erlander [1]
10 procents öppen arbetslöshet = So what? 90 procent jobbar ju [3]
30 procents arbetslöshet bland unga = synvilla [4]
villa med ett taxeringsvärde på mer än 4,5 miljoner = koja [5]
bensinskattesänkning = bensinskattehöjning [6]
överklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
övre medelklass = arbetare/"vanligt folk" [7]
arbetareklass = ? [8]
jämställdhet = ? [9]
cancersjuka = fullt arbetsföra [10]
[1] DN
[2] Dalademokraten
[3] Mona Sahlins tal på Kommunals kongress 2010. Lyssna från 3:15 och ca en minut framåt.
[4] Fredrik Reinfeldt på Svenskt Näringslivs stämma (via Alliansfritt Sverige)
[5] DN
[6] Expressen
[7] Per Schlingmann i debattartikel på Newsmill
[8] Rödgrön granskningsrapport
[9] Rödgrön granskningsrapport
[10] DN
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)