Jag gick med i SSU 1992, i en tid då högern var i full fart med att slakta Sveriges välfärd och köra ekonomin i botten. Jag var ung, arg och radikal och fullt övertygad om att det måste bli ett slut på en politik som förstör livet för vanligt folk.
”Den enda vägens politik” visade sig leda till ett stort hål i de offentliga finanserna som resulterade i hög arbetslöshet och en känsla av uppgivenhet hos ungdomarna som inte såg någon framtida möjlighet till anställning.
Efter en tid av socialdemokratiskt styre började det vända. Det fanns möjlighet till satsningar, förbättringar, reformer.
Tänderna skulle bli en del av kroppen och trygghetsboende skulle byggas till de äldre. Miljöfrågorna skulle lyftas fram och satsningar skulle genomföras för att arbeta bort hemlösheten. Taket i A-kassan höjas och pengar skulle satsas på att få upp lönerna för de kvinnor som sliter ut sig inom vården.
Dessa satsningar går nu i graven.
Igår slog slaget om välfärden. Välfärden förlorade. Framtiden är oviss och den obehagliga känslan i magen växer sig allt större. Inte för min egen skull. För de mest utsattas skull. För framtidens skull. Och sist men inte minst, för kvinnor i offentlig sektors skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar