Slaget om välfärden

Jag gick med i SSU 1992, i en tid då högern var i full fart med att slakta Sveriges välfärd och köra ekonomin i botten. Jag var ung, arg och radikal och fullt övertygad om att det måste bli ett slut på en politik som förstör livet för vanligt folk.

”Den enda vägens politik” visade sig leda till ett stort hål i de offentliga finanserna som resulterade i hög arbetslöshet och en känsla av uppgivenhet hos ungdomarna som inte såg någon framtida möjlighet till anställning.

Efter en tid av socialdemokratiskt styre började det vända. Det fanns möjlighet till satsningar, förbättringar, reformer.
Tänderna skulle bli en del av kroppen och trygghetsboende skulle byggas till de äldre. Miljöfrågorna skulle lyftas fram och satsningar skulle genomföras för att arbeta bort hemlösheten. Taket i A-kassan höjas och pengar skulle satsas på att få upp lönerna för de kvinnor som sliter ut sig inom vården.
Dessa satsningar går nu i graven.

Igår slog slaget om välfärden. Välfärden förlorade. Framtiden är oviss och den obehagliga känslan i magen växer sig allt större. Inte för min egen skull. För de mest utsattas skull. För framtidens skull. Och sist men inte minst, för kvinnor i offentlig sektors skull.

En partikamrat lämnar oss

Bara timmar innan Sverige går till valurnorna nås vi av budet att Sten Andersson, fd. socialdemokratisk partisekreterare och minister är död. Jag hade personligen förmånen att få möta honom för några år sen då Lunds socialdemokratiska studentklubb annordnade en diskussionskväll om konflikten i Mellanöstern. Sten Andersson delade där med sig av sina erfarenheter med både värme och humor, och det är med stor sorg jag konstaterar att Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti förlorat en av sina främsta företrädare. Oavsett morgondagens valresultat kommer Sten Anderssons bidrag saknas i partiets fortsatta arbete.

Ångesten har börjat gnaga nu...

Jag har en dryg detaljerad tenta imorgon, två veckor in på den nya terminen (läser ”hur man blir en god kapitalist A”, dvs företagsekonomi), men jag måste pausa lite i mina studier inför denna för att skriva av mig lite ångest.

Imorgon kan slaget vara förlorat. Mina kamrater är nu ute på stan tillsammans med både fränder och motståndare för en sista attack – ett sista försök att få ut vårt budskap innan det ödesdigra.

Imorgon kan slaget vara förlorat och det finns inget mer jag kan göra för att vinna det. Det finns ingenting mer jag kan göra för att få folk att inse att vi imorgon mycket väl kan få se hela det svenska välfärdssystemet rasa under våra fötter.

Det samhälle som vi jobbat för att bygga upp i nu över hundra år, kan gå om intet på fyra. Inom fyra år kan det mycket väl vara så att man för att försörja sig måste ha tre skitjobb, jobba tolv timmar om dagen och be till en gud man antagligen inte tror på att man inte får cancer. Att man inte råkar ut för en trafikolycka.

Det är bäst att man inte jobbar på en förvaltning någonstans i landet, för då kanske man, efter imorgon, inte har något jobb kvar. Det är bäst att man inte blir sjuk, för ens socialförsäkring kan efter imorgon vara borta.

Det är bäst att man har ett sparkonto som klarar en hel del smällar, för efter imorgon kanske din lön sänks – för genom att ta bort arbetsgivaravgiften är det precis vad som händer… arbetsgivaravgiften är en del av din lön. Den går till dina sociala försäkringar. Och man får väl någonstans anta att om de sociala försäkringarna inte längre kommer att betalas på det sättet, så måste de betalas på annat. Och eftersom skatterna ska sänkas på diverse andra sätt också, lär det inte vara samhället som står för de försäkringarna.

Det är bäst att man inte är pensionär – då kommer man att behöva betala mer till samhället än vad andra gör, trots att man har mindre redan från början.

Fan. Det är bäst att ”alliansen” inte vinner. Men fan. Det ser ut som om det är de andra sakerna man kommer att få lägga sitt hopp till istället.

“När hela den svenska arbetarklassen har slutit sig samman och organiserat sig, då skall de som har makten bry sig om er begäran att få reformer genomförda, skydda ert arbete och skaffa er en sorgefri ålderdom.“ -August Palm

Citatet är över 100 år gammalt, men det gäller i högsta grad fortfarande!

Ingen människa är en ö

Jag surfade runt på moderatkvinnornas hemsida för att läsa lite om vad moderaternas kvinnor tycker om jämställdhet. Jag vill understryka att nedanstående text är mina egna tolkningar av det jag har läst och ska inte på något sätt ska betraktas som en objektiv sanning.Moderatkvinnorna pekar på att kvinnor och män inte är väsensskilda, att skillnader beror på könsroller och att orättvisorna mellan könen bör brytas.

"De normer för "kvinnlighet" och "manlighet" som finns i vårt samhälle idag hotar individens frihet att själv välja hur han eller hon vill leva sitt liv". Moderatkvinnorna

Detta låter som en god utgångspunkt kan man tycka. Så långt är jag fullt med. Problemen, enligt min uppfattning, kommer i meningarna nedanför. Man säger att man inte kan lagstifta bort "dåliga attityder" och att lösningen ligger på det individuella planet.

"Det är vi människor som i olika situationer påverkar varandra. Det är bara vi själva som kan och bör påverka våra normer och livsmönster. Genom att lyfta fram goda exempel kan vi arbeta för ett mer jämställt samhälle. Om vi visar att en ledare inte alltid är en man så kan vi börja bryta föreställningen om att ledaregenskaper är manliga egenskaper. Genom förebilder kan vi ifrågasätta och bryta den manliga normen". Moderatkvinnorna

Jag tror inte heller att lagstiftning är en ensam lösning på problemen. Jag ser lagstiftning som en del av en lösning. Normer och värderingar förändras av olika anledningar, och lagstiftning är ett verktyg bland andra. Däremot kan lagstiftning bli en kraftig normativ markering i en fråga. Samtidigt som moderatkvinnorna hävdar att det finns ett socialt tryck med könsroller etc, mer eller mindre hävdar att det finns ett strukturellt problem, så hänvisar man ändå till en lösning som inte finns på det strukturella planet utan på individnivå. Man menar att en ensam människa ska stå emot ett tryck som finns i hela samhällskroppen. Ett kollektivt problem kräver kollektiva lösningar. Att lägga ansvaret på den enskilde är bara ett sätt att göra det enkelt för sig.

Ingen människa är en ö.

Om att packa kassar på Wal-Mart

Jag fastnade framför Oprah Winfrey på TV3 idag. Oprah är väl knappast USA:s främsta samhällskritiker men dagens tema var att jobba för minimilön. I programmet skildrades livsödena för en rad människor, några av de 30 miljoner som lever på det sättet i USA. Människor som arbetar heltid och ibland har två eller tre jobb till minimilön kan fortfarande inte vara säkra på att kunna betala hyra och räkningar, speciellt inte om de drar på sig någon sjukdom. Detta system är dock precis vad moderaternas toppnamn i Lund, Christer Wallin, beundrar. Han gick ju nyligen ut i Sydsvenskan och sa att "Jag ser det som ett problem att vi i Sverige saknar en låglönesektor som ett första insteg i arbetslivet." Han menar att rengöra pooler eller packa kassar på Wal-Mart är ett bra sätt att få folk i arbete. Han säger vidare att "Sköter man sig jättebra när man packar kassarna på Wal-Mart, hamnar man kanske på lagret och sen packar man kanske upp varor i butiken och till sist kanske man hamnar i delikatessen." I USA så jobbar 30 miljoner människor hårt och sköter sig jättebra, ofta på flera olika arbetsplatser. Inte har de hamnat i delikatessen för det. Säg nej till en amerikansk arbetsmarknadsmodell i Sverige!

Angående "Leijongate"

Igår måndag framträdde Folkpartiets partiledare Lars Leijonborg i TV och sa att han absolut inte trodde att någon i högsta partiledningen känt till att ledande personer i ungdomsförbundet brutit sig in i socialdemokraternas interna datasystem, och han tillbakavisade alla påståenden om att olagligt insamlad information påverkat Folkpartiets valrörelse. Idag framträdde Leijonborg åter i TV och berättade att han sen i söndags känt till att partisekreteraren Johan Jakobsson varit informerad om intrången sedan mars månad. Jakobsson hade i sin tur fått informationen från partiets presschef Niki Westerberg. Om inte detta var illa nog så har nu även Folkpartiets skolpolitiska talesman Jan Björklund bekräftat att man använt olaglig förhandsinformation för att snabbt kontra eller rent av förgripa socialdemokratiska utspel. Leijonborgs försvar går idag istället ut på att det är löjligt att tro att förhandsinformation om motståndarens planer skulle vara användbara i en valrörelse och att det är synd om Folkpartiet som tagits på bar gärning med olagligheter eftersom man nu inte får prata politik som man allra helst vill. Moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin går steget längre genom att hävda att Socialdemokraterna minsann känt till i flera månader att deras mest hemliga valstrategier och planer kunnat läsas av motståndaren, detta alltså mitt i den hårdaste valrörelsen i mannaminne. All skuld för uppståndelsen ligger enligt Littorin på socialdemokraterna som medvetet försökt peta bort moderatledaren Fredrik Reinfeldt och hans utfrågning i SVT från nyhetsplats genom att med flit ha släppt nyheten om skandalen nu.

Jag vet inte vilken utfrågning Sven Otto Littorin sett eller vad han betecknar som en positiv nyhet, men det utdrag från utfrågningen som visades på nyheterna visade en moderatledare hårt pressad att försvara sin hetsjakt på de arbetslösa. Till slut fann sig Reinfeldt tvingad att säga något i stil med att arbetslösa kan vänja sig vid en lägre levnadsstandard. Hade jag varit moderat mediastrateg hade jag tackat högre makter för att det klippet i nyhetssändningarna snabbt böts ut mot fifflande folkpartister.

Mest träffande var dock inslaget i Aktuellts 21-sändning om Folkpartiets profilering som det ärliga partiet, där reportern sa följande:
"Enligt Folkpartiets eget politiska program skulle nu polisiära och sociala insatser med tydliga åtgärder, möjligen hårdare straff och rehabilitering vänta de liberaler som misstänks för brott i partiets namn, om de befinns skyldiga."


P.S. I dagens Sydsvenskan fanns en insändare om att socialdemokratiska partiföreträdare var ofördskämda, Leif Pagrotsky har tydligen vid något tillfälle kallat grundpremissen i en fråga för "skitsnack". Få se om samma person skriver in och är upprörd över att Lars Leijonborg kallat en fråga "löjlig"...