13 lägenheter.
Det är vad LKF, det kommunala bostadsbolaget i Lund har att erbjuda för tillfället. Däremot är det överskott på bostadssökande. Kötiden är lång och många är de som konkurrerar om de lediga lägenheterna. De billiga lägenheterna har hundratals sökande och de dyrare, med hyror på mellan 10 – 14 000, är givetvis inte ett alternativ för de flesta sökande.
Att köpa sig en bostad är inte heller ett alternativ för den som inte kan hosta upp 20 procent av bostadens värde kontant. Det är inte en så liten summa i Lund där bostadsrätterna dessutom har ett högt prisläge. De flesta kan inte lägga 250000 eller mer kontant. För dem återstår att hoppas på att hitta en hyresrätt i det kommunala eller privata beståndet. Lund växer så det knakar, men byggandet har inte samma fart. Det behövs fler hyresrätter i Lunds kommun. Ett ökat byggande skulle inte bara ge fler lägenheter att söka, det skulle kanske också få ner priserna på bostadsrätter till mer rimliga nivåer. Sätt spaden i marken och börja bygga.
tisdag, januari 25, 2011
lördag, januari 22, 2011
För sjuk men för frisk
Sverige är ett av världens rikaste länder. Som medborgare har man också sedan en lång tid tillbaka kunnat känna en viss stolthet över att bo i ett land som inte utgår från att själv är bäste dräng i alla lägen. Att den som blir sjuk och inte kan arbeta fångas upp av ett socialförsäkringssystem. Ett generellt system grundat på en enkel men också mer eller mindre genial idé – en solidarisk fördelning av risk. Mellan den arbetande och den sjuke, mellan den unge och den pensionerade, mellan den förvärvsarbetande och den föräldralediga. Att den som blir sjuk inte ska tvingas gå från hus och hem på grund av det utan istället kunna rehabiliteras för att återvända till arbetet.
Alla tjänar på den trygghet som ett sådant system ger. Det systemet är numera kraftigt försämrat i och med den nya sjukförsäkring som den borgerliga regeringen införde. När sjukpenningdagarna är slut dras ersättningen in – oavsett om du är frisk eller ej. Om du inte är så sjuk att det kan konstateras at du inte kommer att bli frisk förstås. Då kan du få sjukersättning. För den som inte blivit frisk inom de angivna dagarna men samtidigt anses för sjuk för att söka jobb av arbetsförmedlingen finns det inget alternativ inom försäkringen längre.
Om detta kan man läsa om i dagens Aftonbladet. 5000 personer kommer inom kort drabbas av just det. För sjuk för att arbeta, för frisk för sjukförsäkringen. Sverige har blivit kallt.
Alla tjänar på den trygghet som ett sådant system ger. Det systemet är numera kraftigt försämrat i och med den nya sjukförsäkring som den borgerliga regeringen införde. När sjukpenningdagarna är slut dras ersättningen in – oavsett om du är frisk eller ej. Om du inte är så sjuk att det kan konstateras at du inte kommer att bli frisk förstås. Då kan du få sjukersättning. För den som inte blivit frisk inom de angivna dagarna men samtidigt anses för sjuk för att söka jobb av arbetsförmedlingen finns det inget alternativ inom försäkringen längre.
Om detta kan man läsa om i dagens Aftonbladet. 5000 personer kommer inom kort drabbas av just det. För sjuk för att arbeta, för frisk för sjukförsäkringen. Sverige har blivit kallt.
torsdag, januari 20, 2011
Värdig vård i livets slutskede
Vi föds och vi dör. En människas död kan vara mycket olika. Den kan vara plötslig och oväntad. Den kan vara ett slut på smärtor och lidande. Den kan vara ledsam och gråtfylld men med en stor närhet och kärlek till de anhöriga. Hur den sista tiden blir beror till stor del på omgivningen. Därför är det viktigare än någonsin att vården fungerar. Tyvärr är det inte så i hela Skåne idag.
Hospiceverksamheten i Lund har i flera år funnits på Vipeholms gamla sjukhusområde med 8 platser, en egen kock och med en personal som har förmågan att dagligen hantera vård av personer i livets slutskede. På grund av trångboddhet har platserna nu minskats till 6 men med en personal, hängiven sitt arbete, har man med små medel kunnat skapa ett hem för både patienter och närstående. Ibland också åt den sjukes älskade husdjur. Hospiceverksamheten handlar om att se till att avskedet kan se på ett fint, värdigt och lugnt sätt. Denna verksamhet ska nu läggas ner. Några platser för palliativ vård kommer att finnas på en onkologavdelning inne på lasarettsområdet. Detta trots att pengar avsatts speciellt för den palliativa vården. Den borgerliga politiska ledningen har inte förmått att verkställa sina beslut. Besparingar har helt enkelt gjort att det finns för lite pengar i sjukvårdssystemet. Personalen och den vård som kan ges på onkologen är utmärkt på alla sätt. Det är inte där problemet ligger. Förutsättningarna för de olika patientgrupperna och även deras närstående är helt olika.
Vi vill att det ska finnas möjlighet till ett värdig slut och en god vård i livets slutskede i hela Skåne för den sjuke och också ett stöd till de närstående som ska leva vidare med sin sorg. Vad som behövs är att ansvariga politiker tar den här utsatta patientgruppen på allvar. Det behövs ett samlat grepp genom en organisatorisk förändring som säkrar den palliativa vårdens fortlevande i hela Skåne. Och ser till att åtminstone de ekonomiska medel som avsatts för verksamheten kommer denna tillgodo. Men det behövs i och för sig än mer resurser för att kunna bygga ut den palliativa hemsjukvården. Framförallt krävs att ansvariga slutar att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och istället tar det ansvar de är valda att axla. Det är det minsta man kan begära.
”Rom byggdes inte på en dag” säger Catharina von Blixen-Finecke (M), som kommentar till problemen inom den palliativa vården. Cyniskt kan man tycka. Som om inte det vore nog är det dessutom så att någon åtminstone agerande i byggandet av Rom. De satt inte bara på åskådarläktaren och såg staden rasa samman. Risken är väl nu stor att von Blixen-Finecke istället ett antal gånger i regionfullmäktige får uttala; ”Och för övrigt anser jag att Kartago bör återuppbyggas”.
En längre version av artikeln, som skrivits av mig och Eva Holmström (S), publicerades i dagens Skånska Dagbladet
Hospiceverksamheten i Lund har i flera år funnits på Vipeholms gamla sjukhusområde med 8 platser, en egen kock och med en personal som har förmågan att dagligen hantera vård av personer i livets slutskede. På grund av trångboddhet har platserna nu minskats till 6 men med en personal, hängiven sitt arbete, har man med små medel kunnat skapa ett hem för både patienter och närstående. Ibland också åt den sjukes älskade husdjur. Hospiceverksamheten handlar om att se till att avskedet kan se på ett fint, värdigt och lugnt sätt. Denna verksamhet ska nu läggas ner. Några platser för palliativ vård kommer att finnas på en onkologavdelning inne på lasarettsområdet. Detta trots att pengar avsatts speciellt för den palliativa vården. Den borgerliga politiska ledningen har inte förmått att verkställa sina beslut. Besparingar har helt enkelt gjort att det finns för lite pengar i sjukvårdssystemet. Personalen och den vård som kan ges på onkologen är utmärkt på alla sätt. Det är inte där problemet ligger. Förutsättningarna för de olika patientgrupperna och även deras närstående är helt olika.
Vi vill att det ska finnas möjlighet till ett värdig slut och en god vård i livets slutskede i hela Skåne för den sjuke och också ett stöd till de närstående som ska leva vidare med sin sorg. Vad som behövs är att ansvariga politiker tar den här utsatta patientgruppen på allvar. Det behövs ett samlat grepp genom en organisatorisk förändring som säkrar den palliativa vårdens fortlevande i hela Skåne. Och ser till att åtminstone de ekonomiska medel som avsatts för verksamheten kommer denna tillgodo. Men det behövs i och för sig än mer resurser för att kunna bygga ut den palliativa hemsjukvården. Framförallt krävs att ansvariga slutar att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och istället tar det ansvar de är valda att axla. Det är det minsta man kan begära.
”Rom byggdes inte på en dag” säger Catharina von Blixen-Finecke (M), som kommentar till problemen inom den palliativa vården. Cyniskt kan man tycka. Som om inte det vore nog är det dessutom så att någon åtminstone agerande i byggandet av Rom. De satt inte bara på åskådarläktaren och såg staden rasa samman. Risken är väl nu stor att von Blixen-Finecke istället ett antal gånger i regionfullmäktige får uttala; ”Och för övrigt anser jag att Kartago bör återuppbyggas”.
En längre version av artikeln, som skrivits av mig och Eva Holmström (S), publicerades i dagens Skånska Dagbladet
onsdag, januari 19, 2011
Sätt stopp för hemlösheten
Ökande hemlöshet är det yttersta exemplet på ett samhälle som inte håller ihop. Där klyftorna tar sig uttryck i skillnader och möjligheten att vara delaktig i samhället. Den borgerliga majoriteten i Lund säger sig ha som målsättning att halvera hemlösheten. Tillräckliga åtgärder lyser dock med sin frånvaro. Istället har de under fyra års tid valt att på olika sätt förneka problematiken och förhala möjliga lösningar. Och inte helt förvånande har halveringen uteblivit.
Socialförvaltningens kartläggning visar tvärtom att antalet hemlösa personer har ökat lavinartat. Hemlösheten har ökad med 70 procent på två år. 126 personer är hemlösa och bakom de siffrorna döljer sig troligtvis ett stort mörkertal. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) uttalar i Skånska dagbladet att ökningen delvis består i att hemlösa personer från andra kommuner har tagit sig till Lund. Samma analys gjorde kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) för ett halvår sedan. Han var tveksam till fler aktiva åtgärder eftersom det skulle innebära att fler hemlösa skulle söka sig till kommunen.
Resonemanget är inte bara cyniskt. Det saknar grund och bör avfärdas som rena spekulationer. Inte heller är det särskilt lösningsorienterat. Fokus borde istället ligga på hur man ska kunna ge dessa hemlösa personer värdighet i sin vardag och en fast punkt i tillvaron genom en bostad. Men istället förs en politik både nationellt och lokalt som monterar ner den svenska bostadspolitiken. I borgerlighetens Sverige är hemlösheten inte bara ett resultat av social utslagning utan även ett resultat av en havererad bostadspolitik.
Bristen på en bostad riskerar att föra med sig andra sociala problem i form av exempelvis kriminalitet och droganvändning. Hemlösa personer har dessutom svårare än andra att ta sig ur eventuella missbruksproblem, blir oftare utsatta för våld och har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill istället bygga ett samhälle som tar tillvara på alla människors förmåga. Flera länder i Europa och även andra kommuner i landet använder sig av metoden ”Bostad först”. Den går ut på att den hemlösa personen, istället för att förtjäna ett boende genom en så kallad boendetrappa, erbjuds en lägenhet för att utifrån en fast punkt i tillvaron komma till rätta med andra eventuella problem. Denna metod har dock hittills enträget avvisats av den borgerliga majoriteten. Givetvis kan inte en bostad lösa alla problem som finns kring hemlösheten och de hemlösa personerna. Men en aktiv bostadspolitik med ett stort socialt ansvarstagande är en nödvändig utgångspunkt.
Lunds kommun borde föra en kraftfull politik för att bygga fler bostäder och särskilt prioritera små och billiga hyresrätter. Kommunens eget bostadsföretag, LKF, skulle kunna vara ett föredöme och ligga i framkanten för en sådan utveckling. Kommunen måste också kunna ställa tuffare krav på privata fastighetsägare för att upplåta bostäder till sociala ändamål. Att ta sin del av det sociala ansvaret bör vara en förutsättning för byggbolag som ska köpa mark av kommunen. För oss kan inte målet vara en halvering av hemlösheten, hemlösheten måste tvärtom avskaffas. En förutsättning för det är att det finns en politisk vilja i den riktningen. Det är dags att införa ”Bostad först” för att ge de hemlösa personerna i kommunen en rimlig chans att skapa sig ett värdigt liv.
Anna-Lena Hogerud (S) Anders Almgren (S) Peter Fransson (S)
Debbattinlägget infördes i Skånska Dagbladet den 12 december 2010
Socialförvaltningens kartläggning visar tvärtom att antalet hemlösa personer har ökat lavinartat. Hemlösheten har ökad med 70 procent på två år. 126 personer är hemlösa och bakom de siffrorna döljer sig troligtvis ett stort mörkertal. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) uttalar i Skånska dagbladet att ökningen delvis består i att hemlösa personer från andra kommuner har tagit sig till Lund. Samma analys gjorde kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) för ett halvår sedan. Han var tveksam till fler aktiva åtgärder eftersom det skulle innebära att fler hemlösa skulle söka sig till kommunen.
Resonemanget är inte bara cyniskt. Det saknar grund och bör avfärdas som rena spekulationer. Inte heller är det särskilt lösningsorienterat. Fokus borde istället ligga på hur man ska kunna ge dessa hemlösa personer värdighet i sin vardag och en fast punkt i tillvaron genom en bostad. Men istället förs en politik både nationellt och lokalt som monterar ner den svenska bostadspolitiken. I borgerlighetens Sverige är hemlösheten inte bara ett resultat av social utslagning utan även ett resultat av en havererad bostadspolitik.
Bristen på en bostad riskerar att föra med sig andra sociala problem i form av exempelvis kriminalitet och droganvändning. Hemlösa personer har dessutom svårare än andra att ta sig ur eventuella missbruksproblem, blir oftare utsatta för våld och har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill istället bygga ett samhälle som tar tillvara på alla människors förmåga. Flera länder i Europa och även andra kommuner i landet använder sig av metoden ”Bostad först”. Den går ut på att den hemlösa personen, istället för att förtjäna ett boende genom en så kallad boendetrappa, erbjuds en lägenhet för att utifrån en fast punkt i tillvaron komma till rätta med andra eventuella problem. Denna metod har dock hittills enträget avvisats av den borgerliga majoriteten. Givetvis kan inte en bostad lösa alla problem som finns kring hemlösheten och de hemlösa personerna. Men en aktiv bostadspolitik med ett stort socialt ansvarstagande är en nödvändig utgångspunkt.
Lunds kommun borde föra en kraftfull politik för att bygga fler bostäder och särskilt prioritera små och billiga hyresrätter. Kommunens eget bostadsföretag, LKF, skulle kunna vara ett föredöme och ligga i framkanten för en sådan utveckling. Kommunen måste också kunna ställa tuffare krav på privata fastighetsägare för att upplåta bostäder till sociala ändamål. Att ta sin del av det sociala ansvaret bör vara en förutsättning för byggbolag som ska köpa mark av kommunen. För oss kan inte målet vara en halvering av hemlösheten, hemlösheten måste tvärtom avskaffas. En förutsättning för det är att det finns en politisk vilja i den riktningen. Det är dags att införa ”Bostad först” för att ge de hemlösa personerna i kommunen en rimlig chans att skapa sig ett värdigt liv.
Anna-Lena Hogerud (S) Anders Almgren (S) Peter Fransson (S)
Debbattinlägget infördes i Skånska Dagbladet den 12 december 2010
Jag läste i Sydsvenskan
Om cykelmotorväg mellan Lund och Malmö. Det var på tiden kan man tycka. Även om det är lite typiskt att det diskuteras när undertecknad inte längre har någon direkt anledning att använda sig av den cykelbanan längre. Karin Svensson Smith (mp) blev i onsdags utsedd till årets cykelpolitiker (och jag som trodde att det skulle gå till Lennart Prytz eller Tove Klette - som ju alltid ses cyklandes). Tillsammans med Malmö kommun vill hon utarbeta en bredare och rakare cykelbana mellan Lund och Malmö. Dessutom vill man planera buskar för att hindra vinden samtidigt som man ska undersöka om det går att jämna ut vägen så att det blir mindre höjdskillnader.
Vän av ordning frågar sig dock om inte också Staffantorps och Burlövs kommun bör bjudas med i båten – eftersom cykelbanan rimligtvis också kommer korsa de kommunerna. Och hur ska det bli möjligt att jämna ut höjdskillnaden i tex Åkarp, där halva byn mer eller mindre är en backe. Initiativet är gott dock – och leder säkerligen åtminstone till att cykelbanan blir bättre.
Vän av ordning frågar sig dock om inte också Staffantorps och Burlövs kommun bör bjudas med i båten – eftersom cykelbanan rimligtvis också kommer korsa de kommunerna. Och hur ska det bli möjligt att jämna ut höjdskillnaden i tex Åkarp, där halva byn mer eller mindre är en backe. Initiativet är gott dock – och leder säkerligen åtminstone till att cykelbanan blir bättre.
lördag, september 11, 2010
Politik för integration
Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
måndag, september 06, 2010
Den enda frågan
Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.
Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].
Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].
Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.
Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.
Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.
[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688
[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929
[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx
[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab
[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab
[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html
[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna
[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)
[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)