Vi föds och vi dör. En människas död kan vara mycket olika. Den kan vara plötslig och oväntad. Den kan vara ett slut på smärtor och lidande. Den kan vara ledsam och gråtfylld men med en stor närhet och kärlek till de anhöriga. Hur den sista tiden blir beror till stor del på omgivningen. Därför är det viktigare än någonsin att vården fungerar. Tyvärr är det inte så i hela Skåne idag.
Hospiceverksamheten i Lund har i flera år funnits på Vipeholms gamla sjukhusområde med 8 platser, en egen kock och med en personal som har förmågan att dagligen hantera vård av personer i livets slutskede. På grund av trångboddhet har platserna nu minskats till 6 men med en personal, hängiven sitt arbete, har man med små medel kunnat skapa ett hem för både patienter och närstående. Ibland också åt den sjukes älskade husdjur. Hospiceverksamheten handlar om att se till att avskedet kan se på ett fint, värdigt och lugnt sätt. Denna verksamhet ska nu läggas ner. Några platser för palliativ vård kommer att finnas på en onkologavdelning inne på lasarettsområdet. Detta trots att pengar avsatts speciellt för den palliativa vården. Den borgerliga politiska ledningen har inte förmått att verkställa sina beslut. Besparingar har helt enkelt gjort att det finns för lite pengar i sjukvårdssystemet. Personalen och den vård som kan ges på onkologen är utmärkt på alla sätt. Det är inte där problemet ligger. Förutsättningarna för de olika patientgrupperna och även deras närstående är helt olika.
Vi vill att det ska finnas möjlighet till ett värdig slut och en god vård i livets slutskede i hela Skåne för den sjuke och också ett stöd till de närstående som ska leva vidare med sin sorg. Vad som behövs är att ansvariga politiker tar den här utsatta patientgruppen på allvar. Det behövs ett samlat grepp genom en organisatorisk förändring som säkrar den palliativa vårdens fortlevande i hela Skåne. Och ser till att åtminstone de ekonomiska medel som avsatts för verksamheten kommer denna tillgodo. Men det behövs i och för sig än mer resurser för att kunna bygga ut den palliativa hemsjukvården. Framförallt krävs att ansvariga slutar att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och istället tar det ansvar de är valda att axla. Det är det minsta man kan begära.
”Rom byggdes inte på en dag” säger Catharina von Blixen-Finecke (M), som kommentar till problemen inom den palliativa vården. Cyniskt kan man tycka. Som om inte det vore nog är det dessutom så att någon åtminstone agerande i byggandet av Rom. De satt inte bara på åskådarläktaren och såg staden rasa samman. Risken är väl nu stor att von Blixen-Finecke istället ett antal gånger i regionfullmäktige får uttala; ”Och för övrigt anser jag att Kartago bör återuppbyggas”.
En längre version av artikeln, som skrivits av mig och Eva Holmström (S), publicerades i dagens Skånska Dagbladet
torsdag, januari 20, 2011
onsdag, januari 19, 2011
Sätt stopp för hemlösheten
Ökande hemlöshet är det yttersta exemplet på ett samhälle som inte håller ihop. Där klyftorna tar sig uttryck i skillnader och möjligheten att vara delaktig i samhället. Den borgerliga majoriteten i Lund säger sig ha som målsättning att halvera hemlösheten. Tillräckliga åtgärder lyser dock med sin frånvaro. Istället har de under fyra års tid valt att på olika sätt förneka problematiken och förhala möjliga lösningar. Och inte helt förvånande har halveringen uteblivit.
Socialförvaltningens kartläggning visar tvärtom att antalet hemlösa personer har ökat lavinartat. Hemlösheten har ökad med 70 procent på två år. 126 personer är hemlösa och bakom de siffrorna döljer sig troligtvis ett stort mörkertal. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) uttalar i Skånska dagbladet att ökningen delvis består i att hemlösa personer från andra kommuner har tagit sig till Lund. Samma analys gjorde kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) för ett halvår sedan. Han var tveksam till fler aktiva åtgärder eftersom det skulle innebära att fler hemlösa skulle söka sig till kommunen.
Resonemanget är inte bara cyniskt. Det saknar grund och bör avfärdas som rena spekulationer. Inte heller är det särskilt lösningsorienterat. Fokus borde istället ligga på hur man ska kunna ge dessa hemlösa personer värdighet i sin vardag och en fast punkt i tillvaron genom en bostad. Men istället förs en politik både nationellt och lokalt som monterar ner den svenska bostadspolitiken. I borgerlighetens Sverige är hemlösheten inte bara ett resultat av social utslagning utan även ett resultat av en havererad bostadspolitik.
Bristen på en bostad riskerar att föra med sig andra sociala problem i form av exempelvis kriminalitet och droganvändning. Hemlösa personer har dessutom svårare än andra att ta sig ur eventuella missbruksproblem, blir oftare utsatta för våld och har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill istället bygga ett samhälle som tar tillvara på alla människors förmåga. Flera länder i Europa och även andra kommuner i landet använder sig av metoden ”Bostad först”. Den går ut på att den hemlösa personen, istället för att förtjäna ett boende genom en så kallad boendetrappa, erbjuds en lägenhet för att utifrån en fast punkt i tillvaron komma till rätta med andra eventuella problem. Denna metod har dock hittills enträget avvisats av den borgerliga majoriteten. Givetvis kan inte en bostad lösa alla problem som finns kring hemlösheten och de hemlösa personerna. Men en aktiv bostadspolitik med ett stort socialt ansvarstagande är en nödvändig utgångspunkt.
Lunds kommun borde föra en kraftfull politik för att bygga fler bostäder och särskilt prioritera små och billiga hyresrätter. Kommunens eget bostadsföretag, LKF, skulle kunna vara ett föredöme och ligga i framkanten för en sådan utveckling. Kommunen måste också kunna ställa tuffare krav på privata fastighetsägare för att upplåta bostäder till sociala ändamål. Att ta sin del av det sociala ansvaret bör vara en förutsättning för byggbolag som ska köpa mark av kommunen. För oss kan inte målet vara en halvering av hemlösheten, hemlösheten måste tvärtom avskaffas. En förutsättning för det är att det finns en politisk vilja i den riktningen. Det är dags att införa ”Bostad först” för att ge de hemlösa personerna i kommunen en rimlig chans att skapa sig ett värdigt liv.
Anna-Lena Hogerud (S) Anders Almgren (S) Peter Fransson (S)
Debbattinlägget infördes i Skånska Dagbladet den 12 december 2010
Socialförvaltningens kartläggning visar tvärtom att antalet hemlösa personer har ökat lavinartat. Hemlösheten har ökad med 70 procent på två år. 126 personer är hemlösa och bakom de siffrorna döljer sig troligtvis ett stort mörkertal. Socialnämndens ordförande Göran Wallén (M) uttalar i Skånska dagbladet att ökningen delvis består i att hemlösa personer från andra kommuner har tagit sig till Lund. Samma analys gjorde kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) för ett halvår sedan. Han var tveksam till fler aktiva åtgärder eftersom det skulle innebära att fler hemlösa skulle söka sig till kommunen.
Resonemanget är inte bara cyniskt. Det saknar grund och bör avfärdas som rena spekulationer. Inte heller är det särskilt lösningsorienterat. Fokus borde istället ligga på hur man ska kunna ge dessa hemlösa personer värdighet i sin vardag och en fast punkt i tillvaron genom en bostad. Men istället förs en politik både nationellt och lokalt som monterar ner den svenska bostadspolitiken. I borgerlighetens Sverige är hemlösheten inte bara ett resultat av social utslagning utan även ett resultat av en havererad bostadspolitik.
Bristen på en bostad riskerar att föra med sig andra sociala problem i form av exempelvis kriminalitet och droganvändning. Hemlösa personer har dessutom svårare än andra att ta sig ur eventuella missbruksproblem, blir oftare utsatta för våld och har väldigt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vill istället bygga ett samhälle som tar tillvara på alla människors förmåga. Flera länder i Europa och även andra kommuner i landet använder sig av metoden ”Bostad först”. Den går ut på att den hemlösa personen, istället för att förtjäna ett boende genom en så kallad boendetrappa, erbjuds en lägenhet för att utifrån en fast punkt i tillvaron komma till rätta med andra eventuella problem. Denna metod har dock hittills enträget avvisats av den borgerliga majoriteten. Givetvis kan inte en bostad lösa alla problem som finns kring hemlösheten och de hemlösa personerna. Men en aktiv bostadspolitik med ett stort socialt ansvarstagande är en nödvändig utgångspunkt.
Lunds kommun borde föra en kraftfull politik för att bygga fler bostäder och särskilt prioritera små och billiga hyresrätter. Kommunens eget bostadsföretag, LKF, skulle kunna vara ett föredöme och ligga i framkanten för en sådan utveckling. Kommunen måste också kunna ställa tuffare krav på privata fastighetsägare för att upplåta bostäder till sociala ändamål. Att ta sin del av det sociala ansvaret bör vara en förutsättning för byggbolag som ska köpa mark av kommunen. För oss kan inte målet vara en halvering av hemlösheten, hemlösheten måste tvärtom avskaffas. En förutsättning för det är att det finns en politisk vilja i den riktningen. Det är dags att införa ”Bostad först” för att ge de hemlösa personerna i kommunen en rimlig chans att skapa sig ett värdigt liv.
Anna-Lena Hogerud (S) Anders Almgren (S) Peter Fransson (S)
Debbattinlägget infördes i Skånska Dagbladet den 12 december 2010
Jag läste i Sydsvenskan
Om cykelmotorväg mellan Lund och Malmö. Det var på tiden kan man tycka. Även om det är lite typiskt att det diskuteras när undertecknad inte längre har någon direkt anledning att använda sig av den cykelbanan längre. Karin Svensson Smith (mp) blev i onsdags utsedd till årets cykelpolitiker (och jag som trodde att det skulle gå till Lennart Prytz eller Tove Klette - som ju alltid ses cyklandes). Tillsammans med Malmö kommun vill hon utarbeta en bredare och rakare cykelbana mellan Lund och Malmö. Dessutom vill man planera buskar för att hindra vinden samtidigt som man ska undersöka om det går att jämna ut vägen så att det blir mindre höjdskillnader.
Vän av ordning frågar sig dock om inte också Staffantorps och Burlövs kommun bör bjudas med i båten – eftersom cykelbanan rimligtvis också kommer korsa de kommunerna. Och hur ska det bli möjligt att jämna ut höjdskillnaden i tex Åkarp, där halva byn mer eller mindre är en backe. Initiativet är gott dock – och leder säkerligen åtminstone till att cykelbanan blir bättre.
Vän av ordning frågar sig dock om inte också Staffantorps och Burlövs kommun bör bjudas med i båten – eftersom cykelbanan rimligtvis också kommer korsa de kommunerna. Och hur ska det bli möjligt att jämna ut höjdskillnaden i tex Åkarp, där halva byn mer eller mindre är en backe. Initiativet är gott dock – och leder säkerligen åtminstone till att cykelbanan blir bättre.
lördag, september 11, 2010
Politik för integration
Som socialdemokrat är mitt politiska arbete är en strävan efter jämlikhet i hela samhället. Där alla ges möjlighet att förverkliga ett bra liv, arbeta, bidra till samhället och delta i samhällsbyggandet.
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
Man kan tycka att de flesta politiker oavsett tillhörighet håller med om detta. Det är också en av utgångspunkten för kommunens integrationspolitiska arbete. Jag har precis deltagit i en debatt om integrationspolitik i Lund, anordnad av LIFS (Lunds Integrations Främjande Samorganisation).
Även om alla var rörande överens om att arbete och utbildning är viktiga byggstenar, råder delade uppfattningar om hur tillgången till en god utbildning exempelvis ska ske. Det direkta skolpengssystemet har visat sig missgynna elever på skolor i mer utsatta områden. De som behöver mest stöd och hjälp får mindre stöd och hjälp. Alla är inte stöpta i samma form – därför måste stödet och de resurser stödet kräver anpassas efter elevens behov. Ändå håller man fast vid systemet. De tillskott som har kommit från borgarna räcker inte heller till för att täcka upp behoven. Det blir nästan tragikomiskt att den majoritet som har skurit ned föreningsstöd och minskat resurserna till kultur och fritidsliv står och pratar varmt om vikten med ett aktivt föreningsliv och lokaler till föreningarna. Men detta kostar pengar och kräver ett engagemang från kommunens sida för att stötta föreningslivet och andra. Och här blir det stopp. Utan att tillföra de resurser som krävs blir det mycket svårt att gå från ord till handling.
Jag tror att en bra början för en ökad integration vore att
Satsa på skolan – anställ 200 lärare under de kommande fyra åren.
Stärk undervisningen i svenska. Lund ska erbjuda SFI-undervisning av god kvalitet och förbättra introduktions- och föräldrautbildningar för de nyanlända med samhällsinformation.
Erbjud eget boende. Bostadssituationen för de nyanlända måste förbättras och trångboddheten minskas.
Stöd genom faddrar. Tillskapa fadderverksamhet för alla nyanlända, i samarbete med företag, för att underlätta introduktionen på arbetsmarknaden.
Ta emot praktikanter i kommun och region, tex genom samarbete med skola och universitet
Kommunens lokaler utnyttjas bättre och öppnas upp för föreningar.
Skapa en samlad mötesplats för olika kulturformer genom ett kulturhus.
Öka stödet till kulturlivet för att stödja det fria kulturlivet
måndag, september 06, 2010
Den enda frågan
Skriver i dag på Socialdemokratiska studentförbundets hemsida om den enda frågan, den om en värdig sjukförsäkring.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
Den 19 september ska du, jag och ungefär sju miljoner andra röstberättigade välja väg för Sverige. Det socialdemokratiska alternativet är tydligt och presenterat i den rödgröna regeringsplattformen. Det är enkelt att få reda på att vi vill höja studiemedlet med 600 kronor per månad, se till att bostadsbyggandet senast 2016 ska uppgå till 40 000 nya bostäder per år och att vi kommer att förstärka kvaliteten i högskolan med, till en början, 600 miljoner kronor för 2011 och 2012.
För studenter är dessa frågor självfallet viktiga, men jag har aldrig trott på att studenter, eller någon annan för den delen, väljer parti enbart utifrån vallöften direkt riktade till en själv i den situation man för tillfället befinner sig. För alla vet att under livet händer saker som dramatiskt kan förändra vardagen. Vi lever inte heller isolerade från det omgivande samhället – vi har familjer, vänner, grannar, och de flesta friska känner någon som är sjuk, de flesta med ett arbete känner någon som är utan, och de flesta äldre funderar mycket på hur de yngsta har det i förskolan. Vi bryr oss om varandra och försöker därför ofta se till helheten när vi går till valurnorna.
Den helheten bestäms av vilka värderingar politiker utgår från när de lägger sina förslag; värderingarna skiner igenom i den konkreta politiken. Det finns en fråga som kanske mer än någon annan gör det tydligt, och det är frågan om sjukpenning. Hittills har den borgerliga regeringen kastat ut över 12 000 människor från sjukförsäkringen. Av dessa hade så sent som i juli i år endast 370 fått ett vanligt jobb. Totalt var det bara femton procent av de utförsäkrade som med stöd hade någon form av arbete [1].
Vart tog då alla de andra människorna vägen? Tja, vi minns larmen från läkarna om hur cancersjuka tvingas söka heltidsarbete [2] och vi har alla läst hjärtskärande berättelser om och av människor som förlorat sin sjukpenning, trots intyg från ibland flera läkare om en helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga [3-6]. Vi har till och med hört om utförsäkrade som till sist inte längre orkade leva [7-9].
Man kunde tycka att dessa tragiska människoöden är för allvarliga för att göra politik av. Det är precis tvärtom. Sjukförsäkringen och hur den tillämpas är en fråga som ytterst avgörs av riksdagsbeslut.
Mitt budskap till dig som läser detta blir därför: Rösta inte på Socialdemokraterna för 600 kronor mer i studiemedel varje månad, högre kvalitet i utbildningen eller för ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Rösta inte på oss för fler anställda inom vård, skola och omsorg, nya klimatinvesteringar och infrastruktursatsningar. Eller, jo, förresten, gör det. Men rösta framför allt på oss för att vi tänker se till att det ska vara sjukdomen, inte tiden som sjuk, som ska avgöra rätten till sjukpenning. Den anständigheten har Sverige råd med.
Jag är övertygad om att även unga och friska studenter tycker att en värdig sjukförsäkring är en nödvändig del av ett medmänskligt samhälle. Och jag tror och hoppas att det kommer att visa sig den 19 september.
[1] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3857688
[2] http://www.dn.se/debatt/svart-cancersjuka-kvinnor-tvingas-soka-heltidsarbete-1.1005929
[3] http://www.unt.se/uppsala/utforsakrad-lever-pa-makaroner-986250.aspx
[4] http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6253040.ab
[5] http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6860390.ab
[6] http://www.sydostran.se/index.81413---1.html
[7] http://gt.expressen.se/nyheter/1.2024159/liza-knackt-av-de-harda-sjukreglerna
[8] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3896707 (Lyssna gärna på vad Agneta Gryparis, överläkare vid allmänpsykiatriska kliniken i Malmö, har att säga till den moderata ordföranden i riksdagens socialförsäkringsutskott.)
[9] http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer
måndag, augusti 23, 2010
Strutspolitik ger inga jobb
Sverige är på väg mot massarbetslöshet. Det är ingen skrämselpropaganda. Även om Reinfeldt hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla så vill jag bestämt skrika i högan sky att den finns. Jag tror också att de 200 000 arbetslösa ungdomarna håller med. Reinfeldt kan måhända göra som strutsen och sticka huvudet i sanden – men för egen del anser jag att detta är något som ska stå högst på dagordningen.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
Arbetslöshet är inte bara ett slöseri med resurser för samhället – det är tufft för den som drabbas, både ekonomiskt och socialt. Dessutom finns en risk att det efter ett tag råder en acceptans bland befolkningen för detta faktum. Att det blir normaltillstånd att tio procent eller fler går utan arbete. Att var fjärde ungdom är arbetslös. Det är inte normalt och får aldrig bli det.
Högerregeringen har nu gått ut med att man vill satsa tre miljarder på jobbcoacher. För att lösa den arbetslöshet som inte finns. Man tar sig för pannan.
Ska ungdomsarbetslösheten lösas genom teknik i djurhealing, hypnos och måleri undrar man?
Givetvis inte. Ungdomsarbetslösheten och annan arbetslöshet för den delen, kan bara lösas genom att skapa arbete. Det kommer att ta tid. Men någonstans måste man ju börja. Vad sägs om 100 000 praktik- och utbildningsplatser, investeringar i bostäder, infrastruktur, slopat aktivitetsförbud för unga, satsningar på välfärd och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare.
Jag lyssnade på en fantastisk talare igår. En visionär med en längtan till förändring och löften om framtiden. Med visioner för jämlikhet. Mona Sahlin talade på de skånska socialdemokraternas valupptakt igår. Torget i Landskrona var överfullt med folk som kommit för att höra henne. Hon var briljant. Hon talade om behovet av förändring och om styrkan i välfärdsstaten. Om fördelningen av trygghet och risk mellan generationer, arbetande och arbetssökande, friska och sjuka. Om att hon inte kan vänta och vill ta strid för jobben, välfärden och tryggheten. Om satsningarna ovan.
Det står som alternativ till en strutsregering som vill lösa arbetslösheten med djurhealing, hypnos och måleri. Strutsar skapar inga arbeten. Konkret politik gör det.
tisdag, juli 13, 2010
Ur askan in i elden
Vid det här laget känner de flesta till att Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman lät elda upp 100 000 kronor under Almedalsveckan i Visby. Många är också de som kommenterat aktionen. Omdömena har, som vanligt, varierat. Schyman har både hyllats och fördömts.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
Kristin Linderoth, förbundsstyrelseledamot i SSU, kommenterar i dag på Tvärdrags hemsida debatten om pengabränningen med sedvanlig skärpa. Hon slår fast att man faktiskt kan tycka två saker samtidigt. Man både avsky lönediskriminering och ogilla pengabränning. Det är en klok iakttagelse. Man kan ogilla pengabränning för att den, precis som i princip all annan marknadsföring, lägger resurser på fiktion istället för att möta verkliga behov. Man kan ogilla pengabränning därför att ingen med verkligt små marginaler skulle få för sig att göra så - därmed blir handlingen i sig ett bevis på bristande gemenskap med dem Schyman säger sig värna om. Man kan ogilla pengabränning för att man nog skulle kunna uppnå ett bättre resultat genom att välja ut några underbetalda kvinnor och sedan helt enkelt ge dem en summa pengar de förlorar varje år jämfört med om de hade varit män; det är ju eldandet som diskuteras nu, inte löneklyftan.
Genom ovanstående uppstår naturligtvis frågan om vilken funktion Feministiskt initiativ fyller. Partiet är problematiskt, inte i sig men i relation till mycket annat. Det stämmer att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte är tillräckligt bra feminister. Men det är lika sant att nuvarande högerregering är etter värre. Varje röst för FI som i stället hade kunnat vara en vänsterröst kan därför paradoxalt leda till fortsatt backning för jämställdheten och en man som statsminister. Nu kan man tycka att detta resonemang bara är ett kallt beräknande. På sätt och vis stämmer det. Men man kan faktiskt inte alltid tillåta sig lyxen att bara följa sitt hjärtas röst - åtminstone inte så länge ens motståndare tänker mycket på strategi och taktik. Man måste inför varje politiskt beslut göra en avvägning om på vilket sätt, om genom vilken röst, man bäst stärker sin sak. Om folk inte hade tänkt så under 1900-talet hade dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna troligen åkt ur riksdagen flera gånger om. Hur hade Sverige sett ut då? En sak är tämligen säker: utan en socialistisk majoritet i riksdagen hade långt ifrån allt det vi i dag tar för givet inte existerat.
Att Feministiskt initiativs position och politik är problematisk (politiken därför att den stundtals är kliniskt fri från intersektionalitet) får dock inte användas som ursäkt för att stampa på partiet. Det stå alldeles klart att bemötande av Schyman & CO från starten präglats av motstånd mot feminism i allmänhet, ett motstånd som manifesterats i rå ton, i förlöjligande och i motbjudande skränighet. Slutsatsen blir därför: Precis som Schyman borde ha funderat över vilka signaler pengabränning sänder ut måste hennes kritiker tänka över hur denna kritik bäst bör formuleras för att inte bli en del av allmän jämlikhetspåpuckling. Hittills har ganska få klarat den balansgången. (Kristin Linderoth har definitivt klarat den.)
Förra veckans pengabränning var inte kvalitativt värre än annan marknadsföring, marknadsföring som oftast genom att förmedla könsstereotyper och konsumtionshets syftar till att bevara rådande ojämlika ordning. Men den var inte heller lyckad. Det är mycket svårt att göra sig kvitt känslan att Schyman, som precis kommit ut ur askan, därigenom traskade rakt in i elden. Igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)