Om bin och människor

Trots titeln är Maja Lundes Binas Historia ingen faktabok, det är en roman. Men läsaren blir kunnig på vägen. Lunde väver ihop tre historier från olika tidsepkoer till en vacker skildring av människans relation med honungsbiet, denna vänliga och livsnödvändiga insekt.

Vi får följa forskaren William som i mitten av 1800-talet kämpar mot depression och konkurrens från andra vetenskapsmän. Ska det bli han eller någon annan som revolutionerar biodlingens svåra konst?

Vi får ett gripande porträtt av biodlaren George som 150 år senare slåss för sin biodlings överlevnad. Både mot storindustrin och den annalkande bidöden. Ska han klara sin gård, ska han få sin son att vilja axla manteln efter honom?

Och vi får följa Tao som efter den stora bikollapsen tvingas arbeta långa dagar uppe i fruktträden med att pollinera varje blomma för hand. Under en av få lediga dagar går hon till fruktodlingen tillsammans med sin man och deras treårige son, Wei-Wei. Hon vill för en gångs skull bara kunna njuta av blomningen. Men så händer något. Wei-Wet blir plötsligt svårt sjuk. Han förs bort med helikopter, Tao vet inte vart. Hon får inga svar. Vad är det som hänt? Och vad gör myndigheterna med Wei-Wei?

Binas Historia är tre romaner i en, en romantisk historia från 1800-talet, en socialrealistisk berättelse från nutiden och en dystopisk skildring av livet efter bidöden. Under handlingens gång vinner den fart. Blir nästan en thriller. Och slutet, när allt binds samman, det ger både hopp och förtvivlan.

Maja Lundes språk är enkelt utan att vara torftigt. Trots att hon skriver om de tre karaktärerna i jag-form lyckas hon med små nyanser ge karaktärerna varsin egen, unik röst.

Och det är rösterna som engagerar. Det är sant att utan bin får vi skörbjugg inom några år. Det blir ju inga fler citroner, clementiner eller limefrukter. Det är sant att utan bin kommer vi, bara i Sverige, att årlign gå miste om frukt och grönt till ett värde om 200 till 400 miljarder kronor. Det är lika mycket som all sjukvård kostar.

Men sådana fakta är abstrakta. I Maja Lundes berättelse får siffrorna liv, de lyfter och kommer surrande gentemot läsaren: Binas historia är mänsklighetens historia.

Deras framtid är vår framtid.

Godspell - Ett potpurri av bibliska proportioner

Musikalen börjar lekfullt. Ensemblen har till synes ingen ordning på sig, de går ut bland publiken, letar efter mobilladdare och kontrollerar ljussättningen. Men så samlas de och river av ett starkt förstanummer. Musikalen är igång. Ett pärlband av riviga upptempo-låtar berättar om Jesu liv och död enligt Matteusevangeliet.

Sångerna är medryckande, och det går inte att klaga på vare sig ensemblens, scenografens eller kostymörens konstnärliga kvaliteter. Tvärtom imponerar artisterna med sin breda repertoar. De kan sin dans, de kan sin sång och de får ur sig roande repliker om vartannat.  

Rollbesättningen är lyckad. Jonathan Tufevsson Larsson kreerar sin Jesus med den äran. Under musikalens två timmar behåller han salig blick och min, hans röst är högtidlig och mjuk. Det blir effektfullt: Jesus framstår som helig men samtidigt vanlig. 

De andra artisterna har mer färgstarka uttryck. Utöver sina musikaliska begåvningar är de uppenbart valda för att åstadkomma en optisk mångfald. De är blonda, rödhåriga, svarthåriga, små och stora, vissa har runda former, andra är pinnsmala. På något sätt är det som att varje artist till utseendet påminner om en bekant från verkliga livet. Det kan inte vara en slump.

Naturligtvis är det heller ingen slump att alla i ensemblen får nästan lika mycket tid och plats i centrum. Godspell skrevs under det egalitära 1970-talet. Roine Söderlund har skickligt förvaltat det arvet men, vilket framgår ovan, samtidigt fört in 2010-talets krav på till exempel etnisk representativitet.

Om blandningen är stor i ensemblen, så är den desto mindre vad gäller de ingående numren i showen. De serveras i stort sett uteslutande samma glada förpackning. Bara helt kort i andra akten, strax innan Jesu korsfästelse, blir tongångarna en aning dystrare. Men det går snart över, och innan man vet ordet av är musikalen tillbaka i full feststämning.

Godspell i är första hand ingen skildring av evangeliet, inget djupsinnigt förmedlande av Guds bud och livets gåtor. Snarare är musikalen ren och skär underhållning, Den förser en med en stor portion allmänmänsklig värme och kärlek.

Så här, en frostbiten fredagskväll i mars, är det inte dumt alls.